tisdag 14 augusti 2018

Jag vilar hjärnan






Det var över sju tusen personer som kollade mitt inlägg om att bo gratis o ta hand om katten på Naxos. Det löste sig snabbt.
Annars vilar jag hjärnan. Jag har gjort dummies till tre böcker i en rasande takt. Det får ligga till sig, som man säger.

Nu kommer valaffischerna upp. För vem är dom egentligen?

måndag 13 augusti 2018

Det putslustiga och det sorgsna

Det finns en tro på det putslustiga, dvs det lite lustiga, inom fotografin. Att en bild ska innehålla ett element av en något ansträngd humor. Jag har aldrig förstått det här med bilder där man tar ett kort av någon med en affischbild bakom, typ gammal kvinna framför fotomodell på affisch. Det är alldeles för putslustigt för mig.

Jag vill ha ett rakare anslag, människan, rakt på, utan putslustigheter, typ krokig rygg, typ märklig mössa. Jag vill se bilder bakom spektaklet. Pride är ju en sådan grej, en maskerad där det bakom maskeraden döljer sig många öden, tankar, kamper och ännu, efter så många år, har jag inte sett någon som ens kommit i närheten av djupet i Pride, i närheten av känslan av att vara på Pride.

Allt har handlat om det putslustiga.

En katt klänger i myggnätet. Den verkar tycka det är intressant. Min katt går omkring på Naxos och letar efter mig. Jag står själv och går igenom alla mina bilder. Hur kan man ens tänka tanken att försöka göra en bok på alla mina bilder. Det är för mycket och det finns bara ett förhållningssätt, leta efter mötet och skita i alla projekten. Det går inte att beskriva dom igen. I så fall får jag göra tio nya böcker, utan man får gå på mötet, singelbilden, bilden.

Idag fick jag tillbaka min racercykel. Det lockar att köra lite. På lördag är det Planket.

Kattvakt o boende på Naxos

Jag letar någon eller några som vill bo gratis( ni får betala elen) i vårt hus på Naxos i vinter. Från november till mars, en månad, två eller tre, mot att Ni tar hand om vår katt, sköter den, ger den mat.
November, december är oftast som en mild svensk sommar. Det kan regna lite och temperaturerna håller sig mellan 15-20 grader, givetvis varmare i solen och nätterna kan gå ner till fyra fem grader plus.

Det är en underbar tid. Januari och februari kan vara regnigare, men man vet aldrig. I vintras regnade det knappt alls.

Katten är bara underbar, lite kel och hon sköter sig själv.

Vårt hus ligger i byn Monitsia, en liten by som är ganska tom på vintern, men tio minuters promenad från vårt hus ligger den större byn Chalki som har affär, caféer, apotek, en restaurang och ytterligare fem minuter bort med bil ligger Filoti med en massa restauranger och sedan är det 20 minuter ner till huvudstaden Chora med allt man behöver.

www.monitsia.blogspot.com
Här kan du läsa allt om vårt hus

Det här är ett erbjudande till en seriös människa, ett par kanske, någon eller några som vill ägna sin vinter, en månad eller två i en annan miljö och du bor nästan gratis, men kan behöva hyra en bil. Jag har också en scooter som du kan få hyra billigt om du kan köra sådan.

Vid intresse kontakta mig  mickeberg@hotmail.com

söndag 12 augusti 2018

Historien om en katt och lite annat

Det är söndag och jag har just gjort en liten bok om ett bröllop på Naxos. Den är hemlig, än så länge.
Jag tittar på den här bilden, på min katt som jag älskar så mycket. Hon kom till oss för ett år sedan och jag blev kär direkt. Jag har aldrig fattat vad ett litet husdjur betyder, men nu gör jag det.
Kort sagt: det är ett underbart sällskap i livet och det tragiska är att jag kanske måste lämna bort henne.

Det känns helt enkelt för jävligt.

Det senaste två åren har jag märkt några grejer som ibland får mig att tappa lusten att fotografera. Jag har plåtat kvinnor i femtio år och aldrig haft något problem med det, men det senaste åren har det blivit en ny grej: Inga kvinnor är nöjda med sig själv på bild, speciellt de yngre. De tjatar hela tiden om att de ser hemska ut, men då vilken annan som helst ser att de ser underbara ut. Dessutom ser de bara sig själv på bilden, de ser inte helheten i bilden. Att de ingår som ett element i bildens berättelse.

Det gör mig oerhört deprimerad eftersom det tyder på att kvinnor i allt större utsträckning fixeras vid sitt utseende. Man trodde ju 2018 med feminism osv, att det verkligen skulle gå åt det andra hållet.

Ack nej, kolla på Insta, de som har mest följare är brudar som står o viftar på röven och byter kläder till varje bild. Totalt menlösa och totalt utan mening och bara unga och snygga. Vad har de? 500 000 följare och varje inlägg kan ge uppåt 20 000 gilla. Tro inte att det är ett undantag, det finns hur många som helst. Vad säljer man? Sitt kön först och främst eftersom det bara är unga kvinnor som kan göra så här, sedan prylar och sedan någon ytterst förljugen livsstil. Det finns också en annan grej som irriterar mig. Dessa selfies, så fort någon ska beskriva något, typ ett hus eller så, så tar man en bild, en selfie där huset kommer i bakgrunden. Give me a brake,,,det är ju bara patetiskt.

När jag plåtade unga kvinnor på sjutiotalet så var det faktiskt aldrig någon som höll på och tönta sig och sa att jag ser hemsk ut osv, utan alla verkade nöjda med den hon var och det sammanhang hon var i.

Jag tycker det är en hemsk utveckling.

Sedan gjorde jag en miljötest, för att se hur miljögrisig jag är. Värdet man ska försöka komma upp i till 2020 är 7,0 och jag hade 6,9 då jag plockade bort de tre resor jag gör till Grekland eftersom det är arbetsresor. Det finns dom som tror att Naxos är någon slags semesterboende för mig. Det är mitt ena boende och det är min ena arbetsplats. Nu har jag två boenden, 6 månader i Grekland och 6 månader i Stockholm, så Stockholm är mitt andra boende och min andra arbetsplats.

Jag har varit mycket aktiv i sommar, faktiskt, trots värmen. Nu blir det Planket, denna underbara institution, sedan återgår jag till Naxos och problemet med hur jag ska kunna behålla min älskade katt.
All the best,
m


lördag 11 augusti 2018

Pics never got used










I alla lägen blir det en massa bilder man inte använder, men de bilderna kan ändå visa på ett slags liv,,, det är ett sätt att se på saken, det andra sättet är att bara köra ut dom.
Jag vet inte vad som är rätt.
Det visar sig med tiden.

Summertime


In the air

Reser hem. Vart är nu mitt hem? Planet åker över Europa i natten.

Det har varit några bra, kreativa månader på Naxos, har sällan plockat ihop så mycket bra bilder på så kort tid och en anledning är att jag plåtar mest med mobilen. Den följer med hela tiden. På ngt vis är det som att plåta med en storformatskamera, man tittar på skärmen.

Jag ska ordna mina bilder, sortera och finna formen. Nu kommer Planket. Det är vackert att det finns kvar. De unga fotograferna gör samma sak som vi gjorde, reser till Festivaler osv men plåtar lite annorlunda, mer åt porträtthållet.

Det är fint.

Vi ses på Planket.


lördag 4 augusti 2018

Meltemi








Meltemi är en nordlig vind. Lindrigt sagt kan man bli galen då den viner. Det är precis så det är nu. 
Meltemi.

Jag vandrar omkring med kameran vid flygplatsen, saltsjön, som är helt uttorkad. Igår kväll gick jag ut med kameran på axeln, Gick hem igen och lämnade kameran i huset. Jag kan inte längre gå med en kamera på axeln, på bröstet blev en omöjlighet för tio år sedan. Det som återstår att bära den i handen.
Därför måste det vara en liten kamera.
Eller en mobil.

Ett plan kommer in, passerar ganska nära mitt huvud. Jag kom att tänka på de som står och plåtar flygplan på väg in och ut. Alla typer av bilder behövs, men trots att jag inser att produktbilder behövs så har jag svårt att förlika mig med det.
Ett ungt par frågar efter kyrkan. Vilken jävla kyrka, höll jag på att säga. Det finns ju lika många kyrkor som barer i det här landet. Tll slut pekar jag åt ett håll och de försvinner.

Det är val och det läggs väldig energi på att varna för ditten och datten. Vad finns det att varna för? SD är idioter och sedan är färdigsnackat.
Jag tror vi står inför det största generationsskiftet inom politiken någonsin. Ta sossarna. De har nu under tjugo år jobbat stenhårt på att förminska sig själva. Tänk om de tagit någon av de möjligheter de haft och gjort något? 

Igår satt jag och snacka med en polare som är från Tyskland. Han hade åkt hem till Berlin för att operera sig men insåg att han inte hade råd. I Tyskland. Förstå vilket fantastiskt sjuksystem vi har,,,tänk i de banorna, stärk det som är unikt med Sverige, det vår demokrati arbetat fram under så många år.
Så var det med det.

tisdag 31 juli 2018

Femhundradel



Jag tar det i min egen takt.
När jag opererades så tänkte jag en del tankar, egentligen bara två. Jag är typen som oroar mig, men om jag står med ryggen mot väggen så är jag beredd att kämpa till sista halmstrået. Tankarna jag tänkte var två. Om jag inte överlever det här, om det här är resan mot slutet så var det två grejer jag ville slutföra: Mitt arbete och inte stå i skuld.

Nu är jag på väg att avsluta mitt arbete i så måtto att jag inte behöver bekymra mig om det något mer. Alla vill ha en slutstation för sitt arbete. Jag har ju ändå gjort femtio böcker och runt 100 utställningar och det vore fint om det samlades ihop i bok, film och utställning.

Att stå i skuld. Det betyder att man måste skriva papper så den man älskar inte står med skägget i brevlådan.

Jag tar det i min takt.

Min fru arbetar som folk arbetar. Hon går till jobbet vid sju o kommer hem vid 18 eller senare. Hon har lön och semester.

Jag har i lyckliga stunder två femhundradels sekunders arbete som stannar, som blir något, på en dag. En hel dag, från 0700 till 2300, tickar den där femhundradelssekunden, den som avgör om dagen blev något. Fem dagar i veckan tickar den inte in. Fem dagar i veckan kom det strunt i håven. Mitt arbete är det tomma dagarnas arbete. Väntans poesi.

Jag tar det i min takt.
Man får inte förtvivla.

Jag laborerar med himlen, ljuset och mötet.  Varje femhundradel som ska stanna måste innehålla allt det som gör det till en lycklig femhundradel. Motivet, min blick och omständigheterna som berättar om det eviga.
Jag tar det i min takt, så enkelt är det.

måndag 30 juli 2018

Naxos, Art,














Skuggorna faller hårt i Aliko. Den södra del av Naxos. Det gamla husmonumentet står och har stått som en ruin så länge jag varit på Naxos, i minst trettio år. Vad är sanningen om ruinen? Jag har ju min teori om att någon rik tysk skulle bygga lyxhotell och gick i konkurs, men när jag går i de halvfärdiga byggnaderna så påminns jag om tortyrceller från juntans tid. En mörk tid som ingen riktigt vill kännas vid idag. Att snacka skit om turkar går bra, eller Merkel och EU, inga problem, men juntan är en plågsam tid.
På väg till ruinen är det brakfyllt ned bilar längs vägen. Det här en fantastisk badplats. Vild, dramatisk, små vikar överallt. På asfalten har någon skrivit ” No nudes on the beach”. En människa som inte fattat någonting.

Det är här den skicklige muralmålaren, paintbrushmålaren WD har satt sina mästerverk. Han blev inbjuden av Naxos festival att göra 7 målningar på sju dagar.
Hans arbeten finns på nätet., WD-street art. Han har varit överallt och målat, bor tydligen i Aten och lär vara från Haiti. Jag kan inte gå i god för det sista, men kan jag träffa Wim Wenders kameraman i Chalki så kommer nog WD att dyka upp en dag också och jag får hänga med ut då han jobbar. WD, wild drawing.

Det är öppningar överallt i ruinen, öppningar mot havet, påminner om det hemska men fascinerande bygget EUR utanför Rom, ett fascistiskt byggverk som jag en gång i tiden gjorde reportage om för en arkitekttidning.

Ju längre jag går där, desto mer fascineras jag av WDs meddelanden. Det finns en tyngd, en slags sorg, som han uttrycker väldigt sofistikerat, som små meddelanden på de trasiga väggarna.

På väg ut passerar jag en tjej som står o kråmar sig framför en av WDs bilder medan hennes pojkvän tar bilder av henne med mobilen.