onsdag 13 december 2017

David o Harry

David och Harry dök upp på fiket idag. Egentligen var det David som dök upp. Harry hängde redan med oss. Harry är en klassisk odåga, en gatuhud som kommit i människors goda händer. David har en del av de goda händerna för han brukar låna Harry och ta honom på långa promenader. Det gillar Harry och det gillar David för han får då gratis fika.

Det är sån världen kan vara, som David och Harry. Idag satt David kvar ett tag och Harry tyckte sannerligen inte det gjorde ont. Vi hade alla fika, alla vi snubbar i min ålder, yngre eller äldre. Harry satt  mest o kolla om det blev någon bulle över. Brukar ju bli det, oftast.

När jag gick hem, gick de andra hem, utom Harry och David som drog en repa neråt vattnet.

I det vitaste vita.


Vår katt Skopan, bevisar det jag vetat länge. Att vitt är vitt. Jag har länge känt sambandet mellan den vita fjällvärlden och den heta Naxossommaren. En slags det vitaste vita.

Den obarmhärtiga solen och den obarmhärtiga snöstormen. Olika sidor på samma mynt.

Jag handlar julklappar trots att jag inga skulle köpa men jag inser att båda mina barn, de vuxna barnen, behöver skärpa upp sin grundutrustning. Varför har inte alla kids en verktygslåda med hammare, spik, hovtång, osv,,,varenda gång jag ska göra något hos dom så tittar jag på en hammare med avslaget handtag, resten är borta. Hur kan man leva ett liv utan skiftnyckel,,,eller utan strykjärn eller utan första förband...

Det är ju rent förbannat hur dåligt rustade de är för livet. Tänk om bomben kommer, då behöver man ett strykjärn och en skiftnyckel, tro mig..ungar som flyttar hemifrån ska utrustas med köksgrejer och verktygslåda, nu har jag sagt det.

Annars då? Ont i huvet, var på Harvan igår och snälle Janne fyllde på mitt vinglas hela tiden. Sånt brukar straffa sig.

tisdag 12 december 2017

Är det mörkt, eller?





    Det är ganska mörkt nu. Ides inte ens gå till gymmet i morse. Hm, no good. Tänkte på det här med objektiv. En gång i tiden läste man ju fototidningar o deras tester av objektiv. Jag tyckte dom var bra för man drog typ fem olika märken på samma brännvidd, typ 28 mm.
   Det var ju alltid ett eller två märken som var bättre. I alla fall så gick man ju i fällan att köpa svindyra, ljusstarka vidvinklar. Det enda det ledde till var ju att man blev av med en massa pengar och fick en glugg som var jättetung. Med tiden kom jag på att 2;0 var den ljusstyrka jag aldrig behövde gå under. 2;0 och 1600 asa fixade allt. Och tänk idag, stabilisering, man kan köra på 3200 asa och vad finns det för problem med ljuset. Inga, enligt min mening.

    Det var det tekniska. Jag håller på med många böcker nu och ingen blir klar förrän till hösten. Kattboken måste plåtas ett år till och den boken jag skriver, en av dom, kanske jag kan släppa iväg i sommar, måste göra lite reflektioner först och så har jag ju två till jag håller på med,,till hösten, som sagt.

    Centrum för Fotografi bara växer till en kraft inom fotografin. Bra program, fin känsla där, har verkligen kommit sig. Det blir ju allt mer uppenbart att de små gallerierna och lokalerna börjar ta tillbaka initiativet. Det är sorgligt att Moderna inte gör ett ryck med fotografi. Det borde ju i alla fall kunna återupprätta den där avdelningen med fotoböcker och ständiga utställningar. Det är väl ett minimikrav man kan ställa.

    Jag tänker på det här med makt, hur man missköter sin makt. Jag tycker det är lite marigt. Om man är jävligt driven själv och sedan ska jobba ihop med en jävla slöhög så blir det lätt att man till slut säger åt den där slöhögen att skärpa sig. Jag har haft den situationen många ggr som labbägare och assistenter. Man säger till och ibland blir man på dåligt humör för det känns som man ska jobba för två istället för att det var två som tog personliga bra initiativ. Det som händer är oftast att den sk slöhögen blir sur och blir förbannad på en och kallar en för det ena och det andra. Man vill liksom inte se sitt personliga ansvar och ta och skärpa till sig och sedan är skitsnacket igång.
 
     Det här händer ibland, men det händer och det är lika jobbigt varje gång. Det händer på workshops, det händer då man jobbar ihop med folk och det som utmärker situationen är att de som inte anstränger sig sällan vill se sin egen roll i det hela. I princip är alla dumma emot dom, i hela deras liv är det så. Som tur var är ju 99 procent av de jag jobbat med tvärtom. Underbara, de vill verkligen, men jag slutar aldrig att förvånas över de här som inte ser sig själva i förhållande till sin omgivning.

    Nog om det. Det här ska ju vara en positiv blogg. Har Ni tänkt på hur årstidsrelaterat fotografin har blivit numera. Om det snöar så fylls de sociala medierna med snöbilder, så därför visar jag sommarbilder ovan. Man måste ju på något jävla vis vara tvärtom,,,

   

måndag 11 december 2017

Dubbelmoralen

Jag kommer på mig själv att jag verkligen börjar totalledsna på den här dubbelmoralen. Ta i mina kvarter. Folk käkar vegetariskt, de köper oljor som ska vara miljövänliga, allt de håller på med, ursäkta, men rena larvet och så blir det jul. Ja, men då tar vi och flyger iväg till Thailand eller ännu längre bort.

Okej, dra till Thailand men sluta för för fan och va så jävla präktig med dina vegetariska oljor, din mat och dina tankar om miljön. Inse fakta: du är en miljögris och stå för det.

Och det är inte få som är så, många, många, dubbelmoralen.

Har Ni märkt den nya idiotin. Ungdomarna har börjat röka igen. Överallt ser jag plötsligt att dom röker, oftast tjejer. Varför är det så? Suck, ingenting går in i folk längre och därför kommer jorden att gå under. Vårt miljöarbete som handlar om att lösa saker tekniskt osv kommer aldrig att  lyckas för vi fortsätter i oanad omfattning att bara fortsätta som förr, ja, kanske till och med mer...

Ja, själv gick jag o köpte en chokladkaka. Det är något man kan lita på, så enkelt är det.






Offret i oss

Det är en sådan här dag då man går hem från gymmet efter en halvtimme på träningscykeln för det lockar mer att dricka kaffe.
Eller då jag ska redigera texten i nya boken så skriver jag brev istället. Katten har också gett upp, sovit hela dagen.

Jag tänker på offret i oss. Det är väldigt lätt att göra sig själv till offer, att man nästan måste ha varit med om något dåligt, lite typ #meetoo# där vissa varit med om fruktansvärda saker medans andra i princip har träffat nån full typ på krogen som kladdat, men på något vis vill ingå i den gruppen där  man kan känna sig som ett offer.

Idag vet vi ju detta, och det är fantastiskt och det kommer att bli revolution, men det måste också ske andra förändringar för den här offerkänslan finns överallt. Snacka med någon som vantrivs på sitt jobb.
" Gör något", säger jag.
" Det är inte så det fungera", säger någon annan.
Man gör inget för det är inte så det fungerar. Man blir hellre ett offer. Jag kritiserar ingen men jag konstaterar att arbetslivet har blivit så att de flesta är offer och accepterar det.

Jag kommer från arbetarklass, det kan kännas jobbigt ibland, men idag är jag medelklass, har fått de finaste stipendierna och har det mycket bättre än många andra. Jag har ingen större anledning att vara ett offer och känner mig heller aldrig som ett sådant.

När jag läser om alla hemskheter på tex fejan så kan jag också undra varför ingen skriver om hur jävla kul det är att knulla. Seriöst, varför gör ingen det? Varför skriver ingen om hur jävla kul det är att gå ut och äta på krogen? Varför skriver ingen om hur de gjort ett skönt ragg, träffat någon,  dessa historier där man får vara en hjälte. Jag tror mer på hjältar än offer, faktiskt. Det är för lite stories om bra knull, goda samtal, sköna drömmar och vansinniga prylar och alldeles  för lite humor. Går det att skratta åt något idag?

Idag blir man i princip hängd om man säger fel ord i fel sammanhang. Det blir lite bajsnödigt, vi borde höja toleransen lite, man mår bra av att dra sig själv lite bortom det absolut pk då och då.


I did a walk with my wife

I did a walk with my wife. Jag kan gatorna här uppe på östra söder bättre än någon annan. Vi passerar där Thiel bor, norrläget och har varit och köpt böcker i Nadjas hus, granne med Britt Edwall. Några meter därifrån står en kvinna och ser ut över saltsjön.

Det är en sådan dag, går längs Åsögatan, den långa gatan. Passerar Ingalills nya lya, Karin Alfredsson och Eva Dahlman och Ploggatan där Ingalill och Christer bodde och där sedan JH tog över Christers lilla etta med flagnande takfärg och i bottenvåningen finns lokalen och labbet Fendo efter Örjans stora jävla hund som var lite väl lynnig.

Vi går vidare, kommer till Erstagatan, Stockholms vackraste gata, där Björk, vattenskidåkarn skar till mina och Christers bilder, där jag hade en drömlägenhet och utsikt hela vägen till Finland. En lägenhet som givetvis skulle renoveras och blev för dyr. Erstagatan med barerna och en gång i tiden, taxifiket som blev Matkultur. Här, där både Anna Clarén och Nina Lekander bodde, för inte snacka om Olle och Britt och alla labben, passerar den gamla ICA-affären som blivit något snoffsigt skit och ser att Mats, fotografen, lämnat sin lokal, passerar Joakim Srömholms port, 182, där han bor högst upp i huset med sådan där lång balkong och vindsarbetsrum, Stig Claessons park som var min egen oas i många år, där jag tittade på en fyrarummare med Lotta en gång i tiden och där tiden står still.

Passerar Borgmästargatan där jag har en fin tvåa som jag inte bor i, min son sköter den, ser att Charlie flyttat sin arbetslokal, ner mot Renstiernas gata och Sleven där jag alltid sitter och käkar glass i värsta hörnet och oftast träffar på den kända skådisen från bland annat Galeasen. Det är de fina kvarteren, går över Renstiernas, apoteket och sedan börjar helvetet med Nytorget och den totala anpassningen till världens alla millioner trender. Pisshaken.

Glider ner genom Kocksgatan, Galleri Axel, Il Cafe, ingen som ser mig, ut på Skånegatan, tar en repa förbi Twang, Jojje sitter och läser på sin padda, det är söndag, loj stämning, viker in på Katarina bangata, kollar på mitt gamla hus, där jag bodde 1969, sedan flyttade runt. I parken framför vårt hus sitter en snubbe med en burk i handen, han bor på Monumentet, där jag en gång jobbade, går hem , kollar på krogen till höger om vår port, det som en gång i tiden var syaffär och längre upp på gatan var det klädaffär och cykelaffär och jag vill minnas brödbutik,,,tiden går vänner, men jag minns en del, inte allt, men en del,,,,

söndag 10 december 2017

Medis och svanen på väggen

Jag träffade en av bröderna på Medis. Han var på väg och låna gratistoaletten bakom det danska korvståndet. Isen hade kommit upp på isbanan och vi stod där och snacka om livet. Då såg jag svanen på väggen. Han gick och pissa och jag tog bilden.

Så kan konsten också vara.

2 advent..

Min fru tycker jag ska hänga med henne till Åsögatan där Hella säljer sina böcker, sk Julmarknad. Jag blir på vrångt humör men hon lyckas lura ut mig och när jag går hem är jag glad igen. Min fru fortsätter till glöggparty men jag kände att nu får det fan vara nog för den här dagen.

Kanske är vi män lite annorlunda än kvinnor. Mina kvinnor, de jag känt, vill alltid hitta på något. Jag är less att gå på vernissager och utställningar. Jag tittar ju aldrig på bilderna eller korten. Så enkelt är det. Jag sveper igenom, kramar dom som ska kramas, berömmer de som ska berömmas, dricker lite vin och drar. Konsten tittar jag aldrig på.

Jag vill gå till ett fik och kolla på folk, inte på konstnärer eller bilder. Det betyder ju inte att jag inte tycker konst är bra, även om konsten helt har börjat spåra ur på senare år, där det allt mer gäller att få press och föra oväsen än att lita på konsten och bilderna.

Det finns tre jävligt jobbiga parametrar som måste mötas om det ska fungera. Man måste ha en publik, en skara människor som tycker om en och man måste göra bra konst för att få den publiken och sedan får man hoppas att de på något vis kommer att stödja en ekonomiskt. Publik, kvalitet och pengar. Thats it.

Orianthi, lyssna på henne. Vilken brud att spela gitarr, kommer att bli lika bra som Clapton o Santana med tiden. Trots att hon är så ung så har hon så grymt personligt ljud i guran, superbra.

Jag har märkt att det här med hatt har kommit tillbaka. Det är cool med hatt men jävligt svårt att plåta med hatt, man slår liksom i brättet med handen då man lyfter kameran, men hatt är cool, eller heter det cool,,,?

Igår skulle min fru överraska mig och visa en av de bästa filmer hon sett, Alien,,okej, helt bedrövlig enligt mig och så seg, men det var kul ändå. Grejen är att få sitta i soffan med sin fru, känna hennes varma kropp emot sin, dricka lite vin och bara vara där. Att filmen är seg gör inget, jag trollar bort den och drömmer om annat.


lördag 9 december 2017

Porträtt






Porträtt. Jag kan aldrig komma förbi det enkla faktum att om bilder ska bli riktigt bra krävs det människor i dom. Och det krävs en slags närvaro. Det funkar dåligt att ha människorna på långt håll, långt borta. Det stör då mer än det ger.

Bresson är en märklig fotograf. Han kan ta bilder i smyg, med närvaro. Jag vet knappt någon annan som kan det. Koudelka är ju en jävel. Han kan plåta döda ting och göra dom superdöda, men också har han en hyfsad närvaro i sina människobilder, även om man känner att han sällan har någon relation till någonting. Han betraktar kyligt, men gör det bra.

Sedan finns det de varma, mänskliga fotograferna, de som lyfter människan som människa och idé.

Såg kinesisk fotografi på Fotografiska. Jag ställer mig själv frågan: Vad skiljer de här bilderna från en normal modefotografering? Har det plötligt blivit käckt med kineser, att det utspelar sig på kinesisk mark, med kinesiska modeller. Är det vad som är grejen? Känns luddigt som fan i mig. Att sedan fotografen snackar en massa dravel om buddism gör ju en trött. Var syns det i bilderna? Ingenstans.

Inget fel på korten, men jag ställer mig bara en enkel fråga: Vad går det ut på? Kinesisk modefotografi? Okej, eller buddistiskt trams?

fredag 8 december 2017

Fredag 8 dec

Läser om kritiken mot Fredriksson. Jobbig typ, men hade bra sidor också. Det framgår nu när folk ska ge sitt omdöme.  Varför gick inte facket in hårdare mot honom tidigare?  Sverige har blivit ett fördömarsamhälle. Läste om en annan snubbe som blivit av med jobbet, kritiserad för sexuella trakasserier och sedan visar det sig att det inte alls var det utan betygsättning. Helt horribel anklagelse men har den kommit på bordet så finns den där o i dessa tiden är det kört. Samtidigt kan jag tycka det är lite konstigt att komma med 20, 25 år gamla anklagelser för sexuella trakasserier, för jag kan ju bara tänka mig själv hur mycket jag o andra män har lyssnat och tagit till sig av det moderna tänket.

Om någon idag eller förra året var korkad så är det väl en sak, o då snackar jag inte om grova prylar  för de måste ju alltid upp på bordet, utan mer korkade saker som smssex, tafs på Finlandsbåten  osv, så kan man ju ta upp det, men hålla på och tjata om sådant som är tio år gammalt verkar korkat.
# meetoo# är en fantstisk grej och i mina ögon helt revolutionerande men det får ju inte bli ett paraply för vilka svepande anklagelser som helst. Rätt ska vara rätt.

En annan sak som irriterar mig är dubbelmoralen. Man behöver bara snacka med ett par musiker som berättar om hur kvinnor bär sig lika snuskigt åt som män, ska tafsa musikerna på kuken osv,,,ganska fantastiska historier kan jag tycka, men aldrig fördömda av gemene man. Men ta bara det här tex: Ta kvinnan som drog till Afrika och knulla med svarta män, en ren kolonialgrej, precis som vita män drar till Thailand och knullar med horor. I mina ögon är båda äschlen, men Kerstin Thorvall och andra kvinnor framställs som fria medan männen är horbockar. Vad är skillnaden? Ingen i mina ögon. Svin som svin. Eller ta det här som var så populärt för en tio år sedan, män som strippade på krogen. Brudarna drog dit i jättegäng och skrek och tjoa, hade män gått på en av Stockholms största, mest välrenommerade krogar och skrikit och tjoat på brudar som strippa så hade de ju blivit hängda i tåspetsarna.

Ja, det finns en del att ta på. En annan grej jag irriterar mig på är snacket om makt. Jag har ju aldrig haft ett jobb så jag vet ju inget om chefer och hierarki men en sak vet jag: Att många av mina kompisar är livrädda för sina chefer, spelar inget roll vilket kön cheferna har. Det är samma skit, är det inte den leende barracudan så är det något annat psykopatoffer som sitter chef. Fredriksson fick gå men vad skiljer honom tex från den kvinnliga chefen som var på Svt och alla var livrädda för eller hon som var chef på ett av nordens största museer och var ett slags djävulens påfund enligt de anställda. Inte ett skit. Det är klart, de var kvinnor, hade de varit män kanske de hade hamnat under spärrelden snabbare. Sedan undrar man ju vad facket gör på arbetsplatserna. Jag trodde facket var en slags stridande part för de anställda, men de har man ju fattat  att det verkar det inte vara längre. Känns mer som medbrottslingar.

Nog om det, trevlig helg.


torsdag 7 december 2017

torsdag

Jag leker lite med gamla nakenbilder. Läser DN på morgonen medan vår stackars katt går omkring och ylar i sin löpperiod. Vi måste kastrera henne lite snabbt nu. I Grekland kostar det typ 400 kr, här tre, fyra ggr mer. Varför är så mycket så mycket enklare i Grekland än här?

Fråga mig inte, däremot frågar jag mig varför ingen får sitta i fängelse för Karolinska. Läste återigen i morse hur mycket pengar som rinner mellan fingrarna där och INGEN kan förklara vad man fått för pengarna. Det är ju sinnessjukt, dessutom blir det mindre vårdplatser, 1500 mindre platser för födslar osv,,,vilket makabert misstag detta sjukhus är och det värsta är att de bara får fortgå.

Jag blir så upprörd då jag läser om Karolinska, för det är ju våra pengar, skatter, som ska användas till vettiga prylar, inte gå rakt ner i meningslösa konsulters fickor.

I natt då katten jamade, så hade jag en sådan där natt då jag gick igenom mitt liv, tänkte tanken att jag hade fått en dödlig sjukdom och kanske bara hade fem år kvar att leva. Hur skulle jag förhålla mig?

Först tänkte jag tillbaka, var jag nöjd med mitt liv? På det svarade jag ja. Jag har klassvandrat och jag har i princip gjort allt jag velat i hela mitt liv. Jag har haft ångest, varit rädd, feg ibland, men nästan aldrig kompromissat. Hade jag ångest för något, eller ångrade jag något? Nej, inte ett skit, det enda jag kan känna att jag ångrar är att jag inte flyttade till Naxos, för tjugo år sedan, men då hade jag små barn och de var viktigare.

Om jag såg framåt då? Hur gick min fotografi? Utan tvekan så växer min fotografi, det jag gjort, men det jag gör håller inte måttet riktigt. Idag är min styrka skrivandet och skulle jag välja vapen nu så blev det att skriva, göra en bok som kändes viktig. Om det var det sista som skulle göras så skulle det bli en skrivande bok med mina bilder i. Så enkelt var det med det:

Sedan hade jag en dröm till, en husbil. Att bo och leva i en husbil, men vårt hus i Grekland är lika fint.

Att tänka tankar som att ens dagar är räknade är mycket bra, det är som att dra in en vind i ett dammigt hus. Det blåser bort allt trams. Prova själv. Fråga dig själv vilken din viktigaste uppgift är de närmaste fem åren och satsa på det. Har du ett jobb du bara går till. Sluta. Livet är viktigare än så, än att bara existera. Tro mig, du kommer att ångra dig om du inte satsar på det viktigaste.