torsdag 22 februari 2018

Vad, när o hur?

Man har haft sina perioder. Det här är TAW och jag gjorde bilden genom att lägga ihop två negg i maskinen och hålla efter lite med ljuset i skarven mellan bilderna.
Det var då,,,,

tisdag 20 februari 2018

Varifrån kommer ditt uttryck?

Varifrån kommer dit uttryck? En väldigt lång fråga med många bottnar.
Jag måste gå tillbaka tills då jag började fotografera, 1967. Då hade jag en del modefotografer som idoler, men jag gillade dom ändå inte. De var helt enkelt för kommersiella, de saknade den här närvaron som man får i privata bilder.

Närvaro är det viktigaste.

Sedan åkte jag till Paris och där upptäckte jag Bresson, de exaktaste fotografen av alla. Jag försökte bli som han, löjligt. Alla har försökt och alla har misslyckats. Bresson, ett exakt geni, men han lärde mig att resa långt och länge, kunde vara något och syssla med en slags politisk fotografi var inte heller fel. Försöka ta ställning med kameran.

Resa, ta ställning.

Sedan började jag på mitt eget. Jag har rest och jag har haft för mig och för att jag ska godkänna en bild måste den ha närvaro och vara tagen på en ganska nära avstånd. Jag säger inget måste, men jag kan ju direkt säga att alla dåliga bilder jag tar,, beror på att jag varit feg och inte vågat gå närmare. Alla som hållit i en kamera på allvar  vet vilken jävla ångest det är att rikta kameran på ganska nära avstånd mot en okänd människa. Det är kanske därför det tas så många bilder på krogen?

Rädsla, mod, feghet.

För mig är det alltid så att det krävs ett visst nära avstånd för att jag ska tycka bilden luktar bild, det ska kännas nervöst. Det är en process man måste spela med, man kan träna upp den, ja, till och med för mycket, och gå på folk som en maskin. Det är lika illa, det handlar om mötet, att det ska vara ett möte.

Möte.

Nu tror jag att jag har ordnat upp mina parametrar. Sedan går det alltid till på samma sätt. Jag får en bild av något som jag kan ringa in, ett torg i en stad, en ö eller ett evenemang. Det är ramen, det är den jag ser, jag tar mig dit, beredd att berätta historien om den ramen, om det som utspelades och som jag var med om.



The blues is on

Det faller vacker snö, sent in i våren kommer snön som ett läkande bandage. Det var på tiden, eller är det för sent. Jag missade karnevalen i Naxos, det grämer mig, nästa år, nästa år måste jag vara där.

Hur många gånger har jag varit nära döden i mitt liv, alltså på gränsen? Många ggr, millimetrar har skiljt mig från bilan. Jag är kanske så smal att jag klarar mig förbi hugget? Det närmaste och som jag inte kunde göra något åt var väl då jag låg på en husbåt i Srinagar, Dal lake och slutade andas i tre dygn. Jag klev märkligt nog upp från det också. Min tränade kropp tog mig vidare, men egentligen har det ofta varit så, min tränade kropp har tagit mig vidare.

Jag tror inte på Gud, men jag ber till Gud i svåra lägen. När någon vän ligger på kanten till det andra brukar jag be en bön för dom. Själv, på sjuttio och åttiotalet, då jag led av en sådan fruktansvärd ångest att hela mitt liv var en kamp från morgon till kväll, brukade jag be en bön om nåd eller hjälp. Det handlar mer om att man öppnar kanalerna, att det tunga får sippra ut, att man får en ny andning, annars tror jag bara på att hålla kroppen i form.

Jag har ett läge där jag känner ett visst ointresse, kanske mest för fotografi. Jag ser de fantastiska ögonblicken, inser att min uppgift är att ta det ögonblicket, transformera det ögonblicket till en bild, för att skapa en lycka hos en annan människa, för att skapa en kraft hos en annan människa, för att ge en annan människa ett slags ljus.

Jag tänker på alla människor som gett mig det ljuset, de som kalibrerade tillvaron i en tusendels sekund och lyfte mig över bergen och släppte ner mig i den gröna, längtande dalen. Jag ser så på mitt arbete, jag är en örn som försiktigt lyfter en människa som vacklar in i en ny grön dal där den kan starta på nytt.

Patetiskt, kanske, men tanken är sann. Jag tror på ljuset och humorn. Jag längtar så oerhört efter berättelserna som säger att knulla är skönt, att umgås kan leda till något, att en varm hand på en arm kan betyda något annat är trakasseri. Jag är väl en jäva idiot, men jag tror på människan som kraft och katalysator av drömmar.

Låt örnen flyga, den har starka vingar, det är bara över ett berg, sedan kommer dalen, se det så. Ja, se det så och låt den vita mjuka snön som nu faller över gatorna vara det läkande bandage som behövs för att en örn ska växa sig stark.

In the morningsnow

Jag kollar på DAHs filmer. Jag vet inte var han är just nu, har inget ljud på, men det luktar Miami eller Kuba, men mer Miami. I varenda filmsnutt passerar det en fantastisk bild. Killen har verkligen öga, annars är ju det som utmärker filmsnuttar på Insta tex, att men har noll bildseende, är bara skittrista, men DAH levererar ofattbar skönhet i nästan alla filmsnuttar.

Jag sitter och njuter, klipper ut stillbilder ur hans filmbitar. Fantastiskt.

Han grejer vibrerar av liv. Jag har haft några dagar av genomgång av svensk fotografi och det som utmärker fotografiet, den fria delen, är detta totala mörker som bilderna visar, mentalt mörker. Jag minns då jag bodde i Barcelona, 74.75, och mina spanska vänner älskade Bergman och jag fattade inte ett skit. Jag har aldrig fattat Bergmans filmer, ledsnar efter tio minuter, däremot skriver han som en Gud, men mina vänner med sin katolska bakgrund älskade Bergman. Det var något med skulden och mörkret som tilltalade.

Svensk fotografi har fortsatt i den skåran. Jag säger inget om det. Kanske vårt vedervärdiga klimat, vårt hårt styrda samhälle, Luther osv har gjort oss benägna till att ha svårt för det glada, glatta, njutandet. Jag tror att det är så. Att vi är så förbannat fixerade vid att uppnå en samhällsmall som ordentliga, pålitliga osv, så vi kan fan inte njuta och konsten, den fria fotografin blir därefter, problematiserande.

När jag kollar på DAHs snuttar så grips jag av skönheten, livet, och jag kan känna att det finns i Sverige också, den totala skönheten, men jag ser att den finns i norr, i fjällen, snön, den riktiga vintern. Det som är problemet är att där DAH vandrar omkring finns det ett liv också i varje hörn, en människa, ett leende, ett slags möte, en gemensam andning. Den svenska själens dna är ensamhet, vill vara ensam.

Det skapar en speciell kultur, som fascinerar många utomlands, men själv är jag mer puertorican än svensk, som min vän Joe Rodgriguez brukade säga. Jag vill vandra mellan ensamheten och den varma gemensamma luften där leendet ligger som en mjuk filt över mina axlar. Jag vill vandra i en värld där det sexuella, sensuella är en molekyl som vandrar mellan våra tungor och smaksätter våra blickar och våra ord. Jag tror helt enkelt på ett sensuellt, frigjort liv.

måndag 19 februari 2018

Jag fattar ingenting


Läser tidningen, om den här konflikten om ett namn i filmen The square. Jag läser artikeln två gånger och kan inte ens fatta vad den handlar om. Konstigt va? Känns sånt viktigt?  Nej, enbart löjligt om ni frågar mig.

Det finns altid något slags bäst före datum då det gäller konst. Man kan inte hålla på och ta bilder som  jag gör hela tiden. Det mattas ut och man kan inte byta form heller, sånt funkar inte heller och till slut är man tillbaka i sin egen stil för det är den enda stil som kan leda till att man överlever ekonomiskt.

För mig är det jag sysslar med en lek, men en lek som måste betala sig. Jag måste dra in pengar, hela tiden och eftersom jag inte heller har någon pension så är det ett livslångt förfarande.

Jag kollar på Insta, slog in Ernst Haas, ja nog fanns han där. Men jag kollade på de fotografiska trender som pågår i Sverige. Egentligen är det lite lika. Det finns ett gäng som plåtar så mörkt så man kan inte se vad bilderna föreställer. För tio år sedan skulle man ha sagt att det var åt helvete felexponerat, men nu tror vissa att det fungerar. De kommer nog att bli besvikna. Sedan är et gänget som plåtar övergivna hus, ruckel, slitna fasader. Det gänget verkar aldrig ta slut, det kommer nya varje generation, sedan kommer ett gäng kvinnor som alla plåtar jättevackert, men jag fattar aldrig vad de vill säga, det mumlas så oklart hela tiden, trots att det finns en enorm potential, o så finns det rockfotograferna och alla andra, blev lite trött här, orkar inte skriva mer, ,,,ja, vi får kalla den här bloggen den tröttes blogg, han som inte orkade formulera sig mer,,,


söndag 18 februari 2018

Monitsia för en massa år sedan



Det här är ett av våra hus i Monitsia för en massa år sedan. Monitsia är en by som dog efter andra världskriget, folk flyttade därirån men sedan fylldes byn långsamt med folk igen. Vårt hus köptes av en engelsk skulptör som heter Peter och idag är långt över 90 år. Han lever fortfarande men bor i en annan by, Mili.
I alla fall, här är en av bilderna då man byggde om det stora Gula huset, som kallades för Peters hus och är det hus vi hyr ut då och då. Det andra huset, det lilla Vita som inte syns, kallades för Annas, och det var Peters älskarinna som bodde där. Han var egentligen gift och hur det gick ihop vet jag inte riktigt, men det huset är uppåt 300 år gammalt,,,ja, så kan det vara, men det är i det Vita huset, som
We och jag bor i, har som vårt eget hus.
Läser tidningen. DN, Bengt Ohlsson är inne på något som legat i luften länge. Ett slags åsiktsförtryck som inte är åsiktsförtryck, men mer en känsla i luften att man måste uttrycka sig exakt så som det ska uttryckas annars går det inte hem. Annars blir det bedömt efter en annan måttstock, en negativ måttstock.

Det skapar en rädsla och rädslan yttrar sig enkelt genom att man håller käften. Det inte ens idé att uttrycka något eftersom det spelar ingen roll vad man säger, det handlar mest om att det ska eller måste sägas på rätt sätt, annars accepteras det inte. Det är en sak, den andra är att man säger inte ens vad man tycker för man blir fiender med sina vänner. 

Det finns många sådana punkter, där minsta avvikelse från den norm som sociala medier spelar upp, gör dig till fiende, trots att du på de flesta sätt är vän av rörelsen. Några sådana punkter är  invandringen. "meetoo", jämlikheten osv,,,egentligen är inte det möjligt längre att diskutera sakerna för de som talar hamnar direkt  i olika läger och det är helt och håller de sociala mediernas uppbyggnad som leder till det. Om två människor sitter mitt emot varandra så kan man komma långt, i de sociala medierna går det i princip inte att snacka om någonting, det är ett slags goddag yxskaftsdiskussioner. 

Vad kan man lära sig av det? Träffa folk i levande livet och lyssna, ta in och fundera.

Den vita snön faller mjukt och på Naxos växer det gröna gräset. Jag skriver på en bok som är något annat än allt annat jag gjort. Jag får förfrågningar om att ställa ut, men jag orkar inte ställa ut typ sex bilder på andra sidan landet och inte få fem öre för jobbet. Jag är ingen sådan entusiast längre.

Jag blev intervjuad för en grej och jag kan snabbt konstatera att jag inte är någon fotograf av den gängse sorten. Jag har en kamera till att berätta historier med. Jag har också konstaterat att jag har noll och då menar jag nollkommanoll intresse av kameror, objektiv, datorer, osv,,,jag vet hur en bra kamera fungerar, det räcker och har jag en så kan jag omöjligt diskutera brännvidder, filer osv,,,däremot kan jag lyssna till en bra historia. 

Idag hörde jag den här. En polare hade en polare som hade lite taskigt med ståndet och hade skaffat viagra och skulle komma till skott. Han sa åt frun att vara beredd, gick in och svalde pillret, sedan väntade den läckra frun i bingen, men vår vän somnar bara rakt av i hennes famn. Han hade tagit fel piller och tagit ett sömnpiller.

Det är förvisso en usel historia men om man betänker, läser mellan raderna, så förstår man hur mycket liv och känsla en sådan historia innehåller till skillnad från att snacka om raw, Jpg eller objektiv. Jag tror het enkelt världen mår bättre av sargade, roliga historier istället för att syssla med det tekniska,,,

Eller har jag fel....

Den enda bild jag arrangerat i hela mitt liv...


Some books of the 50 I have done,,,,











Couples....







lördag 17 februari 2018

Cutar, Andalucia




Det var tider det

Ser att Moderna återigen ska visa bilder från sina samlingar. Det verkar ju ungefär vara så här. Har du inte sålt bilder till Moderna så får du heller aldrig visa dina bilder där. Lite förnyelse vore ju inte helt fel??

Annars, den svenska laguttagningen på stafetten är på gränsen till tjänstefel. Hur kan man ta ut den tjej som gått sämst och som också direkt visar att hon inte var i form. Det är taskigt mot alla. Anna Haag, laget och publiken. Det är en annan sak om man tar ut det till synes bästa laget och det skiter sig. Det ingår i sporten.

Jag är med på Hasselblads utställning om fotoböcker. Några gottade sig över att Petersen inte syntes på reklambilden för utställningen. Det låg en rad böcker på hög,,,okej, men han har ju en hel del böcker med i utställningen, så klart.

För övrigt känner jag mig allt mer trött på det svenska fotoklimatet. Fler borde var som Kalla. Vilken körning, hon är grym i år.

tisdag 13 februari 2018

Klassiker

Försvinner bort ett tag, men kolla på dom här gamlingarna om Ni vill...










måndag 12 februari 2018


En kram gör så mycket







Det är ingenting

Träffade en polare på gatan. Vi stod och småsnackade och han sa plötsligt: Har du tänkt på att allt är som ingenting längre. Det finns inget i den här stadsdelen längre. Han snackade om Stockholms populäraste stadsdel, Södermalm.

Han är inte den förste som säger det. Finns ingenting. Kanske beror  det på att allt på Söder, kanske Stockholm, handlar om att konsumera. Det finns liksom inget i luften som handlar om att göra, leva, umgås. Allt är att konsumera.

Jag kan ha fel, men jag har haft den känslan länge. Att det finns ingenting. Har vi kommit så långt så det inte lägre finns några idéer kvar att jobba för?

När jag tog min morgonpromenad så mötte jag säkert tjugo unga människor på väg till skolan. Nitton, alla utom en, gick med huvudet ner i en mobil. Kan det vara det, att vi inte kollar på varandra längre?

Jag var väl den första generationen med mobil, de unga idag har ju den inympad i blodet, allt liksom studsar tillbaka från en glasplatta. Det finns inget att se och göra, allt är i maskinen.

Jag kan ha fel, men något är det. På fiket säger fina A att hon önskade hon var född i min generation, då något skedde och inte alla resor gick över Google eller Facebook. Då världen var full av revolutioner, då Berlinmuren revs, då Franco dog, då Portugal gjorde uppror, då Mandela kom ur fängelset.

Vad har vi för revolutioner idag? " Meetoo", fantastiskt, men samtidigt en grej som gör en fruktansvärt trött och besviken, som att gräva i en dynghög och som redan på något vis börjat tappa sin kraft, kanske precis som alla revolutioner. Det vardagliga suger ner drömmarna.

Vad är hoppet? Vi, så klart och solen och nya, fina idéer.