söndag 9 december 2018

2003, tror jag, men lägg märke till hur rätt man låg i tiden, som idag, typ



Bull drog ned o kollade på Planket .Bill låg kvar i solen o sola. Planket??? För första gången i Plankets historia verkade presentation, varför man valt en bild, vara lika viktig som bilden. Ni vet,,typ,,"för att han tar så starka och viktiga bilder".
Okej,,,visst en del bra bilder, men kör in två fingrar i skithålet, rör om o lukta,,,det var Bulls åsikt om Planket 2008.

Bull gick tillbaka till Bill i solen. De började snacka om en människas förändringar. Hur en man kan bli en annan, mogna, få andra åsikter, vilja fördjupa livet med en kvinna o hur jävla svårt vissa kvinnor verkar fatta att även en man kan förändra sig.
Kvinnor förändrar sig hela tiden, vikt, volym, mode, hår, tankar
o vi män följer med kvinnorna, lyssnar,,,men OM vi män utvecklas så får brudarna fnatt,,men Herregud,,,du sa ju så här 2003,. fattar du inte,,,vad ska jag tro på?
Herre Gud, vad ska vi män o kvinnor tro på? Det vi ser framför oss, givetvis, det som sägs nu, givetvis.
När Bull sagt det kollade Bill på honom.
- Fan, sa han,,,börjar känna igen den gamle Bull, nu jävlar rockar det ..o då slet Bull fram fingrarna han roterat i äschelhålet o lät Bill lukta.
- Fan, sa Bill, det luktar mögel o plank.

Jag ligger på en sten. Bill ligger bredvid mig, ser ut som en brun snok, har just återvänt från Toscana. I vattnet simmar två kamrerstyper. Långsamt o det tar fyra minuter att passera vår klippa o jag måste lyssna på deras aktiesnack alldeles för länge. Dessutom snackar bara den ene, den mest välgödde. Den andre liraren klapprar med käften, håller väl på att drunkna? Dom passerar o man får lugn o ro i själen.

Staden börjar vakna till liv. Under hösten ska jag skriva om Erstagatan. Det är en kort gata, säg tre hundra meter, börjar vid en mur, där en polare försökte ta livet av sig för tjugo år sedan. Han hoppade över muren, hoppades mula mot asfalten på kajen, femtio meter ner, men hade sådan otur att han fastna i ett stängsel o överlevde. I dag är han glad tvåbarnsfar.
I andra ändan på Estagatan, där jag bor, finns en lindrigt misshandlad kiosk. Den har funnits där så länge jag bott på Söder, sedan 1970. Kiosken är vind o trött och sköts av några invandrarkillar som snackar snabbt o har noll koll. Vi kan väl säga att kioskens framtid är utdömd?
Det är här jag lever o det är här höstens historier ska utspela sig.

Bill och Bull ligger lugnt på klippan, kamrerstyperna har sjunkit och en mamma kommer med sina små barn.
- Jag är rädd, ylar den ena ungen, jag är rädd, ylar den igen.
Bill och Bull glider ner i vattnet som två solröda tomater(krokodiler) simmar över sjön, hittar en ny klippa, ett nytt snack, ett nytt grepp om verkligheten.

Det finns en scen i Jh Engströms film om Anders Petersen som berör mig djupt. Den åldrande mästaren har tagit några virrar o rökt för många cigg o plötsligt säger han.
- Jag är trött, jag känner mig ensam,,,,
I den meningen, som kanske inte var helt rätt citerad, ligger hela hans livs smärta. I över fyrtio år han han mejslat fram sitt mästerskap, sitt helt makalösa mästerskap, genom lust, äventyr o olika typer av möten. Nu är han trött o ensam, själens mentala bakgård.
Priset, en del av priset, för att bli en av världens viktigaste fotografer. Också ett pris som betalats för det kanske inte funnits något annat val i livet?

Varför är priset så högt för att bli bra? Varför denna ensamhet, denna ensamhet som lett så långt. Alla dessa äventyr o i slutändan ändå ensam. Denna speciella ensamhet som det innebär att ta spjärn mot sig själv hela tiden. Jag känner givetvis igen det hela hos mig själv. Det är därför jag skriver om det.

Jag fattar inte när vilan ska dyka upp? Med döden? Kanske? I alla fall, en mer självskriven kandidat till årets Hasselbladspris än Anders Petersen finns inte.
Har ni sett Rossi, moto-gpföraren. Han kör sin motorcykel med en elegans o skönhet så man dånar. Det är som att se skidåkaren Bode Miller åka störtlopp i 140 blås. Man tror dom ska köra ihjäl sig när som helst, men man glömmer kunskapen. Alla dessa år dom tränat, kört, övat, ramlat. Dom är superproffs.

Ta Bode Miller, växte upp i hippiefamilj, byggde sina egna skidor, klart en sådan kille blir världsmästare en dag. Eller se Rossi rycka upp hojen på bakhjulet i 230 blås på rakan då han passerar mållinjen.

Det är sånt jag älskar: Kunskap, kunskap. Jag avgudar allt som bygger på att man KAN, har tränat, prövat,misslyckats och ändå har en slags ömhet, en slags respekt för andra. Helt enkelt en schysst inställning till livet och andra människor.
Även om Ni inte gillar sport. Kolla Bode Miller på tvn i vinter, eller kolla Rossi. Det är som att se Picasso, läsa Henry Miller eller höra på Neil Young. Rent mästerkap, en känsla som frigör själen o inget annat.

Det här med vikt har alltid varit känsligt. Igår tyckte en jag gått upp, en annan att jag blivit smal. Man blir konfys.

Morsan grät över mig då jag var liten: Mikhael, snälla, ät upp gröten o jag blåneka.
Sedan på den här tiden då jag var photojournalist, reste omkring som en blådåre i världen o kom hem från ngt tjottahottaland, mager o jävlig, långhårig o galen.
Då sa alltid tjejerna på Mira: Men herregud Micke, så smal du blivit o då kände jag mig alltid: Mamma, kom o hjälp mig, svag o mager.

Nej, nu vet jag inte. Ska det bli fläskkotletter igen? Å andra sidan tyckte Gunnar Smoliansky, vars utställning jag bevittnade igår, att jag lagt ut. Det är kanske dags att gifta sig? Då verkar det som man får bli hur fet som helst?


Om jag var diktator så skulle jag försöka föra över all konsumtion från varor till ideer, tankar, konst,. Jag skulle sätta upp en lag som förbjöd folk att köpa grejer. Köper du en bil, en tv, en dator en mobil, så får du inte köpe en ny igen, på säg fem år, osv, beroende på vad det är för vara. Jag skulle inte tillåta folk att köpa nya kläder varje år. På något vis skulle jag vilja föra över konsumtionen till det som rör vår hjärna o vårt hjärta o inte sliter på miljön.

Jag skulle se till att alla som vill köpa jeepar osv, fick förklara varför? Behöver dom bilen i jobbet? Är dom bönder? Precis om en jägare som köper en bössa måste ha en licens. Jag skulle ge alla som cyklar till jobbet 500 kr i löneförmån. Jag skulle radikalt tvinga bort köttindustrin. Fiske skulle förbjudas i fem år
Jag skulle inrätta en lag för lika lön för lika arbete. Jag skulle förbjuda bostadsrätter i stan. Alla som köpt sina fick tillbaka pengarna för samma belopp som man köpte dom. Hyresnivåerna skulle sänkas drastiskt.

I skolan skull man satsa på lärarna, bra mat och kultur.Flyget måste fasas ut o ersättas av billiga tåg. En resa mellan gtbg o sthlm får kosta max 1000 kr t/r. Jag skulle införa sex timmars arbetsdag för barnfamiljer, det skulle gå utmärkt om hyrorna sänktes. Det fick bli en rejäl översyn av maten. All mat som inte kunde motiveras ekologiskt, har för långa transporter, fick inte säljas,( kaffe undantaget).
Det Ni,,,Nå ,. vad tycker NI? Och detta skrev jag för 15 år sedan, FUCK.

lördag 8 december 2018

Snygga skjortor


Bull är ett slags ekonomiskt geni.Medan han bränner dvdskivor räknar han ut att stambytet han ska få ger honom en hyreshöjning om 35000 kr om år...inte dåligt,,för värden alltså. Bull o polarna i hans hus förlorade på alla plan i hyresnämnden. Det säger allt. Värdarna gör som dom vill. Bull är inte så orolig.Han kan göra om sig till cykel o bo i cykelkällaren. Det löser sig alltid.
I morgon ska det regna, säger dom. Det oroar inte heller Bull. Då kan han göra om sig till krokodil för en dag och käka upp sin husvärd vid lämpligt tillfälle.

Annars tycker Bull det är kul med livet, på ngt, för honom oförklarligt sätt. Bull tillhör den här skaran som kan gråta och säga att det är fan så vackert med lite gråt i sommarsolen. En slags optimist alltså. 

Det är den sena eftermiddagen. Hon står vid räcket på balkongen, har en skär klänning på sig. Benen är bruna i de glittriga sandalerna. Hon luktar sand o hennes huds märkliga doft av kön och vila. Jag kysser henne i nacken. Hon blir mjuk o tung i kroppen. På balkongen, mitt emot, röker en grek sin kvällscigg. Han tittar på oss men ser inte hur jag tränger in i henne. Hon stönar till, böjer på nacken så jag kan kyssa den överallt. Hon står stilla, kramar med skötet, det rinner lätt längs låren då hon nyper mig i handen o kommer. Greken står kvar, vi står kvar. Hennes skära klänning är skrynklig, natten kommer. I morgon ska vi bada, men först ska vi sova, i den vackraste, trygga sömnen som Gud skapat.


Bill o Bull suktar efter två bönor som inte riktigt är på banan just nu. För att fördriva tiden hänger dom på lokal i sina sköna skjortor. Först på Mosebackes snygga bar, med värdelöst ölalternativ, sedan på Sjöfartshotellets drängstuga till takveranda. En lätt påstruken lirare kommer fram till Bill o Bull, som verkligen glänser bland alla tråkiga drängar från stadens alla verk, råd och styrelser.
- Hej grabbar, ni ser ut som vänsterproletärer från Söder, sluddrar han fram.
- Jag behöver lite intellektuell stimulans, fortsätter vraket som säger sig komma från Lidingö.
- Visst fan, säger Bill. Jag har varit talskrivare till kommunisterna i några år.
Bull manglar vraket ytterligare.
- Jag har gjort 21 böcker, säger Bull o läppjar på femtiosexkronorsölen.

Vraket faller bakåt. Hans diarieförda nylle färgas rosa o den vita drängskjortan blir röd av vinet han häller över sig. Aldrig har Bill o Bulls snygga skjortor glänst mer
än på verandan bland eliten av stadens drägg från styrelser, verk o råd..

Käre Christer och kockjobbet


Bill är tillbaka i stan. Bull hänger på. Dom sitter på ett ställe som kan uttalas som Louiloui. Det är skitbra. Dom snackar kvinnor. Som alltid. Fattar kvinnorna inte att livet är kort, att det gäller att njuta medan kroppen fungerar? Dom dricker sitt kaffe. Det är moln över staden. Henry Miller ligger i sin grav. Bill vandrar hem, han bor rakt över gatan. Bull har en backe framför sig, mot Vita Bergen. Det är en vacker väg. Bull tänker mest på inträngandet, hur ljuvligt det är. När han kommer hem har himlen mörknat. Han tar en bild, som en bild av själen, sedan skrattar han.
Tänker på Christer Strömholms beskrivning av varför han fick jobb som kock på en båt i Tanger: Jag kunde skjuta med en kulspruta.
Eller varför jag blev fotograf? Jag bröt armen och lånade en kamera.
Allt finns där, allt är möjligt. Kollar i Larry Clarks Tulsa och Tennage lust,,,bra drama i vissa av bilderna, eller Danny Lyons familjebilder. Älskar dom, handlar om ett annat liv. Att han sedan flyttade tillbaka från New Mexiko, skild och bara en orm med sig som sällskap är en annan femma. Det var en dröm som genomfördes o det syns i bilderna. 


Midsommardag. Vaknar kåt som en valross. Närmaste, skönaste kroppen är en kilometer och fyra kodlås bort. Shit. Livet har egentligen bara två viktiga ämnen: Älska,knulla, älska,knulla och möjligtivis en gnutta arbete. Vem fan behöver hobbies om man får mycket sex? Jag har två hobbies: Sex och sol.
Lyssnar på duvorna. Det är ju fan patetiskt, men så är det. Dom kurrar, har som en påse med stenkulor i kistan. Kåta är dom jävlarna också o alla hoppar på alla.
Solen dyker upp, det var som fan. Innan jag hinner reagera är den borta igen. Midsommardag, sa jag att det var det?

Klimatet


Miljön
Några jämförande värden för el från World Energy Council visar på olika egenskaper hos Sverige jämfört med några grannländer. Medan den svenska energibranschen har ca 2 procent fossil elproduktion är motsvarande siffror i Finland 25,5 procent, Danmark drygt 49 procent, Tyskland 60 procent och Polen 89 procent.
Ja, vi hade ett snack om miljön på fiket, om palmolja. På något vis tycker jag det börjar bli helt hysteriskt. Jag kunde till min glädje konstatera att palmolja inte finns i Marabou mjölkchoklad och Toblerone,,,,anyway, kunde inte låta bli att gå in och kolla på världens totala utsläpp och Sverige ligger på en plats långt, långt ner. Vi sköter oss med andra ord förbannat bra även om vi måste bli bättre, men man undrar ju då man kollar på toppen av listan, Kina, USA, Indien, Ryssland, osv som skitar ner så ohyggligt mycket mer än oss och som tex med Trumps idioti inte verkar vilja bry sig om miljön.
Ärligt talat så tror jag inte palmolja är den avgörande punkten, men på Söder där jag bor, verka vissa tro att vi ligger för döden och det kanske vi gör om inte Kina, USA , Indien , Ryssland tar det på allvar. Då är det nog skit samma om vi bryr oss om platspåsar eller palmolja.
De största nerskitarna är ju bolag som Luleå järnverk, Cementa osv, dessa stora fabriker som bygger vårt välstånd. Frågan är hur dom ska skärpa sig och sedan transporterna.
Samtidigt vet vi ju att vi ska bli bättre på att sköta miljön. Det är ett måste men man undrar ju över dubbelmoralen med sånt som julen, Black friday osv där vi ombeds konsumera som galningar.
Jag brukar tänka tanken på att åka tåg till Naxos, Grekland. Ärligt talat så tror jag inte det är en sekund miljövänligare än att flyga. Tåg genom Sverige, färja, sedan tåg genom Tyskland som till stor del går på kolkraft, sedan ner till Italien, återigen en av dessa skitiga färjor, en buss till Pireus, ny färja i sex timmar som skitar ner som attan, att det skulle vara miljövänligare än fyra timmar i luften i ett fullt plan. För att inte snacka om tiden, tre dygn och några hotellövernattningar, massor med konsumtion och dyrt, mycket dyrt,,
Ja, saker och ting kan diskuteras. 


Takluckan är öppen, på väg från en kärlekslunch till bilverkstaden. Den sista kyssen smakade blyghet. När blir en man en man? Stannar vid ett trafikljus, en fetknopp krånglar sig in i en svart Saab bredvid. Stairways to heaven på bilradion, drar ner rutan, ut med handen, lutar mig bakåt.  Jag är snygg, nya kavajen, nyrakad, luktar gott. Solot, Jimmy Pages grymma gitarrsolo, hjärnan splittras i smådelar då Plants stenkrossarröst manglar hjärtat till makadam. 
Fetknoppen tutar, det är grönt, vill ut. Han ser rädd ut då jag ger honom värsta pundarblicken bakom mina billiga solbrillor. Jag släpper handbromsen, glider iväg, han kommer bakom, svänger till vänster. Solen påminner mig om Camus tidiga skildringar.

När blir en man en man? 
Kyssen, den sista kyssen smakade blyghet.

Planket, den underbara fotofesten i Vita Bergen, ska gå av stapeln igen. I år har man verkligen fått kortslutning. Istället för en skön folkvandring där ALLA får sätta upp sina bilder huller om buller, har man infört något prettosystem där den ene fotografen ska bjuda in någon och sedan ska denne bjuda in osv,,jag blir alldeles matt över denna intellektuella braklandning. 
Det måste ha supits rejält på styrelsemötet, det är ju jävligt bra folk som jobbar med Planket, men någonstans på morgonkvisten måste likörerna ha slagit fel. Jag betackar mig om jag skulle bli tillfrågad. Däremot går jag gärna på festen och super till. Det har aldrig gjort ont.


Saga. Min mor hette Saga. Hon är jag, jag är henne. Vi är lika. Blonda, svaga, humoristiska, mörka, starka. Hon dog ung, för ung. Jag minns hennes svagheter. Söndagen efter elchockerna. Hon satt i väntrummet. Solen sken in som den bara kan göra i Norrland. De dammiga grusgångarna, luften som spräcktes i motljuset. Hon satt där. Jag tio år, min bror sju. I en genomskinlig kupa av onårbarhet. Hon hade fått el i kroppen. Nog fan visste jag vad en elstöt var. Den dagen dog min mor. På kvällen då vi kom hem ansträngde sig min pappa extra. Vi fick pannbiffar med lingonsylt.
Jag minns hans röst från spisen.
- Ta mycket lingonsylt, pojkar.



Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. Den var också skär. Inte alls god. Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.

Vi går genom parken, Magnolian blommar. Vi sätter oss under den, önskar oss något. En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. Det går att se att morgondagen blir bra. Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.

Ibland känner jag mig som Bukowski, ibland som Henry Miller, ibland som Hemingway och sedan börjar jag tänka.  Bukowski, gillade hans hans böcker, hans stil, hans lilla folka i LA, men han söp o jävlades med brudarna, så till slut känner jag mig inte som honom. Sedan blir det Hem, mästaren. Jag känner mig som honom tidiga morgnar, hans arbetsdisciplin, stridstupparnas tjut på morgonen, katterna kring skrivbordet, men han var för stor o tung för mig, o söp för mycket, men solen i hans liv tar jag åt mig. 

Sedan Käre Henry, min kille, vilken gambler, tyvärr är ju alla hans kvinnohistorier uppdiktade. Han hade ett ganska svårt liv, men tiden i Big Sur, utsikten över havet, badkaren bland träden, den lilla stugan, en kvinna, arbetet. Det kan jag känna igen o jag vill bli lika gammal o galen.

Och nu sitter jag här, bara fötter som Jesus, längtar efter min kvinna, ser solen, skriver, känner en slags ensamhet gnaga, men mellan hjärtat och munnen sprider sig ett skratt i morgonen. 
Kanske någon annan tänker: Tänk att ha det som Micke Berg, sitta i solen, drömma om en kvinna, ha bilder på golvet, svart kaffe i handen, god musik på stereon, vara frisk, kåt, galen,,,,kanske någon tänker, att när jag är 59, då ska jag också leva så..tänk OM..


Idag är jag tio år äldre. Det var som igår jag skrev det hela. Det kan man tänka på, tiden, som en blixt. Vill du göra något med ditt liv? Gör det nu. I morgon är alltid för sent.

fredag 7 december 2018

Good old stuff

Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering. 
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne. 
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig lätt en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort. 
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

Myten om Söder lever bättre än någonsin. Varje kväll, varje dag, varje morgon jag umgås med det ambulerande gäng polare som delar mina gator, ryser jag av lycka. Vi är ett gäng outcasts som ändå klarar oss på våra jobb. En del av oss är jävligt bra på sina grejer, men vi lever ändå ett slags Parisliv. Det är ofattbart att det går o jag inser ju kristallklart att det här är vad jag ska dokumentera. Gå i Brassais fotspår, Ed van der Elsken eller varför inte också nämna Käre Strömholm. Vi är hotade från alla håll, men som kackerlackor biter vi oss kvar, överlevande.

"In a world like this one, it's difficult to devote oneself to art body and soul. To get published, to get exhibited, to get produced often requires ten or twenty years of patient, intense labor. I spent half my life at it! And how do you survive during all that time? Beg? Live off other people until you're successful? What a dog's life! I know something about that! You're always recognized too late. And today, it's no longer enough to have talent, originality, to write a good or beautiful book. One must be inspired! Not only touch the public but create one's own public. Otherwise, you're headed straight for suicide."


Henry Miller

Det är lättare med stress än kyssar,,,,



Jag var ute med min familj igår, mina vänner från kvarteren. Min opererande vän sa att jag lever Parisliv. I så fall har jag gått i mål på den bogen. Mitt mål i livet har alltid varit att få bo vid ett soligt torg, ha öppna fönster, höra de svaga ljuden från kafeerna, torghandeln och när jag går ut o sitter på torget ska jag kunna se mina öppna fönster. Solen ska alltid skina och vännerna ska alltid finnas där. Ibland gör jag en resa, ibland dyker något av mina barn upp. Jag älskar varje morgon med solen över ryggen och till ljuden av min kvinna och torghandelns lätta klirrande. När jag skriver detta klämtar Sofias kyrkklockor, på radion arabisk musik, solen skiner på min bara rygg. Staden vaknar, liksom livet
Dom säger att jag är romantisk, gammeldags? En sak är klar: Dom känner inte mig. Men ändå: Vi lever i en värld där ungdomarna går på universitet och ändå inte får jobb. Vi lever i ett ökat klassamhälle där en tredjedel, som vill arbeta, inte får arbeta, för att samhället blivit superelitistiskt o supereffektivt.Vad är det för fel att drömma om enkelhet och varma kyssar? Är det inte i slutändan vi själva som bestämmer hur vi ska ha det? Problemet är kanske att många tycker det är enklare med stress än kyssar???


På tal om livets jävligheter. Kränger en bild till gode polarn T. Han sitter i solen o gassar då man dyker upp. Man är ju affärsman, bland mycket annat, så jag kittlar hans sinnen med en Johnny Rottenprint också. Han suktar över den medans jag går in och beställer skitdåligt kaffe. När jag kommer ut står en annan polare till polarn T o blänger på printen. 

- Jag köper den, säger polarn Ts polare. 

- Ge mig ett lakan, säger jag. Ts polare ser konfunderad ut. 

- Men, T sa att den kosta fem hundra?

- Äh fan, sa jag, langa hit degen. Jag sålde samma print för fem tegel i skåne,,,så det går jämnt upp. 


För degen jag hystat in, tjackar jag ett par solbrillor på kvartersmacken. Snacka om kvalitet i brytningen. När man har de här soljacken på sig så trillar man nästan omkull, känner sig full, så snett bryter dom ljuset. Men vad fan,,är det vår så är det.


Texter


Jag ger er texter jag skrivit. Jag läser bakåt och skannar bakåt. Det blir en fin vinter.

A photographer who doesn't photograph women is no photographer, or only a third-rate one. Meeting a woman anywhere teaches you more about the world than reading Balzac. Whether it be a wife, a woman encountered by happenstance, or a prostitute, she will teach you about the world. In fact I build my life on meeting women and I have hardly read a book since primary school. 



Detta från en intervju med Araki, som var en av mina favoritfotografer. Man kan tycka mycket om honom, men visst berör han på många sätt? Livet är inte internet. Livet är möten, dofter, ljud och ljus, handpåläggning. Vad det gäller den fotografiska verkligheten vinner den som lämnar maskinerna bakom sig och så mycket som möjligt befinner sig bland män och kvinnor, dofter, ljud och ljus. Fotografi är nog den konstart som mer än någon annan kräver ett möte, en doft, ett ljus, en handpåläggning?
Vad jag tycker om fotografi? Inte mycket, mer än att det är energier. När jag var sjutton kliade min kropp hela tiden. Jag måste ut, ut, träna stenhårt. Idag kallar man sånt ångest. Idag ser det fortfarande likadant ut. Inga stängda dörrar, vinden måste vina. Det måste vara kallt inomhus, annars måste jag ut för det kliar. Jag kan vara på ett vanligt jobb i max en timme, sedan blir jag galen. Det kliar.
 Att fotografera är energi, vandra, söka, rota, supa, knulla, klia, klia. Fotografyrket är det enda som har tillräckligt mycket klifaktor för att jag ska stå ut. När jag var sjutton drömde jag om tre jobb. Rallyförare( insåg inte hur fastlåst det är), författare ( för ensamt) och fotograf( där gick det att springa, springa).För mig är fotografi att ta hand om den där förbannade klådan, det där kliandet.

Mickebergordspråk:

 När det kärvar, gör en bok.


Här är roligt nästan jämt.


Det blir sällan bättre av att byta kvinna.


Gör så gott du kan o skit i resten.


Låt dom tycka vad fan dom vill. Dom vet i alla fall ingenting.


Ingenting är roligare än att ha sex, men i väntan på det kan man alltid jobba några timmar.


Det är roligare att leva än att vara död? Tror jag?


Semlor borde säljas året om.

Ingenting stör mig mer än att klassamhället bara utökas. Det beror väl på att jag är en av de få från arbetarklassen i kulturlivet.Det är ett jävla straff, man passar inte in någonstans. I går var jag på en utställning. Rörliga färgbilder kan vi kalla det. De minsta bilderna kostade 9000 kr och den dyraste 18000kr.
En bild var såld. Den dyraste. Vem hade köpt den? Jo, pappa. Inget ont i det, men det är så det ser ut. Det är därför vissa konstnärer kan skita i att ta betalt, leka sig fram, inte bry sig om det ekonomiska. Inget ont i det heller, men man blir ganska sne om man kommer från förhållanden där det inte finns några pengar. Har man råd att köpa dyra tavlor, har man råd att köpa bostadsrätt till sina ungar, ge dom de bästa utbildningarna osv. Det handlar helt enkelt inte om talang, mest om pengar. Trist, men sant. Inför det irländska systemet med skattefritt för konstnärer som tjänar mindre än 150 000 kr.Idag snackas det om att det privata ska sponsra konstnärerna. Det är löjligt. År ut o år in jobbar konstnärer med förlust för att det överhuvudtaget ska bli några böcker, filmer, utställningar. Det är konstnärerna som sponsrar samhället o inte tvärtom.

Jag tycker om Danny Lyons berättelse om sin familj i Mexiko. Den sjuder av liv. Jag tycker om Robert Franks sökande efter meningen med livet. Det är ju en människa som drabbats rejält av sorg. Jag tycker om Strömholms Parisperiod. Av unga fotografer som gör böcker tycker jag om Petersens sökande i utkanterna, Jh Engströms Värmlands, Paris o NY-berättelser. Goro Bertz i Tokyo, Araki,  Moriayma, alla berättelser där fotografen är navet i bilderna. Där det privata går före det eventuella reportaget. 

Jag tänker på Fassbinder. Det var vansinnig produktion och ibland ojämn kvalitet. Jag tänker på samma sätt. Jag vill göra en bok varje år, eftersom varje år är olika i mitt liv. Jag är på andra platser, träffar andra människor. Det bli också till slut, när man blir gammal nog, plats för en eller två, tre sk skrytverk, då man ska förklara hur bra man är/var. Den tiden kommer, men nu handlar det bara om att se dagen, göra boken, leva på.

Jag hamnade i en diskussion om att jag blev trött på fotografi som handlade om att någon reste iväg, eller åkte någonstans för att plåta.  Jag tänkte på Cartier Bresson som reste som en galning för att plåta. Varför var det bra? För att han sökte ett speciellt ögonblick och för att resa, just det att resa, var en del av hans personlighet.
Henry Miller sa en gång: Du är vad du skriver, eller du skriver det du är.
På samma sätt är det med bra fotografi. Du är vad du plåtar. Eller det du plåtar är du.
Anders Petersen sa i den senaste intervjun: Jag, jag, jag.,,o en del fattar det som om han bara sysslar med sig själv.

Suck, i så fall skulle han väl göra en Cindy Sherman, plåta sig själv. Han plåtar andra människor, men dom är han o han dom. Precis som Cindy Sherman plåtar sig sjäv och alla andra, på samma gång. Det finns ingen rågång mellan jag, jag jag och samhället, samhällsreportaget. Alla bra reportage utgår från en själv, ens eget liv. Även när du är i Afrika och plåtar svält så utgår du från dig själv: Den vite mannen, kolonisatören, den hjälpande handen, den karriärsugne, den som rymt från ett taskigt äktenskap. Det finns en orsak till allt och orsaken är DU.

torsdag 6 december 2018

När morgonen vaknar

Jag tänker på hur man går vidare. Jag blev så lycklig häromdagen, var till doktorn och min kropp var i perfekt skick, läkaren menade att det var väldigt liten chans att min cancer skulle komma tillbaka och då kände jag så starkt att jag blir nittio bast. Vad ska kunna hindra mig?

Jag funderade skarpt på att skriva en Fotograferna 2, berätta om fotograflivet  men på något underligt sätt kan jag inte komma på något speciellt intressant efter 1999. Jag tycker alla vernissager och snacket går i samma fåra hela tiden.

Det blir alltså ingen Fotograferna 2. Däremot kan jag tänka mig att tystna i tre år och göra två böcker under den tiden, ringa in två ämnen, två ställen jag är på, berätta historierna.

Jag tror det drar åt det hållet, faktiskt. Jag ser inga andra sätt att förhålla mig.

Om jag skulle dra fram mina bästa grejer av allt.

Fem bästa fotoböckerna.
1. Bressons stora
2. Strömholm Konsten att vara där
3. Danny Lyons Bikerider
4. Ed van der Elskens Parisbok
5. Sergio Larrains Valparaiso

De bästa utställningarna jag sett i Stockholm de sista tio åren
1. Cunningham, Kulturhuset
2. Dousineau, Kulturhuset
3. Strömholm, Mindepartementet
4. Vivian Maier, kulturhuset
5. Planket 2018

Mina 5 favoritfotografer
Bresson
Atget
Danny Lyon
Larry Clark
Strömholm

Bästa fotoskribenterna
Tor Ivan Odulfs
Claes Gabrielsson
Sara Danius
John Berger
Tommy Arvidsson

Bästa bloggarna
David Alan Harvey ( helt överlägsen)
I Sverige finns ingen då Lars Dareberg la ner.








onsdag 5 december 2018


10 lärdomar av Micke Berg

Micke Berg är en av våra mest erfarna fotografer i den dokumentära traditionen. När jag kom hem efter att ha spelat in ett videoreportage med honom frågade min chef: sa han nåt bra? Och jag tänkte efter och lyssnade på intervjun igen. Och visst gjorde han det. Här är tio citat från mitt samtal med Micke Berg där han lär oss bli bättre fotografer.
GUSTAF SÖDERSTRÖM


1. ”Jag vill vara delaktig i det jag fotar. Jag vill inte bara vara en observatör.”
När Micke fotade husockupationen av kvarteret Mullvaden i Stockholm i slutet på 70-talet var han inte bara fotograf, utan också ockupant. Han levde det liv han fotade och fick därför levda bilder inifrån.

2. ”Jag hade näsa för vad som låg i tiden.”
När Micke åkte till kollektivet Skogsnäs i Ångermanland och bodde där i början på 80-talet satte han bild på en längtan som många bar på: att få leva det enkla livet, nära naturen, i gemenskap med nära och kära. Den efterföljande riksutställningen fick enorm genomslagskraft. Att känna vart vinden är på väg att blåsa och placera sig just där, är att ge sig möjlighet till ett litet försprång när draken ska lyfta. Vart blåser vinden i din omgivning?


3. ”Jag vill vara en teknisk fotograf, men det är inte huvudsaken.”
Micke Berg vet att det inte går att tumma på den tekniska kvalitén om du ska slå som fotograf. Men han vet också att det krävs mer för att nå riktigt långt. För Micke handlar det om att bilderna bär på en berättelse som berör.

4. ”Sen var mina bilder från Skogsnäs jävligt vackra.”
Både teknisk kvalité och budskap är inte heller nog. Det krävs också att poesin och skönheten finns där, för att bilderna ska leva längre.

5. ”Jag går bara på intuition när jag fotar, men publicerar medvetet.”
Intuitionen är fotografens verktyg men också medvetenheten kring bildens budskap. Vad vill du med den bild du publicerar?

6. ”Jag är ingen Paul Hansen, men jag påverkar micro.”
Micke Berg är en av våra mest erfarna fotografer med 100-tals utställningar och oräkneliga böcker bakom sig. Ändå har han idag ingen helsida på DN att publicera sig på – men tror ändå på sin möjlighet att påverka sin omgivning. Vilka kan du påverka med dina bilder?

7. ”Det privata är jätteallmängiltigt. Under ytan är vi alla ganska lika.”
Micke Berg drar sig inte för att vara privat och ta bilder som andra tycker är att visa för mycket. I Mickes bilder ryms hela livet och han vet att det som berör mig själv alltid berör andra.

8. ”Jag har ingen lust att vara kritisk. Det måste vara bra energi, nåt som kickar igång det hela.”
Mickes livslust väcktes i böckernas värld hos 50-talets stora författare. Han läste om fascinerande platser och reste dit för att själv få se. Nu vill han väcka samma lust hos andra med sina bilder.


9. ”En bra streetfotograf måste kunna snacka med folk. Det blir bara skit om du inte kan relatera.”
För Micke är foto relation och ett sätt att leva. Kameran är en väg till gemenskap med vissheten om att ett plus ett är minst tre.

10. ”En bra bild måste ha ett litet fel. Det är som med människor, vem står ut med perfekta människor?”
Ett typiskt Micke Berg-citat där fotot inte kan skiljas från människan och människan inte kan skiljas från fotot. Dessutom med en stor portion humanism.


Så, sätt dig i en skön fåtölj och fundera. Vad har du att lära av Micke Berg? Och du, missa inte att höra honom i det här djuplodande reportaget.


Photo: Gurra Söderström/ Johanna Eskapar.


tisdag 4 december 2018

10 lärdomar som Gurra Söderström valt ut

I Videoreportaget på Moderskeppet samlade Gurra Söderström ihop några citat som jag faktiskt tycker håller och som jag skulle vilja ge till mina workshopelever.

Se länken här

måndag 3 december 2018

Idag kommer detta.....Moderskeppet.


Fantastiskt fint av Moderskeppet, ta en veckas provmedlemskap och sedan blir ni fast.Det finns jättemycket med bra grejer på Moderskeppet, kurser, intervjuer osv,,,

Här en länk till Moderskeppet

36 timmar på gatan

Igår var en märklig dag. Först hittade jag den här bilden på Spotify, rejäl bildstöld vill jag lova och det ska ju givetvis ordnas till. Sedan kollade jag igenom Hjalmarssons film 36 dagar på gatan på Svtplay.

Fruktansvärt bra. Gjorde ont i hela kroppen. En hade varit hemlös i 19 år osv,,,Det värsta var nog de afganska unga pojkarna som inte hade någonstans att bo. De gick i skolan, var typ 18 år och sov ute på nätterna. Vilken styrka, man blir ju helt förtvivlad. En ung man eller kvinna som går i skolan, är nykter och kämpar för att komma in i vårt samhälle, ska för fan inte vara hemlös. Det är ju helt vansinnigt.

Hade jag haft ett hus med en tomt hade jag satt upp två baracker där de kunde få bo, skapa sig något eget.

Sedan de andra lirarna i programmet var ju för fina, men jag vet av egna erfarenheter hur svårt det är att få ordning på folk som går på tunga droger. Heroin är värre än allting annat. Det verkar nästan omöjligt att klara att tända av och inte börja igen.

När man ser ett sådant här program, dessa människor som sliter ihjäl sig för att hitta en plats att sova och sedan hör hur centern och co snackar om att plocka bort värnskatten, skatten för de som tjänar mer än 600 000 kr om år, typ, så spyr man nästan. Eller idiotin med att släppa hyrorna fria. Vem tjänar på det? Räcker det inte med att man redan bygger lyor som få kan flytta in i för de är för dyra.

Jag säger bara: Gå till Svtplay och kolla in 36 timmar på gatan.

Mögel - Mitt Orange Kuvert [Official music video]