fredag 26 maj 2017

Workshop, Naxos, 8-11 sept

Workshop, Naxos, Grekland, 8 - 11 september.

En workshop som handlar o hur man genomför ett projekt, skriver blogg, jobbar med sin egen marknadsföring, gör böcker. Hur man lever som fotograf. Vi bor och arbetar i mitt hus i Monitsia, mitt på den grekiska ön Naxos.  Vi äter, arbetar och lever ihop under några dagar.

Det blir en intensiv tid med ständigt arbetande och ständigt snackande. Det du behöver är en digitalkamera, bra humör och en dator. Du bestämmer själv vad du vill arbeta med, men du får också uppgifter av mig. Det blir dagliga redovisningar. Mycket skratt och i värsta fall, lite gråt.

Pris: 5000 kr och då får du boende i huset gratis, däremot betalar du alla resor och den kollektiva mathållningen tillsammans med de andra.

Max 5, min 3 personer.
Sista anmälningsdag 1 juli. Mer info får du om du mailar mig på mickeberg@hotmail.com

Det är fredag men känns som söndag








Det blåser ute. Det är lite sol, men den sol som kommer bildar ett mönster på asfalten. Det är något med solen, så fort den träffar marken och strålarna sprider sig, så födds en viss energi som aldrig gråväder ger. Den stora styrkan med solen är att den ger alternativ, man kan gå till skuggan. Man får val, gråväder ger inga val.

Det är en tid då man kan tappa orken. Pollen, Manchester, Trump jag vet ingen annat anat råd än att stänga av idiotin och jobba med det som inspirerar. Man kan inte göra så mycket mer än att försöka inspirera sin egen omgivning, vara en bra människa som människa. Den senaste veckan har jag blivit inspirerad av Stanley Greens bok den svarta med vita texter. Snygg layout, var något där som fastande i mig.

Tyresö slott slog an, och ännu mer slog det an att se min fru gå i mål med sitt stora projekt att väcka upp Tyresö slott ur sin dvala. Hon har gjort ett hästjobb. Jag är löjligt sentimental då det går bra för mina vänner. Kan lätt fälla en tår då. Det gläder mig så oerhört. På samma sätt kan jag känna
över mina egna misslyckanden, blir rent tröstlöst deppig över allt slit man får lägga ner för att få ingenting tillbaka. En sak har ju femtio års frilansande lärt mig, du får göra ALLT själv. Räkna aldrig med att någon ska erbjuda dig något.
Just den känslan kan vara svår ibland, men å andra sidan. Man får skylla sig själv, livet är självvalt.

Jag plåtar på med min Iphone 6, så bra den är. Klarar taskigt ljus hur bra som helst. Jag kollar på David Alan Harveys små filmsnuttar från Outerbank, fina, väldigt inspirerande. Han försöker hålla ihop ett liv. Det gör vi alla. Viktigt att veta.
Själv funderar jag mycket på workshops, hur jag ska kunna utveckla dom. Jag kanske ska göra workshops som handlar om hur man skriver blogg, arbetar på Instagram, når en publik, kollade på min blogg, sedan 2013 har jag haft en miljon läsare på bloggen, och sedan hade jag en annan blogg innan dess som jag släckte ner, från 2006 till 2013, som hade haft ännu mer läsare. Det finns en potential, det gäller bara att hitta den.

Rent generellt så har bloggarna blivit sämre och de svenska fotosajterna har tappat rejält. Instagram är oerhört mycket mer intressant än fotosajter, men det beror inte på bilderna utan det beror på att vissa har börjat skriva längre texter på Instagram. Och så dessa små filmsnuttar som bidrar också.

Ja, så kan det vara. Idag avgörs Girot och fredagen känns fortfarande som en söndag.




torsdag 25 maj 2017

Fotboll och fetknoppar

Min son och dotter. Mina guldklimpar. Jag cyklade ut till det fantastiska Tyresö slott och sedan på vägen hem så tävlade jag mot bussen, vem som hann hem till stan först. Jag vann,,,hahaaha, tyckte jag var roligt.

I alla fall. Det var fotboll i stan och det måste faktiskt sägas: Vad är det för fel på män, så många män är ju som lobotomerade bäbisar. Det är ju lite känsligt det här. Det  var ju en del nötter som tyckte man diskriminerade män på Fotografiska då man ändrade på entréavgiften en dag till kvinnors förmån. Det var ju fan löjligt att börja snacka om diskriminering. Men, det var ju bara ren dumhet att ta illa vid sig av det, men värre är det ju med den enorma apparat som ska till för en fotbollsmatch, alla dessa pengar som slösas på dessa lobotomerade bäbisar. Vilken fylla, vilken aggressivitet, vilka pengar som bara rinner ut på skit. Låt klubbarna betala alltihopa.

Jag gillar ju sport, kollar på Girot, fantastisk underhållning, men alltid är det några fetknoppar som ska springa bredvid cyklisterna i backarna, halvnakna, så nära som möjligt, mobilen i handen för att filma och det är ofattbart att de inte inser att de är fullständiga töntar. De är ju rent patetiska, men det går liksom inte in i de här bäbisarna, de här männen som inget fattar.

Nåja, frågan måste ändå ställas. Varför finns det så otroligt många män som i vuxen ålder som är som bäbisar. Totalt oförmögna att agera som vuxna. Säg det, säg det.

onsdag 24 maj 2017

Tyresö slott. Slottsfruarna och jag.




Var på Tyresö slott som idag öppnar för sommaren. Min fru , Wenke Rundberg har varit med och gjort utställningen Slottsfruarna och jag. Plåtat har Erja Lempinen gjort. Fint, och huset är ju helt otroligt. Vilka rum, man bara njuter av att gå där, den fina naturen utanför, fiket, rubbet är ju helt grymt fint.

Fotografernas fotograf eller bara fotograf




Jag publicerar mina bilder på en sajt där det inte hänger fotografer utan där bilderna mer är som de ovan, mycket matbilder, mycket vackert, mycket gulligt. Jag skulle kunna säga meningslösa bilder, men det är det ju inte heller, för folk gillar ju dom. Samtidigt kan jag känna att sådana bilder saknar det viktigaste, allvaret, riktningen, behovet av att påverka. Om man följer Instagram tex, så är ju 99 procent av bilderna mat, en jävla tallrik med något på. Total jävla meningslös fotografi, bilder utan riktning, bilder utan allvar, bara ett knäpp rakt ut i luften, men vi konsumerar dessa meningslösheter och långsamt trubba vi av.

Det är här jag börjar fundera på fotografernas fotograf, eller populär. Vad känns viktigast? Att publicera sig för många, få många klick, eller vara smal som fan, bara omtyckt av några? Var finns balansen. 


tisdag 23 maj 2017

Livets konstigheter

Var ska man börja? Jag har alltid menat att man måste låta sig inspireras, låta sig bejakas av det fina, tro på livet.

Jag hävdar fortfarande det. Så händer det här i Manchester, man läser tidningen och på något märkligt vis passerar det, på samma sätt som alla dessa mord och avrättningar och våldsdåd i Syrien och de trakterna.

Man avtrubbas helt enkelt. Jag kanske är lite mer härdad än de flesta eftersom jag jobbat en del i sådana miljöer, men ändå. Det stora problemet är att folk börjar uppleva rädsla, inte vågar göra ditten eller datten. Så får man inte tänka. Man måste tro på att det fungerar.

Jag har varit i Stockholm i tre veckor och sticker på lördag till Grekland. Det har varit märkliga veckor, ganska ledsamma, ganska tråkiga. Det är märkligt att upptäcka att ens hemmastad är så extremt tråkig och att nästan allt handlar om en enda sak. Folk stressar ihjäl sig, folk jobbar alldeles för mycket. Jag nekar boka fika en vecka innan det ska ske. Då avstår jag. Det måste finnas ett flöde. Och det finns det inte.

Jag känner mig ensam i Stockholm.  Det som förr var en grupp, en gemenskap, ett flöde, finns inte längre. En anledning är stressen, en annan är nätet, att folk umgås över nätet. Jag vill ha något annat. Jag vill veta att folk finns på ställen, på olika ställen, vid olika tider på dygnet. Att dom finns där och att det alltid finns en chans till umgänge, bra snack. Så är det inte längre.

Jag kollar lite utställningar. Jag får en svag känsla av att jag aldrig mer kommer att ställa ut och det mest för att det känns inte som om en utställning betyder något numera. Att det påverkar. Däremot kommer jag att göra böcker, många böcker, för dom finns där, du kan alltid plocka upp en bok.




måndag 22 maj 2017

Kolloliv


Hyrbilar och cyklar

Min fru jobbar som en galning för att starta upp grejer på Tyresö slott. Blir vernissage den här veckan. Själv åker jag omkring i en hyrbil och handlar grejer åt hennes mamma och det slutar inte så bra. När jag lämnar igen bilen hittar dom en skada på den och jag fattar inte ett skit. 2000 kr åt helvete. Tror jag slängt ut 20 000 kr i år på misslyckade bilar, poliser, registreringar och  nu när jag har hyrbil så får jag pröjsa för något som jag inte har en susning om varför det kommit till.

Irriterad blir man. Riktigt irriterad blir man.  Fotografiskt händer ingenting. Jag tar kanske nån bild då och då. Blev lite inspirerad av den nu avlidne Stanley Greens svarta bok. Kanske ska jag göra min grekbok som jag tänker leverera till hösten på samma sätt. Jobba med olika typer av uppslag.

Glöm inte min workshop den 8-11 september på Naxos. Då snackar vi om böcker, utställningar, arbete.

fredag 19 maj 2017

Stanley Greene - Going back to my roots (Richie Havens)

Grekiska pengar






Nu är Grekland illa ute igen, ännu mer illa ute än någonsin. Nu ska man sänka pensionerna med 9 procent för att försöka få lån av EU. Det kommer att sluta med katastrof, 25 procent går utan jobb och bland ungdomarna är det uppåt 50 procent. Min granne är nere på typ 3000 kr i månaden i pension och då är Grekland i princip lika dyrt som Sverige.

Och politikerna har ingenting att komma med, spelar bara med och hoppas att EU ska skänka bort skulden och det betvivlar jag. Grekland går allt mer mot en revolution eller en inre kollaps, kanske ett slags inbördeskrig mellan de rika och fattiga. Det finns ingen som tror på något längre, i alla fall inte på någon politisk ändring.
Vilken dag, äntligen sol. Igår cyklade jag med polarna i stan, så vackert o sån jävla bra form dom var i. Det var bara att lägga sig på rullen och åka med. Annars retar jag mig så förbannat på folk som kommenterar andra som tex joggar i parken osv,,,snacket går att dom som joggar där kan ju inte koppla, de stressar, de tänker inte,, det är så jävla dumma kommentarer att man har lust att säga åt dom att dom fattar ingenting.

Säg att jag cyklar fem mil, fyra av dom milen är ren meditation, i skallen snurrar tankarna på livet, framtiden, döden, skönheten, minst av allt tänker man på cykling eller löpning, eller skidåkning, man bara NJUTER, men om man aldrig har tränat så fattar man ju heller ingenting. På den tiden jag tränade stenhårt var det en ren njutning att ha 200 slag i puls, känna hur kroppen reagerade, kom ner till en slags vilopuls på nån minut. Ren skönhet och ren meditation och inget annat.

Jag satt i Skrapan o konstaterade att årets mode är två. Jeans som är så sönder att de knappt hänger på kroppen och det känns onekligen lite osjälvständigt att ha sådana töntiga byxor, men det andra är ännu bättre, tights som är så supertighta att du kan läsa av varenda millimeter på kroppen. Och då menar jag varenda millimeter, både fram och bak. En finne i röven lyser som en lanterna på havet.

Nog om det. Jag blir nog ingen bra klädreporter, men jag vet att kolla in.


torsdag 18 maj 2017

Tesla, är det framtiden? Verkar inte så...

Läser i Guardian om Tesla. Hur arbetarna sliter så de svimmar av, får skador, ambulanserna går tätt till fabriken. Teslas elbilar? Är det framtiden? Betvivlas. En arbetsmiljö som verkar vara rena slaveriet. Jag tror överhuvudtaget inte på elbilar som speciellt miljövänliga. De har ju noll räckvidd, är svindyra och som i fallet med Tesla, en urusel arbetsmiljö Gå in och läs Guardian själva. Man blir både förbannad och ledsen.