lördag 22 juli 2017

Scopilitis och brödet


Plötsligt är han bara där, Scopilitis. Kattungen som plötsligt dyker upp på vår gård. Vad fan gör vi nu då? Han är superkelen och var är morsan? We tittar på mig och säger plötsligt: Du tänkte åka hem en sväng i augusti, men det verkar ju som du måste stanna och ta hand om katten.

Ja, så är det. Annars en märklig dag. Cyklade, hade sämsta splittiderna av alla någonsin på sträckan. Lite trött blir man, men jag inser också att jag fyller strax 68, att min livsstil förändras lite. Har inte så stor lust  att rejsa, men mer att njuta av träningen, men att få den sämsta tiden var ju pennibelt även om jag är säkert den ende i min ålder som cyklar i de här bergen.

Jag försökte samla ihop mina senaste drömmar. Det är ju egentligen bara tre, en stor Retro, en stor bok till Retron och sedan förhoppningsvis få nåt barnbarn innan man lägger igen jacken.

En geting biter mig, rent förbannat. Den andra på två dagar.


Vi äter middag i bergen. Vi pratar bröd uppe i bergen, i natten. Hur otroligt dåligt brödet har blivit, att det finns bara ett eller två ställen på ön som gör bra bröd, riktigt bra bröd. Bröd som smakar bröd och inte luft med tillsatser. Det är samma utveckling som hemma i Stockholm. Varenda affär, Konsum, ICA, name it, säljer skitbröd, fuskbröd, bestående av färgämnen och tillsatser, i pincip luft.

Och så minns jag min barndom, med riktigt bröd och sedan hur vi från sextiotalet anammade skiten från USA, det tunna, vita, skitbrödet med färdigskurna skivor som man stoppade i brödrosten och vi tyckte det var såååå gott.

Jag tänkte på bilen, som betydde så mycket, frihet och som nu är kanske en av våra värsta fiender, dödar  människor, förstör miljön och tar upp helvetsikt mycket pats i städerna. Hur vi älskade bilen och hur vi nu hatar den.

Och från sextiotalet till nu har allt detta skett. Vi klev på ett tåg, samma tåg vi kastar oss av nu. På femtio år har vi helt vänt, försöker återta något av det gamla och förkastar det vi kom att älska. Förr hade vi ekologiskt jordbruk, det kallades bara inte det, vi hade bra bröd, en brödkultur, vi cyklade, vi hade knappt några sopor, vi åkte tåg, sedan brakade det loss med femtio års vansinne. Jag var en av dom vansinniga, en av dom som måste vända kappan mot vinden och göra något åt det elände vi skapade med vår konsumion, vara med i den nya tiden.

Det är fascinerande hur tron på framsteg kan vara något annat än just framsteg.

Det jag minns mest är ändå datorerna. Hur jag var helt övertygad om att datorerna skulle befria oss, ge oss fyra timmars arbetsdag. Blev ju av någon märklig anledning precis tvärtom, det i särklass mes stressande arbetsinstrument som uppfunnits, och arbetstiden ökade snarare än minskade.

Digitaliseringen har isolerat många människor itället för att få dom att komma ut i livet. Idag levs livet över en skärm i många fall. Allt det kan man diskutera, men miljön, förfallet, isoleringen finns där och det är ämnet vi snackar om då vi äter en otroligt god middag bestående av säkert tio olika rätter, allt hemodlat, allt från bröd, till vin, kött, grönsaker och en efterätt som knäcker en rakt av. Allt för 10 euro per skalle.

Jag vet inte, men det känns som ett framsteg. Maten i Grekland har blivit mycket bättre på tio år och det är en effekt av turismen, nya tankar, umgänge, influenser.


Livet går vidare och Scopelitis springer omkring på verandan och jag tycker jag hör en kattmamma jama längre bort. Man kanske får resa hem i augusti, trots allt.

Om vänskap finns

Om vänskap funnes, minns ni den boken? Om inte, läs den. 

Funderar skarpt på vänskap, vänner, vikten av att ha vänner.

Ju äldre jag blir, desto mer förstår jag vikten av att ha riktiga vänner, djup vänskap. Sådana som kommer och hjälper en om det kniper. Jag har nog fem stycken sådana vänner. Det är ett bra skydd mot djävulskap, sedan har jag tio till som jag räknar som vänner på allvar och resten, en två hundra stycken är umgåsvänner.

Jag tänkte på det då jag vet att jag har folk i min omgvning som inte har vänner och anledningen till att de inte har några är ganska enkel: De bjuder aldrig till själva, de isolerar sig i sin ensamhet, med en partner, en hund, en samling böcker, en hobby, de fattar liksom inte vikten av att ha ett nätverk, att ha ett skydd om det skiter sig rejält.

Tänkte mycket på det i natt. Min fru och jag var på middag med två konstnärliga vänner på Naxos och tidigare på dagen hade vi lunchat och badat med en annan trygg vän. Konstigt nog bygger i alla fall jag upp mer vänner och mer socialt umgänge här på ön än hemma i Sverige och det har en enkel förklaring. Jag behöver bygga trygghet och vänner är trygghet. Frun, kärleken är det största tryggheten, men man behöver alternativ, man behöver andra lösningar, man kan inte bara ha ett vedträ i brasan, man behöver flera om det ska brinna bra.

Det är en sak jag lärt i livet. Skaffa dig vänner, ge mer än du får. En dag kommer du att behöva dom och då vill de ge dig tillbaka der du gett dom.

Kärsti Stiege gick bort. Denna vackra, roliga kvinna som jag så ofta brukade stå på gatan och snacka om allt mellan himmel och jord med. Hon var speciell, tyckte mycket om henne. Hon hade gjort det mesta, fostrat några fina barn, spelat i Tant strul, plåtade, skrev, bodde i Portugal, sökte livet, diskuterade och hade alltid sitt vackra engagerade leende. Vila i frid, min vän.

Time will come, nu är den här, då vännerna försvinner. Det är inte lätt även om man vet att det är så livet ser ut, och då framstår vänskapen som ännu viktigare. Jag ser det på vänner som drabbats av allvarliga sjukdomar, typ stroke eller annan skit, hur deras liv över en natt lyfter en dimension i allvar. Jag ser min vän som fick stroke, är på väg tillbaka, men från sjukbädden levererar bilder av livets skönhet som har dimensioner som går långt längre och djupare än någonsin förr. Livets allvar kan skapa livets största skönheter. 


Allt har två sidor på myntet. Naxos är fantastiskt, men ingen förstår vad hetta och hård vind gör med en, hur trött man kan bli. Det här är ett paradis, men alla paradis har två sidor, en fram och en baksida och den hårda vinden gör mig så satans trött. Det är som att stå i en torktumlare hela tiden. Vårt hus skyddar mot vinden och det är en befrielse att gå in bakom de gula murarna och slippa vinandet. När jag skriver det så slår det mig att det är precis en sådan grej jag och Kersti hade kunnat börja snacka om då vi möttes i Katarinabangataallén. Vindarna, vänskapen och sedan hade det givetvis dragit iväg åt alla håll, mot alla andra tankar, men vinden och vänskapen och längtan hade varit temat för den dagen, kanske alla dagar.

torsdag 20 juli 2017

Självständig

Den afrikanska vildhunden börjar dö ut. Värmen har stigit i Afrika, den pallar inte att jaga föda fullt ut i den nya värmen, den ökande värmen och därför dör ungarna ut. Dags att ta miljön på allvar. Varför inte stänga ner trafiken i städerna, inte en bil med fossilt bränsle om ett år. Vi kan inte göra förändringar utan vissa påfrestningar. Köp en elcykel, thats all.

Självständighet. Hur viktigt är inte det? Jag ser en del folk som levt i förhållande i massa år, nu snackar jag om män, och kvinnan dör och de blir helt utan styrsel. Vad är det för fel på så många män som trots att de är sextio inte ens kan laga mat, inte har några polare, inte duger till ett enda skit. Möjligtvis gå ensamma, supa och se sunkiga ut.

Kvinnor har ett annat nät, vänner, hobbies, klarar sig mycket bättre medan män blir direkt patetiska. Trist att skåda, blir nästan lite förbannad då jag tänker på det. Bli fet, bli ensam och tyck synd om dig själv....

Så är det, eller har jag fel?

Annars rullar väl livet på som vanligt. Det stormar på Naxos. Igår då jag cyklade hade jag bara en hand på styret och vinden slet hojen ur min hand, vred på hjulet och jag hamnade på andra sidan vägen. Då snackar vi vind, men vindsurfarna är lyckliga.


onsdag 19 juli 2017

Bildspel


Blogg 19 juli 2017

Lasse Westman viar sina fina bilder och berättar historier från sina resor. Jag kom och tänka på hur saker och ting har utvecklats.

1970 - 71, då jag började min karriär på allvar som fotograf var några av de första jobben jag gjorde, något om barnvagnar och sedan dörrar. Jag gjorde jobb alltså och sedan bev det hus, arkitektur och liv i bostadsomrden och efter det Musikrörelsen. 

Då jag började plåta musik så var det en hobby men jag blev med tiden anställd som Stockholmsredaktör på Musikens Makt. Jag hade alltså en slags usel lön, tror den var 1500 kr i månaden och det räckte för att jag skulle resa landet runt i en skruttig Volvo och göra musikreportage.

Det fanns alltså en tidning i ryggen och det fanns en grupp och ett arkiv.

Sedan kom jag till Mullvaden, ett år i ett ockuperat hus. Jag publicerade mig hela tiden, på slutet var jag sponsrad av Expressen och jag skrev en bok och ett jättereportage till en arkitekttidning. Även här fanns en tidning, pengar och publiceringsmöjligheter hela tiden.

Det var också vid den här tiden jag fick mina första stipendier. 

Sedan följde Skogsnäs, där vi varje gång vi reste till Skogsnäs hade någon ny publicering på gång eller något radioprogram och det slutade med att vi sponsrades av Riksutställningar och jag har aldrig någonsin tjänat så mycket pengar på mina bilder som då.

Efter -80 talets slut vände det. Vi började leva på att sälja arkivbilder, men redan på -90-talet var det över då alla började leva på att sälja arkivbilder, samtidigt som arkivbilderna blev allt mer designprylar och allt mindre den typen av berättelser jag sysslade med.

I alla fall, det fanns tidningar som ETC, Kannibal, Arbetaren, Fib, kulturfront, 399, mfl, tidningar som på den tiden lästes av def flesta man kände och som ofta var förbannat bra.

Så kom 2005, typ, med digitaliseringen. Då alla blev fotografer. Redan innan hade de flesta tidningar jag kände till lagt ner eller var en skugga av sitt gamla jag. Nästan alla berättande fotografer jag känner levde på stipendier, på att vara konstnärer, dvs göra utställningar och göra böcker som man sålde svart då man höll föredrag.

Idag, om jag skulle göra ett jobb som Skogsnäs, som tog två år och tjugor resor till stället där jag stannade i snitt en eller två veckor, så undrar jag först hur jag skulle finansiera det? Det finns inga mindre tidningar som kan lägga upp några pengar, museerna har inga pengar och be en stor tidning som DN om stöd är eningslöst. De skickar bara dit egen personal. 

Ponera att jag tillbringar två år i Skogsnäs och gör klart jobbet. Var ska de publiceras? En bok givetvis, men vem ger ut en bok om man inte gör den själv? På nätet, givetvis, men omöjligt att få betalt och enda sättet att publicera sig vettigt på nätet är antingen att göra en speciell helsida för projektet med texter, bilder, snygg layout eller att man bläddrar upp en bok och ändå är det noll känsla mot ett stort tidingsreportage. 
Sälja arkivbilder? Går inte idag, inte om sådana ämnen, så vad återstår?

Fotografin, den berättande fotografin har lite samma problem som en tidning som DN som har låsta sidor, man kan inte läsa om man inte betalar. Väldigt få vill betala och det blir inte läst. Fotografiska berättelser kan bli gjorda men knappt lästa för de finns inga forum där de kan bli lästa och fotografer får betalt.


Ser jag någon lösning? Ja, en faktiskt. Man köper en bil, man skaffar en bra utrustning för bildspel och sedan jobbar man stenhårt för att få komma ut och köra bildspel över hela landet, då kan man också sälja sina böcker svart och göra avdrag på alla kostnader man haft för att genomföra projektet. Lite som en rockstar, helt enkelt.

tisdag 18 juli 2017

De gula ögonen



Blogg 18 juli 2017

Jag läser om stugorna för sk mindre bemedlade kvinnor ska försvinna. Det är en slags kvinnohistoria som försvinner men jag gillar inte beteckningen om kvinnorna och samma med kollo, att det skulle vara för mindre bemedlade familjer. Det blir en slags stämpling där som jag inte gillar, däremot tycker jag att folk med barn som inte har råd med så mycket ska få ett stöd så de kan ge sig själva och sina barn en fin sommar.

Det svarta katten stirrar på mig då jag sätter upp stegen och ska plocka ner plommon från trädet. Hon har precis fött ungar och har nog ett ganska svårt läge. En ensamstående mor kan vi kalla henne. Hon vill gärna att man ger henne en matbit. På något vis är den där lilla kattfan en förlängning av det mänskliga moderskapet. Hon är mor, beredd att dö för sina barn, fader okänd, allt ansvar. På något löjligt vis fick katten mig att förstå grunden för det kvinnliga moderskapet, allt ansvar hos kvinnan hur man än vrider och vänder på det.

Jag brukar inte bry mig om katterna men nu har jag sett två kattmödrar med sina  barn och jag har sett deras kamp och det satte sina spår i mig.

Tour de France rullar igång för sista veckan idag. Ska kolla på bergsetapperna, men jag gillar inte att de skadar sig så förbannat hela tiden. När de går i backen i 70 blås utan ett enda skydd så skiter det sig oftast ganska rejält.

Kallifatides bok Mina läppars svalka, ruskade om mig ordentligt. I hans värld (och min) finns inga enkla lösningar. Manligt, kvinnligt, barn, politik, arbete, kulturdrag,,allt i en fantastisk röra. Hans syn på svenskarna, puritanska, effektiva, solidariska, tråkiga, vänliga… det är en grym bok att läsa.

Jag försökte formulera för mina vänner vad två år i vårt hus i Grekland gjort med mig. Jag kan se en grej. Jag kan gå till ett fik och bli kvar, jag har lärt mig sitta ner. Jag lär mig ett nytt språk, jag inser att allt kan lösas, jag inser att Sverige är ett unikt land i manligt och kvinnligt, att vi ligger i topp då det gäller miljö och djur, att vi har att lära av grekerna då det kommer till att bara hantera stunden, men frågan är vad det har gjort med mig. Mest kanske att jag lärt mig hantera ensamheten och att min rädsla för döden avtagit.


Jag ska försöka göra bild av Halki, eller Chalki som det också stavas. Jag får liksom inte till det, blir så enahanda trist, som turistbilder. Nu har jag hållit på i en vecka och kan räkna ihop en eller två bilder, helt värdelöst. Jag ser ju direkt när en bild är bra och jag ser lika direkt när den är usel och jag ser mest uselt. Jag kommer in fel, jag får fel ljus, men mest handlar det om att jag kommer in fel, har fel approach, att jag inte kommer i kontakt med poesin och berättelsen, men två bilder har jag och det kommer fler. Det är också den enkla sanningen och lika enkel sanning är att om jag fortsätter ett år så kommer något att ske.

lördag 15 juli 2017

De svartvita mästarna



Blogg 15 juli 2017

Det finns många vandrare i världen. Min fru går upp före 0700 varja morgon och vandrar. Hon drömmer om att tappa 600 kalorier, men det är så mycket mer än det. 

Jag ligger gärna kvar i sängen, tycker om känslan av att känna mig sexig, fylld av lust, tänkande, dricka kaffe. Jag ska också vandra, kanske på cykeln, kanske per fots. Det viktiga är röelsen och att det finns ett skapande i rörelsen.

Kollar på Insta, DAH har lagt ut nya händelser. Han är en fantastisk fotograf, vilka bilder han skapar  med mobilen och han skapar en mystik också, ställer frågor som : vem är den unga bruden han filmar, hur bor de egentligen? Det verkar som hans son och hans flickvän plus lilla barn bor med honom? Vädret växlar, storm, regn, sol, altid massor med folk överallt, skapande klimat.

En gåva att ha sina barn i närheten, umgänget ska inte vara en strid, det ska vara lätt.

Jag studerar de gamla mästarna, bara de bästa bilderna. Westons frukter eller nakenbilder. Hur vackra är inte kvinnorna, inte en enda  kniv har använts för att skapa dessa kvinnor med med sina fantastiska former, kullriga, hårbeväxta kön, denna mjukhet i frukterna. Det är helt enkelt fantastiskt, det är mer än fotografi. Det är liv och förhållningssätt. Kertesz samma, lite mer småbild, blir lite rufffare, man fattar var Bresson fick allt ifrån. 

Weston, Atget, Kertesz, de stora svartvita mästarna visar bara det färdiga arbetet, mästerverken. DAH visar processen, hans klivande omkring i smeten för att skapa bilderna. Två olika förhållningssätt, färgen och det svartvita, processen och resultatet. I längden är ju givetvis mästerverken det som räknas, men i DAHs process, skildring av processen, smiter det in en och annan stillbild som måste beskrivas som mästerverk. Det är det som skiljer honom från de flesta andra på Insta, han är en mästare, inte en vanlig människa som visar registreringar, utan en mästare där varje bild har en komposition och där varje ruta har en mening som binder ihop den med de andra.

Det är det som är skillnaden och det är det som är fotografi. Man kan se det på djupet också. Hur nära man kommer, hur långt borta och hur nära. Hur man zoomar sig in i bilden. Hur många bilder kan man zooma sig in i? Bara de bästa.

Jag bläddrar mellan processen och mästerverken. Förr visade man bara det bästa, man visade sina bilder en gång om år eller mindre, de bästa. Nu visar vi varje dag, processen, men meningen med processen är att det ska bli mästerverk och det är viktigt att komma ihåg att samla ihop mästerverken så det blir en tårta att hugga in på. Inte låta det drälla omkring, en tårta av mästerverk, bara de bästa.

Jag återgår till det svartvita hos Weston och Kertesz, vilken skala i bilderna. Den fenomenala tekniken lyfter hela bilden, ger den kraft, tyngd, ja, de blir tunga på ett sätt som det digitala har svårt att konkurrera med. Man Ray, många försöker plåta som honom idag, slarvigt, men han var inte slarvig, det vara bara hans material som kanske inte funkade riktigt, formen och tyngden finns där.


Jag blir otroligt inspirerad av mästerverken, skönheten i den fotografin. Jag blir också otroligt inspirerad över sättet att beskriva kvinnorna, den fenomenala skönheten som kvinnor besitter i grunden av sitt väsen. Det finns ju givetvis en solklar anledningen till dennna grundläggande skönhet, parningen, släktes överlevnad, men det är fantastiskt att se nakna kvinnor som bara är nakna i sin alldeles överjävliga kvinnliga skönhet. En skönhet utan bisatser, utan tvekan, bara ett vara, kanske mänsklighetens grundläge. I alla fall, ett grundläge väl värt att beskriva och väl värt att betrakta.

torsdag 13 juli 2017

Manligt och kvinnligt och lite deckare

Råkade läsa i en stor tidning om en kvinna som gnällde om att hon fick för lite sex i sitt förhållande. Ja, ni vet svaren, överaska honom, ta en kväll med vin osv,,,så jag kunde inte låta bli att googla på tvärtom, en man som fick för lite sex i sitt förhållande. Då var det andra puckar. Hjälp till i familjen, städa och diska, bry dig om din kvinna osv,,,detta ebarmliga, totalt efterblivna sätt att se på saken.

Vill man ha sex så sätter man det först på agendan. Diska, städa osv, får komma senare,,,jag är hundraprocentigt övertygad om att att en man inte får en sekund mer sex för att han diskar eller städar eller vad han nu ska göra för att frun ska komma igång.
I det andra fallet, få mannen att tända på frun? Han har helt enkelt ledsnat på henne. När man tappar den sexuella lusten till någon går det fort.

Ja, Herre Gud, jag kanske skulle starta en spalt där jag redde ut problem som utbrändhet, sex osv,,,,utbrändhet är verkligen ett konstigt fenomen. Jag vet inte hur många som jag känner som har blivit utbrända och det som nästan utmärker alla är att det är kontrollfreaks, måste göra allt själva och då menar jag allt. De kan inte delegera och sedan kan de inte heller säga nej.  Dessutom kan de inte heller ta emot hjälp, för får de hjälp så gör de om hela arbetet själva för de vet bäst och måste se till att det görs på deras självförbrännande sätt.
Den märkliga, mänskliga egenskapen, tillsammans med en arbetsgivare som öser på jobb, leder till katastrof med tiden, men jag menar ändå att den som blir utbränd måste se över sin egen roll i det hela. Har man en gång blivit utbränd så blir det ju för jävla jobbigt.

Nåja, sånt här går ju inte att säga, men det är ju bara att kolla in läget, kolla in hur folk jobbar som blir utbrända, hela tiden, även på semestern.

Ja, vad blir det här för blogg. Läser en deckare av Hammarbydeckarinnan,,,hon är fan helt hopplös, tredje boken jag läser av henne och tredje som är oläslig, gick över till Kallifatides, Mina läppars svalka, och vilken bok. Helt fantastisk. Hur kan man ge ut så många deckare, de flesta är ju ganska hopplösa, läste Malin Perssons deckare som fått så enormt bra betyg. Är det ingen som ser att den är helt överstyrd och hela skuldfrågan i boken haltar betänkligt?

Nåja, alla är nöjda, det är huvudsaken. Jag tror jag måste starta den där spalten, rådgivning för de olyckliga,,,Nej läs Kallifatides bok istället, de första femtio sidorna är rena dynamiten, har allt.


Matt Black kan man ju alltid kolla på om man har tråkigt. Han jobbar väldigt lika fotografer som varit igång tidigare än honom, typ Eugene Richards, det finns fler andra också. Kolla på Magnum. Just sättet att bygga bild i olika lager med vidvinkeln, kraftig vidvinkel. Man kan kolla på Koudelkas tidiga zigenarbilder, där han jobbade med 20 mm o la olika lager, ett huvud i botten på bilden osv,,

Bilden, Andre Kertesz, sådana här bilder, och kollar man sedan Weston, Bresson, de gamla, då ställer jag mig hela tiden frågan vad jag har att hämta i modern fotografi. För mig är den här bilden ofattbart bra, nog så att jag måste säga att det är sådana här bilder jag vill ta,,,

The hard days of Naxos

Ingen av de här katterna överlevde ett år på Naxos. Den lilla grå rök efter en månad, sedan såg jag att den svarta halta på bakbenet och försvann ganska snabbt och den stora grå, såg ut som en mager tiggare och försvann för en tre veckor sedan. De ryker, kattlivet är hårt.

På stranden springer tre stora hundar fritt. En är väldigt fin, som en liten blandning av schäfer och collie och Wenke plåtar den och skickar bilden till djurräddarna på Naxos. Hon frågar servitören om de tre hundarna och servitören kallar dom för de fria hundarna som inte har någon boss.

Det uppstår en viss diskussion om djuren på Naxos och vid bordet bredvid är de två tyska kvinnor som är väldigt engagerade, en har tydligen tagit hand om tre sk fria djur genom åren. Jag berörs inte så mycket av eländet, troligtvis eftersom jag inte har någon idé om vad jag ska göra. Det går ju inte att mata katterna, då har man hela högen på gården snabbt, man måste i så fall ta hand om en katt på riktigt och hundarna, vad gör man med dom. Jag är inte intresserad av att ha hund, för mycket jobb och då återstår inte så mycket att göra.

Turister håller hela tiden på och ska mata katter men det är inget att rekommendera eftersom  katterna då slutar jaga och lär inte sina ungar att jaga och då blir de helt beroende av soptunnorna och turisterna.

När jag bodde i Kastro stod det med stora skyltar att mata inte katterna, skyltar som katträddningsällskapet satt upp och lika förbannat stod det varje dag korkade turister med egen mat och matade katterna.

Så ser det ut, värmen återkommer, det är då klart och katterna och hundarna lider pin. Och lösningen är ju givetvis hårdare lagstiftning, att polisen gör sitt jobb, katter samlas in och kastreras och hundar och katter får ägare, folk som bryr sig om dom och att hundar förbjuds att stå ute dag och natt i en kedja som är max en meter lång.


onsdag 12 juli 2017

Stenen mot de kalla fötterna

Min fru stiger upp halv sju. Varför? Kanske för att promenera? Hon försvinner ut och jag går över de varma stenarna mellan våra 300 år gamla stenhus. Hemingway steg upp tidigt, skrev bra innan han började grogga vid lunch.

Jag går till mitt arbetsrum i det Gula huset, det hus som har en stor veranda som vetter mot Naxos högsta berg och havet i ridån. Om inte min fru arbetade i Sverige skulle jag nästan aldrig återvända till Stockholm. Livet här är helt enkelt fenomenalt.

Vi har dålig sjukvård, skolorna är dåliga i Grekland, det är kris, men det finns något annat och man kan inte bygga ett liv på att man eventuellt blir gammal, sjuk utan man måste satsa på att man ska leva, göra, utvecklas. En dag kommer man dit då det tar slut och då får man ta det den dagen.

Livet har alltid skärningspunkter. Fram tills dess kör man på, sedan tar man nya beslut. En fråga jag alltid får är : Vad gör du på dagarna? I fyrtiofem år, kanske femtio år, har jag fått den frågan. Vad ska jag svara? Att leva som jag gör och har gjort betyder att man ägnar dagarna åt att försöka komma på något. Att man har en disciplin men håller sig öppen för det oväntade. Det samma gäller ekonomin. Man har en disciplin men håller sig öppen för det oväntade.

Folk tror ofta att om man slutar med något så kommer det att bli svårt att börja med något nytt. Jag har aldrig upplevt det så. Man slutar och så ser man till att man får till det nya. Man gör bara helt enkelt. Det är ungefär som att lära sig simma. De kastar ut dig på djupt vatten och du åker ner under ytan, ta dig upp och rör på armarna och benen så klarar du dig. Ta just den här beskrivningen som en konstnärlig hållning. Rör på ben och armar, andas gärna också, så klarar du dig.

Det finns ett problem. Man blir aldrig klar. Just nu gör jag en grekbok, 40, 50 bilder och lika många texter. Jag skulle kunna skriva texterna nu, men spar dom till hösten, tills då jag kommer till Stockholm. Då skriver jag texterna på 2. 3 dagar. Om jag skriver dom nu, trots att jag har massor med bra texter inom mig, så kommer jag att skippa dom och skriva nya senare. Det är görandet som är det viktiga. Jag vill göra en bok som en spurt på 200 meter fritt, rakt in i kaklet bara, inga jävla sneseglingar och sedan klart.

Morgonen växer fram. Min fru vandrar på där ute. Haha, hon börjar nog svettas nu, har någon ide om 600 kalorier,,,en annan blir bara smalare i Grekland, den fenomenala maten och värmen gör mig snygg. Det är möjligt att jag är på peaken i mitt liv, minns Strömholm som sa att han vid 70 aldrig haft det bättre. Jag säger det samma. Klart man kommer att rasa, men ge mig fem år till så ska jag uträtta storverk, efter det skiter jag kanske i det här, men fem år är ju  en grym gåva.

Vad finns det att glädja sig åt? KRUM, Halvars blogg är väl en glädje, överhuvudtaget tycker jag folk som jag haft i workshop och som skriver står i en slags särklass i svenskt bloggande just nu. Reitmeier, är en jävel, Halvars, Lina Hopp, hon som man aldrig vet vad fan hon heter, o nån till, Petra Inna..... grejen med mig och skrivande är att jag underkänner allt som inte har flödet, som inte är personligt, som inte har poesin, all text som ser ut som Insta kör jag ner i kvarnen, skit, men annars, läste Bolano, spanjacken, skapar bra stämningar, men en liten jävla mansgris dessutom.

Min fru svettas fortfarande. Jag älskar henne. Hon är guld, men varför stiga upp halv sju. Kanske för hon tror jag är Hemingway som ska gå över gården, klappa katterna och sätta mig i mitt arbetsrum, se ut över bergen, lyssna på chikadorna, känna doften från kaffet, kåta till mig lite, höra hur vinden börjar susa och se solen stiga över Zevs,  komma upp över berget, sticka ner strålarna mot Kastraki  och ge mig tid till att svara på frågan om vad jag gör. Gud vet, inte jag, men det är kanske det här som är meningen, det här med att jag skriver rakt ut medan min fru svettas, de 600 kalorierna och solen blir allt hetare.