onsdag 12 december 2018

Gamla vänner blir som nya

Två fina polare i lyan i Kastro på Naxos. Lyan var sagolik, helt sned åt alla håll. Bara kallvatten, strömmen gick alltid så jag satte i en spik i säkringshållaren och sedan var det bara att hålla tummarna för att ledningarna inte skulle överhetta.

Stället var ett ställe där man hörde när ankarkättingen gled ner i vattnet då stora båtarna kom på natten. Det var där man kunde sikta Mykonos och Ios åt andra hållet. Där hände så mycket att det egentligen förtjänar en roman.

Mode, reklam...

1969/70

Jag var en patetisk modefotograf. Jag drog till Paris. De funkade inte. Jag plåtade barnvagnar och dörrar. Funka inte heller. Det kanske berodde på att jag gillade modellerna mer än kläderna. Jag var klädsnobb ett tag, men det gick över.

Studio


Jag hade ett rum över på Blekingegatan, tänkte en gång i tiden att det skulle kunna vara en studio, men använde det bara en gång. Det rummet var också mitt labb, lite kylslaget på vintern. Ja vad annars funderar man på i denna dag? Facebook brukar ju fråga sådant. Vad tänker du på Micke Berg? Att mina hyresgäster fryser på Naxos, gör mig lite bekymrad, men det brukar gå över. Vintern är krävande överallt, lite deppo, men jag har aldrig brytt mig, Är det kallt blir det snö, underbart. Är det skitväder skannar jag film och skriver en bok och ökar träningen.Vintern kan vara ljuvlig, man måste bara hitta på något. I värsta fall kan man lägga sig under duntäcket drömma fram en bok och njuta av kroppens insomnande.

Jo det jag funderar på mest är fotografiets utveckling. Jag visade ju mina Afganbilder häromdagen. Hur skulle jag publicera dom idag om inte nätet fanns? Finns ju inga tidningar: Okej, finns inga tidningar. Ska jag utveckla en sajt som har skitsnygg layout, som lägger bilderna över hela sidan på datorn? Det vore något o på samma sida kunna sälja printar och böcker,,göra reklam för grejer, får gå in och kola på fotosajter. Danny Lyon har en, fruktansvärt ful, nej, bättre. Krister Halvars har en enormt snygg blogg, borde Ni kolla. Just hur han får texten att stå som ett stycke och bilden för sig, stor bild. Jag är ute efter en blogg där jag skriver mycket, som den här, men kanske få upp det större. Text och bild, som tidningssidor och där fungerar Halvars blogg så förbannat bra. Den klart bästa jag sett hittills. Det som är bra är DYNAMIKEN, det är ett slags tryck i hans blogg. Det finns massor med fotobloggar, men de saknar trycket, ganska mesiga saker, Halvars blogg exploderar i fejset på en, fan, så ska det se ut,,explodera i fejset.

Det tänker jag på. Sedan tänker jag på livet, hur fantastiskt det är att jag inte längre är rädd för något. Att jag gick med prostatacancer i fem år, gamblade, innan jag opererade och att jag alltid gick med en tanke på NÄR och OM , nu är allt det borta. Alla rädslor är borta, sådan energi jag fått. Har slutat sova, verkar onödigt. Testade mig på gymmet, ni vet Fit-test. Elit, say no more,,,,måste ha varit fel på maskinen. Fem dagar i veckan på gym kan inte slå fel,,,nu jävlar.

Skannar, det är inte många bilder jag gillar till hundra, men det är roligt som fan att få se det gamla, sedan plockar jag ihop de sista to, femton som håller måttet och gör dom fina i PS, thats it. Jag tror den här ovan håller måttet.

tisdag 11 december 2018

En man vilar sina fötter

Kabul, Afghanistan... Jag har en mission. Min väska är en Domke, två leicor, 35 och 50 mm glugg, en Nikon med 105 tele, 50 rullar film. Det var min mission. Mitt DNA. Det jag levde för. I många år.

Jag lyssnar på DAH, David Alan Harvey, han säger samma sak som alla säger. Ger du inte allt blir det inget. Man arbetar inte för att tjäna pengar utan för att tjäna och delta, uppleva. Sedan kunde man ju önska att man fick pengar också, men inget är givet.

Kabul, Afganistan. En lång tripp. Bresson sa att en resa under en månad är knappast en resa. Jag håller med, det är bara en förrätt. I alla fall om man vill göra något men också göra något i sig själv.

Jag mådde inte bra på den här långa resan o ändå påverkade den mig mer än alla andra resor. Jag hade ingen beredskap för hur hårt det var, hur fattigt det var, hur folk sliter i världen, vilka jävla klasskillnader det finns och hur tydliga de är.

Det jag avskydde  mest var dock västerlänningarna, de som åkte till Indien, alla var på väg till Goa eller Kathmandu, drogerna, haschet, det var det enda de snackade om och det var det enda som gällde. Jag är droghatare. Jag irriterade mig på alla som inte såg hur landet såg ut, hur vackert det var, hur äckligt det var, hur mördande påverkande det var. Nej, till Goa bara och röka på.

När jag kom hem tog det mig två år, kanske mer att komma på fötter. Mentalt, fysiskt, men jag lärde mig något, eller jag lärde mig massor. Om mig själv om arbetet, om villkoren för människor.


Senseia

Sensei, min första katt. Lund 1973. Hon var en Manx, höga bakben och kort svans. Inte nog med att hon var min katt, det här var också en av de första bilderna som jag själv kom att tycka om. En dag försvann hon och kom aldrig tillbaka.

måndag 10 december 2018

The trip...











The Trip, 1974....

Jag skannar bilder, hittar dom här en morgon. Jag ids inte göra något PS-arbete eftersom dom inte håller måttet men dom kan ge mig en möjlighet att berätta en historia.

1974, på senhösten, landar vi i Aten, går upp på berget och kollar på Akropolis. Jag tyckte redan då att det var för varmt för att vara värt besväret. Vi äter en middag, sover i Plaka, dagen därpå bege vi oss mot Indien.

En lastbilschaufför tar upp, stannar plötsligt och vi blir bjudna på lunch på ett ställe med vita dukar. På kvällen är vi i den underbara staden Thessaloniki. Dagen därpå ska vi ta ett tåg till Turkiet. Istanbul är det skithål det alltid varit, koleldningen gjorde sikten obefintlig var man än var. Jag träffade en Canadensiska och hon skulle också med tåget, så vi gjorde sällskap.

De turkiska männen var helt hopplösa. Alla skulle kladda på henne så vi låste in oss på tåget, snörde ihop handtagen med mitt karatebälte och de turkar som försökte komma in genom fönstren viftade jag med Bowiekniven åt.

Tåget gav sig iväg och jag hade fått en viss känsla mot turkiska män. På natten anlände vi till norra Turkiet, träffade en slags slavhandlare som visade sin pistol och som vi kom i slang med. Han skulle senare i historien bli den som bjöd på hembränt då vi i natten lyssnade på matchen mellan Ali och Frazer.

Jag har dunkla minnen, men vi kom til Iran och sedan upp mot Pakistan. Jag har varit flera gånger i Iran, under Shahen och sedan då dårarna, de superreligiösa, Kohomennityperna, kom till makten.

Till slut såg vi bergen runt Afghanistan. Passet, som ingen lyckats ta sig igenom, nedför de våldsamma bergsvägarna. Natten i Herat, på en hård bänk med kristalklar himmel och ljudet från hästarna som fanns överallt. Eller det billiga hotellrummet vi tog, som visade sig vara utan tak. De kalla nätterna, minus 10, ibland mer, men framför allt, de fantastiska afghanska folket. Vilka människor, okuvade, inget tiggande, tjatande, tjafsande,,,helt underbart land. Att jag sedan blev sjuk, höll på dö på kuppen, var och är något annat, helt mitt eget fel.

Vi lämnade Afghanistan och kom till Indien. Jag glömmer aldrig då vi passerade gränsen och den natten skulle vi sova i Golden tempel. Tullarn kollade på mitt pass, som var utskrivet i Lund.
- Aha, Mr Berg from London?
- No, Lund, in Sweden.
Han kollade en gång till, slog i stämpeln.
- Mr Berg, from London, welcome,,,

söndag 9 december 2018

2003, tror jag, men lägg märke till hur rätt man låg i tiden, som idag, typ



Bull drog ned o kollade på Planket .Bill låg kvar i solen o sola. Planket??? För första gången i Plankets historia verkade presentation, varför man valt en bild, vara lika viktig som bilden. Ni vet,,typ,,"för att han tar så starka och viktiga bilder".
Okej,,,visst en del bra bilder, men kör in två fingrar i skithålet, rör om o lukta,,,det var Bulls åsikt om Planket 2008.

Bull gick tillbaka till Bill i solen. De började snacka om en människas förändringar. Hur en man kan bli en annan, mogna, få andra åsikter, vilja fördjupa livet med en kvinna o hur jävla svårt vissa kvinnor verkar fatta att även en man kan förändra sig.
Kvinnor förändrar sig hela tiden, vikt, volym, mode, hår, tankar
o vi män följer med kvinnorna, lyssnar,,,men OM vi män utvecklas så får brudarna fnatt,,men Herregud,,,du sa ju så här 2003,. fattar du inte,,,vad ska jag tro på?
Herre Gud, vad ska vi män o kvinnor tro på? Det vi ser framför oss, givetvis, det som sägs nu, givetvis.
När Bull sagt det kollade Bill på honom.
- Fan, sa han,,,börjar känna igen den gamle Bull, nu jävlar rockar det ..o då slet Bull fram fingrarna han roterat i äschelhålet o lät Bill lukta.
- Fan, sa Bill, det luktar mögel o plank.

Jag ligger på en sten. Bill ligger bredvid mig, ser ut som en brun snok, har just återvänt från Toscana. I vattnet simmar två kamrerstyper. Långsamt o det tar fyra minuter att passera vår klippa o jag måste lyssna på deras aktiesnack alldeles för länge. Dessutom snackar bara den ene, den mest välgödde. Den andre liraren klapprar med käften, håller väl på att drunkna? Dom passerar o man får lugn o ro i själen.

Staden börjar vakna till liv. Under hösten ska jag skriva om Erstagatan. Det är en kort gata, säg tre hundra meter, börjar vid en mur, där en polare försökte ta livet av sig för tjugo år sedan. Han hoppade över muren, hoppades mula mot asfalten på kajen, femtio meter ner, men hade sådan otur att han fastna i ett stängsel o överlevde. I dag är han glad tvåbarnsfar.
I andra ändan på Estagatan, där jag bor, finns en lindrigt misshandlad kiosk. Den har funnits där så länge jag bott på Söder, sedan 1970. Kiosken är vind o trött och sköts av några invandrarkillar som snackar snabbt o har noll koll. Vi kan väl säga att kioskens framtid är utdömd?
Det är här jag lever o det är här höstens historier ska utspela sig.

Bill och Bull ligger lugnt på klippan, kamrerstyperna har sjunkit och en mamma kommer med sina små barn.
- Jag är rädd, ylar den ena ungen, jag är rädd, ylar den igen.
Bill och Bull glider ner i vattnet som två solröda tomater(krokodiler) simmar över sjön, hittar en ny klippa, ett nytt snack, ett nytt grepp om verkligheten.

Det finns en scen i Jh Engströms film om Anders Petersen som berör mig djupt. Den åldrande mästaren har tagit några virrar o rökt för många cigg o plötsligt säger han.
- Jag är trött, jag känner mig ensam,,,,
I den meningen, som kanske inte var helt rätt citerad, ligger hela hans livs smärta. I över fyrtio år han han mejslat fram sitt mästerskap, sitt helt makalösa mästerskap, genom lust, äventyr o olika typer av möten. Nu är han trött o ensam, själens mentala bakgård.
Priset, en del av priset, för att bli en av världens viktigaste fotografer. Också ett pris som betalats för det kanske inte funnits något annat val i livet?

Varför är priset så högt för att bli bra? Varför denna ensamhet, denna ensamhet som lett så långt. Alla dessa äventyr o i slutändan ändå ensam. Denna speciella ensamhet som det innebär att ta spjärn mot sig själv hela tiden. Jag känner givetvis igen det hela hos mig själv. Det är därför jag skriver om det.

Jag fattar inte när vilan ska dyka upp? Med döden? Kanske? I alla fall, en mer självskriven kandidat till årets Hasselbladspris än Anders Petersen finns inte.
Har ni sett Rossi, moto-gpföraren. Han kör sin motorcykel med en elegans o skönhet så man dånar. Det är som att se skidåkaren Bode Miller åka störtlopp i 140 blås. Man tror dom ska köra ihjäl sig när som helst, men man glömmer kunskapen. Alla dessa år dom tränat, kört, övat, ramlat. Dom är superproffs.

Ta Bode Miller, växte upp i hippiefamilj, byggde sina egna skidor, klart en sådan kille blir världsmästare en dag. Eller se Rossi rycka upp hojen på bakhjulet i 230 blås på rakan då han passerar mållinjen.

Det är sånt jag älskar: Kunskap, kunskap. Jag avgudar allt som bygger på att man KAN, har tränat, prövat,misslyckats och ändå har en slags ömhet, en slags respekt för andra. Helt enkelt en schysst inställning till livet och andra människor.
Även om Ni inte gillar sport. Kolla Bode Miller på tvn i vinter, eller kolla Rossi. Det är som att se Picasso, läsa Henry Miller eller höra på Neil Young. Rent mästerkap, en känsla som frigör själen o inget annat.

Det här med vikt har alltid varit känsligt. Igår tyckte en jag gått upp, en annan att jag blivit smal. Man blir konfys.

Morsan grät över mig då jag var liten: Mikhael, snälla, ät upp gröten o jag blåneka.
Sedan på den här tiden då jag var photojournalist, reste omkring som en blådåre i världen o kom hem från ngt tjottahottaland, mager o jävlig, långhårig o galen.
Då sa alltid tjejerna på Mira: Men herregud Micke, så smal du blivit o då kände jag mig alltid: Mamma, kom o hjälp mig, svag o mager.

Nej, nu vet jag inte. Ska det bli fläskkotletter igen? Å andra sidan tyckte Gunnar Smoliansky, vars utställning jag bevittnade igår, att jag lagt ut. Det är kanske dags att gifta sig? Då verkar det som man får bli hur fet som helst?


Om jag var diktator så skulle jag försöka föra över all konsumtion från varor till ideer, tankar, konst,. Jag skulle sätta upp en lag som förbjöd folk att köpa grejer. Köper du en bil, en tv, en dator en mobil, så får du inte köpe en ny igen, på säg fem år, osv, beroende på vad det är för vara. Jag skulle inte tillåta folk att köpa nya kläder varje år. På något vis skulle jag vilja föra över konsumtionen till det som rör vår hjärna o vårt hjärta o inte sliter på miljön.

Jag skulle se till att alla som vill köpa jeepar osv, fick förklara varför? Behöver dom bilen i jobbet? Är dom bönder? Precis om en jägare som köper en bössa måste ha en licens. Jag skulle ge alla som cyklar till jobbet 500 kr i löneförmån. Jag skulle radikalt tvinga bort köttindustrin. Fiske skulle förbjudas i fem år
Jag skulle inrätta en lag för lika lön för lika arbete. Jag skulle förbjuda bostadsrätter i stan. Alla som köpt sina fick tillbaka pengarna för samma belopp som man köpte dom. Hyresnivåerna skulle sänkas drastiskt.

I skolan skull man satsa på lärarna, bra mat och kultur.Flyget måste fasas ut o ersättas av billiga tåg. En resa mellan gtbg o sthlm får kosta max 1000 kr t/r. Jag skulle införa sex timmars arbetsdag för barnfamiljer, det skulle gå utmärkt om hyrorna sänktes. Det fick bli en rejäl översyn av maten. All mat som inte kunde motiveras ekologiskt, har för långa transporter, fick inte säljas,( kaffe undantaget).
Det Ni,,,Nå ,. vad tycker NI? Och detta skrev jag för 15 år sedan, FUCK.

lördag 8 december 2018

Snygga skjortor


Bull är ett slags ekonomiskt geni.Medan han bränner dvdskivor räknar han ut att stambytet han ska få ger honom en hyreshöjning om 35000 kr om år...inte dåligt,,för värden alltså. Bull o polarna i hans hus förlorade på alla plan i hyresnämnden. Det säger allt. Värdarna gör som dom vill. Bull är inte så orolig.Han kan göra om sig till cykel o bo i cykelkällaren. Det löser sig alltid.
I morgon ska det regna, säger dom. Det oroar inte heller Bull. Då kan han göra om sig till krokodil för en dag och käka upp sin husvärd vid lämpligt tillfälle.

Annars tycker Bull det är kul med livet, på ngt, för honom oförklarligt sätt. Bull tillhör den här skaran som kan gråta och säga att det är fan så vackert med lite gråt i sommarsolen. En slags optimist alltså. 

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand o hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk o tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen o kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.


Bill o Bull suktar efter två bönor som inte riktigt är på banan just nu. För att fördriva tiden hänger dom på lokal i sina sköna skjortor. Först på Mosebackes snygga bar, med värdelöst ölalternativ, sedan på Sjöfartshotellets drängstuga till takveranda. En lätt påstruken lirare kommer fram till Bill o Bull, som verkligen glänser bland alla tråkiga drängar från stadens alla verk, råd och styrelser.
- Hej grabbar, ni ser ut som vänsterproletärer från Söder, sluddrar han fram.
- Jag behöver lite intellektuell stimulans, fortsätter vraket som säger sig komma från Lidingö.
- Visst fan, säger Bill. Jag har varit talskrivare till kommunisterna i några år.
Bull manglar vraket ytterligare.
- Jag har gjort 21 böcker, säger Bull o läppjar på femtiosexkronorsölen.

Vraket faller bakåt. Hans diarieförda nylle färgas rosa o den vita drängskjortan blir röd av vinet han häller över sig. Aldrig har Bill o Bulls snygga skjortor glänst mer
än på verandan bland eliten av stadens drägg från styrelser, verk o råd..

Käre Christer och kockjobbet


Bill är tillbaka i stan. Bull hänger på. Dom sitter på ett ställe som kan uttalas som Louiloui. Det är skitbra. Dom snackar kvinnor. Som alltid. Fattar kvinnorna inte att livet är kort, att det gäller att njuta medan kroppen fungerar? Dom dricker sitt kaffe. Det är moln över staden. Henry Miller ligger i sin grav. Bill vandrar hem, han bor rakt över gatan. Bull har en backe framför sig, mot Vita Bergen. Det är en vacker väg. Bull tänker mest på inträngandet, hur ljuvligt det är. När han kommer hem har himlen mörknat. Han tar en bild, som en bild av själen, sedan skrattar han.
Tänker på Christer Strömholms beskrivning av varför han fick jobb som kock på en båt i Tanger: Jag kunde skjuta med en kulspruta.
Eller varför jag blev fotograf? Jag bröt armen och lånade en kamera.
Allt finns där, allt är möjligt. Kollar i Larry Clarks Tulsa och Tennage lust,,,bra drama i vissa av bilderna, eller Danny Lyons familjebilder. Älskar dom, handlar om ett annat liv. Att han sedan flyttade tillbaka från New Mexiko, skild och bara en orm med sig som sällskap är en annan femma. Det var en dröm som genomfördes o det syns i bilderna. 


Midsommardag. Vaknar kåt som en valross. Närmaste, skönaste kroppen är en kilometer och fyra kodlås bort. Shit. Livet har egentligen bara två viktiga ämnen: Älska,knulla, älska,knulla och möjligtivis en gnutta arbete. Vem fan behöver hobbies om man får mycket sex? Jag har två hobbies: Sex och sol.
Lyssnar på duvorna. Det är ju fan patetiskt, men så är det. Dom kurrar, har som en påse med stenkulor i kistan. Kåta är dom jävlarna också o alla hoppar på alla.
Solen dyker upp, det var som fan. Innan jag hinner reagera är den borta igen. Midsommardag, sa jag att det var det?

Klimatet


Miljön
Några jämförande värden för el från World Energy Council visar på olika egenskaper hos Sverige jämfört med några grannländer. Medan den svenska energibranschen har ca 2 procent fossil elproduktion är motsvarande siffror i Finland 25,5 procent, Danmark drygt 49 procent, Tyskland 60 procent och Polen 89 procent.
Ja, vi hade ett snack om miljön på fiket, om palmolja. På något vis tycker jag det börjar bli helt hysteriskt. Jag kunde till min glädje konstatera att palmolja inte finns i Marabou mjölkchoklad och Toblerone,,,,anyway, kunde inte låta bli att gå in och kolla på världens totala utsläpp och Sverige ligger på en plats långt, långt ner. Vi sköter oss med andra ord förbannat bra även om vi måste bli bättre, men man undrar ju då man kollar på toppen av listan, Kina, USA, Indien, Ryssland, osv som skitar ner så ohyggligt mycket mer än oss och som tex med Trumps idioti inte verkar vilja bry sig om miljön.
Ärligt talat så tror jag inte palmolja är den avgörande punkten, men på Söder där jag bor, verka vissa tro att vi ligger för döden och det kanske vi gör om inte Kina, USA , Indien , Ryssland tar det på allvar. Då är det nog skit samma om vi bryr oss om platspåsar eller palmolja.
De största nerskitarna är ju bolag som Luleå järnverk, Cementa osv, dessa stora fabriker som bygger vårt välstånd. Frågan är hur dom ska skärpa sig och sedan transporterna.
Samtidigt vet vi ju att vi ska bli bättre på att sköta miljön. Det är ett måste men man undrar ju över dubbelmoralen med sånt som julen, Black friday osv där vi ombeds konsumera som galningar.
Jag brukar tänka tanken på att åka tåg till Naxos, Grekland. Ärligt talat så tror jag inte det är en sekund miljövänligare än att flyga. Tåg genom Sverige, färja, sedan tåg genom Tyskland som till stor del går på kolkraft, sedan ner till Italien, återigen en av dessa skitiga färjor, en buss till Pireus, ny färja i sex timmar som skitar ner som attan, att det skulle vara miljövänligare än fyra timmar i luften i ett fullt plan. För att inte snacka om tiden, tre dygn och några hotellövernattningar, massor med konsumtion och dyrt, mycket dyrt,,
Ja, saker och ting kan diskuteras. 


Takluckan är öppen, på väg från en kärlekslunch till bilverkstaden. Den sista kyssen smakade blyghet. När blir en man en man? Stannar vid ett trafikljus, en fetknopp krånglar sig in i en svart Saab bredvid. Stairways to heaven på bilradion, drar ner rutan, ut med handen, lutar mig bakåt.  Jag är snygg, nya kavajen, nyrakad, luktar gott. Solot, Jimmy Pages grymma gitarrsolo, hjärnan splittras i smådelar då Plants stenkrossarröst manglar hjärtat till makadam. 
Fetknoppen tutar, det är grönt, vill ut. Han ser rädd ut då jag ger honom värsta pundarblicken bakom mina billiga solbrillor. Jag släpper handbromsen, glider iväg, han kommer bakom, svänger till vänster. Solen påminner mig om Camus tidiga skildringar.

När blir en man en man? 
Kyssen, den sista kyssen smakade blyghet.

Planket, den underbara fotofesten i Vita Bergen, ska gå av stapeln igen. I år har man verkligen fått kortslutning. Istället för en skön folkvandring där ALLA får sätta upp sina bilder huller om buller, har man infört något prettosystem där den ene fotografen ska bjuda in någon och sedan ska denne bjuda in osv,,jag blir alldeles matt över denna intellektuella braklandning. 
Det måste ha supits rejält på styrelsemötet, det är ju jävligt bra folk som jobbar med Planket, men någonstans på morgonkvisten måste likörerna ha slagit fel. Jag betackar mig om jag skulle bli tillfrågad. Däremot går jag gärna på festen och super till. Det har aldrig gjort ont.


Saga. Min mor hette Saga. Hon är jag, jag är henne. Vi är lika. Blonda, svaga, humoristiska, mörka, starka. Hon dog ung, för ung. Jag minns hennes svagheter. Söndagen efter elchockerna. Hon satt i väntrummet. Solen sken in som den bara kan göra i Norrland. De dammiga grusgångarna, luften som spräcktes i motljuset. Hon satt där. Jag tio år, min bror sju. I en genomskinlig kupa av onårbarhet. Hon hade fått el i kroppen. Nog fan visste jag vad en elstöt var. Den dagen dog min mor. På kvällen då vi kom hem ansträngde sig min pappa extra. Vi fick pannbiffar med lingonsylt.
Jag minns hans röst från spisen.
- Ta mycket lingonsylt, pojkar.



Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. Den var också skär. Inte alls god. Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.

Vi går genom parken, Magnolian blommar. Vi sätter oss under den, önskar oss något. En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. Det går att se att morgondagen blir bra. Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.

Ibland känner jag mig som Bukowski, ibland som Henry Miller, ibland som Hemingway och sedan börjar jag tänka.  Bukowski, gillade hans hans böcker, hans stil, hans lilla folka i LA, men han söp o jävlades med brudarna, så till slut känner jag mig inte som honom. Sedan blir det Hem, mästaren. Jag känner mig som honom tidiga morgnar, hans arbetsdisciplin, stridstupparnas tjut på morgonen, katterna kring skrivbordet, men han var för stor o tung för mig, o söp för mycket, men solen i hans liv tar jag åt mig. 

Sedan Käre Henry, min kille, vilken gambler, tyvärr är ju alla hans kvinnohistorier uppdiktade. Han hade ett ganska svårt liv, men tiden i Big Sur, utsikten över havet, badkaren bland träden, den lilla stugan, en kvinna, arbetet. Det kan jag känna igen o jag vill bli lika gammal o galen.

Och nu sitter jag här, bara fötter som Jesus, längtar efter min kvinna, ser solen, skriver, känner en slags ensamhet gnaga, men mellan hjärtat och munnen sprider sig ett skratt i morgonen. 
Kanske någon annan tänker: Tänk att ha det som Micke Berg, sitta i solen, drömma om en kvinna, ha bilder på golvet, svart kaffe i handen, god musik på stereon, vara frisk, kåt, galen,,,,kanske någon tänker, att när jag är 59, då ska jag också leva så..tänk OM..


Idag är jag tio år äldre. Det var som igår jag skrev det hela. Det kan man tänka på, tiden, som en blixt. Vill du göra något med ditt liv? Gör det nu. I morgon är alltid för sent.

fredag 7 december 2018

Good old stuff

Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering. 
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne. 
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig lätt en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort. 
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

Myten om Söder lever bättre än någonsin. Varje kväll, varje dag, varje morgon jag umgås med det ambulerande gäng polare som delar mina gator, ryser jag av lycka. Vi är ett gäng outcasts som ändå klarar oss på våra jobb. En del av oss är jävligt bra på sina grejer, men vi lever ändå ett slags Parisliv. Det är ofattbart att det går o jag inser ju kristallklart att det här är vad jag ska dokumentera. Gå i Brassais fotspår, Ed van der Elsken eller varför inte också nämna Käre Strömholm. Vi är hotade från alla håll, men som kackerlackor biter vi oss kvar, överlevande.

"In a world like this one, it's difficult to devote oneself to art body and soul. To get published, to get exhibited, to get produced often requires ten or twenty years of patient, intense labor. I spent half my life at it! And how do you survive during all that time? Beg? Live off other people until you're successful? What a dog's life! I know something about that! You're always recognized too late. And today, it's no longer enough to have talent, originality, to write a good or beautiful book. One must be inspired! Not only touch the public but create one's own public. Otherwise, you're headed straight for suicide."


Henry Miller

Det är lättare med stress än kyssar,,,,



Jag var ute med min familj igår, mina vänner från kvarteren. Min opererande vän sa att jag lever Parisliv. I så fall har jag gått i mål på den bogen. Mitt mål i livet har alltid varit att få bo vid ett soligt torg, ha öppna fönster, höra de svaga ljuden från kafeerna, torghandeln och när jag går ut o sitter på torget ska jag kunna se mina öppna fönster. Solen ska alltid skina och vännerna ska alltid finnas där. Ibland gör jag en resa, ibland dyker något av mina barn upp. Jag älskar varje morgon med solen över ryggen och till ljuden av min kvinna och torghandelns lätta klirrande. När jag skriver detta klämtar Sofias kyrkklockor, på radion arabisk musik, solen skiner på min bara rygg. Staden vaknar, liksom livet
Dom säger att jag är romantisk, gammeldags? En sak är klar: Dom känner inte mig. Men ändå: Vi lever i en värld där ungdomarna går på universitet och ändå inte får jobb. Vi lever i ett ökat klassamhälle där en tredjedel, som vill arbeta, inte får arbeta, för att samhället blivit superelitistiskt o supereffektivt.Vad är det för fel att drömma om enkelhet och varma kyssar? Är det inte i slutändan vi själva som bestämmer hur vi ska ha det? Problemet är kanske att många tycker det är enklare med stress än kyssar???


På tal om livets jävligheter. Kränger en bild till gode polarn T. Han sitter i solen o gassar då man dyker upp. Man är ju affärsman, bland mycket annat, så jag kittlar hans sinnen med en Johnny Rottenprint också. Han suktar över den medans jag går in och beställer skitdåligt kaffe. När jag kommer ut står en annan polare till polarn T o blänger på printen. 

- Jag köper den, säger polarn Ts polare. 

- Ge mig ett lakan, säger jag. Ts polare ser konfunderad ut. 

- Men, T sa att den kosta fem hundra?

- Äh fan, sa jag, langa hit degen. Jag sålde samma print för fem tegel i skåne,,,så det går jämnt upp. 


För degen jag hystat in, tjackar jag ett par solbrillor på kvartersmacken. Snacka om kvalitet i brytningen. När man har de här soljacken på sig så trillar man nästan omkull, känner sig full, så snett bryter dom ljuset. Men vad fan,,är det vår så är det.


Texter


Jag ger er texter jag skrivit. Jag läser bakåt och skannar bakåt. Det blir en fin vinter.

A photographer who doesn't photograph women is no photographer, or only a third-rate one. Meeting a woman anywhere teaches you more about the world than reading Balzac. Whether it be a wife, a woman encountered by happenstance, or a prostitute, she will teach you about the world. In fact I build my life on meeting women and I have hardly read a book since primary school. 



Detta från en intervju med Araki, som var en av mina favoritfotografer. Man kan tycka mycket om honom, men visst berör han på många sätt? Livet är inte internet. Livet är möten, dofter, ljud och ljus, handpåläggning. Vad det gäller den fotografiska verkligheten vinner den som lämnar maskinerna bakom sig och så mycket som möjligt befinner sig bland män och kvinnor, dofter, ljud och ljus. Fotografi är nog den konstart som mer än någon annan kräver ett möte, en doft, ett ljus, en handpåläggning?
Vad jag tycker om fotografi? Inte mycket, mer än att det är energier. När jag var sjutton kliade min kropp hela tiden. Jag måste ut, ut, träna stenhårt. Idag kallar man sånt ångest. Idag ser det fortfarande likadant ut. Inga stängda dörrar, vinden måste vina. Det måste vara kallt inomhus, annars måste jag ut för det kliar. Jag kan vara på ett vanligt jobb i max en timme, sedan blir jag galen. Det kliar.
 Att fotografera är energi, vandra, söka, rota, supa, knulla, klia, klia. Fotografyrket är det enda som har tillräckligt mycket klifaktor för att jag ska stå ut. När jag var sjutton drömde jag om tre jobb. Rallyförare( insåg inte hur fastlåst det är), författare ( för ensamt) och fotograf( där gick det att springa, springa).För mig är fotografi att ta hand om den där förbannade klådan, det där kliandet.

Mickebergordspråk:

 När det kärvar, gör en bok.


Här är roligt nästan jämt.


Det blir sällan bättre av att byta kvinna.


Gör så gott du kan o skit i resten.


Låt dom tycka vad fan dom vill. Dom vet i alla fall ingenting.


Ingenting är roligare än att ha sex, men i väntan på det kan man alltid jobba några timmar.


Det är roligare att leva än att vara död? Tror jag?


Semlor borde säljas året om.

Ingenting stör mig mer än att klassamhället bara utökas. Det beror väl på att jag är en av de få från arbetarklassen i kulturlivet.Det är ett jävla straff, man passar inte in någonstans. I går var jag på en utställning. Rörliga färgbilder kan vi kalla det. De minsta bilderna kostade 9000 kr och den dyraste 18000kr.
En bild var såld. Den dyraste. Vem hade köpt den? Jo, pappa. Inget ont i det, men det är så det ser ut. Det är därför vissa konstnärer kan skita i att ta betalt, leka sig fram, inte bry sig om det ekonomiska. Inget ont i det heller, men man blir ganska sne om man kommer från förhållanden där det inte finns några pengar. Har man råd att köpa dyra tavlor, har man råd att köpa bostadsrätt till sina ungar, ge dom de bästa utbildningarna osv. Det handlar helt enkelt inte om talang, mest om pengar. Trist, men sant. Inför det irländska systemet med skattefritt för konstnärer som tjänar mindre än 150 000 kr.Idag snackas det om att det privata ska sponsra konstnärerna. Det är löjligt. År ut o år in jobbar konstnärer med förlust för att det överhuvudtaget ska bli några böcker, filmer, utställningar. Det är konstnärerna som sponsrar samhället o inte tvärtom.

Jag tycker om Danny Lyons berättelse om sin familj i Mexiko. Den sjuder av liv. Jag tycker om Robert Franks sökande efter meningen med livet. Det är ju en människa som drabbats rejält av sorg. Jag tycker om Strömholms Parisperiod. Av unga fotografer som gör böcker tycker jag om Petersens sökande i utkanterna, Jh Engströms Värmlands, Paris o NY-berättelser. Goro Bertz i Tokyo, Araki,  Moriayma, alla berättelser där fotografen är navet i bilderna. Där det privata går före det eventuella reportaget. 

Jag tänker på Fassbinder. Det var vansinnig produktion och ibland ojämn kvalitet. Jag tänker på samma sätt. Jag vill göra en bok varje år, eftersom varje år är olika i mitt liv. Jag är på andra platser, träffar andra människor. Det bli också till slut, när man blir gammal nog, plats för en eller två, tre sk skrytverk, då man ska förklara hur bra man är/var. Den tiden kommer, men nu handlar det bara om att se dagen, göra boken, leva på.

Jag hamnade i en diskussion om att jag blev trött på fotografi som handlade om att någon reste iväg, eller åkte någonstans för att plåta.  Jag tänkte på Cartier Bresson som reste som en galning för att plåta. Varför var det bra? För att han sökte ett speciellt ögonblick och för att resa, just det att resa, var en del av hans personlighet.
Henry Miller sa en gång: Du är vad du skriver, eller du skriver det du är.
På samma sätt är det med bra fotografi. Du är vad du plåtar. Eller det du plåtar är du.
Anders Petersen sa i den senaste intervjun: Jag, jag, jag.,,o en del fattar det som om han bara sysslar med sig själv.

Suck, i så fall skulle han väl göra en Cindy Sherman, plåta sig själv. Han plåtar andra människor, men dom är han o han dom. Precis som Cindy Sherman plåtar sig sjäv och alla andra, på samma gång. Det finns ingen rågång mellan jag, jag jag och samhället, samhällsreportaget. Alla bra reportage utgår från en själv, ens eget liv. Även när du är i Afrika och plåtar svält så utgår du från dig själv: Den vite mannen, kolonisatören, den hjälpande handen, den karriärsugne, den som rymt från ett taskigt äktenskap. Det finns en orsak till allt och orsaken är DU.

torsdag 6 december 2018

När morgonen vaknar

Jag tänker på hur man går vidare. Jag blev så lycklig häromdagen, var till doktorn och min kropp var i perfekt skick, läkaren menade att det var väldigt liten chans att min cancer skulle komma tillbaka och då kände jag så starkt att jag blir nittio bast. Vad ska kunna hindra mig?

Jag funderade skarpt på att skriva en Fotograferna 2, berätta om fotograflivet  men på något underligt sätt kan jag inte komma på något speciellt intressant efter 1999. Jag tycker alla vernissager och snacket går i samma fåra hela tiden.

Det blir alltså ingen Fotograferna 2. Däremot kan jag tänka mig att tystna i tre år och göra två böcker under den tiden, ringa in två ämnen, två ställen jag är på, berätta historierna.

Jag tror det drar åt det hållet, faktiskt. Jag ser inga andra sätt att förhålla mig.

Om jag skulle dra fram mina bästa grejer av allt.

Fem bästa fotoböckerna.
1. Bressons stora
2. Strömholm Konsten att vara där
3. Danny Lyons Bikerider
4. Ed van der Elskens Parisbok
5. Sergio Larrains Valparaiso

De bästa utställningarna jag sett i Stockholm de sista tio åren
1. Cunningham, Kulturhuset
2. Dousineau, Kulturhuset
3. Strömholm, Mindepartementet
4. Vivian Maier, kulturhuset
5. Planket 2018

Mina 5 favoritfotografer
Bresson
Atget
Danny Lyon
Larry Clark
Strömholm

Bästa fotoskribenterna
Tor Ivan Odulfs
Claes Gabrielsson
Sara Danius
John Berger
Tommy Arvidsson

Bästa bloggarna
David Alan Harvey ( helt överlägsen)
I Sverige finns ingen då Lars Dareberg la ner.