Jag är klassresenär, inget snack om saken. Mina föräldrar jobbade sig upp, ungefär som vissa invandrare gör idag. Man har två jobb, har en vision, som man sedan aldrig riktigt får vara med om, utan det blir barnen som tar den vidare. Föräldrarna fixar fundamentet, barnen, med lite tur tar det vidare, men sedan barnbarnen, hur går det för dom? Mina föräldrar dog tidigt, båda nåt år efter de fyllt femtio, min biologiska pappa dog innan jag var född, borta och försvunnen, återuppstånden som ett namn på ett papper från Fonus då jag var fyrtiofem. Jag ville aldrig ha ett jobb, jag ville inte heller bo i Sverige. Var jag en främmande fågel? Vad var det som inte passade mitt sinne? Kanske känslan av att bli styrd. Jag minns hur min styvpappa fixade ett jobb åt mig, då jag misslyckats med att ta mig till den ekonomiska linjen på gymnasiet. Jag hade tränat bort studierna och jag skulle börja på ett kontor, vara någon slags kontorist och sköta posten på Hakonbolaget. Jag kommer in på ...
.jpeg)
.jpg)