tisdag 15 augusti 2017

Bättre sex bakom gamla Berlinmuren

En bild från Mullvaden i en av Strömholms gamla ramar. Gammalt och gammalt. Läste en grymt intressant text om sex bakom järnridån, eller i rättare sagt i gamla Berlin då Muren fanns. Det har gjorts en undersökning, om sex, nu och då, i Berlin. Man kom fram till att kvinnorna i Öst hade fler orgasmer än de i Väst och det av en enkel anledning. De hade dagis, egna inkomster och styrde över sina egna liv. Idag, är det sämre än någonsin. Moderna kvinnor och män hinner inte ha sex. De jobbar för mycket, är för trötta och ägnar den lediga tiden åt att sitta framför tvn och glo på serier.

Jag har själv sagt detta i många år, folk jobbar för mycket och har för lite sex och nu finns det papper på det hela. Det är helt enkelt så att samhällsutvecklingen är på väg åt helt fel håll och har varit länge. Det är fan sorgligt.

Igår när jag la mig så fick jag en klarsyn. Jag upplever inte somrar längre som somrar. En gång i tiden, för kanske tio, femton år sedan, kunde jag gå upp i Vita Bergen, sitta där ensam i vårsolen och bara njuta i timmar. På något vis var allt en njutning om jag tog mig tid. Den här sommaren har jag inte njutit en enda dag i solen, vare sig jag varit på stranden eller i skuggan eller vadjag gjort. Det är som om jag tappat bort känslan av att njuta, allt blir ett slags arbete.

Den stora skillnaden mot förr är att jag förr inte ägde något, inte hade något, bara min kropp, mitt ego att förvalta och då njöt jag mer och led i o för sig mer också när det gick åt det hållet. Numera tycker jag allt handlar om att städa, handla, planera, barn, släktingar, svärmödrar, osv,,,det finns fan ingen tid till njutning, det är fan helt värdelöst. En sak kan jag se tydligt: Ju mer du skaffar dig, desto mindre möjligt blir det att njuta. Värt att tänka på och ju mer du jobbar desto sämre orgasmer får du, lika värt att tänka på. Dessutom har hela samhällsklimatet helt kukat ur, istället för kärlek är det surt och hat, snacka om dåliga orgasmer.

måndag 14 augusti 2017

Livets gång


Livet har sin gång. Man vinner och man förlorar. Jag började mitt liv i en slags förlust, mina föräldrar dog tidigt och jag fick ge mig ut på en klassresa av Guds nåde. Jag kan inte säga att det var lätt, det var verkligen inte lätt. Ibland, eller ofta, var det helt enkelt för hårt, för ensamt, för slitigt, men vad hade jag för val? Jag hade bestämt mig för något. Jag försökte genomföra det.

Det var då. Idag, strax 68 år, så kan jag sammanfatta mitt liv ganska rejält. Jag rymde från familj, trygghet, kärlek och nu har elipsen gått runt. Just de elementen är de viktigaste i livet. Det viktigaste
är inte längre att producera den bästa fotografin, utan mer att kunna förmedla kärleken och förståelsen för andra människor och kulturer, att försöka vara storsint och se sin egen roll i det hela.

Jag är också i den tredje fasen av livet, där vännerna försvinner och då blir tiden och vänskapen ännu viktigare. Jag kan ofta fundera på vad alla dessa galna resor och alla dessa bergsbestigningar mentalt och fysiskt ska leda till. Jag är helt övertygad om att det man söker finns precis där man är, man ska bara öppna ögonen för vardagen och sedan kan man alltid spetsa till det hela med en liten tripp då och då.

Så ser jag det.

söder

Hemma och vilar mig lite. Det har varit en ganska tuff sommar med otrolig värme och getingbett och hård vind. Jag säger inte att det är ovanligt, men lite för mycket av den varan var det nog i sommar. Jag åker hem för Planket, denna fina institution, för att hälsa på bror och vänner. Vi begravde vår kära gamla katt igår. Zingo, den lilla, fina rövarn. 
Man märker hur mycket man saknar ett djur då man inte har ett. Zingo kom ju alltid och mötte en då man kom hem, eller kom upp på sängen och ville ligga bredvid. Han var väldigt försiktig, en fin, ömsint man på 18 kattår då kroppen sa nej och han gick bort.

Jag har en annan katt på Naxos, Skopan, och hans lilla kropp har redan satt märken mentalt och fysiskt i mig. Jag vaknade på natten och kom på att jag imaginärt kände hur han som ett litet barn satt på höften.

Jag är i två världar, hoppas dock kunna stanna hemma till 28 augusti, efter Planket, beror på min kattvakt i Grekland. 

Bilden, tog jag i Berlin, året efter muren rivits. Berlin är en fantastisk stad som jag aldrig riktigt fått grepp på, men det finns ju andra som fått det, så gå in och kolla på deras bilder därifrån. Annars läste jag en fin text om boken som Ansel Adams gjorde tillsammans med en kvinnlig journalist, Mary Hunter Austin,  om Taos Pueblo. De var där i två månader, han gjorde 1300 kopior och boken gavs bara ut i 100 ex och var en dyr bok, med handgjort fotografiskt papper. Det var också intressant att läsa att Ansel Adams hela livet kämpade med att få ekonomin att gå runt så han kunde ta sina egna bilder. I princip är det samma sak idag, märkligt, eller hur?

lördag 12 augusti 2017

Sthlm, love and rain

När jag kommer till T-centralen och upplever ruschen och farten i tunnelbanan känner jag hur spiriten flödar. Alla dessa människor i alla kulörer, alla riktningar, alla öden och alla drömmar, då känner jag mig riktigt hemma.

onsdag 9 augusti 2017

Naxos, sthlm sundsvall, sthlm, Naxos


En rumslig tidsaxel. Lämnar Naxos sju på morgonen, 25 minuter till Aten, sedan bizzclass till Sthlm, 4 timmar, sedan tåg till Sundsvall, 4 timmar, sedan,,,,

Stockholm, så sval och skön luft, lite folk, så vacker är Götgatan och Katarina Bangata. Min gamla katt, Zingo, 84 människoår, har blivit så gammal. Det gör ont att se honom, han verkar se dåligt och höra dåligt men vill ligga i min famn, bli omhållen och han är så mjuk och fin i pälsen.

När jag åkte hade den andra katten, Scopolitis, rena huggsexan. Han kände av min energi att resa, flög fram och tillbaka över gården, upp i trädet, han åt inte ens. Jag fick fånga in honom för att ge honom en puss i pannan, sedan drog vi, min dotter och jag.

Lite trött idag, blir två dygn i Sundsvall, sedan tillbaka till Sthlm en vecka, sedan återigen Naxos...

På söder är det sig likt, alla vackra människor, alla dyra cyklar och alla rena gator. Sthlm en märklig stad, en stad som många människor kommer att älska då de landar här och förklaringen är enkel, ljuset, luften, skönheten, snacka om en sval nordisk skönhet. Stockholm är den perfekta beskrivningen av det.


måndag 7 augusti 2017

Var går gränsen


Cyklar före nio, klockan 8 och det redan för varmt. Hårt. Jag tänker på Murakami, författaren som reste till Grekland för att springa orginalmarathon i augusti. Han var helt knäckt av den grekiska värmen, det börjar jag bli också. När man är här länge så slår den hårt, man mals ner liksom och alla greker på fiket säger samma sak: juli och augusti är omöjliga månader. Går inte att göra någonting, allt är en plåga. Alla jag snackar med föredrar vintern. 

Katten far omkring som ett jehu, kanske är det för jag spelar hyllningen till Stewe Wonder där Gary Clark Jr spelar grymt bra gittar?
I alla fall, innan ägnade jag en timme åt att lyssna på gamla Lundellåtar. Shit, sådana låtar han gjort och vilka texter. Han är i en klass för sig, på samma nivå som Ferlin, Evert och Cornelius. Genialisk helt enkelt. 

Det finns bett i Lundells texter också, helt grymt bra och samma gäller hans gamla böcker, typ Vinter i paradiset. Man skrattade ju nästan ihjäl sig då man läste dom.

En annan man på tapeten är ju Mr Borg. Han har ju gjort bort sig rejält, men någonstans börjar drevet också bli lite otäckt. Han får mer stryk än en seriemördare. Någon frågade varför män vill visa kuken? Jag har inget riktigt svar på det, jag har heller aldrig sett en man plocka fram kuken på en fest, men jag tror det ligger något i att kuken är egentligen det enda en man kan visa av sin kropp som han tror är av någon betydelse. Ibland då jag suttit med vackra kvinnor på middag eller fest och de helt uppenbart visat sina vackra bröst i väl tilltagna dekolltage så förstår man ju att brösten är ett vapen, ett slags konkurrensvapen, samtidigt som jag då som betraktare kan känna mig lite plågad av att behöva se alla dessa vackra bröst som läggs upp framför mig. Det kan bli för mycket, om man säger så, men man kniper ju givetvis käft för man vet ju att kvinnorna gjort sig vackra för sig själva och för oss andra och det ska man ju vara glad för.

Samtidigt kan jag undra över var går gränsen för hur en man kan klä sig. Okej, man visar inte könet, men om jag sitter på middagar med en skjorta som är uppknäppt ner till naveln, är det någon kvinna som tänder på det. Givetvis smakfullt uppknäppt, eller om jag har en slags byxor, som många kvinnor har, väldigt många kvinnor har, där man ser hela fittan och i princip hela röven. Kan en man bära sådana byxor utan att bli stämplad på något vis? Lite intressant är alltid tanken. Var går gränsen? Jo, vi visar inte könet, men vi vi visar i princip könet. Sexigt, kul eller förfärande?

Sedan blir det ju lite löjligt med Borgs grej då man börjar snacka om offer, att de som han visade kuken för skulle ha fått ngn stark chock eller vad då? Offer, är folk från Syrien, eller folk som upplevt något liknade, inte råkat se en kuk av en full idiot.

Det viktigaste är väl diskussionen, hur den nu går, och Borg är ju bortgjord för resten av livet. Tänk själv tanken att gå på stan och alla kollar in en och tänker,,,där går han som visa kuken….högt pris om man säger så. På samma sätt kan man väl se idioterna som stöttat honom på Fejan osv,,,det är väl en slags löjlig dubbelmoral där man tror att man ska få ut något i framtiden. Dom människorna kan man ju också sortera in i idiotbunten om man inte redan hade gjort det.

Jag skulle kunna skriva mycket om kvinnor o kukar, bland annat kvinnors dubbelmoral, det här med att kukens storlek betyder då något man är ihop, men inte då man ska uttala sig i en intervju osv,,,lika roligt är det allt, eller den kände feministen som gick omkring på en fest hos mig och sa till alla killar,,,visa kuken då för fan…hon var ju full givetvis, men precis som med Borg så är fylla aldrig en ursäkt, det är bara dubbel idioti.


Jag återgår till Beyonce och hyllningen till Stewe, makalöst tryck. I morgon Stocholm.

lördag 5 augusti 2017




Days goes bye

Agiassos, en strand på den södra delen av Naxos. Vinden kommer från norr, det blåser så man blir blästrad. Det känns som om någon slår smånubb in i huden. Vi ger upp och går för att äta och jag glömmer bort att krogen är en sådan där krog som knappt kan skära upp en grekisk sallad, vilket torde vara den enklaste rätten av alla. En vass kniv och schyssta grönsaker, men tyvärr så beställer jag något annat, typ fyllda tomater, vilket dom inte har.

Efter ett tag, då vi gått igenom menun och konstaterat att 90 procent som står där inte finns, så tar jag något som jag föreslås, Iman, en slag aburginer och något, typ vad fan då.

Maten kommer in, men inte besticken, men rätten ser som om någon tappat korken till olivflaskan och rört om i hundmat.

Jag beställer en öl. Den går att dricka och ser ut som öl. Jag är tacksam. 

Maten smakar skit, tar tre tuggor och lägger sedan besticken på japanskt och kinesiskt vis i kors för att markera att det var dåligt. 

Efter ett tag kommer bruden som serverar och alltid är en sur jävel, ser ut som om hon blivit tvingad att jobba på sommarlovet av sina päron, och frågar om allt är perfekt. Nej, svarar jag. Det var helt värdelöst. 
Hon tittar på mig med konstig min. Säger du sanningen, säger hon och ser inte ut som hon tror mig. 
Bland det sämsta jag ätit på Naxos på trettio år, säger jag och hon lommar ut i köket med min betalning. 

Hon är strax tillbaka, ingen rabbat, inget tack, ingenting.  Slänger pengarna på bordet. 
Skitsamma. 

Jag tänker ofta på det här snacket om Paradis. På en sajt som Kalimera snackar man hela tiden om Paradiset, det grekiska paradiset. Varför snackar man inte om det svenska paradiset? Okej, vi har ju en massa vita män som hänger ut kuken och kallar brudar för horor, men annars. Schysst sjukvård, bra skolor, hyfsat med det mesta. 
Vet folk hur hårt det är att bo och leva i Grekland? Det  grekiska klimatet är ganska tufft. Jag älskar Grekland, men klimatet är mycket tuffare än i Sverige men tung värme flera månader om år, jävligt blåsiga och inte kalla, men fuktiga vintrar. Min erfarenhet är att Grekland är mycket mindre ett Paradis än Sverige och ändå kallas Grekland Paradiset medans Sverige inte kallas någonting. 

Så fort man ser en strand och ett blått hav är det ett Paradis. Man kanske skulle tänka till lite mer, ta reda på lite andra faktorer också.

Nog om det. Katten blir allt mer självständig, dvs bits och klöser hårdare. Jag tar fram vattensprutan och den funkar då han är för på. Hur mycket energi har en kattunge. Min går på typ i en timme som en bålgeting och verkar ändå inte krokna. Det är då jag ger upp och går ut och lägger mig i andra huset.


Det drar ihop sig till Planket. Fint, jag tror jag varit med i alla år utom en tre, fyra år. Inte dumt och de jag minns mest och bäst är faktiskt de första åren, de roligaste med festen i Vitan och att bilderna hängde kvar på Planket över natten. Det var fint.

fredag 4 augusti 2017

väderstrecksfotografen




Fredag

En vacker kvinna med väldigt röda naglar kommer in på torget. Hon har en silverfärgad Iphone, vänder sig åt fyra väderstreck och tar en bild åt varje håll, sedan går hon vidare.

Jag tänker på Bresson, den store reseskildraren. Han som beskrev världen på sitt poetiska sätt med sin Leica. Vilka bilder han skapade. Bilder som påverkade en hel värld, bland andra mig.

Den vackra kvinnan med de röda naglarna lägger nog upp bilderna på sitt Instagram. Chalki, skriver hon, en liten by mitt på Naxos.

De kommer många som hon, väderstrecksfotografer. Jag känner en sval förtvivlan där jag sitter i skuggan med plåster på tårna och svalkar mig bakom fiket. Jag tänker: Hur många känner till Westons bilder, eller Bressons, eller Matt Blacks eller Koudelkas? Inga, kanske om de är fransmän så kanske de vet vem Bresson är. För femtio år sedan, hur många hade känt till Bresson. Fler, för då hade fotografi en annan roll, viktigare roll, än idag.

Jag vet inte om jag känner mig förtvivlad eller om det är Freddon som får mig att svalna av? Alla är fotografer, en utveckling som pågått sedan Kodan instamatic kom. Jag kom att tänka på Per Forsell, hans porträtt som hade en stor påverkan på femtiotalet, eller Ansel Adams makalösa naturbilder. Hur de påverkade, hur de var ett slags allmängods. Jag kan sträcka mig så långt så jag nämner Sune Jonsson, han påverkade också.


Sedan kom artisterna, de som drev fotografiet in i en smalare fålla, kanske Srömholm är den mest kände och den bäste, men idag finns varken den allmängiltige fotografen eller den som folk känner till. Idag har alla vackra naglar och plåtar i fyra väderstreck och blir dagligen publicerade. Frågan som uppstår är då: Vad blir nästa steg?