Från min generation.

Vad inspirerar mig?

En bra början på en tankegång. När jag började plåta, strax innan jag fyllt tjugo, så var det främst författarna, Hemingway, Orwell, Ivar lo Johansson, mfl som betydde något. Sedan kom jag att älska Sture Dahlström, Lundell mfl...

När det kom till fotografer så var det Bresson, Strömholm, Eugene Smith, Koudelka, Ed van der Elsken, Don McCullin,,,

Vad är det som förenar alla dessa män? Jo, att de söker äventyret, att de söker en gemenskap med människor, att de, trots vissa mörka lägen, alltid har något positivt i sig. Vissa mer än andra, men de utstrålar verkligen livslust....känn på ordet, livslust.

Det jag ser i många fotografers arbeten idag är avsaknad av livslust och till och med, avsaknad av interaktion mellan människor i deras bilder. Jag gick igenom  Strindbergs bilder på nätet. Jag hittade bara en bild där det fanns en slags interaktion, en relation, mellan två människor. Alla plåtar som de vill, men är det tidsandan som gör att det skapas så mörka, dystra bilder utan egentlig livslust? Eller är det bara en trend?

Om man tänker på Ed van der Elskens Parisbok. Vilken livslust det finns, trots att personerna på bilderna lever ett ganska hårt liv. Petersens tidiga bilder, Cafe lehmitz, har ju mer livslust än hans senaste City Diarys. Varför kan man fråga sig? Är det tidsandan? Är det du och jag? Har samhället och tiden gjort något med oss? Eller har vi bara blivit äldre?

Man kan gott ställa sig frågorna, men livslusten måste finnas.

Jag gjorde två bilder av samma tjej.Några enkla ryck i spakarna så har man skapat två nya uttryck.