tisdag 6 december 2016

De röda bergen o lyckan




De röda bergen ligger bakom mig och vinden och den sista solen pekar på mig och skickar en hälsning till Iraklia. Jag står där ensam, på stranden där vi var tio stycken i somras och undrar över vad lycka är. Varför jag är en sådan lycklig man?

Jag vet svaret och man kan dela upp det i många olika fraktioner. Man ska träffa någon, leva med någon som gör att man själv kan leva. Någon som öppnar ens sinne och gör en bättre än den man är.

Man ska själv vara öppen, se vad man har och söka möjligheterna. Det finns något som kallas talang och det är fint, men ointressant. Jag ansågs alltid som hopplös, talanglös. Ett liv skapas, det görs inte med talang utan med hårt arbete. Man måste välja sitt liv och ett lyckligt liv ser olika ut hos alla människor. 

Jag är en man som aldrig fått något, i princip har jag fått erövra allt från det jag föddes och låg o överlevde i en kuvös till nu. Och ändå har min livsinställning alltid varit att erövra lusten, att livet ska vara lust. Varför gå till ett jobb som man inte gillar när man kan försöka med något annat, men man får vara beredd på förluster. Förluster är inte mycket att bry sig om men eget missnöje är katastrof.

Idag då jag låg i stolen hos den fantastiske tandläkaren i Naxos och hade fått ett par gula glasögon på mig och såg ut som Lance Armstrong, så kände jag mig lycklig. Att jag har fått gå till en suverän tandläkare på Naxos och även i Sydafrika räknar jag in i lyckopaketet.

Solen sjunker som en sten ner i havet, vinkar en sista gång och jag vet varför jag är lycklig. Jo, sedan jag började med det här, att uttrycka mig, för nästan femtio år sedan, har aldrig lusten att berätta försvunnit. Jag har alltid sökt historierna, försökt berätta om min klassvandring, mina vänners klassvandring, sökt berätta om de människor som gör gott, de som söker god förändring. Jag har misslyckat , o Herre Gud så jag har misslyckats ibland, men även misslyckandena har varit en sten på stigen jag sökt.

När jag kör hemåt tänker jag på pizzan jag ska köpa hos sköna Despina i Filoti och jag stannar på Chalki Cafe och kollar in deras julgran, ett slags tecnomonster. Man måste skratta och Giannis kommer in och frågar mig om jag ska ha en espresso. Nej, säger jag och tar en bild på honom.
- Nej, nej, säger han. Jag är alldeles röd i ansiktet. Vi spelar basket på skolgården. 

Han försvinner tillbaka till de andra grabbarna och brandmännen och jag höjer volymen på bilradion innan jag svänger in på den steniga vägen ner mot vårt gula hus på höjden i Monitisia.

måndag 5 december 2016

Workspace



Monoitisia


När tiden faller in...

En gång i tiden, 1967, såg jag en bild som förändrade hela mitt liv. En bild av en italiensk bergsby av Silano.  Den såg ut som den här ungefär. Idag, då jag är 67 år, tar jag den bilden jag letat hela livet.
Jag tar den med min mobilkamera, en Iphone 5 och jag vet vad bilden betyder. Det är inte bara ett fotografi, det är en dröm som började 1967, en dröm om en lutande bergvägg, vita hus och ett liv bland dessa hus.

Det är december 2016 och Italien går mot kaos, å andra sidan, när är detta land inte i kaos? Vissa länder har svårt med ordning. Kanske ska vi uppskatta det? Tänk om alla länder hade ordning? Hur skulle det se ut? Som ett jävla fängelse. Olika är bra, sedan är det ju fint om det är någorlunda ordning.

Det är december. Jag har just fått en tandläkartid. Jag har druckit en kaffe och ska sätta mig i Volvon då jag tar bilden som knyter ihop 1967 med 67.

Jag är glad, fyra dagar med ryggskott verkar gå mot sitt slut. December är en vacker månad, de olika stånden på Paralian är lite hur som helst. En del stängda, en del öppna, men jag sätter mig i Volvon, en cyklist kommer på sin racer, gul vindjacka, det blåser i hamnen och han passerar mig med en skarp blick.
Såg han att jag också cyklar?

Sedan kör jag ut ur stan där alla sitter denna morgon bakom platskynken som skydd mot vinden. Jag kör ner till havet i Grotta, tittar på det därifrån. Det blåser hårt från den sidan och jag försöker ta en bild till men då säger mobilen att den är full, vill inte ha mer bilder.




söndag 4 december 2016

I Voltarenland


I Voltarenland. Ryggskott. Länge sedan, men det här var envist. Varje morgon börjar med att sopa upp kläderna från golvet så man ska slippa böja sig, så pågår det hela dagen. Det går framåt och bakåt. Tiden går, man tänker allt mindre på att göra, mer på att vara.

Det är skönt att gå på gården, sopa vindruvor, ta ner en apelsin, snacka lite med katterna, gå till affären där alla går omkring med dunjackor för det är så kallt och rått.

Jag läser tidningarna, det är lite väl mycket gängskjutningar, avrättningar, som pågår just nu. Grekerna strejkar som vanligt, höll jag på att säga. Det sägs ju att fransmännen i en undersökning sa att allt var bra med livet, förutom att man måste vara på arbetet då och då. Grekerna tjänar pengar till staten och sedan strejkar man bort det man tjänat in. Svårt tat förstå sig på det här folket, men snälla och fina är dom.

Något av det bästa är priset, det statliga priset, på bröd. I Stockholm är ju brödpriserna rena vansinnet, typ 55 spänn för ett bra bröd. Här skulle det kosta 20 kr,,med det statliga priset, tror det är 2 euro kilot bröd. Det tycker jag om .
I Zimbabwe hade man statligt pris på öl. Det borde vi ha också så man slapp det här larvet med 75 spänn för en liten ölflaska på de skäggiga ställen.

Nog om det, kollar fotboll. Manchester U håller inte riktigt måttet. Igår såg jag Chelsea och det är ett bra lag. De utländska tränarna har gjort under med engelsk fotboll. Undrar hur det går med Brexit?



torsdag 1 december 2016

Days of pain







Varför tycker man om något? Tror det är något med formatet som stämmer? Varför tycker jag om svartvitt? För att jag aldrig har landat i färg. Jag har aldrig fått till det med färg.

Det är vinter nu. Överallt vinter. Jag tänkte att jag åker till ön och ligger på sängen och jobbar, ser in i brasan på kvällarna. Nu gör jag det, men det tog ett tag innan jag förstod hur jag skulle göra. Att jag tex skulle tejpa igen fönstren, det som var en självklarhet då jag växte upp. Man satte i innanfönster och la bomull mellan fönstren. Det fungerade. Varför fattade jag inte att  jag skulle göra samma sak här på Naxos? För att det är Medelhav? 

   Nu har jag tätat och behöver knappt använda hälften så mycket el för att få upp värmen. Tänk att erfarenheterna alltid talar till en och har man dom inte så skaffar man sig dom.

När jag växte upp bodde vi fyra i en etta med kallvatten. Jag mindes det som en fin tid. Min mamma var inte lika förtjust. Hon tyckte om varmvatten i kran och själv blev jag omvälvd för resten av livet då vi fick badkar i min tolvårsålder. Jag älskade badkar, kanske mest beroende på att jag alltid var ute då det var kallt och att det varma vattnet gjorde mina nervösa nerver mjuka och milda.

  Det är sånt man tänker på då man ligger och jobbar framför en eld. Jag tänker fortfarande på drömmen jag drömde i natt. Den handlade om en man som låg med en kvinna, sedan låg hon med en annan man och han låg med en annan kvinna och sedan försvann mannen hon låg med och hon ringde upp den första mannen och bad honom komma och ligga med henne igen och han gjorde det och så låg dom med varandra, igen och igen,  och tiden gick och snart hade trettio år gått och de låg fortfarande med varandra, om och om igen.

Det var som en Hemingwayroman. Det fanns något där helt enkelt. Jag skulle vilja läsa den där Wolf som vann pris alldeles nyss. Hon verkar ha kommit något på spåren.

F-concept läggs ner


F-concept läggs ner. Det viskas på stan om det? I say no more.

Och på Nordiska öppnar en liten utställning med Kerstin Bernhard.

All the best, alltså.

Nya böcker

Nordiska museet är på tårna. Två nya böcker. Tyvärr har jag inte dom i handen så jag kan skriva om dom men så här ser dom ut.


Ryggskott

Det ena värre än det andra hemsöker mig. Storm, regn och ryggskott och på det färjestrejk och generalstrejk. Jag befinner mig i stormens öga. Det är inte roligt då man måste fiska upp kläderna från golvet med en pinne. Rörlighet är bra, heter det. Okej, jag rör mig.

Det kunde vara värre. Så här hade jag det ofta då jag var yngre i fyrtioårsåldern, då jag hade kameraväska. Ett tag var ju de här DN-väskorna populära. Tunga väskor i skinn som knäckte de flesta ryggar, sedan gick vi ju över till den mjuka Domkeväskorna, men hade man två kameror i en sådan väska med två objektiv så rök ryggen i alla fall. Det behövs så lite extra på en axel för att ryggen ska ryka.

Så är det bara så numera har jag grejerna i fickan och i värsta fall får mobilen funka som kamera och dator och morsemaskin.

Jag kör lite old fashion idag. Varmvattenflaska i bakfickan på cykeltröjan och tunn dunjacka utanpå det. Förr i tiden då jag bodde i Spanien värmde man sängen med varmvattenflaskor på vintern.. Det fungera ganska bra, men man längta ofta till värmen i den svenska lyan och framför allt till badkaret.

Nåja, slut på gnället, tänker på Hemingway som ofta stod och skrev för han hade så förbannat ont i ryggen. I natt drömde jag faktiskt en hel novel. Den var riktigt bra och jag har kvar hela dialogen i huvudet. Kanske skulle skriva ner den, annars låg jag och kolla på film om Koudelka igår. Han levde länge på mjölk och bröd. Hjälte o kämpe. Hans förmåga att ligga länge på bilderna har verkligen skärpt hans kvaliteter. Han gillar ju inte att snacka och där påminner han om Strömholm. Bilderna får tala.

onsdag 30 november 2016

Storm over the mountains


Pretty tuff shit today. Storm över ön. Jag låser in mig i huset, släpar in lite ved och lägger mig i sängen och arbetar. Jag har ryggskott så det passar perfekt. På morgonen var jag ute och plåtade vår by, i svartvitt och när det blåste upp. Man kan ju inte bara syssla med reklam i färg, solskensbilder.

Jag brukar kolla på Strömholms by, Amphoux, där några andra svenskar också har flyttat in under åren. En fin by, påminner en del om vår by. I Monitisia, bodde det 250 personer före kriget, men då det tog slut, omkring 1945, så blev det så eländigt och fattigt på ön att det blev bara tre familjer kvar i byn. De i sin tur var tydligen i luven på varandra så snart blev byn en ödeby. I slutet av sjuttiotalet, början av åttiotalet, så upptäcktes byn igen, en engelsk skulptör och konstnär flyttade in, renoverade upp byns vackraste hus, det är där jag och min fru bor, och sedan kom det långsamt att fyllas på i byn. Nu bor vi fem, sex familjer, men det finns byggnader som står kvar och som borde köpas och renoveras av någon. Det är en underbar by i den vackraste trakten man kan finna.

Igår skickade jag bilder till en mexikansk fototidning. Blev intervjuad, precis 13 frågor fick jag, men då jag skulle skicka bilderna, tio stycken, så slår det mig hur man höjer sitt kvalitetsmedvetande då man ska skicka bilder till publicering i en stor fototidning. Det tar inte många sekunder att inse att det man tagit den senaste månaden och publicerat tex på sin blogg bara är skit. Så enkelt är det, men jag jobbar på en liten bok som heter " Ön du aldrig såg" och där har jag faktiskt fått ihop 12 bilder och räknar med att ha tjugo fram till jul. De bilderna ligger i en egen mapp och jag kör den som bildspel fem ggr om dagen och så fort en bild tvekas, kasta ut den bara. Det ska hugga till då man tittar på sina egna bilder. Smälla till ska det, gör det inte det så är det bara skit.

tisdag 29 november 2016

Why och varför? Och hur och därför.

Varför tar jag bilder?
Vad vill jag säga med mina bilder?
Hur avgör jag att en bild fungerar?
Arbetar jag med singelbilder eller mer collageaktigt?

Vad vill jag att mina bilder ska uppnå?

Hur publicerar jag mina bilder?
Varför publicerar jag mina bilder på det sätt jag gör?
Hur lång tid tar jag från idé till deadline?
Hur finansierar jag  mina projekt?

Hur gör jag en bok?
Hur säljer jag en bok?

Hur gör jag en utställning?
Hur bestämmer jag var och hur bilderna ska ramas, visas, hängas?

Har jag någon plan, ett register för att få publicitet?
Hur får jag publicitet?
Siktar jag internationellt eller svenskt?

Hur säljer jag mina bilder?

Många frågor, alla lika intressant.

Hänga tvätt i regn

Jag hänger tvätt då det slutar regna. Det kommer att regna igen, men hinner tvätten torka? Det är ett sätt att beskriva livet. Det kan gå. om man har lite tur.
Eller så här. Jag vaknar, känner mig i form, blir en bra dag. Tio minuter senare har jag så ont i ryggen att jag vill bara deppa. Vad hände? Inget vet, allra minst jag.
En katt jamar och jag vill helst ge den en fet spark över staketet, men jag vet att jag kommer ångra det. Som Olle säger: Var snäll med katterna.

Jag försöker röna ut vad som sker med svensk fotografi. Nu har det varit en del utställningar, Gnesta, Planket, Trädgårdsutställningen hos Fricken, Kulturhuset. Finns det någon som kontrollerar kvaliteten på det som ställs ut? Det är ofta först till kvarn som gäller. Finns det någon som skriver om dessa mer öppna utställningar för där får man ju en ganska klar bild av hur det står till med det svenkaa fotoklimatet. Jag har ju inte sett det på Kulturhuset, men enligt säkra källor, så var det succé publikmässigt men ganska svagt innehållsmässigt. Var det så? Om det var så, varför är det så? Och varför skriver ingen om det?

Jag har en teori och det går ut på att om ingen bevakar fotografi på ett seriöst sätt så kan vad skit som helst slinka igenom som bra, som kul, som publiksuccé. Jag tror alla skulle må bra och utvecklas av en kritisk granskning. Om man tar de största fotosajterna så är det fritt att lägga in sina bilder, det finns ingen grindvakt och snabbt blir det medelmåttiga eller rent dåliga, det normala. Det leder bara till att vi får se ännu fler usla bilder och på sikt blir fotografiet allt mer utarmat.

Jag är faktiskt för en slags grindvakter på fotosajter och framför allt, att de ska finnas grindvakter som skriver på ett fördjupande sätt om fotografi. Nu finns det en tendens och det är att det blir allt fler fria arrangemang typ Kulturhuset, Planket, så se då också till att skriva om dom på ett bra sätt. Jag vet också att jag skriver rakt ut i vinden. Inte ens Landskronafestivalen skrev någon om. Detta fiasko som inte nådde någonstans.

Nu jamar katterna igen och tro fan, börjar det inte regna och ryggen gör ont igen. Ingen bra dag idag, men vem fan har sagt att alla dagar ska vara bra? Och när det går trögt, ja då ökar man eller så lägger man sig under täcket och drömmer om en solig dag.

Rainy day morning


Rainy day morning. Den grekiska messen fortsätter. Den 24 november var det båtstrejk. Jag hann precis med innan man stängde hamnen. Den 8 december hotar man med generalstrejk. Då ska jag flyga så då ryker väl alla biljetter. Så där håller det på. Grekland är verkligen på ruinens brant eller över. Och alla åtgärder, som givetvis är nödvändiga, verkar inte leda åt rätt håll. Folket straffas FÖR hårt.

Jag funderar på mitt eget liv. Ligger i sängen, en dubbelsäng. Varför är inte min fru här?
Kan man fråga sig?
 Jag brukar tänka på filmen som Joakim gjorde om sin pappa och där Christers älsling A säger att Chr verkligen var en ensam man, en mycket ensam man. Det stämmer. Det är märkligt med den här ensamheten. Att man uppsöker den hela tiden. Kanske för att den är så kreativ. Den är ju betydligt mer kreativ än att gå i en vardag som lunkar på hela tiden. I och för sig kanske det lunkar på här också hela tiden.

Ser att Anders P ska workshoppa i Bangladesh. Duktigt jobbat. Han slår inte av på takten precis.

Hur man jobbar är märkligt. Jag tänker aldrig på att jag jobbar, jag går också sällan ut och "fotograferar". På något vis upptäcker jag när bilderna kommer till mig. Jag går mer ut och öppnar mig för slumpen. Jag tycker sällan jag får några bilder då jag ska ut och jaga bild. Det här är ju en filosofisk diskussion men jag föredrar att vara ute och se bilderna komma, än att gå ut och jaga bilder. Dom bilderna jag tar då jag jagar håller sällan måttet.

Det är lite samma sak då jag gör sk jobb. Det kan bli bra, men det blir ytterst sällan riktigt bra. Koudelka ar en jävla tid på sig under sina jobb, han reflekterar länge över sina bilder, månader, år och jag tror det är där det sitter. Man måste hinna reflektera. Det är som med träning, vilan är lika viktig som träningen.