torsdag 23 februari 2017

Film och stillbild

Det är intressant det här med att filma med mobilen. Jag har alltid tyckt och tänkt att det skulle vara otroligt intressant att filma på samma sätt som jag plåtar. Som nedslag där jag är och dit jag kommer. Jag ser tex på DAH nu när han är i Cuba. De små meningslösa filmsnuttarna han tar med mobilen är intressantare är bilderna. Rörlig film är alltid intressantare än stillbild.

Jag är av den åsikten att alla bilder är intressantare med text. Om man tar Strömholms bilder, hur otroligt intressant hade det inte varit om de följts av en novellistisk text. En av de verkliga styrkorna i Poste restante är ju Tor Ivan Odulfs text. Den är ju grym.

Text och bild är svårt. Jag vet inte hur många fotoböcker jag öppnat med någon akademisk skittext som snurrar omkring som ett totalt sänke innan man kan kolla bilderna. Sådana texter har ingen funktion, det ska vara texter som tillför, som gör två plus två till fem.

Nu, till mobilen och filmandet. Det är faktiskt det ultimata sättet att arbeta. Som att arbeta med stillbild, man lägger bild till bild och det blir ett verk. I mitt fall blir det ju samma direkta tilltal som jag har i min fotografi, nära och intensivt. Sedan kompletterar ju filmen och stillbilderna varandra helt suveränt.

Vi är i en ny tid. Stillbilder ensamma har svårt att orka fram idag. Vi kräver mer, rörelse, lukt, doft och ljud. I alla fall gör jag det.

onsdag 22 februari 2017

Min son o jag

Min son och jag. Frågar honom om vad han tycker om mina filmer jag gjort med mobilen. " Gubbigt", svarar han lakoniskt.
" Ska jag skippa dom", säger jag.
"Ja", säger han.

Så blir det.

Man måste lyssna på sin son. Jag frågar om han vill ta hand om mitt Instagramkonto och gör buissness åt mig. Nej, det vill han inte.

Så blir det också.

Man måste lyssna på sin son. Han är tjugofem. Vad gjorde jag då, 1974?  Startade bildbyrån Grupp Fem i Lund och drog på långa resor till Asien och Spanien.

Det är sig  ganska likt. Jag tror politiken börjar komma till en ny vändning. Att Moderaterna förlorar så förbannat på att sliska ner sig säger något. Det finns gränser. KD ramlar ur riksdagen också. Det säger en del det med.

Etc är en fantastisk tidning. Ehrenbergs inlägg om vad vi kan göra om vi börjar använda pengarna som finns i samhället till något vettigt, något för alla, det kollektiva, var i sanning en av de få positiva grejer jag läst på länge. Jag läser NY Times och Guardian hela tiden. Dårarna får verkligen motstånd nu.

Det tar sig helt enkelt. Och Finland prövar Medborgarlön. Själv säger jag åt en polare på ön att han kan gå in och plocka en del av våra apelsiner och sätta på ett element så jag får ut det råa ur huset då jag kommer.
" Behövs inte", säger han." Det är vår nu".

Så blir det också. I år blir det vår. Det ser bra ut. Jag tycker det är tio ggr roligare att göra filmer med mobilen, det svänger mer än att göra stillbilder, men då får jag lyssna på min son. Inte göra det för gubbigt.

Så kan det också vara.

På kaféet

Cheró poli, vet inte riktigt hur det uttalas, eller stavas, rättare sagt. " Trevligt att råkas", grekiska. Det är en viktig fras, lika viktigt är det hur man närmar sig folk eller hur man blir närmad.

Betoningen alltså, betoningen är allt.

Jag kollar igenom mina tidiga bilder från Spanien, nu snackar vi 1972 och framåt. Hur ensam jag var?  Hur känns det för en 22 åring att sätta sig på ett tåg som ska köra till Spanien över Paris? En tjugotvååring utan kontakter i Paris, Spanien eller någonstans på vägen och inte heller några därifrån han åker?
Det är lite skillnad mot idag då folk reser till Thailand och mamma och pappa sitter hemma med mobilen och kan hjälpa till.

1972 fick man klara sig själv och det är det jag kommer underfund med då jag kollar på mina bilder. Hur extremt ensam jag var. Jag hängde inte med några, jag kunde inte språket, jag vara bara ensam utan kontakt bakåt eller framåt.

Jag var en ny Bresson, en ny Koudelka, fast ingen visste då vem han var. Jag var helt enkelt jävligt ensam. Det är det jag ser då jag kollar på bilderna och ändå kan jag minnas de goda stunderna och de jobbiga då ångesten slog till som en hammare. Åkte man hem? Nej, vad var  hem? Till något man inte ville ha?  Det man ville ha fanns framför en, men nog var man jävligt ensam, kanske alldeles för ensam.

Det snöar....

Natten hade en del funderingar. Varför tror man att man inte kan få virus på Mac? Varför får jag så liten pension? Varför snackas det hela tiden om hemmafruar och de låga pensionerna? De som sysslat med någon slags konst har ju mycket sämre pensioner. En annan 8700 före skatt.

Som man bäddar får man ligga. Varför påstår man att de fattigaste i Sverige är problemet? Det är ju de rika som är problemet? Se vilka enorma pengar de gömmer undan, se vilka löner de har, se hur det utnyttjar alla bidrag, typ rot, rut, skatteavdraget på lånen osv.... vill man ha ett bättre samhälle, börja där?

Det snöar, blir som poesi det här. I natt då min arbetande fru somnade i min famn luktade hon så gott och jag låg och tänkte på hemlöshet. Jag har nog känt mig hemlös överallt även om jag älskar Söder, men konstigt nog har jag känt mig mest hemma runt Medelhavet. Alltid varit så, Barcelona 1974, 75, Baskien vid samma tid och senare.

Ställen där jag känt mig helt förstörd är den svenska landsbygden. Jag står bara inte ut med att bo någonstans där det inte finns ett fik, ett torg osv, ett ställe att gå till, ett ställe att sitta och betrakta.

Min fru sov vidare och jag tänkte på trygghet. var jag har min största trygghet. Egentligen i min svarta antecknings/dagbok. Så fort jag blir orolig så tar jag fram den och skriver något. Då får jag, i samma ögonblick som pennan träffar papperet, kontakt med oron och kan låta den glida ut över den vita sidan i dagboken.

Jag har skrivit dagböcker sedan 1970. Varje år blir det två stycken, viktigt att det är helt vita sidor utan rader. Varje år slänger jag sedan alla dagböcker. Länge sparade jag dom men insåg att det stod så mycket privat och sådana stolligheter att jag inte vågade behålla dom. Ingen ska läsa dom och därför kastar jag dom. Kontroll kallas det visst.

Jag tänkte på före och efter. Tänkte på att Strömholm gjort så många utställningar efter sin död. Sönerna förtjänst, men det är ändå märkligt att man strävar minns man lever och det blir inte så mycket och för de flesta blir det slut då man dör, men vissa har turen att få sitt arbete i nya former långt efter bortgången. Jag säger tur, kalla det arbete, för det är ju arbete som gör att ett liv lever vidare.

Det snöar och jag sitter här och skriver. Ingen idé att komma för tidigt till gymmet för då är det för mycket folk. 0900, är perfekt. Då är det pensionärerna som tar för sig. Jag är ju egentligen själv en sådan, men känner mig inte alls sån. Igår körde jag 30 km på en timme, dvs 30 i snitt på hojen. Jag lät benen rulla med hög kadens, 105 ca och låtsades att jag satt i klungan som en Cavendish och vänta på de sista två hundra metrarna.

Det snöar och nu blir det gymmet.

tisdag 21 februari 2017

CFF



FOTOHiSTORiA! FRÅN CFF:
Micke Berg har skildrat livet med sin kamera och sina texter sedan 1970 i många böcker och utställningar. Han är en berättare, ser bilden och texten som ett vittne, men också som ett minnets poesi. Han visar de tidiga skildringarna av Christiania, musikrörelsen, Spanien i början av sjuttiotalet, över ockupationen av kvarteret Mullvaden, Skogsnäs, Stockholm blues, fram till de långa resorna idag. De senaste åren har Micke Berg delat sitt liv mellan skidåkning, Grekland och Stockholm. Hans föredrag kommer att bli en tidsresa i mänskligt psyke och fotografisk teknik.
Föredraget hålls onsdag den 1:a mars, kl: 18.00-19.00 (bar och smörgås till kontant försäljning från kl: 17.30). CFF medlemmar har fri entré övriga 50 kr. Plats: galleri CFF, Tjärhovsgatan 44 i Stockholm

Dagen, tiden, morgondagen

Det är några grejer man funderar över. Det första är hur lika vi tänker. Jag satt och funderade på om jag skulle göra en utställning på något slags arkivpapper, lite konstpapper, utan ramar, som Jenemark gjorde, såg himla fint ut och billigt blir det. Ja, då gör Martin Bogren det med sina Italienbilder och då faller ju grejen. Blir ju bara löjligt att härma, men det är så det är. I vissa tider tänker de som är i spetsen på samma sätt. Man inser behovet av en slags förnyelse som ligger i tiden och papperen är ju det självklara då printpapper inte har samma känsla som vanligt klassiskt fotopapper och då ligger det nära att göra något annorlunda, något som kan konkurrera med sitt annorlunda uttryck.

Något frågade mig om och när jag ska ställa ut mina retrobilder. Det vet jag inte. Det finns just nu ingen som tänder på det så det får väl ligga till sig några år till.

Skotten i Rinkeby. Det är ju uppenbart att man måste satsa allt på dessa områden, på alla plan. Det första är ju att gå stenhårt fram med kidsen som kutar omkring och jävlas på alla vis, in med mer snutar, få ut föräldrarna på gatan och sedan få igång det här med jobb och skola osv. En gång i tiden var jag ut till Rinkeby och gjorde reportage i skolan där och den var helt underbar, superbra skola, betydligt bättre än den skolan som mina kids gick i inne på Söder. Man undrar ibland.

Hyresgästföreningen? Jag kan förstå tanken på att det ska vara lite dyrare att bi i innerstaden, men det borde ju i så fall regleras genom att hyrorna sänks i ytterområdena. Det går ju inte att höja i innerstaden, det blir ju bara värsta segregeringen. Jag har själv lämnat tre lyor efter renovering, för det blev omöjligt att bo kvar med den nya hyran.  Det är en slags dold klasskiktning som är förbannat äcklig. Hyresgästföreningen och Hyresnämnden är ju två totalt korrumperade organisationer. Och det är hemsk eftersom man som hyresgäst har noll stöd i alla lägen.

Världen? Jag fattar fortfarande inte snacket om att världen är så bra. Att det är så bra ekonomi, att alla har det bättre än förr. men konstigt nog har jag aldrig i mitt 68-åriga liv upplevt att det är sämre, större klassklyftor, mer depp, mer stress och mindre hopp om livet. Jag tycker det är en märklig motsättning.

Nåja, jag är inte den som gräverner mig i onödan. Har man börjat livet två kilo tung, kämpandes för livet i en kuvös i en månad 1949 , så klarar man lite annan skit också, men det är nu fan så trist samhällsutveckling. Det är ju inget som kickar igång en, liksom.

Nåja, kollade på Homeland igår, sista avsnittet var verkligen up to date, superbra. Nu ska jag kolla på vad David Alan Harvey gör i Cuba. Han är en solstråle.

söndag 19 februari 2017

Det går upp och det går ner

Det går upp och det går ner. Har ju varit ur gängorna en vecka, flunsa eller förkylning, men det har taggat dåligt, men samtidigt känns det som om jag toppar formen Lite vila har inte gjort gubben ont. Mer taggad än någonsin.

Jag har fått en jävla lust att plåta och hålla på. Jag flyttade min 28 m sökare till min Fujifilm 100s, gillar verkligen att ha tre sökare, en ovanpå, baksidan och kamerans egen sökare. Känner ju mig fan helvild, snacka om inspirerad.

David Alan Harvey är verkligen guld, En riktig kåtbock som håller på, envisas, visar vad han gillar, skön snubbe. Inga filter liksom. Det är för mycket filter, man måste ta en risk och visa vad man tycker och tror på.

Måste nog gå över till färg. På något vis känns det som färg funkar bäst på blogg osv, men på väggen klipper svartvitt bäst. Får hitta på en kombo helt enkelt.

Så är det, den här bilden tog jag på inspiration. Om man söker så finner man, speciellt om man väntar in läget. De fyra fotograferna har utställning på Galleri Korn, de är bra grabbar, ska väl gå ner och kolla in vad det gjort .

Vi måste få med the young ones också. Petersen kan det, JH kan det, David Alan Harvey kan det,,,dags att göra en analys, hur får man med både de unga och de gamla.
Det måste vara ämnen som berör, sensuella, sexuella, politiska, personliga. Det måste vara fotografi från hjärtat och det måste vara ytterst personligt. Just det personliga är det viktigaste.

Den 1 mars har jag för övrigt bildvisning på CFF och  efter det drar jag till Naxos och lär inte bli synlig på de hör breddgraderna innan nästa val.

Familjer på äventyr

Jag kollar på den här serien Familjer på äventyr. Märkliga familjer. En familj har tre grabbar, bor  i Sydafrika och ingen av grabbarna verkar gå i skolan. De bara surfar och klättrar och chillar. Helt aningslösa typer och sedan på sommaren, dvs den sydafrikanska vintern, så åker man till en ö i sthlm och chillar. Mycket vidrig familj.

Nästa familj säljer allt och drar till Spanien. De är ju gulliga, har tre barn som alla har olika diagnoser, ingen verkar gå i skolan, utan de kör distansundervisning. Det känns lite rörande och det är fint att ungarna verkar må ganska bra, för i Sverige mådde de ju inte så bra. Enda problemet är ju att ingen jobbar så sparkapitalet smälter som glass i solen.

Den tredje familjen gör en långsegling. Dom verkar ha det bra ihop, men egentligen är det ju bara en lång semester. Ingen har ju för avsikt att bosätta sig utomlands, men familjens små barn är sköna.

Den fjärde familjen har bosatt sig på Grönland och det är ju dom och de i Spanien som har satsat, har bestämt sig för att leva i ett annat land. Märkligt nog så ser man ingen av familjerna som umgås eller ens fikar, dricker en öl osv med lokalinnevånarna. Framför allt den familj som är i Spanien är ju totalisolerad. Jag fattar ingenting. Har de inte upptäckt den spanska kulturen.

Nå, de på Grönland har fixat jobb och satt ungarna i skola och trots att Grönland är ett problemområde, mycket sociala problem, så verkar ungarna må bra, samma gäller Spanien, och det som är så utmärkande och som alla svenska ungarna i serien säger, är att barn i andra länder sitter inte framför datorn som svenska barn.

Det är mycket intressant att alla ungarna trivs så bra  utomlands, de känner sig lugnare och gör mer saker då de inte bor i telefonen eller datorn. I övrigt är det en ganska hopplös serie, men ge den en chans, det finns en del att reflektera över.

lördag 18 februari 2017

The gear

The gear, det man har i kameraväskan. Om man nu har en sådan? Personligen har jag nog slutat med sådant. Jag har mest en liten ryggsäck, mycket liten ryggsäck där maccen och kameran går ner, men inspirerad av Halvars, som skrev om att resa och släpa med sig saker, så ska jag också skriva om det.

Min grundprincip är att aldrig ha ngt annat än handbagage.

Jag har en liten ryggsäck, med helt slät utsida, snygg. Där packar jag följande, tre par kalsonger, tre par T-shorts eller skjortor, två par strumpor och ett par extra byxor. Thats it.

Sedan har jag den jättelilla ryggsäcken och där hamnar det som jag inte kan vara utan.
En kamera plus laddare, mobilladdaren, min mac och laddare, mina mediciner, öronplugg, tandborste och huvudvärkstabletter, en skrivbok, penna och hörlurar.

Sedan har jag de kläder på mig som jag ska ha för dagen, inklusive jacka och toppluva.

Det viktigaste, det jag inte kan undvara ligger i den lilla ryggan som jag stoppar i den lite större ryggan. När jag kliver på planet tar jag ut den lilla ryggan från den stora, för då kan jag sätta på mig hörlurarna, jobba på datorn eller skriva i skrivboken. För det mesta sover jag alltid på flygningar, mest hela tiden, eller blundar i alla fall.

När jag kommer fram packar jag upp den lilla väskan, tömmer den på allt och har den som en väska på axeln där jag kan bära kamera och maccen om jag vill, eller på ryggen om jag cyklar. Den lite större ryggan tar jag med mig om jag ska handla mat osv,,

Så, ser det ut.

Vinter igen


fredag 17 februari 2017

Tomas o co

Det finns en grej som stör mig oerhört. Jag har ju plåtat massor med snygga kvinnor. Det som är märkligt är att ALLA tycker dom ser fula ut. Vad fan är det för fel på kvinnor? När man själv tycker dom är supersnygga så tycker dom att de är skitfula. Det är ju nåt som inte stämmer och det gäller fan alla kvinnor, nästan. Spelar ingen roll om de är femtiofem eller sexton. De är konstant missnöjda med sitt utseende.

Vad är det de saknar? Kvinnor måste börja fråga sig själva vad fan de håller på med? I och för sig är kvinnor sina värsta fiender. Om man sitter med ett gäng brudar och kollar på något så menlöst som melodifestivalen så handlar nästan alla kvinnliga kommentarer om hur brudarna ser ut, vad de har för fula kläder osv,,,noll support, absolut noll. Kvinnor ställer verkligen inte upp på varandra.

Vad beror det på? Varför är kvinnor så jävla elaka mot andra kvinnor och nu kommer ju givetvis hela den här harangen om att de talltid varit så, kvinnor är fostrade så, det är konkurrens osv osv, men tänk lite längre, börja med att inte dissa ditt eget utseende. Inse att du är snygg, för fan och gå sedan vidare på den ena frågan efter den andra. Börja med din personliga skönhet, inse att du är snygg( skit samma hur du ser ut)  inse bara att du är snygg, säg det till dig själv. Jag är jävligt snygg. End of discussion.

torsdag 16 februari 2017

Halvars

Halvars skriver jäkligt bra på sin blogg på Fejan. Han var o hälsade på mig på mig på Naxos, var också med på workshop och skötte sig med den äran. Han är en tänkare, frågade mig vad jag har för aproach. Hur jag tänker om min karriär och om jag känner mig nervös?

Jag vill minnas att det var något åt det hållet? Jag vet inte om jag har nån approach, mer än att jag gör det jag gillar och jag ska få det att gå runt ekonomiskt. Det är inte mycket till approach, sedan om jag var nervös eller orolig. I princip har jag varit rädd och orolig sedan jag fick ligga en månad i kuvös som två kilo, en månad för tidigt född unge 1949. Men, faktum är ju att vem fan bryr sig om ifall du är rädd eller nervös eller så. Det är precis lika meningslöst att lägga tid på sådana tankar som på att gå och snacka om sina sjukdomar. Ingen och jag menar ingen, bryr sig.

Vill du göra något, så gör du det. Är du nervös eller rädd? Skitsamma. Det enda som gäller är att göra och komma underfund med att i rädslan finns också en rejäl portion lycka.

Halvars skriver just nu från Vietnam, grymma texter. Inte kattskit precis, långt ifrån de här dukade borden med nån jävla grönsakslunch man måste plåga sig igenom i normalfall på Fejan.
Läs och begrunda.

Leica, Nikon, Leica, camerafejs






Familjen och karnevalen








Det är karneval på Naxos och pannkaksdag. Jag har varit på många karnevaler, de är ju oftast i februari. Det är ganska kallt på ön, men tempen stiger. Våren är på gång och jag reser mig från förkylningen.

Jag är ensam ganska mycket och jag älskar det. Jag är inte övergiven, det är självvald ensamhet och när jag ledsnar på det går jag till ett kafé och snackar lite med någon som sitter där. Det är inte svårare än så. Den stora skillnaden mellan Medelhavet och Sverige är just det, människornas förhållande till varandra. Sverige är ett fantastiskt land, vår feminism, vår jämlikhet, var barnomsorg och vår natur är något att vara fantastiskt stolta över, men då det kommer till hur man umgås mellan människor är vi nere i källaren i jämförelse med tex grekerna.

Gå ut på ett kafé eller en krog, Alla åldrar, alla åldrar hela tiden. Givetvis spelar klimatet in, men det är något annat också. Att umgås är livet.

Jag flyttar min workshop till september, den tid på Naxos då solen finns kvar men de flesta turisterna försvinner och känslan av havet, himlen och bergen är som starkast. Då ön är nästan som bäst, i oktober blir det ännu vackrare, för att inte säga november, som kan vara en orgie i skönhet. September, workshop, som sagt.

Familjen, jag gör nästan alla mina bilder i något som kan kallas familjesituation. Jag försöker skapa en familjär situation, på kort tid eller lång, men jag försöker alltid vara en del av en liten familj, var jag än är. På Naxos är det med familjen Blassero på Chalki kafé, eller hemma i Stockholm på Twang. Jag har ju givetvis min egen familj också, den är ständigt utsatt för min kamera, kanske mindre nu än förr, men ändå.

Så tänk på det, se på fotograferandet som en familjeangelägenhet.

Jag gjorde ett skivomslag i veckan. På väg hem från Naxos, på flyget, träffade jag en trevlig kille som satt och kollade på bilder i en dator. Jag frågade vad han gjorde och det slutade med att det blev ett skivomslag. Som sagt, familjärt.