fredag 8 juni 2018

Mickri Viglia















Det var roligt att komma igång och plåta igen. Var ner och började på stranden Mikri Viglia, höll på att få tll en kanonare, men jag klantade till det. Nåja, den som envisas osv,,,nu hänger jag där nere juni, juli , aug och en bit in i september så får vi se vad det blir,,,

2010-2018



Jag hittade en text som jag skrev till en bok 2010 och sedan jämförde jag den med den jag skrev för någon dag sedan. Det var fotbollsVM då och det blir fotbollsVM nu.


Trettio nätter i värmen………..
Värdinnan är full redan innan middagen startar. Hon snackar dessutom värsta upperclassengelskan så jag har svårt att höra vad hon säger.
-        +  Micke,what do you,,,,,blabla,blurrr,,,

Meningarna försvinner i ett blurr. Jag är inte ensam på middagen med henne. Det är C och hans kvinna, en vacker grekiska i sextioårsåldern, två yngre män och ett par där kvinnan är från Bolivia och snackar en smattrande spanska.
Vi sitter på en uteplats högst upp i Naxos stad. Jag kan se till mitt förra ställe, den bostad jag hade i flera år men som jag tvingades lämna då huset renoverades. Det verkar inte spela någon roll var jag bor. Då det renoveras åker jag ut för att aldrig komma tillbaka. Enligt C som brukade bo med mig på mitt gamla ställe, så är det sönderrenoverat och inget att sukta efter.
Jag kom till ön igår, det är mitt i juni, lugnt, väldigt lugnt. Flög till Santorini, som är en av helvetets förgårdar, men den här gången gick det att andas i stan. Till och med hamnen var lugn. Jag hade en bra resa helt enkelt.
-        +  Micke, where do you stay? 
Det är den engelska kvinnan som vill veta.
-         + In Stelida, have a small house there.
-          Nice, nice, I don´t know where but it sounds nice…
Hon kommer att fråga mig samma fråga hela kvällen. Det kliar på benen. En jävla massa mygg. Det är ovanligt i Kastro eftersom det ligger så högt över havet och vinden brukar blåsa bort ohyran. Det är ett vackert gäng jag har omkring mig. C ser allt mer ut som en åldrande Iggy Pop. Han är väldigt brun efter allt seglande. Hans kvinna är svart i skinnet också, men hon är ju grekiska. Själv har jag lämnat ett regnigt, svalt Sverige för en månad på ön.

 Katter, hon har åt helvete för mycket katter, kanske tio stycken. Hon lever ensam och har blivit öns kattmorsa. Det kliar i mig att klippa till en och annan av dessa odrägliga djur som vill kliva upp på bordet hela tiden. Jag ser på C att han har några liknande tankar.

Kvällen rullar på. Engelskan blir allt omöjligare att förstå. Det är en varm, skön natt. Vid tolvslaget åker jag hem på mopeden till mitt lilla hus på Stelida. Det är mygg där också. Jag fäller ner myggnätet, det myggnät som We brukar använda.

Dagen efter hamnar vi på stranden, nakenbeachen i Agia  Anna. Jag märker att jag blivit äldre, har svårt för skrikiga ungar. Det blir bråk på stranden. Några ilskna engelsmän hetsar upp sig på ungarna och det blir ett ilsket bråk. Jag förstår både de ilskna engelsmännen och föräldrarna och stannar ute i vattnet medan bråket pågår. När jag ligger därute och simmar medan bråket pågår på stranden så minns jag engelskan från kvällen innan.
-          I hate kids, I hate kids.
Hon sa det flera gånger. Jag hatade hennes katter. Hat finns överallt. Frågan är bara hur man hanterar det.

Det går en värmebölja över ön. Jag vaknar ensam i min lilla stuga med utsikt över bukten, havet och Paros. När någon skulle beskriva mitt lilla ställe sa han… låg standard men fint beläget. Vad fan är låg standard? Finns det varmt vatten, värme, tystnad och skönhet så är det aldrig låg standard. Att betala två mille för en etta i Stockholm, det är låg standard, vansinnig standard. Ibland undrar jag om inte allt det där med boendet i Stockholm och priserna kommer att gå åt helvete.

I går kväll såg jag Italien spela oavgjort mot Paraguay. Vilket svinaktigt gäng. Italien spelar den fulaste, mest oärliga fotbollen av alla. Avskyr deras myglande, filmande, detta eviga tjatande och gnällande. När man ser Italienska fotbollsspelare fattar man varför landet leds av en fascist.  Fy fan för italiensk fotboll och fy fan för italiensk politik.

Jag är tillbaka där jag började skriva den här boken. Den här boken som skulle handla om att bli sextio och som blev något annat. När jag fyllde sextio, för ett år sedan, hade jag börjat ta mig ur den svacka, psykiskt och fysiskt, som börjat året innan. Nu är allt mycket bättre. Min fysik, mitt blodtryck, min kärlek och min ekonomi, mina barn, livet,,,, ja allt är på den ljusa sidan. Alla går vi igenom kriser och oftast kommer man ut på andra sidan som en bättre människa. Om en vecka kommer We hit. Jag kan se båten komma från mitt ställe och det ska bli fint att se henne. Det är sju dagar dit så jag kan jobba på med mitt. Christer Strömholm tyckte om att vara ensam. Jag kan få lite ångest av ensamhet, men jag trivs iden också. Om den är självvald.


Ligger på stranden, ser C segla förbi ute på fjärden. På väg mot Small Cyclades. Det är ingen vind men han envisas med att köra med segel. Jag vinkar och jag ser han skicka upp en svensk flagga i masten. Strax efter kommer ett sms: vi ses snart igen.

Jag åker ner till min lokala bar och ser Brassarna spöa Nordkorea. Bara att det är en match mellan världens bästa fotbollsslag och Nordkorea är märkligt. En annan sak som förbryllar är det eviga handskakandet mellan lagen. Varje fällning leder till en artighetsbetygelse. Det känns som Brassarna gör allt för att övertyga Nordkorea om att de är välkomna in i fotobollsgemenskapen, världsgemenskapen.

När jag ändå sitter på baren med gratis internet kollar jag på 591, fotosajten. Gatufotografi. Jag tittar på mina bilder. De klarar sig bra. Någon skrev att jag inte tar lika bra bilder sedan jag gick över till det digitala.. Det handlar mycket om att jag inte hittar en kamera som passar mig. Den jag har nu är bra, Panasonic Gf1, men jag är mest känslig då det gäller objektivet. 35 mm är den lins jag vill ha, Bara den och inget annat. Förr körde jag med Leica och Nikon och hade 35 mm vidvinkel på båda. 35 mm är ett objektiv som passar mitt kynne. Kan komma nära, fungerar som porträtt och är en snabb och lättarbetad glugg.

När jag ser på bidragen till 591:s gatufotoprojekt så är nästan allting tagit på för långt håll, saknar närhet och komposition. Det finns folk som säger att man inte hinner komponera sin bild i gatufoto. Vilket skitsnack. Det är ju vad saken handlar om. Komponera och knäpp på en tusendels sekund. Det är det som är gatufotografens signum. Det blixtsnabba agerandet.  

Det blir värmebölja mitt i juni. Det är ovanligt och jag storknar nästan. Sitter på mitt stammfik. Det går dåligt för Grekerna, man riktigt ser att det inte går ihop. De förlorar turister hela tiden och prisläget ligger kvar. Ännu sämre går det på vintern då det bara är locals. Jag går till ett annat ställe med nya ägare. Två italienare som försöker driva fik. Jag sitter två timmar och på den tiden har de fyra gäster inklusive mig. Det går inte. Jag tänker på min pappa och mamma som öppnade skoaffär med tiden. De var som det här italienska paret. Det satsade allt, klarade sig ekonomisk men dog då de fyllde femtio. De här italienarna kanske blir äldre men klarar sig ekonomiskt gör de aldrig.
På vägen hem stannar jag hojen vid vägkanten. Ett rattfyllo håller på att meja ned mig.  Det är möjligt att Europa faller men inte fan tänker jag dö vid vägkanten.



Kör in till affären, tittar ett tag på slaktaren. Vilken skön upplevelse. Det är på riktigt. Vi har snöat in på matpriser, Lidl osv i Svedala. Hela grejen blir en plastförpackning.  Sist jag handlade på ett storköp mådde jag dåligt, just för att maten bara vara styckevara utan själ. Att se tre hundra döda kycklingar knäcker i alla fall min känsla för mat och liv. Det äcklar mig, att man sedan kanske tjänar några hundra kronor skiter jag faktiskt i. Jag går på krogen, jag kör bil, jag äter glass, det finns annat att dra in på i sådana fall. När vi slutar respektera mat som liv är vi illa ute.

På natten sitter jag på mitt stamfik. Det är 90 procent locals. Vilken livskvalitet. Alla åldrar. Folk har det trevligt, stuckit ut en sväng hemifrån, Tvn står på, fotobollsvm. Visst har Grekland en kris, men folk här har en naturligt hög livskvalitet i maten, vinden, havet, solen, umgänget. I Sverige får vi stryk på alla plan utom i hur samhället är organiserat, vår ekonomi. Man önskar att vi skulle lära oss av grekerna och de lite av oss. Min dröm har alltid varit att bo vid ett torg, kunna gå ner dit på äldre dar, kolla läget, liksom…
En natt kör jag förbi alla de vackra husen på ön. Jag ser människor och inser att det är deras hem. Att de bor här, att de bor i dessa vackra hem. Vad är mitt hem, tänker jag. Folk har hem, men det känns som om jag inte har ett hem. I Stockholm är det några gator, en park som jag kan känna som ett hem. Mest av allt känns Skeppsholmen som ett hem för mig, men oftast får jag mer hemkänsla på andra ställen än Stockholm. Jag kan inte svara på varför det är så, men när jag passerar de vackra husen, eller går inne i de vindlande gränderna i Kastro, där man ser rakt in i hemmen eftersom de har öppna fönster och dörrar överallt, så känner jag en stark hemkänsla, en stark känsla av att där skulle jag vilja bo. Vara inne och ute samtidigt, kunna isolera mig och ändå vara i kontakt med gatan.


 
Det var här, på Naxos, den här boken började skrivas och det blir här den avslutas. Jag har haft en dålig dag idag . Först en sjöborre i foten, fick operas ut, sedan föll jag i en grop så revbenen smärtar förbannat mycket och på det föll taket ner över mig och en tjock planka med en sylvass spik passerade mitt huvud med några millimeter Hade den träffat hade aldrig dessa rader skrivits.

Nu ligger jag och tar igen mig. We har i sedvanlig ordning något trädgårdsprojekt på gång. Hon hugger ned de manshöga kaktusarna och planterar vackra röda blommor. Det är bara så att hon gör, mig stark och vacker. Själv ligger jag inomhus med alla mina krämpor och mår bra. Värst är väl värken i revbenen medans foten svalnar av Det är en mild vind utanför. Det är ett bra läge helt enkelt. Jag gör mig en kopp kaffe, går tillbaka till sängen och sätter punkt för den här texten idag.
 Micke b
Naxos
Juni 2010



Juni 2018

 Att vara i Grekland är så annorlunda. Bara en sådan enkel sak som att få svalt inne. I Sverige öppnar du ett fönster. Det går ju inte här. Du kanske vill ha 20 grader inomhus och det är 32 utomhus. Du stänger fönstren, kanske också luckorna utanför så inte rutan träffas av solen  och låter det svala huset ta ner värmen i sig självt. I sämsta fall drar man på airconditionen, men det går aldrig att få svalt genom att öppna fönstret, i alla fall inte på sommaren.  På vår och höst, då utomhustempen på natten är femton grader kan man öppna och låta vinden svepa igenom lägenheten.

Det är så annorlunda. Jag älskar verkligen min katt. Jag är själv väldigt överraskad över hur mycket hon betyder för mig och det slår mig att om jag blev utan min underbara fru så skulle jag kunna tänka mig att leva resten av livet ensam med ett husdjur. Jag gör ingen jämförelse men ett litet djur fyller en som då man hade barn. En känsla av sällskap och vara i tjänst för någon annan.
Jag har aldrig känt så förr, det kan gott erkännas.

Livet är i så mycket mötet. När det kommer till fotografi så känner jag att om jag en gång på en vecka eller två, lyckas utveckla ett möte som blir en bild, en nära bild, så är jag nöjd. Det behöver alltså inte bli bild bara för att man är en halvmeter ifrån någon. När jag snackar om närhet så är det inte metrar jag talar om, utan den mentala närheten, den utstrålning bilden har. Jag ser ofta fotografer som tagit massor med närbilder, porträtt på resor osv, och de är fysiskt nära men bilderna utstrålar ingen närhet för det.

Nu säger någon. Hur kan du avgöra vad som är närhet? Om du har ögat så är det lika enkelt som om du har örat. Du ser och här när det inte stämmer. Enkelt som en plätt.

micke berg
 6 juni 2018

onsdag 6 juni 2018

Indianerna på taket

Katterna springer på taken i natten.När de sitter och deras öron sticker upp får jag en känsla av indianfilm.
Jag gör min kattbok. den kommer som långsamt, klar till vintern. Det är stilla dagar i bergen. Säsongen startar runt den 15 juni med fotbolls VM. Då blir det drag i byn och sedan tacklar det ab i september.

Många är oroade över valet. Vem är inte det? Men, vad ska jag eller ni göra åt det? All info är tydlig, men om man ändå väljer att rösta på tex SD så gör man ett personligt val som i mina ögon idiotförklarar människan. Livet är för kort för att ägna tid åt att försöka diskutera med idioter. I princip så är ju världen vettig, men det finns ett antal, och dom är ganska många, som tappat hjärnan och det är inte mer med det.

Man får lägga sin energi på det man kan leva med och göra något åt.

Jag hör ett jam utanför balkongen och plötsligt tystnade fåglarna. Katten på ingång. Dags för lite krama kanske? Har ju inte sett henne på hela natten. 

tisdag 5 juni 2018

Brödet


Jag går ner till bagaren. Alla säger Kalimera. Jag säger också Kalimera. God morgon. Alla bröd är varma. Jag tar ett litet, ett som räcker i två dagar. Jag vill inte slösa, inte heller förhäva mig. 

En av livets svåraste konster är att vara stark utan att dominera. Ännu svårare är att vara svag utan att vara en belastning. Jag växte upp med en del av det där, lärde mig att alla förluster och alla motgångar kan ses som delar av ett krig. Till slut finns inga motgångar i ens liv. Man har insett att man är en sådan som fötts i fel klass och alltid får slåss för att överleva. 

Graham Greene sa att rymma var en bra väg. Jag älskar hans böcker och jag älskar att han hade rottingmöbler i sin lilla lägenhet. Greene hade ett öppet triangelförhållande med en gift kvinna. En speciell man som skrev speciella böcker
.
Jag tar det varma brödet, stoppar det under armen. Det är som att gå i armkrok med sin älskade. Jag köper kyckling hos slaktaren. Jag ska göra kycklinggryta till kvällen. Det blåser upp, till och med duvorna tystnar.

Tisdag in Naxos




Jag vet inte riktigt om vad jag drömde 1969 då jag tog studenten och skulle börja leva mitt vuxenliv.
Jag hade i alla fall inga som helst tankar på jobb och familj. Jag ville ha ÄVENTYR. Det var det saken handlade om. Jag hade en kamera ( Canon) och älskade att läsa böcker. Jag vill uppleva och berätta. 

Första äventyret var Paris och det sket sig rejält
.
Nästa bild jag ser framför mig är hur jag går på en av Malmös gator, letar efter en fotoaffär och köper min första Leica m2. Jag kom senare att ha tre Leicor, m2, m3 och m4.  M4 var och är nog den mest fantastiska kamera som tillverkats. Inte för att den tekniska kvaliteten var som en formidabel orgasm utan mer för att det var en kamera som skrek ÄVENTYR om den stod på hyllan. Det skrek:: Let´s go travelling.

Så blev det, Leica och jag. Alla dessa år jag var en vagabond, ständigt på resor, ständigt kär, ständigt i ångest, ständig på nya upptåg. Aldrig en tanke på pengar. En månads jobb krävde 30 rullar film och då var man intensivt  plåtande. Intensivt, tio timmar om dagen, dygnet runt i 20 år. Alltid redo, Leica och jag.
Pengar var helt ointressant, boende helt intressant, sex och Leica, en kyss, en kvinnas varma kropp och en ständig ångest var kamraterna i livet. Givetvis försökte man anpassa sig till sk ” vanligt” liv, men det gick inte.

Till slut kom den rätta kvinnan och längtan att få mig att stanna upp, då var jag nästan 45, men i kroppen fanns fortfarande Leica med sin tjuriga look. Under alla dessa år var kärleken till bilden, kamraterna med samma känsla för livet, det viktigaste och ändå fanns det alltid en parameter: behovet att mycket ensamhet.

Nu, 2018, i ett rum med Joe Cocker, streamandes genom rummet så slåss jag av att livet är en loop. Att kärleken är densamma. Det enda som har förändrats är pengarna, att ständigt veta att man måste göra pengar på sina bilder. Att det aldrig kommer att komma någon ro med det. Jag kände ro då jag var femtio, men nu vet jag att jag ständigt måste komma att tjäna pengar för att överleva. Vi som levde som jag får ingen pension, vi fick något annat. Kärleken och en passion och en passion dör aldrig helt så egentligen är framtiden ljus.

måndag 4 juni 2018

Måndag 4 jun















Marmortrappan är sval under mina fötter. Katten viker av in i buskarna. Jag vet inte vad hon gör, kanske jagar hon lite och sedan då värmen kommer så softar  hon några timmar. Polarna är på Hydra, den ö där Cohen och Göran Tunström häckade tillsammans och där Cohen skrev vackert om norskan Marianne. Tunström skrev också något vackert vid det där köksbordet han delade med Cohen. Numera bor den begåvade konstnären Henry Denander där. Han är en stor förvaltare av beatnikstilen , musiken, en musiclover, hans grejer är underbara.

Jag tänker på Hemingway, han har skrivit några stycken som format mig för livet. Ett av dom handlar om att skriva, arbeta, envisheten, solen och katterna. Ett annat  stycke handlar om hur hans flickvän kastar ut hans bokmanuskript genom tågfönstret och sedan hur han direkt bestämmer sig för att skriva om det, i bättre form. Förmågan att inte ge upp, sedan har han skrivit några av de bästa kärleksskildringarna jag läst, suggestiva och mördande klarsynta o lika förbannat alkade han ner sig och fick ta massor med elbehandlingar. Tacka fan för han sköt sig.

Det finns en grej i Stockholm som retar mig och det är att så fort någon kliver lite utanför huvudfåran som blir man lätt bortstött inom kulturen. Jag tycker inte alls man behöver tycka lika, tror på jävligt olika. Allt behöver ses från olika vinklar.

Igår tänkte jag bada men det gick inte, stormblåst och för kallt i vattnet, man börjar bli som grekerna. Det är lagomt att börja bada i slutet av juli.

Nog om det.

Jag ska hämta min nya scooter idag. Och köpa en snygg hjälm. Grekerna kör ofta med hjälmen på armen, hänger över armbågen som en handväska och då Herr Dimitris åkte fast o hamna i rättegång så frågade domaren: Herr Dimnitris, varför har ni inte hjälmen på huvudet där det den gör nytta istället för på armen?
Då svarar Herr Dimitris: Käre Domare, jag har kört omkull två gånger i mitt liv och jag slog aldrig i huvudet men skrapade mig rejält på armbågen så därför har jag hjälmen på armen.

Greekstyle, kalimera.


torsdag 31 maj 2018

En scooter och en njure mindre



Jag går in på hans kontor. Han heter samma som mig. Det är nog 30 år sedan jag var här senast. Jag berättar om snuten som tog min bil och säger att jag behöver köpa en scooter.

"That fucking bastard," skriker han om snuten.
" Han fick vad han tålde i vintras då han blev tvungen att operera bort en njure"..

Då kan jag inte låt bli att visa ärret från min nyliga njuroperation.
" Fuck", är ungefär vad vi kan säga båda två.. Sedan köper jag en scooter som går som en skållad råtta.

lördag 26 maj 2018

Way of life


Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.
Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra.
Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. Sedan 150 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen.
Då, kliver man av, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. Den fuktiga värmen har anlänt. Du blir en annan människa. Du stannar på första bästa fik, tar en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. Hojen står och tickar i värmen. Sadeln är varm då du kliver på den igen. Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil…
Du andas, ett leende kommer innifrån. Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao.
En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, googles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta soldränka glasögon, fick jag inte upp visiret. Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen. Jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret.
Det var en minut då det mörka glasen var helt fel. Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. Det var återigen maskinen och jag. Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare.

Framtiden

Jag tänker ofta att jag ska sluta fotografera. Mest för jag inser att jag kommer aldrig att kunna göra något som Mullvaden eller Skogsnäs eller Stockholm blues mer. Jag måste göra något annat och då jag ser vad jag gör så kan jag ledsna på mig själv.

En som jag kan få fantastisk inspiration av är David Alan Harvey, kolla det här klippet. DAH har lyckats transportera sig från stillbilden, han gör fortfarande fantastiska bilder och han lever ju för att göra bilder, men det intressanta numera med hans arbeten är vägen dit. Hans Instagramstories, hans små inlägg, typ det ovan,med text och bild.

Han gräver fram och tillbaka, nya bilder, gamla bilder. filmer, allt passerar utan urskiljning och jag kan inte riktigt förklara varför det är så bra, givetvis för att han är en grym fotograf, för att han lever som han vill och där han vill och på det sätt han vill.En mycket kärleksfull människa som älskar sina barn, barnbarn, katter, vänner, en kille som verkar ha ganska små krav på livet men ändå håller igång non stop.

DAH är nog min största inspirationskälla, just för att han gör allt hela tiden. Han bryter en ny mark som är mindre pretto och delar med sig hela tiden.

Ja, han kan vara något att kolla på. I dagens bild skriver han om Mike, som inte finns på nätet, som har eget galleri där han bor och klarar sig på att sälja sina egna bilder. Jag tycker det är vackert, en fantastisk story.


torsdag 24 maj 2018

Den lilla flygplatsen






Flygningen från Aten till Naxos tar 25 minuter, i ett litet turbopropellerplan. 53 euro. Båten kostar lika mycket och tar 6,5 timme. Valet är enkelt.

Man flyger typ 100 meter över havet hela tiden. Det tar inte lång tid innan man ser Paros på höger sida, glider mellan öarna och kommer ner över Naxos västsida, ser nakenbadarna i Plaka och så studsar man ner på den enkla landningsbanan.

Sedan är det som vanligt igen.