lördag 21 april 2018

Kobojsarna

En ung musiker går bort. Jag vet inte vem han är, men han var stor och världskänd, men då jag läser om hur han mådde, hur mycket stryk han fick för att bli så känd, så mår jag illa. Priset är för högt. För många är priset för högt att bli känd.

Det finns en skärningspunkt, där det man älskar att göra ger lagom med pengar och berömmelse. Över den punkten blir livet ett straff.

Läser en fantastisk artikel i DN om integrationen i Kopparberg. Så jävla bra, hela spektrat. I princip kan man säga att det hela startade med ett privat initiativ och mycket kan man säga om de privata initiativen, men utan dom skulle inte mycket ske. Samtidigt ser jag att allt fler svenskar vill strypa immigrationen och det kan jag förstå. Även jag som är för en kontrollerad immigration inser att det måste vara lite ordning på torpet, men frågan är enormt komplicerad så fort man passerar den första aspekten av nödhjälp, men sedan då...

Tiden får utvisa resultatet. På något vis känns det som Israel, som just nu skjuter ner folk till höger och vänster vid gränsen mot Palestina. Vad fan håller de på med? Det är ju sinnesjukt hur de håller på och var finns protesterna?

Nog om det.Jag följer en polare på Insta som vandrar i USA. Jonas H, det är som att kolla in ett gäng kovbojsar som rider över nationen för att ta sig ner till dalarna vid LA. Lite som förr, helt enkelt. Jag tycker det är väldigt dramatiskt och spännande. Det är på något vis mänsklighetens inre kärna. Vi vandrar och söker något annat, bättre. Enormt inspirerande.

fredag 20 april 2018

Det är något som förenar


Vad är det som förenar dessa bilder? Att jag levde ihop och levt ihop med båda dessa kvinnor i tio. Det är en vacker känsla. Det är också en vacker känsla att känna att jag tycker enormt mycket om de kvinnor jag levt med, alltid. Nu som då.

I Parken sitter de unga. Den första sommardagen. Jag sitter på en bänk i skugggan. Sedan jag började leva Medelhavsliv sitter jag inte så ofta i solen. Jag dricker också måttligare än någonsin. Man anpassar sig till Kulturen.

En man passerar genom Parken. För några år sedan var han enormt upphöjd, idag är det något som är fel. Jag har sett honom i många år men nu, strax efter de sjuttio är han inte sig lik. Inte alls sig lik. Det är en fin man, bra man, som gjort mycket, som nu inte hänger ihop. Det är verkligen smärtsamt att se. Jag vet inte hur jag ska hantera det, den sjukdom som smugit sig på honom.

Jag sitter och käkar en glass och funderar över folks dumhet. En del tror man ska ställa den tomma kaffekoppen på soptunnans lock. Med hundra procents säkerhet kommer den att ramla på marken och segla iväg och skita ner. Man fattar inte det. Det är verkligen något som stör mig. Denna ofattbara dumhet, denna oförmåga att tänka ett steg till.

Med åldern kommer en märklig känsla. Att det är bråttom, men att det är meningslöst att jaga på. Vi kommer aldrig i mål. På natten såg jag den insikten framför mig: Att livet är en massa väntanden, en massa som ska gå i lås och så väntar man, men vad man glömmer är att det strax kommer en till sådan sak som ska gå i lås och så väntar man. Det slog mig tydligt att det blir aldrig klart, någonsin. Däremot kan man jobba på att göra sig av med sin skuld till livet, men det är en annan sak.



Det man tappar

Bilder har en förmåga att få en att förstå hur mycket man tappar i nuet. Det finns en slags lucka mellan nu och då. Sifnos/ Kastro/ Grekland.

En kompis gör smycken, bor i Kastro i ett litet rum, har en skabbigt kök. Han är i min ålder nu och jag  vet inte om han lever längre. Det var många år sedan jag träffade honom förra gången, minst 15 år i alla fall. Redan då var han mager som en sticka och tjänade ingenting. På vintrarna hjälpte de varandra, de som bodde  i den gamla delen kallad Kastro.

När jag gick ifrån honom sista gången körde jag moppen bakvägen på ön, kom fram till en mur som dolde ett stup och den här kyrkan som syns på bilden. En vacker kvinna låg på muren och jag tog ett snabbt skott på henne. På väg tillbaka till min moppe så vänder jag mig om en sista gång. Den vackra kvinnan har satt sig upp, ser på mig och ler, hon ler stort och jag ser henne på riktigt. Det är också en gammal vän, Eva, från Stockholm. Jag går tillbaka, vi pratar ett tag innan jag kör ner till Dolfinen som ska ta mig tillbaka till min egen ö.

torsdag 19 april 2018

In the background

Zinken, TAW spelar, jag är där med mina barn och vi snackar lite i omklädningsrummet. Jag tar en bild bakifrån. En bra kväll.
Första Roskildefestivalen. Idag har man svårt att fatta att man orkade vara vaken flera dygn i sträck,,, märkligt.

Det är bara som det är










Jag snackade med käre vännen JH igår, om hur lyckligt lottade vi är som kan leva på våra bilder. Ju mer tiden går, desto mer inser jag att jag är en mild man, en man som inte vill pressa på. Många fotografer pressar på, försöker skruva ut så mycket känsla och vibb ur bilden som är möjligt. JH, Anders P , Sobol och några till gör det bra. Själv har jag insett mitt behov av en lite större distans och mitt behov av en slags mildhet i bilden.

Jag är en romantiker, så är det. Jag tycker om alla sorters bilder, men framför allt de romantiska. Tro inte att jag har försökt vara tät i min fotografi, intensiv, skruvad, men jag är inte sådan och blir framför allt det inte heller. 

Jag är mild, mina bilder blir milda. Jag tycker också om att lägga till miljö i mina bilder. Jag går nästan aldrig så tätt att det bara blir porträtt. Jag gillar miljö och mildhet.

Så är det bara. Det är fint att upptäcka sina sidor och ännu finare är det att man själv tycker om det man gör. Jag brukar fråga fotografer vad de tycker om sina bilder och det blir ett jävla hummande och då brukar jag säga att OM du inte tycker om dina bilder vem ska då göra det?

Så är det. Mild och romantisk. 

Danny Lyon sa något om att skönhet är styrka. Jag håller med. Skönhet är styrka.



onsdag 18 april 2018

Berlin, Håkan Elofsson











Min vän Håkan Elofsson är i Berlin och plåtar en månad. Han visar sina bilder på Instagram. Det är bra, väldigt bra. Han är duktig Håkan.

Berlin, en märklig tid för mig. Stor kärlek, gillade aldrig staden riktigt, hade eget labb, kände mig hemlös, samtidigt lycklig för att jag fick vara där så lång tid, bo på Stubbenkammerstrasse. Jag har mycket bilder, här är några. En annan gång ska jag visa andra.

Hemma, borta

En sak som har slagit mig är vikten av att fotografera sitt hem. Det här är min gamla lya på Erstagatan, en tvårummare med balkong och öppen spis som jag älskade. Tyvärr så skulle den ju renoveras och jag hade inte råd att bo kvar, men jag har lyan på bild.

Alltid något!

Jag har ju på kort tid först opererat min prostata, 14 febr,  och precis en månad efter det var klart så hittade dom en stor cysta på njuren och så blev det en operation till i början av april. Prostatan opererade jag för att den innehöll prostatacancer och jag visste att en dag måste jag operera den. Jag gamblade i fem år innan jag gick in på operation.

Sedan hittade dom cystan på njuren. Det var väl inget alternativ men då jag kollade mina journaler och läser på så ser jag ju att min njure hade bra värden innan operation så jag hade kanske kunnat gambla med den några år också men hade den spruckit på Naxos så hade jag dött, så nu blev det operation.

Jag säger inte att det var en tripp på beachen att gå igenom två operationer på sex veckor, det sved som fan, men det var också en intressant tid.

Allt detta kan man läsa om i min lila bok som jag la ut på www.minprostata.blogspot.se

Min vän i Portugal satte mig på tankarna om varför vi håller på med det här?

Fotograferar, skriver, osv, o jag kan bara säga så här: Det är det enda jag vill göra och det är det enda jag kan göra. Och jag älskar det.

Jag har ibland tänkt tanken på ett fast jobb, bra lön osv,  men inte ens om jag fick 200 000 kr i månadslön skulle jag vilja ha ett fast jobb. Jag skulle helt enkelt inte stå ut med det. Jag skulle tycka livet var ett helvete dag ut och dag in och skulle aldrig vara lycklig.

Nu tjänar jag inga pengar men jag är lycklig och för den som undrar så verkar både prostatan och njuren vara i form, så jag gamblade och jag tror jag vann och som sagt kolla på www.minprostata.blogspot.se