tisdag 17 januari 2017

Hyra på Naxos i sommar?




Är du intresserad av att hyra vårt hus på Naxos i sommar? Ni kan bo uppåt 6 personer samtidigt. Se länken för mer info.

måndag 16 januari 2017

Mentorskap 2017

Är du intresserad av fotografi. Av att göra bild. Kanske du vill ha någon att kontinuerligt diskutera dina bilder med? Kanske har du ett projekt du jobbar med, eller så vill du bara förnya din bildstil eller få tankar om det du gör?

Om du brinner tillräckligt mycket, tycker fotografi är viktigt, något du vill satsa på, så jobbar jag gärna med dig. Vi arbetar över nätet och träffs någon gång i levande livet.

Är du intresserad, så hör av dig till mickeberg@hotmail.com

fredag 13 januari 2017

Fredag

Frugan drar till hästarna vis sexblecket på morgonen. Jag ligger kvar i bingen, läser Katerina Janouchs blogg. Not bad. Hon har en del att komma med även om utspelet i tjeckisk tv inte var för begåvat.

Så kan det vara. Fattar inte varför vissa får sådana där hjärnsläpp, liksom lyfter sig ovanför alla fakta. Det nya nu att fundera över är ju Brås utredning om våldet osv. Varför har det ökat, varför känner sig en tredjedel av alla kvinnor otrygga osv,. Jag skulle vilja påstå att det är något som långsamt har eskalerat genom en sinnesstämning i samhället, inte genom invandringen, utan mer av förhållandet att klyftorna på många olika plan har ökat i samhället. Ett vi och dom.

Ta det som händer i Malmö, tex, dessa gänguppgörelser. Det måste lösas, sånt förlamar ju ett helt bostadsområde och sprider oro lång väg.

Det regnar, det gör det. I dag är det fredag och idag öppnar Flottsbro sin skidbacke och i morgon Hammarby sin snea backe. I valet mellan Hammarby och Flottsbro, är det senare valet typ 200 procent bättre.

Nog om det. Idag kommer 200 passepartouter, så nu har man att göra en vecka.


torsdag 12 januari 2017

Gnäll???

Jag kokar kaffe. Femte koppen idag. Frank Zappa drack mycket kaffe och så dog han i cancer också. Vet inte om det hörde ihop?

Kaffet kokar och jag tänker att jag är sned på alla som gnäller.

Vilken jävla dag. Regn. Jävla piss. Ge mig en rejäl vinter med snö och minusgrader och en massa pistade backar. Jag vill inte gå omkring och känna mig som någon blöt hamster i den här trendiga stan som börjar bli rent patetisk i sin anpassning. Jag kom hem för att det skulle vara vinter, inte ett väder som man rostar i.

På gymmet, plötsligt stiger pulsen från 140 till 180 på tre sekunder. Vad fan? En Kalla, en hjärtrusning, blir lite slak eller spak. Ja, Ni fattar skillnaden eller hur? Inte födda i garderob, liksom.

Shit pommesfritt, men pulsen på armen ligger på 140. Jag har väl elektrifierat handtaget på cykeln på gymmet med min svettiga ångest. Jag går hem och käkar pytt för fjärde dagen på rad.

Sedan börjar dagens arbete. Går till banken för att stänga ner ett konto. Som vanligt, ingen service. Och har dom någon som jobbar så har denne alltid en människa som sparat alla sina problem i tjugo år och inte vet vad internet är och ska ha en personlig visning.

Jag går ut för att köpa en semla medans visningen på banken klaras av. En snäll tant före mig tittar i sin plånbok i en kvart innan hon kan dega av en hundring. Jag ska inte säga något ont om henne, speciellt inte då jag tar hennes brödpaket istället för mitt.
" Den är min", säger hon med svag röst och får mig att känna mig som den elake björnen från Knivsöder.

Går tillbaka till banken. Men vad fan? Bruden får fortfarande en visning av bankens möjligheter. Jag går ut och trycker i mig den ena semlan, måste lugna ner mig. Det regnar piss och jag går över till Ringen och kollar på deras bröddisk där en limpa kostar typ en  enkel till Mallorca. Vad är det för jävla dårar som köper Gateaus bluffbröd? Är dom blinda och döva och en jävla kö är det för att få handla också.

Går tillbaka till banken, rusar in och skriker åt snubben bakom disken som tror han ska få gå på fikapaus: " Kom igen, dags att jobba".
Ser inte populärt ut, räntan steg med fem procent på en tiondels sekund. Jag lyckas bli av med mitt bluffkonto på HBanken.
" Du vet att skatteåterbäringen kommer på det här kontot", säger han i ett förtvivlat försök att få mig att behålla bluffkontot.

Skatteåterbäring? Har han träffat en frilansare någon gång? Allt heter skuld i deras värld. Jag blir så jävla upphetsad att jag trycker i mig den andra semlan också.

Shit pommesfritt, alltså-

Sedan gör jag en Zappa, kokar kaffe och hatar folk som gnäller.

Vinter






Mellan år 2000 och 2015 var jag skidproffs. Inte så att jag körde i landslaget men att jag levde på vintrarna genom att åka skidor och fotografera lifestyle inom skidåkningen. Det var en fin tid. Jag började med det då jag var femtio år och slutade då jag var sextiofem.

När jag var ung hade jag någon säsong då jag tävla, men sedan la jag av. Då jag blev äldre och började igen så sa jag till mig själv att då jag var sextiofem skulle jag stå på topp som skidåkare. Jag hade oftast mer än hundra dagar på skidor om år och träffade många fina människor som sysslade med skidor. När jag var sextiosex, förra året, la jag liksom av. Det blev si så där, ingen laddning, och i år har jag överhuvudtaget inte haft någon lust alls att åka skidor. Jag måste ha en målsättning annars blir det inte roligt. Min gräns gick vid sextiofem. Jag borde ha satt målet att jag skulle stå på topp som skidåkare vid sjuttio. Då hade jag varit i fjällen nu sedan en månad.





onsdag 11 januari 2017

Tove

Läser Tove Folkesson. En gång i tiden hade jag en kompis som hette Tove. Hon hängde sig en natt på sjuksköterskehemmet. Jag sov med hennes kompis i rummet bredvid.

Tove Folkesson kan skriva. Jag köpte boken idag, köpte fyra böcker och två semlor. Borde ha gjort tvärtom, för två av böckerna hade jag redan hemma. Det är det där att då jag ser en bok i hyllan som SER bra ut, så tror jag att den är bra, jag inser bara inte att att just det innebär att jag LÄST den.

Det är så det är. Semlorna var fina. Fyra på två dagar.

Det är sånt jävla väder så man kan skita i vad man äter. Det gör varken till eller från. Lagar kycklinggryta till min fru. Själv åt jag pyttipanna för tredje dagen. Har någon idé om att äta potatis i fjorton dagar.

Läser om Lesbos och flyktingarna. De ligger i tält och det är ju en djävulsk vinter där och vem fan hjälper dom. Det är ju fan ingen hejd på någonting numera.

Såg en fantastisk dokumentär om Neil Young. Han är klart speciell. Han sa en bra sak: Hur många känsliga låtar kan man skriva? Tre, fyra stycken, sedan blir det något annat.

Det var jävligt bra sagt. Hur många känsliga bilder kan man ta, innan det blir något annat är känsliga bilder?

Man är en produkt av sin tid. När jag var 21 var jag en annan man än idag som 67.  Det är ju helt omöjligt att ta samma sorts bilder. I så fall har jag stannat i utvecklingen. Barn av sin tid och barn av hur man mår, hur omgivningen ser ut, vad man ätit och hur man bor.

Om det unga vet jag inget, jag kan bara säga att ser de tiden på ett sätt, sitt eget sätt, så kan jag inte annat än ställa mig bakom det. Jag ser på mitt sätt, de på sitt sätt.

Varje generation har sin tid och sin känsla. Idag fick jag höra en story om en kvinna som satt på sitt nya jobb, snackade med en annan kvinna på lunchen. Den ene frågar den andra vad hon heter i efternamn. Hon säger det, ett mycket märkligt och eget efternamn. Sedan frågar den andre igen, vad hennes pappa heter och hon säger det också. Då säger hon som frågat: Kan du tänka dig, din pappa är också pappa till mig.

Så kan saker rulla upp sig. Kom aldrig och säg att du kan känna dig säger på något. Var tid har sina minnen.

Världen och Tiden

Det regnar visst och någon ska få ställa ut pölbilder på Liljewalchs. Trump rullar på. Låt mig säga en sak. Obama var en jävligt charmig president, men inte fick han till mycket och kriga som fan gjorde han. Bara dom här drönarna de skickar upp kan ju göra en spyfärdig och helt klart är folk förbannat missnöjda med fördelningen av saker och ting i USA.

Så kommer Trumpen, ja, Herre Gud, vad är det för pajas. Det är liksom den ena grejen värre än den andra. Det är som hemma här i Svedala. Löven som hela tiden ser ut som han ska göra något, men aldrig gör något. Har han gjort någonting? Sverige går ju tydligen skitbra ekonomiskt men skola, sjukvård, boende är ju rena rama katastrofen och sämre blir det.

Och varför finns det ingen riktig analys av framtiden och jobben. Ta McDonalds tex. De inför nu robotar på ett av de jobb som anses vara ungdomens jobb. Eller den självmjölkande komaskinen, eller sjukvårdens robotisering osv,,,

Varför händer inget? Och SD, det senaste med SMHI, det är ju fan roligt om det inte vore så sorgligt, men lika förbannat får de röster. Och krigshets. Ryssarna står vid gränsen, eller hur? Peace, love and understanding, var min modersmjölk. Kanske skulle försöka anamma lite mer sådant?

Såg en bra dokumentär om hur ryssarna bombade som galningar uppe i norska Finnmarken under kriget. Det var för att få bort tyskarna, så klart, men det var tufft för norskarna. Finns på Svt play och jag inser hur lite jag vet om det kriget i Norge. Mycket bra.

Vi är ett märkligt folk. Utan att blinka drar vi iväg till Thailand, en diktatur som är ganska mörk om man säger så, för att få sol och göda världen med lite mer miljöförstöring. Det är inga problem, samtidigt sitter vi och snackar om miljön. Jag kan fatta att folk åker till värmen, men jag kan inte fatta hur man kan åka till Thailand med sin regim,,,jajaja, ska väl inte dra det för hårt. Å andra sidan, hur många länder kan man åka till om man ska kolla in deras regeringsskick?

Idag käkar jag en semla och plockar tankar upp och ner. Hur ska det gå med det fotografiska läget då det inte finns några jobb? Hur länge har vi pressfotografer? Inte länge till, max fem år.

Har ni läst om robotarna som skriver böcker, hur lång tid tar det innan vi har robotar som plåtar alla idrottsgrejer? Inte länge. Varför ska fotograferna sitta och försöka ta bilder då man ända inte publicerar de bästa bilderna från matchen? Enklare och filma allt och sedan bara plocka ut en ruta och publicera. Fasta kameror på alla arenor och sedan ett redigeringsrum.

Tråkigt, eller hur, men hur kul är det med robotskrivna böcker? Finns på biblioteken numera.

Norge, Johaug, det börjar brännas lite, den där medicinen hon köpt hade tydligen inte köpts där det sas att den köptes. Hm, och Trump som sägs finnas på video då han besöker fagra damer i Ryssland. Det är en triller, det är det. Och han som åkte taxi för nästan åtta lakan för att hinna till ett möte som han ändå inte gick på.

Det blir bara bättre, eller hur!

Ett års mentorskap

Mentorskap. Är du intresserad av ett års handledning?
Vi arbetar på nätet. Du och jag. Intensivt.

Du gör dina bilder. Vi pratar om dom tillsammans. Det handlar om att du har ett projekt eller helt enkelt vill utveckla din bildsyn. Vi gör det tillsammans. Vad du jobbar med, vilken teknik, är ganska ointressant. Det viktiga är att du arbetar, vill utvecklas, är beredd på ett personligt sökande, både bildmässigt och privat.

Priset är 9000 kr. Du kan börja när du vill. Vi arbetar på nätet, men vi kan även ses någon gång då och då.

Är du intresserad? Hör av dig: mickeberg@hotmail.com

tisdag 10 januari 2017

Anders P på Moderskeppet

Anders Petersen är intervjuad i en lång intervju på Moderskeppet. Det är en riktigt bra intervju, dels för att Anders är strålande, men också för att reportern är så snabb på uppföljande frågor. Han frågar ofta: varför det, vad menas med det? Det för samtalet framår.

Anders idé är ju att fotografi är livet, att man lever i det. Själv var jag sådan förr, ända tills jag började  skriva på allvar. Då blev jag fruktansvärt splittrad och idag är det för sent att välja, gå tillbaka eller bara satsa på en grej. Jag behöver båda. Det är tex därför jag skriver det här. Förr plåtade jag och sedan tänkte jag i min ensamhet. Idag skriver jag i min ensamhet.

Det är mycket intressant och jag älskar det. Det andra jag gillar med Anders snack är behovet av att få ett resultat. Det är ju självklart. Det är aldrig fråga om något bra eller dåligt. Det handlar om att få till något som känns trovärdigt, men framför allt, att få till något. Jag brukar säga att det gäller att avsluta. Man måste vara en killer, gå på avslut starkt och fort som fan.

Det tredje är ju att det handlar om att leva, känna att man älskar det man gör. Att man älskar och njuter av det, även om det krånglar till ens tillvara så förbannat ibland, men det är också en njutning.

Själv vet jag inte vad jag söker. Jag ser alltid bilder framför mig. Jag kan se en liten håla vid havet och sedan gör jag en bild av det, hur jag går igenom den där hålan, hur jag träffar folk, hur jag trivs i den hålan och  sedan är jag på väg dit och sedan försöker jag hålla upp den känslan då jag kommer till den lilla hålan vid havet.
Egentligen skapar jag ett romanstycke för mig själv, som jag fyller med verkligheten, som givetvis blir jävligt dålig verklighet, för att jag befinner mig med ena benet i en egen fantasi. Jag är alltså en urusel reporter, men jag dokumenterar och småljuger på samma gång.

Sedan behöver jag tid och sedan vill jag återkomma för att ta upp de samtal som slutade då jag försvann. Sedan då jag kommer hem, eller redan då jag är på plats, gör jag en bok, eller en skiss till bok. Den digitala tekniken gör ju sådant skitenkelt. Jag skäms inte för något jag gör, helt enkelt av den anledningen att om någon tycker det är skit så får dom väl göra det bättre själva. Jag gör det som jag gör det och resten är skiter jag i. Jag är 67 kan inte hålla på o tjafsa med folk om mitt arbete. Take it or leave it.

Men ändå, det finns ett läge som jag tycker om och det är småskaligt och det är ett läge jag alltid vill uppnå en gång om dagen. Jag sitter vid datorn, det finns ett lugn, ett glas vin, jag känner att min fru älskar mig, jag kan vara ensam, jag skriver, jag ser på mina bilder, jag ser en viss skönhet, det finns ett minne, ett vittne och en öppning till något. Jag skriver klart, lägger in bilden, ser på det hela. Det känns bra och sedan kör jag ut det.

måndag 9 januari 2017

Måndag och sammanfattningar

Jag fick en gång en fråga om hur jag gör då jag skriver och plåtar samtidigt.

Jag skriver väldigt snabbt. En blogg tar sällan mer än två minuter. Det är som en explosion. Bilden som kommer till bloggen väljer jag först. Jag tänker egentligen aldrig, det bara kommer sig hur det blir. Jag tänker sällan på vad jag ska skriva, utan jag öppnar datorn, väljer en bild och sedan kommer texten.

Jag tror det ligger och gror någonstans.

Jag vill att text och bild inte ska följa varandra. Det ska vara en lucka mellan texten och bilden. Det är i den luckan, den tomheten, man ska landa då man läser och kollar på mina bilder. Över tre millioner pers har kollat på mina grejer sedan 2006. Hoppas dom fallit i luckan någon gång.

Och ändå, det ska finnas en tråd mellan bild och text, en tunn tråd, men den ska vara stark, men inte inte synas. Om den känns är okej.

Texten ska vara explosiv, den ska ha en snabb start, som en rubrik, en katarsis och sedan plana ut, i ett minne, en känsla.

Bilder? Jag är en enbildsmänniska. Jag gillar inte hopkok med bilder. I mitt liv är varje bild unik. Varje bild ska vara skild från nästa bild med ett utrymme, även om de sitter i en grupp.

För mig är en bild ett vittne och en möjlighet, en lucka tilt ett annat liv, en annan rörelse. Och den måste vara positiv och trovärdig.

Många tror jag är snabb, det är tvärtom. Jag är väldigt långsam, plågsamt långsam då jag plåtar. Jag får aldrig ihop några bilder, det tar mig ett år att få ihop tio bra bilder. Jag gör 2, 3 böcker om år, men det är som kontaktkartor på ett större arbete. Det tar mig en dag att sätta ihop en bok, sällan mer. När jag gör något gör jag det snabbt, sedan får det ligga till sig, ses som ett kapitel i en större bok, ett livsverk som jag troligtvis aldrig kommer att göra klart, kanske någon annan gör klart det, men kapitlen ligger där.

Jag gör aldrig fotografiska jobb, för jag är inte fotograf. Jag är en berättare och det är något annat.

Min grej är att skapa den där luckan mellan texten och bilden. Ett utrymme man kan stanna i och känna något. Sune Jonsson var en sådan som kunde skapa utrymme med text och bild. Strömholm hade den fantastiske Tor Ivan Odulf som skrev texten. Don Mc Cullin skrev fenomenalt bra. Kerouacs text till Frank är grym. Ingen fotograf klarar sig utan text. Enligt mig.

Jag förstår inte hur fotografi ska överleva när alla fotograferar. Och alla tar snygga bilder, miljöbilder, naturbilder, men väldigt få skapar luckan där vi faller ner och blir sittande ett tag.

Jag ligger på sängen och tänker det här jag skriver. Egentligen tänker jag på måleri. På den enda bildens kraft. På något konstigt vis har jag snöat in på Georgia O´keffee , Taos och Ansel Adams. Har jag gått varvet runt när jag börjar tycka Ansel Adams bilder är vackra och att O´keeffes hus är en dröm?