torsdag 31 augusti 2017

Mörkt o ljust


Det är konstigt att sitta tillbakalutad i en vilstol och skriva en blogg sista dagen i augusti 2017. Vädret är lagomt varmt, 27 grader och en skön vind. En katt ligger framför mig på verandan och det jag tänker på är ljuset i bilderna, förr och nu.

Fjellis la upp en kattbild av Willy Ronis, en fransk fotograf som jag har nån bok av. Vardagens fotograf, Paris, mycket i hans fotografi är oklart och lite halvdåligt men det som är bra, är verkligen stor poesi. Hans bilder innehåller alltid en ljus sida av livet, bilderna är också ljust kopierade.

När jag tänker tillbaka så är väldigt många av de fotografer som verkade efter andra värlskriget, väldigt ljusa fotografer, de håller sina bilder ljusa, även om det är ett hårt läge. Kertesz, Bresson, Boubat, Ronis, mfl. Jämför deras bilder med Sobol, d ágata och andra som verkar på 2000-talet och har en ytterst mörk syn i sina bilder, sina printar. Vad är det som har format ljuset? Mörkret?

Jag brukar jämföra mästaren Bresson med George Simenon, som skrev alla Maigretböckerna, tex, han skrev för övrigt nästan 400 böcker, otrolig produktion, men höll allt på en ljus, enkel nivå.Är det så att man ljuger i båda tiderna? Att de som verkade på femtiotalet var överdrivet positiva och de idag överdrivet deprimerade. Svår fråga, men intressant att se. Jag brukar också fråga folk i mina workshops som ska dra sina vardagsbilder stenhårt, mörkt dramatiskt, varför de gör det? De har sällan något svar. Mest kanske att någon annan har gjort det och det ser häftigt ut.




Annars hyr vi ut vårt hus i september.Någon gång mellan 13 sept och 20 finns det plats. Se på www.monitsia.blogspot.com

Samla Mammas Manna - Måltid (1973) [Full Album]


På något vis var jag inblandad i den här skivan, fråga mig inte hur, men på något vis,,,så bra...

Hansson & Karlsson Bill Öhrström @Club Filips. From "Timmen" 1967

Hanson & Karlsson - 60's groove



Nu har både Loffe och Bossa Hansson åkt till himlen. Fantastiska musiker båda två. För mig har alltid Loffe varit den grymme trummisen, trots att han var en fin skådis också, men som musiker var han halt fenomenal. Bosse Hansson såg jag ju ofta på slutet av hans liv, var inte så enkelt, men hatten av för båda dessa fenomenala musiker.

onsdag 30 augusti 2017


Tre personer, alla färgade av den grekiska solen. Två mödrar, två döttrar och ändå tre personer.
Tre åldrar.

Katten fick idag det bekärftat att han är inte längre en han utan en hon, en liten kattflicka. Det verkade ha tagit hårt för det har varit mycket sova på efteriddagen.

Själv somnade jag naken med klapparande tänder. Inte för jag frös utan för jag längtade efter en glass. Jag hade två i kulskåpet och tog givetvis båda.

Mr Gabrielsson har dragit igång sin eminenta blogg om fotografi. Han är mer än en, kanske två, sagolik förmåga att göra det intressant. 

Natten kommer tidigt på Naxos, den totala svärtan. Med hösten stiger energin. Den grekiska sommaren är som att laka ut en sill, man drivs med, dras, ut men på hösten glider det förlorade tillbaka in i kroppen, ger en kraft, det som gled ut återkommer med de svala nätterna.

Det låter helt absurt men jag kan längta som en galning efter att få sova med vinden, den som varslar om snö och vind, kanske regninga marmorplattor. 

Jag snackade med en kvinna om vinterdäck. Jag lånade hennes bil, hon hade ingen olja i servon så ratten var tung som på en Scaninia  1948. Hon visste inte vad vinterdäck var, inte heller vinter. Sådan är mänskligheten. När jag bodde i Spanien och de visade europakartan med vädret fanns aldrig Sverige med.


Jag återgår till solen och de tre åldrarna. Vinden viner ute i pergolan. Det är maximalt häftigt. Jag kommer att sova som en stock i natt, vindarna varslar om ljusa tider, eller mörka tider om man vill så, men snön ska falla och citronerna likaså, de röda apelsinerna hänger kvar, i november lyser de som livbojar i natten. De är dom nätterna man sover som bäst, då de strider och viner ute och väggarna talar till en med sin mäktiga ro.

tisdag 29 augusti 2017

Plötsligt händer det...


Det är den sista biten upp till Filoti som är den värsta. Jag har lagt på nya, tjockare däck för att det ska bli bekvämare på den skrovliga asfalten. Jag har varit ner till Mikri Viglia och vänt, på vägen hem ville jag inte köra förbi de stora schäferhundarna som brukar jaga mig och som jag funderar på att skjuta med en elpistol om de någonsin mer kommer efter mig. Jag borde fan skära halsen av de där jävla hundarna och den där jävla idoten med sin Mercedes som inte kan sköta sina hundar.

Det är sådana tankar som tar mig uppför backen mot bageriet i Filoti. Det visslar till på utsidan, Panagiotis i sin röda Trektröja dyker upp. Kalimera, Mike, säger han och susar vidare på lätta växlar. Panagiotis är en seriös kille, allt är up to date och snyggt.

Möter prästen, lika fet som alla andra präster i Grekland. Snacka om att ge till andra kan väl gå an, men prästjävlarna är fetare än konstgjord lax. Där ligger man inte på latsidan då det gäller att svulla.

Har ni sett den där reklamen på burken, där nån vinner högsta vinsten och köper en halv ö. En dag händer det, tror jag reklamdevisen heter. Minns det nu, det jag skrev.

Går in på bageriet. Den vackra, rent ståtliga kvinnan bakom disken kollar in mig. Sedan ler hon och säger de förlösande orden. ” You have an exellent body, very fantastic body”.

Vad ska man svara på det?  Jag köper mitt bröd. En dag händer det. 


Jag passerar Panogiotis som stannat utanför fiket vid platanen. Han ser seriös ut och jag ler lite lurigt och känner hur det varma brödet värmer mot ryggen då jag glider ner mtot Halki och morgonfikat.

måndag 28 augusti 2017

Flöjten i natten

Den svala vinden glider mellan husen in över den  platian i den gamla staden Halki. En ung kvinna på flöjt och en lite äldre man spelar ett klassiskt stycke som handlar om att förlora ett barn. Kvällen är så där sagolik som en grekisk medelhavskväll kan vara före september. Allt är perfekt. Jag är mycket trött, kommer från Planket och har rest hela dagen och halva natten men det här är en perfekt avkopling innan jag går hem och sover med Skopan, vår nya lilla katt.

Skopan blev som ombytt då jag kom. Från att ha varit en liten gangster blev hon nästan blyg och ville bara bli omhållen av mig. Kan katter ha ett sådant känsloliv?  


Planket var ju en succe år, så smart indelning, med det historiska Planket och allt det andra. Många gillade Bernt Klyvare, vi bytte bilder på ett av de tidigare Planken och Klyvare var känd för sina Dublinbilder, men han gjorde även fina artistporträtt och plåtade en hel del i Stockholm. Han kom att filma mest på slutet av sin karriär. Han och Jean Hermansson Irlandsbilder är lite lika, men Klyvare har en mer svart ton i sig än Hermanssons. Jag minns när Klyvare visade  bilder i en fototidning, kan ha varit Foto, och jag tyckte det var mycket bra. Snart kommer filmen om Jean Hermansson och hans Irlandsbilder och snacka om att det är bra.

På vägen ner flög jag med SAS och man slutar aldrig förvånas över alla idioter. Det var en ganska  lång toalettkö och man fattade inte riktigt varför. Jo, en fullkornsidiot hade gått in på muggen och bytte ut sina Stockholmskläder mot passande kortbyxor och sandaler. Ibland vet man inte om man ska skratta eller gråta. Nåja, när man kommer till Grekland måste man ju ha sandaler och kortbyxor. Hur fan skulle man annars klara resan ner till Pireus elller vart han skulle.

Jag bytte flyg till ett där man får en godistablett och en blöt servett. Först servetten och sedan godiset och varför det kommer i den ordningen fattar jag inte och varför ska man fatta allting.


På vägen hem från den nattliga konserten öppnade sig himlen, blev alldeles klar och stjärntecknen syntes tydligt och när jag öppnade dörren kom Skopan farandes och ville bli buren som en brud över tröskeln. Den stackarn har ju blivit behandlad som en liten kattpojke men nu visar det sig att det är en liten flicka, fast vi  är inte säkra på det heller, så nu kallas katten för HEN,,,,, 

fredag 25 augusti 2017

Micke Berg snackar foto i soffan.

pics


"Det är nästan värre än efter kriget". En grekisk röst om krisen.
Det blåser. Vi diskuterar om vilket berg som är högst på Naxos. När bilen rör sig ändras perspektiven. Det är dimma o moln på några toppar. Jag skulle önska mig snö nerför Zeus brantaste sida. Då Skulle Filoti få en lift och jag en storslalombana. 
Det har snöat på bergen förr. Idag är det dimma. I Montsuna är bergen poröst röda, sandpappersberg. I Kinidaros faller marmorn längs bergskedjan. Getterna hänger på sidorna i sin fullständiga suveränitet. 
På kvällen ser vi Zeus från havet. Den vita kyrkan glimmar i natten. Vi är fortfarande inte överens. Perspektivet är allt. Vågorna rör sig mot Paris. De grekiska alternativen glider iväg. Det är nästan värre än efter kriget.

Jag vaknar av min frus rörelser. Det är en mörk morgon och regnet plaskar mot asfalten på bakgården. Jag är lite orolig. Jag är också trött, men jag är inne på min näst sista dag i Stockholm. Helst skulle jag vilja trycka min frus kropp emot mig och bara hålla den där tills hon aldrig lämnade mig men hon går strax efter. Dörren slår igen och jag ligger kvar och lyssnar på regnet.

Jag har varit hemma i 14 dagar, dagar som innehållit allt av livets salt, vänner, buskröj, cykling,  död och psykiska kollapser. Det har varit en turbulent tid, minst sagt. Mitt Söder, denna stadsdel som jag älskar, är dock inte samma som förr, eller förut. Den börjar bli sämre, just därför den innehåller sällan längre något som överraskar. Allt är renoverat och upplyst. Gentrifieringen har gått i taket. Jag och mina polare, vi som rör oss i stadsdelen är ganska överens om att det börjar dö ut. Det som var Söder börjar dö ut och ersätts av något annat. Vad vet jag inte, dock kan jag ibland känna att det skulle vara skönt att bo i ett litet hus med en gräsmatta utanför där man kunde vila under ett träd. Förr var parkerna på Söder, främst Vita Bergen, min oas. Idag är det omöjligt att gå dit. Förr kunde jag sitta mer eller mindre ensam mot det röda planket och drömma på våren och hösten. Nu är det en grisig folkvandring till Vita bergen, så mycket folk och så mycket skit som lämnas överallt att jag blir bara deppad då jag går dit.
En gräsmatta och ett träd vore susen.
I morgon är det Planket, denna 35åriga institution. Jag har varit med på de flesta, alltid roligt och så blir det säkert i år också. 
Det regnar vidare, min kämpande fru är på jobbet och jag packar mitt lilla handbagage för resan till Naxos.
Bilden, två av mina kompisar på Naxos. 

onsdag 23 augusti 2017

Då som nu eller nu som då



Såg en bit av Fogelströmfilmen på tv. Ganska så seg, men en sak känner man igen. De rika skor sig och de mindre bemedlade får slita illa. Förr var det tungt fysiskt på alla vis och kvinnorna satt ju löst. Det kan man se på filmen.

Idag då? Jag vet inte hur många artiklar jag läst där unga kvinnor blivit tafsade på, och Gud vet allt, på festivaler och musikfester. En del råkar ju ännu värre ut och blir våldtagna. De är lite nu som då.

Förr köpte man småbarn för en billig penning på marknaden och sedan fick de jobb hos en bonde eller någon annan. Den som betalade bäst, och det var inte mycket, köpte den unga människan som blev arbetskraft, billig arbetskraft.

Idag lägger stora företag anbud på skolor och sjukvård och billigaste vinner alltid. Billig arbetskraft som snabbt skärs ner för att ytterligare öka vinsten för företaget i vården eller i skolan.
Samma nu som då.

Det slår en snabbt då man ser filmen hur mycket som är lika. Boendet, trångbott som fan. Jag växte själv upp i en etta på 35 kvm och fyra personer med bara kallvatten. Idag, byggs det så det sprakar om det, men det går ju lätt att se att väldigt många av dessa lägenheter kommer inte att hyras ut eftersom de är dyrare att ha än en bostadsrätt. Det blir trångbott och vilka kommer att bo trångt. De som har pengar köper sig loss men det är ju knappast så ett samhälle ska drivas. I min stadsdel kan jag se det tydligt. Jag har snart inga vänner kvar. Det är för dyrt att bo här och lika synd är det att förorterna inte  utvecklas heller. De blir långsamt roligare men verkligen inte speciellt roligare.

Berlin har länge varit en metropol dit man sökt sig för billiga lyor men det är på väg att försvinna. läste igår om att Berlin var den bästa marknaden för att investera i lägenheter. Priserna stiger i raketfart, läste ngt om sex procent per år.

Det är lätt att bli ledsen, det är det, men å andra sidan får man säga och lyssna på vad hamnsjåarn sa i filmen: Henning, glöm inte, att det är vi som ska stå för förändringen. Det är vi som ska göra´t.

Mentorskap från hösten 2017, ett år.

Mentorskap. Är du intresserad av ett års handledning?
Vi arbetar på nätet. Du och jag. Intensivt.

Du gör dina bilder. Vi pratar om dom tillsammans. Det handlar om att du har ett projekt eller helt enkelt vill utveckla din bildsyn. Vi gör det tillsammans. Vad du jobbar med, vilken teknik, är ganska ointressant. Det viktiga är att du arbetar, vill utvecklas, är beredd på ett personligt sökande, både bildmässigt och privat.

Priset är 9000 kr. Du kan börja när du vill. Vi arbetar på nätet, men vi kan även ses någon då och då.

Är du intresserad? Hör av dig: mickeberg@hotmail.com

tisdag 22 augusti 2017

Lite fotoinfo


Det händer en del i Fotosverige.

Fotografiska expanderar, NY och London. Grattis, bra jobbat.
Mindepartementet lägger ner. Så går det då man inte ställer ut Micke Berg( skämt).

På torsdag: Galleri Kontrast/ Anna Clarén, Galleri Axel/ Stefan Ohlsson.

Lördag: Planket och Åmells/ Birgerjarlsgatan, som kör en utställning med gatufoto med flera kända namn.

I sept blir det en stor Strömholmutställning i Oslo och i slutet av september ställer Joakim Strömholm ut i Stockholm.

Så är det, Med en del, om man säger så.

Annars har den stora frågan varit: Vad tycker du om att göra? Vad jag svara? Samma som jag svarat i fyrtio år. Det känns hopplöst att komma på något nytt.

Det stora hålet


Det svåraste med frilansandet är inte ekonomin. Man vänjer sig vid att ha lite pengar, ständigt tänka på pengar, utan det finns något som är ännu svårare. Det stora hålet.

Det här med att det står still, det finns inget. Hur många gånger har man inte gått ut med kameran i Stockholm och knappt kommit två kvarter innan man ledsnat. Varför? Jo, för man glider ner i det stora hålet, det hål som frågar VARFÖR? Och för VEM?

Man ledsnar snabbt på att gå på samma gator och leta något, kanske till och med konstruera något för att få till en bild. Personligen måste jag hetsa upp mig så förbannat. Jag måste skapa en bild av vad jag vill ha, typ en bok med bara täta porträtt och täta, tighta texter. Jag måste se en form framför mig, en form som lockar och ha en slags plan. Då kan man komma till ett resultat på några månader. Ska man gå omkring och fiska, utan den hetsande planen, tar det flera år att nå ett resultat.

För mig är grejen att kunna hålla laddningen i några månader i sträck, inte en vecka, utan några månader, så kanske det kan bli något. Det är vad jag kallar det stora hålet. Att orka skapa sig en målbild och orka genomföra den. Då gäller det ju också att avgränsa, antingen genom att ha en klar idé om vad man vill få tag i, eller rent fysiskt. Att drälla runt i ett helt land ger sällan något annat än Instagram. Den koncentrerade ytan kan ge en vänner, mötesplatser, umgänge som kan underlätta. Är du främling hela tiden blir det svårt, det ständiga nolläget.

Jag kan tänka på en bra fotograf som Thomas  Nilsson i NY, som reser över hela USA för att täcka valet. De reser som galningar, men de har ett bärande tema som håller ihop bildskörden och arbetssättet: Det amerikanska valet. Ett sån tema underlättar, man har en målpunkt.

Koudelka gjorde Exiles, ständigt samma resa i tio år, ständigt en kvalitetsförbättring varje år eftersom han kom tillbaka till samma ställen. Han hade också en organiserad målbild. Strömholms transingar, i ett visst område, vissa på samma hotell.

Så kan det vara. Nog om det. Det stora svarta hålet. Dags att skaffa sig en ny målbild. Vinter, gata, porträtt, text.

måndag 21 augusti 2017

Patti Smith...o tiden


Polarn Lolita sänder live från Grönan där Patti Smith lirar...jag ligger hemma och softar, går upp för att kolla om jag har några bilder av henne från då jag plåtade henne, 1976 på Konserthuset och sedan 1978 på Göta Lejon. Jag minns inte så mycket av Konserthuset, mer än att Jocke Strömholm också var där och Lundell också, men desto mer från Göta Lejon där jag lirkade mig upp på scenen och stod en meter eller två från Patti, hittade en video på U-tube där jag stod i hörnet precis då dom lirade som värst.
Hon var ganska bra, inte super, men har ju kommit sig med åren. Det är ändå ganska coolt att hon har fått så bra genomslag i Sverige, det är lite samma som Springsteen. Han är ju också ganska älskad om man säger så. Själv tyckte jag hans spelning i Göteborg var så enahanda att jag gick ut från stadion och drack en öl utanför. Senare kom jag att hänga med och plåta Nils Lofgren, gitarristen som var en skön, schysst kille.

Dom bilderna hittar jag inte heller. Jag har aldrig varit speciellt intresserad av att spara negativ av artister. Jag minns mest vad vi snackade om och hur det kändes att hänga med dom.

Tiden går, så är det bara. En gång i tiden kastade jag 40 av mina 75 pärmar fulla av negg. Det åkte nog en hel del där, kanske ett och annat som hade varit kul att ha idag, men jag tänker inte så. Eftersom man alltid har fått så dåligt betalt för alla jobb så såg jag nog heller aldrig att det var någon större idé att spara på negg för att någon skulle få dom gratis då jag dog. Jag hämnades med att kasta neggen. Snacka om löjlig hämnd, men lika förbannat, en liten hämnd.

Skopan o co....



Undrar hur min lilla kissemisse har det på Naxos? Jag har ju kattvakt, en kvinnlig konstnär från Aten som tyckte det var ljuvligt att få komma från den heta staden till den vackra ön i augusti. Det ska jag använda mig av framöver. Det blev en intensiv tid ett tag, men nu lugnar det ner sig lite.

Skönt, jag har en vecka framför mig, har valt mina bilder till Planket och ser fram emot det. Alltid roligt med Planket som dessutom alltid fungerar bäst då man kör den klassiska stilen.

Jag funderar  på om det finns någon ny sajt med unga fotografer eller bara fotografer? Det är svårt att komma förbi att Magnum fortfarande visar något av de bästa inom fotografin. Jag kollar ju på Lensculture mycket, men har svårt att få fäste på den sajten, blir lite för mycket och för ojämnt alldeles för ofta men jag är glad över den intervjun de gjorde med mig. Fick lite anbud från dom men det passade inte riktigt mig. Läste Göran Tonströms gamla text om Strömholm då han bodde i Höganäs. Det var ju också en kåk där allt var på bottenvåningen, men personligen har jag alltid gillat FENDO bäst, labbet på Ploggatan. En magisk lokal.

Min dotter rapporterar från Parma, en vacker liten stad, sedan skulle hon vidare till Sienna. Kollade en film från hästkapplöpningen i Sienna, en riktig skitrulle, machofilm, där det var svårt att fatta vad det där idiotiska hästloppet går ut på. Är ju mer eller mindre djurplågeri, lika dumt och efterblivet som fiestan i Pamplona, någon töntig machopryl som vid det här laget bara borde läggas ner.

Jag  säger 2017, en del kulturprylar måste anpassa sig till den moderna tiden. Svårare är det inte.

Såg svtplay igår  ( denna fenomenala uppfinning) , rullen om Per Anders Fogelström. Vilket snubbe, skrev som en Gud, var en slags ledare för många ungdomar, bland annat i Vita Bergen och Ceders kafé och dessutom, en ovanligt bra farsa, enligt sin son. Just det sista tycker jag är så viktigt. Han förlorade sin pappa tidigt, farsan försvann till USA och växte upp i ett kvinnomatriarkat och det gjorde troligtvis PAF ganska känslig för vissa saker. Om man läser hans böcker så märker man snabbt att han lyfter kvinnor på olika sätt på ett varsamt och makalöst fint sätt. Han såg kvinnornas roll i livet, hur viktiga dom var och är och han var före sin tid helt enkelt. En fenomenal författare, så är det bara.

söndag 20 augusti 2017

Tung demo för afghanerna



Tung demo idag för de afghanska flyktingarna. På något vis kändes det som vinden vände lite, till deras fördel.

Morning in the white city

Jag vaknar, från köket ser jag ut över hamnen. Paros på andra sidan. Kollar vädret i Fox, Strömholms gamla by i Frankrike, kollar på Per Rittsels uthyrning och tänker att det är mycket som påminner om vår by på Naxos. Monitsia, detta vackra namn. Funderar på att bygga en dörr som är av glas så man kan sitta inne och se ut över bergen då man äter middag innanför verandan.

Hus kan förtrolla. Vårt hus i Grekland, våra hus, har förtrollat mig. De har så olika atmosfär. Ett arbetar man i och ett sover man i. Man vill ju bli gammal, få njuta av dessa hus i många år. Nu när man kan arbeta över nätet blir allt så mycket enklare, så mycken info kan man hämta var man än är.

Jag kollar igenom mina bilder från i år. Den senaste boken är fotograferad med min mobil, Iphone 6, funkar utmärkt. Det känns som om jag vill göra klar mina grekbilder till november så jag kan ägna vintern åt en seriös, intim, Stockholmsbok som borde heta Stockholmsvinter. Tight, texter, bilder, smått format, berättelser. Inte en millimeters yta att röra sig på, right on the spot.

Man kan göra ljusa böcker, ytor, som Bresson eller tighta, som Strömholm, som till och med skapade ett eget format, han högg ju bilderna på höjden för att skapa tryck i dom. Han och Sune Jonsson beundrar jag. Min vän Anders p beundrar jag också, även om jag ibland har vissa invändningar, JH också, och det jag beundrar är konsekvensen. JHs konsekventa kaos, han har gett sig fan på att vara omöjlig, göra alla fel som finns så det blir rätt någonstans. Det jag beundrar hos en fotograf, människa, är konsekvensen, detta eviga maratonlopp som genomförs. Vem som helst kan ta tio bra bilder, men ytterst få klarar att ta tio bilder år ut och år in, i fyrtio år, i femtio år, som Anders P tex.

Man måste lyfta på hatten, svårare är det inte. Jag väntar på den fantastiska filmen om Jean Hermansson som borde dyka upp i höst. Jag väntar också på den unge journalisten som börjar skriva om fotografi som en passion, som en skrivare som skriver för folket, inte för fotograferna, jag väntar också på den nye berättaren, den nya dokumentärfotografen, som trots det omöjliga läget kommer att göra den unika berättelsen. Det finns mycket att berätta om.

Jag fattar inte att inte fler ser de historiska händelserna. Ta nassarna och de afghanska barnen på Medis, en klockren historisk händelse. Var är fotograferna? Pride, givetvis, massor med fotografer men inga bilder. Varför? Det är något här som jag inte förstår. Hade Magnum haft fotografer i Sverige hade allt sådant här plåtats direkt. Varför? Jo, för att de fotograferna ser vikten av att skildra dagens samhälle.

Det viktigaste är att bli inspirerad och den största inspiration är alltid livet, det liv man lever och det liv man försöker förstå. Kan man se det som en arbetsdevis? Lev och försök förstå?

lördag 19 augusti 2017

Medis och rädda Sverige och afghanerna


Jag gick ner för att plåta på Medis då Gruppen som skulle rädda Sverige skulle demonstrera mot de afghanska flyktingbarnen. Jag vet inte om jag skulle skratta eller gråta. Vilket gäng som stod där, omkring hundra personer.
Det är svårt att vara taskig mot folk men det här gänget var ju fan tragiskt. Det såg ut som om man stannat en buss och slängt av ett gäng halvalkisar, slitna, helt fördummade människor. Och några av de ledande var kvinnor som var ytterst arga och hatiska, men på något vis gick det ju inte att ta dom på allvar, trots att det är väl det man ska göra någonstans.

Är det här Sds bas? Hur fan ska man kunna snacka med sådana här människor. Jag skulle inte ens vilja dricka en kopp kaffe med någon. De verkade ju ha noll koll på det mesta.

I alla fall fick de vandra lite på torget och vräka ur sig en massa skit, typ, släng ut dom,,,vi hatar er osv,,men det kändes ungefär som en mygga som biter på en elefant och ändå vet vi att det finns så mycket sådana här tankegångar i landet.

Det enda jag  kände var en slags sorg över hur blir man så där och varifrån kommer dom och vad fan vill dom egentligen? Hela deras aktion var ju direkt patetisk hur du än ser på den.

Efter det gick jag till Nytorget där det var marknader, musik, folk av alla sorter. Kanske skulle de hatiska gått dit istället, köpt nåt gott att äta och försökt inse något om den mänskliga samvaron.

För övrigt, kolla mina bilder nedan. Var finns Framtiden och energin?




De polyglotta älskarna



De polyglotta älskarna av Lina Wolf är en kanonbok. Superbra skriven. Min dotter som är polyglott, kan 9 språk eller så, rapporterar från Bolognatrakten. " Nästan 38 grader, hett, mycket mygg, biten överallt, på väg till Parma".

Jag har varit på fotboll i Parma och cyklat i de där trakterna och flera gånger snurrat runt i norra Italien och gjort reportage om politik, skolor och lite av varje.
Man ska inte snurra runt, bättre att stanna på ett ställe, typ Parma,  en vecka. Landa och skapa vardag. Det är så man når resultat. Stanna, vardag, upprepning, relationsskapande.

Jag är en fotograf som söker bilden på en hundradels sekund, ögonblicket, men konstigt nog tar jag ändå många porträtt. Det är inget som jag söker, det bara blir. Jag har nästan aldrig gått hem till någon för att fotografera. Alla mina bilder blir till i rörelsen, vardagen, stannandet, uppstannandet, den där hundradelen mellan man ser bilden och knäpper. Tro fan man har korta arbetsdagar, några sekunder, knappt det. Bilderna ovan är typexempel. Pang, klart.

Många tycker jag inte jobbar. De kan ha rätt, men samtidigt är jag väl nu kanske den fotograf som gör mest böcker och publicerar mig mest med text och bild i Sverige? Det finns några till som ligger i men inte många. Vad det gäller bokproduktionen är jag nog värst???, inte för att det betyder något, handlar väl mest om att något måste jag ju göra.

Såg att vännen Epstein fick Stockholms stads kulturpris. Fint, han är en underbar människa, men det verkar som hans blogg på DN ska försvinna. Nu ligger den ju bakom betalvägg och ryktet säger att DN tänker skippa många bloggare framöver. Det vore en förlust.

När jag ser hur Epstein får sitt pris och hur Pieter ten Hoopen fick Sune Jonssonspriset så blir jag glad för deras skull, de förtjänar verkligen det, men jag känner mig lite gammal också, eftersom jag fick de där priserna långt tidigare. Jag har ju fått Stockholms kulturpris två ggr dessutom och lika förbannat har inget blivit lättare. Svårt att få ställa ut, omöjligt att hitta förlag osv,, det kanske alltid har varit så och kanske har jag ställt ut för mycket och gjort för många böcker, men vad är alternativet?

Jag söker en ny form och den enda vägen jag ser är att vara ännu mer hänsynslös mot sig själv, säga vad som verkligen ligger en om hjärtat. Det kan kosta på men det verkar vara enda chansen att störa det här Instagramtänket som ligger som en våt filt över vår fotografiska tid.

Annars läste jag DN, räknade upp en tio, tolv sk recensioner av böcker och artiklar om författare, sedan gick jag till filmen, massor om film och musik men konstigt nog, inte en enda grej om fotografi. Inte en enda rad om fotografi. I say no more.

fredag 18 augusti 2017

Den gamla historien

Den pensionerade målaren fixar våra dörrar. Han är en ordentlig man, gör bra jobb. Det tar sin tid men doften från det slipade trävirket tar sig in i min lägenhet och det doftar gott. Det doftar en annan tid.

Jag går igenom 30 års fotograferande i Grekland. Det blir något speciellt, en historia om kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek, förlorad kärlek, vunnen kärlek,,,,,ett evigt pågående förhållande till kärleken.

Mitt Grekland, min kärlek, mitt liv.

Hur jag än vrider och vänder på det så handlar alla bilder om längtan, erövran av längtan, kärlek. Det är väldigt lite sand och strand utan allt är längtan. Ibland då jag ser Instagram, Kalimera och andra ställen där man visar sina greklandsbilder, så slås jag av gapet mellan bilden och längtan, meddelandet.

Man uttrycker en längtan men man sätter inte ord på den. Är det inte det som är konstens uppgift, att skala av löken, komma till kärnan? Längtan, död, födelse, kärlek, hat,,,de starka sakerna, det som driver oss, skala av löken, komma till kärnan.

Rädsla driver oss men rädsla är den perfekta kamraten i jakten på sin egen sanning. Jag såg en kamrat häromdagen som skrev ett långt inlägg om panikångest. Jag kunde relatera till allt, kände igen allt, men vet också att jag passerat allt och varför har jag gjort det? Det räcker inte med analysen, man måste göra det också, arbetet, dvs bli social. Inga ångestproblem löses genom isolering, allt handlar om att socialisera, till varje pris komma ut ur sig själv.

Tyvärr, hårt men sant, däremot kan det bli stunder då det skiter sig, men det får man ta. Som en alkis, att sluta dricka är en grej, att fortsätta vara nykter en annan. Ett jävla jobbigt arbete helt enkelt och allt handlar om valet, att man väljer. Det är som med konsten, man måste välja, inte bli vald, man måste göra arbetet.

Längtan, kärlek, oerhörda krafter, sex, ännu starkare kraft. Den överlägset starkaste. Ibland kan jag bli lite trött på moraliserandet, typ sexmissbrukare osv... Visst, jobbigt att vara sexmissbrukare kanske, men snacka om lindrig sjukdom i jämförelse med många andra. Man måste se skogen bland träden eller hur man säger? Man kan göra analysen, klarar alla, men arbetet är något annat.

En blogg om vad? Det viktigaste i livet? Längtan, kärlek och arbete. Troligtvis är det så att mycket rår man på men just detta är en evig kamp och kanske ska också så vara?

Fredag

Det rullar på. Fredag. Regn. Barcelona. Medborgarplatsen. Höst. Sommar. Naxos. Bologna.

Polarn frågar om jag ska hänga med till Guadelope, eller hur det stavas. Tror inte det. Funderar mest på när jag ska få tillbaka bilen på Naxos. Snart börjar Vueltan och dopingfallen trillar in.

Min dotter är i Bologna, en vacker stad med sina inhägnade trottoarer. Jag vet inte hur det är nu, men för några år sedan var det kris. För få unga som skulle försörja de gamla, kvinnorna födde inte barn för villkoren var för dåliga för just unga kvinnor. Nu har det flyttat dit en hel del immigranter, vet inte hur de har det med barnafödandet, om man fått mer unga som kan jobba och betala skatt.

Jag funderar på vilken fotograf som betytt mest för mig i år? Ansel Adams, Taos Pueblo, snacka om bilder. Det har bara varit de gamla stötarna som uppväckt mig igen. Denna ofattbara kvalitet som det är i bilderna från förr.

Jag är ju helt inne på storyn, berättelsen, mer skrivande än fotograferande. Det är kanske därför jag gillar Danny Lyon, Strömholm, Bresson, de med det direkta tilltalet, inte de som krånglar till det i en artistisk vision. Bresson är ju den hittills helt överlägset bästa berättande poeten jag sett. Det finns ingen som kan förena lätthet med allvar, med fysisk närvaro och elegans som han i en bild. Det är väl kanske också hans svaghet, att han blir för elegant ibland, men han har faktiskt en hel del råa bilder, minst lika råa och raka som tex Strömholms. Dessutom äger han en stor dos människorespekt, svårt att hitta den unkna kvinnosynen som många moderna fotografer har. Inga namn men det är bara att kolla själva och jag skriver ju inte om fotoböcker, men det är ganska ofattbart att de få som skriver om fotoböcker i Sverige nästan aldrig törs närma sig den frågan, den märkliga kvinnosynen. Jag fattar inte hur man kan skriva om fotoböcker där kvinnor framställs på ett ganska unket sätt utan att påtala det i sin recension och en anledning är nog att man är för mycket kompis med fotograferna. Ska man skriva om fotoböcker på allvar får man lägga ner kompisskapet, man skriver för publiken, samhället, diskussionen och inte för kompisarna. Det är den enda attityd som gäller i längden och tyvärr finns det nästan ingen som skriver om fotoböcker eller fotografi i det här landet som ens närmar sig den professionella attityden.

En av anledningarna till att fotoböcker aldrig kommer upp på kultursidorna är ju just att det aldrig skrivs om fotoböckernas innehåll, deras politiska och sociala dimensioner, genusagenda osv, utan det är mer anmälningar. Jag har ju blivit intervjuad några gånger utomlands i år och att läsa dessa artiklar är en fröjd för ögat och kroppen. Hur man närmar sig djupet och allvaret i fotografens arbete. Det finns ju en del svenska fotografer som blir intervjuade utomlands med jämn mellanrum och de artiklarna spöar ju de svenska med hästlängder i allvar och respekt för det fotografiska arbetet. I Sverige har ju den i särklass bäste gett upp att skriva om fotografi, Claes Gabrielsson, men Tommy Arvidsson, Lars Epstein kämpar vidare, men vad svensk fotografi behöver är en seriös, snäll, elak röst, befriad från kamratskap, som kan skriva svensk fotografi. En röst som inte kommer från fotografskrået, typ mig, utan en som skriver utifrån en journalistisk agenda, som är både kritisk och drivande och är en som ingen känner, en som ingen kan påverka eftersom hen inte har delat labb med någon osv..

Nog om det. Fredag, Barcelona, Medis, regn, höst, sommar. Bilden tog jag på Mikri Viglia, en strand strax utanför Naxos stad. Det var en pinsam dag, killen som serverade oss kallade jag för Janis. Jag borde ha vetat bättre, han heter ju Stelios och han påpekade det för mig också på ett väldigt värdigt men smärtsamt sätt. Ungefär så som en recension om fotografi borde se ut. Smärtsamt värdig. 
Tack för ordet.



torsdag 17 augusti 2017

Masterclass


Kollade lite på Werner Herzogs Masterclass. Han är inne lite på samma som jag säger. Du kan lära dig de flesta grunderna inom film, eller foto, på två veckor. Det andra, det svåra, den mänskliga kemin, den kan man nog inte lära sig i skolan, den kommer bara genom det mänskliga umgänget.

Jag har ont i huvet. Barcelona, står fan inte ut. Vad är det för skitsnack om yttrandefrihet? Nu ska det demonstreras av nassar eller halvnassar på Medis, samtidigt som afghanska ungdomarna ska ha något annat på gång. Jag fattar inte hur fan snuten kan låta dom komma dit.

Samtidigt kollar jag på vitmaktdemon i USA, snuten står bara och ser på, medan nassarna är helt beväpnade. Varför mejar inte snuten ner dom?

Det är ju underbart att vi har yttrandefrihet, men det bygger väl på att vi har vettiga åsikter? Du får gärna vara vänster, eller höger, men fan inte nasse. Nazism och nazistiskt tankegods ska ju vara förbjudet.

Jag har ont i huvudet, det har jag och fruktansvärt deppig över Barcelona. Så mycken tid jag spenderat i dessa kvarter.

Jag var inne på något annat idag också, att göra böcker. Jag gör mina böcker på Blurb och det finns dom som har åsikter om det. Jag har också det och jag skulle gärna göra böcker på vanliga, riktiga förlag, men så ser inte verkligheten ut. Vi tvingas allt mer ut på internetförlagen därför att det riktiga förlagen vill inte ha med oss att göra och jag har full förståelse för det eftersom ingen köper fotoböcker och det är oftast ren förlust för förlagen.

Alternativet blir då Blurb och annat. Jag vet inte om det någonsin kommer att ändras och jag har gett upp de andra, riktiga förlagen. På samma sätt som jag nog har gett upp att ställa ut. Det är fint med de små utställningslokalerna men jag lockas inte att gå in i nån liten skrubb och kolla på tio bilder. Det är inte min grej.

Ja, jag har ont i huvet. För mig är berättelsen allt, storyn, texten och bilden, enkelheten. Jag trivs inte heller med att göra böcker som ska köpas av folk med massor av pengar. Jag vill nå någon annanstans och då är nätet bra, billigt och demokratiskt. Den ende som ständigt förlorar på nätet är ju fotografen, musikern. De får aldrig betalt, men det är väl det priset vi alltid har betalt.

onsdag 16 augusti 2017

Utsikt från ett fönster

Utsikt från ett fönster. Såg just en reportagefilm som Vice gjort från upploppet av nassarna i USA. Skrämmande rulle, hur fan kan KKK får börja marschera igen och vad gör polisen? Varför slår man inte till stenhårt?

Igår då vi var ute och cyklade så kom polisbilarna i full fart mot Årsta o i luften helikoptrar. Det var skjutningarna, eller avrättningen, som pågick. Illa nog men sedan tar sig de där typerna till Karolinska och sätter igång och bråkar och krånglar. Båda nassarna och de kriminella får alldeles för stor plats. Som jag fattar de ska de få demonstrera på Medis på lördag, mot afghanska grabbarna som sitter där i strejk.

Blir det bråk? Blir det som då nassarna demonstrerade i USA. Varför kväser man inte skiten direkt? Såg att nassarna nu också skulle få demonstrera i Göteborg på Bokmässan. Varför? Är det någon som har något problem med att avläsa deras agenda? Är det någon som inte förstår vad dom vill? Varför stoppar man inte dom direkt?

Det är märkliga stämningar nu. Kolla in filmen som Vice gjort, den är ju rent ruggig, snacka om typer och snacka om att de förbereder sig på våld.

tisdag 15 augusti 2017

Bättre sex bakom gamla Berlinmuren

En bild från Mullvaden i en av Strömholms gamla ramar. Gammalt och gammalt. Läste en grymt intressant text om sex bakom järnridån, eller i rättare sagt i gamla Berlin då Muren fanns. Det har gjorts en undersökning, om sex, nu och då, i Berlin. Man kom fram till att kvinnorna i Öst hade fler orgasmer än de i Väst och det av en enkel anledning. De hade dagis, egna inkomster och styrde över sina egna liv. Idag, är det sämre än någonsin. Moderna kvinnor och män hinner inte ha sex. De jobbar för mycket, är för trötta och ägnar den lediga tiden åt att sitta framför tvn och glo på serier.

Jag har själv sagt detta i många år, folk jobbar för mycket och har för lite sex och nu finns det papper på det hela. Det är helt enkelt så att samhällsutvecklingen är på väg åt helt fel håll och har varit länge. Det är fan sorgligt.

Igår när jag la mig så fick jag en klarsyn. Jag upplever inte somrar längre som somrar. En gång i tiden, för kanske tio, femton år sedan, kunde jag gå upp i Vita Bergen, sitta där ensam i vårsolen och bara njuta i timmar. På något vis var allt en njutning om jag tog mig tid. Den här sommaren har jag inte njutit en enda dag i solen, vare sig jag varit på stranden eller i skuggan eller vadjag gjort. Det är som om jag tappat bort känslan av att njuta, allt blir ett slags arbete.

Den stora skillnaden mot förr är att jag förr inte ägde något, inte hade något, bara min kropp, mitt ego att förvalta och då njöt jag mer och led i o för sig mer också när det gick åt det hållet. Numera tycker jag allt handlar om att städa, handla, planera, barn, släktingar, svärmödrar, osv,,,det finns fan ingen tid till njutning, det är fan helt värdelöst. En sak kan jag se tydligt: Ju mer du skaffar dig, desto mindre möjligt blir det att njuta. Värt att tänka på och ju mer du jobbar desto sämre orgasmer får du, lika värt att tänka på. Dessutom har hela samhällsklimatet helt kukat ur, istället för kärlek är det surt och hat, snacka om dåliga orgasmer.

måndag 14 augusti 2017

Livets gång


Livet har sin gång. Man vinner och man förlorar. Jag började mitt liv i en slags förlust, mina föräldrar dog tidigt och jag fick ge mig ut på en klassresa av Guds nåde. Jag kan inte säga att det var lätt, det var verkligen inte lätt. Ibland, eller ofta, var det helt enkelt för hårt, för ensamt, för slitigt, men vad hade jag för val? Jag hade bestämt mig för något. Jag försökte genomföra det.

Det var då. Idag, strax 68 år, så kan jag sammanfatta mitt liv ganska rejält. Jag rymde från familj, trygghet, kärlek och nu har elipsen gått runt. Just de elementen är de viktigaste i livet. Det viktigaste
är inte längre att producera den bästa fotografin, utan mer att kunna förmedla kärleken och förståelsen för andra människor och kulturer, att försöka vara storsint och se sin egen roll i det hela.

Jag är också i den tredje fasen av livet, där vännerna försvinner och då blir tiden och vänskapen ännu viktigare. Jag kan ofta fundera på vad alla dessa galna resor och alla dessa bergsbestigningar mentalt och fysiskt ska leda till. Jag är helt övertygad om att det man söker finns precis där man är, man ska bara öppna ögonen för vardagen och sedan kan man alltid spetsa till det hela med en liten tripp då och då.

Så ser jag det.

söder

Hemma och vilar mig lite. Det har varit en ganska tuff sommar med otrolig värme och getingbett och hård vind. Jag säger inte att det är ovanligt, men lite för mycket av den varan var det nog i sommar. Jag åker hem för Planket, denna fina institution, för att hälsa på bror och vänner. Vi begravde vår kära gamla katt igår. Zingo, den lilla, fina rövarn. 
Man märker hur mycket man saknar ett djur då man inte har ett. Zingo kom ju alltid och mötte en då man kom hem, eller kom upp på sängen och ville ligga bredvid. Han var väldigt försiktig, en fin, ömsint man på 18 kattår då kroppen sa nej och han gick bort.

Jag har en annan katt på Naxos, Skopan, och hans lilla kropp har redan satt märken mentalt och fysiskt i mig. Jag vaknade på natten och kom på att jag imaginärt kände hur han som ett litet barn satt på höften.

Jag är i två världar, hoppas dock kunna stanna hemma till 28 augusti, efter Planket, beror på min kattvakt i Grekland. 

Bilden, tog jag i Berlin, året efter muren rivits. Berlin är en fantastisk stad som jag aldrig riktigt fått grepp på, men det finns ju andra som fått det, så gå in och kolla på deras bilder därifrån. Annars läste jag en fin text om boken som Ansel Adams gjorde tillsammans med en kvinnlig journalist, Mary Hunter Austin,  om Taos Pueblo. De var där i två månader, han gjorde 1300 kopior och boken gavs bara ut i 100 ex och var en dyr bok, med handgjort fotografiskt papper. Det var också intressant att läsa att Ansel Adams hela livet kämpade med att få ekonomin att gå runt så han kunde ta sina egna bilder. I princip är det samma sak idag, märkligt, eller hur?

lördag 12 augusti 2017

Sthlm, love and rain

När jag kommer till T-centralen och upplever ruschen och farten i tunnelbanan känner jag hur spiriten flödar. Alla dessa människor i alla kulörer, alla riktningar, alla öden och alla drömmar, då känner jag mig riktigt hemma.

onsdag 9 augusti 2017

Naxos, sthlm sundsvall, sthlm, Naxos


En rumslig tidsaxel. Lämnar Naxos sju på morgonen, 25 minuter till Aten, sedan bizzclass till Sthlm, 4 timmar, sedan tåg till Sundsvall, 4 timmar, sedan,,,,

Stockholm, så sval och skön luft, lite folk, så vacker är Götgatan och Katarina Bangata. Min gamla katt, Zingo, 84 människoår, har blivit så gammal. Det gör ont att se honom, han verkar se dåligt och höra dåligt men vill ligga i min famn, bli omhållen och han är så mjuk och fin i pälsen.

När jag åkte hade den andra katten, Scopolitis, rena huggsexan. Han kände av min energi att resa, flög fram och tillbaka över gården, upp i trädet, han åt inte ens. Jag fick fånga in honom för att ge honom en puss i pannan, sedan drog vi, min dotter och jag.

Lite trött idag, blir två dygn i Sundsvall, sedan tillbaka till Sthlm en vecka, sedan återigen Naxos...

På söder är det sig likt, alla vackra människor, alla dyra cyklar och alla rena gator. Sthlm en märklig stad, en stad som många människor kommer att älska då de landar här och förklaringen är enkel, ljuset, luften, skönheten, snacka om en sval nordisk skönhet. Stockholm är den perfekta beskrivningen av det.


måndag 7 augusti 2017

Var går gränsen


Cyklar före nio, klockan 8 och det redan för varmt. Hårt. Jag tänker på Murakami, författaren som reste till Grekland för att springa orginalmarathon i augusti. Han var helt knäckt av den grekiska värmen, det börjar jag bli också. När man är här länge så slår den hårt, man mals ner liksom och alla greker på fiket säger samma sak: juli och augusti är omöjliga månader. Går inte att göra någonting, allt är en plåga. Alla jag snackar med föredrar vintern. 

Katten far omkring som ett jehu, kanske är det för jag spelar hyllningen till Stewe Wonder där Gary Clark Jr spelar grymt bra gittar?
I alla fall, innan ägnade jag en timme åt att lyssna på gamla Lundellåtar. Shit, sådana låtar han gjort och vilka texter. Han är i en klass för sig, på samma nivå som Ferlin, Evert och Cornelius. Genialisk helt enkelt. 

Det finns bett i Lundells texter också, helt grymt bra och samma gäller hans gamla böcker, typ Vinter i paradiset. Man skrattade ju nästan ihjäl sig då man läste dom.

En annan man på tapeten är ju Mr Borg. Han har ju gjort bort sig rejält, men någonstans börjar drevet också bli lite otäckt. Han får mer stryk än en seriemördare. Någon frågade varför män vill visa kuken? Jag har inget riktigt svar på det, jag har heller aldrig sett en man plocka fram kuken på en fest, men jag tror det ligger något i att kuken är egentligen det enda en man kan visa av sin kropp som han tror är av någon betydelse. Ibland då jag suttit med vackra kvinnor på middag eller fest och de helt uppenbart visat sina vackra bröst i väl tilltagna dekolltage så förstår man ju att brösten är ett vapen, ett slags konkurrensvapen, samtidigt som jag då som betraktare kan känna mig lite plågad av att behöva se alla dessa vackra bröst som läggs upp framför mig. Det kan bli för mycket, om man säger så, men man kniper ju givetvis käft för man vet ju att kvinnorna gjort sig vackra för sig själva och för oss andra och det ska man ju vara glad för.

Samtidigt kan jag undra över var går gränsen för hur en man kan klä sig. Okej, man visar inte könet, men om jag sitter på middagar med en skjorta som är uppknäppt ner till naveln, är det någon kvinna som tänder på det. Givetvis smakfullt uppknäppt, eller om jag har en slags byxor, som många kvinnor har, väldigt många kvinnor har, där man ser hela fittan och i princip hela röven. Kan en man bära sådana byxor utan att bli stämplad på något vis? Lite intressant är alltid tanken. Var går gränsen? Jo, vi visar inte könet, men vi vi visar i princip könet. Sexigt, kul eller förfärande?

Sedan blir det ju lite löjligt med Borgs grej då man börjar snacka om offer, att de som han visade kuken för skulle ha fått ngn stark chock eller vad då? Offer, är folk från Syrien, eller folk som upplevt något liknade, inte råkat se en kuk av en full idiot.

Det viktigaste är väl diskussionen, hur den nu går, och Borg är ju bortgjord för resten av livet. Tänk själv tanken att gå på stan och alla kollar in en och tänker,,,där går han som visa kuken….högt pris om man säger så. På samma sätt kan man väl se idioterna som stöttat honom på Fejan osv,,,det är väl en slags löjlig dubbelmoral där man tror att man ska få ut något i framtiden. Dom människorna kan man ju också sortera in i idiotbunten om man inte redan hade gjort det.

Jag skulle kunna skriva mycket om kvinnor o kukar, bland annat kvinnors dubbelmoral, det här med att kukens storlek betyder då något man är ihop, men inte då man ska uttala sig i en intervju osv,,,lika roligt är det allt, eller den kände feministen som gick omkring på en fest hos mig och sa till alla killar,,,visa kuken då för fan…hon var ju full givetvis, men precis som med Borg så är fylla aldrig en ursäkt, det är bara dubbel idioti.


Jag återgår till Beyonce och hyllningen till Stewe, makalöst tryck. I morgon Stocholm.

lördag 5 augusti 2017




Days goes bye

Agiassos, en strand på den södra delen av Naxos. Vinden kommer från norr, det blåser så man blir blästrad. Det känns som om någon slår smånubb in i huden. Vi ger upp och går för att äta och jag glömmer bort att krogen är en sådan där krog som knappt kan skära upp en grekisk sallad, vilket torde vara den enklaste rätten av alla. En vass kniv och schyssta grönsaker, men tyvärr så beställer jag något annat, typ fyllda tomater, vilket dom inte har.

Efter ett tag, då vi gått igenom menun och konstaterat att 90 procent som står där inte finns, så tar jag något som jag föreslås, Iman, en slag aburginer och något, typ vad fan då.

Maten kommer in, men inte besticken, men rätten ser som om någon tappat korken till olivflaskan och rört om i hundmat.

Jag beställer en öl. Den går att dricka och ser ut som öl. Jag är tacksam. 

Maten smakar skit, tar tre tuggor och lägger sedan besticken på japanskt och kinesiskt vis i kors för att markera att det var dåligt. 

Efter ett tag kommer bruden som serverar och alltid är en sur jävel, ser ut som om hon blivit tvingad att jobba på sommarlovet av sina päron, och frågar om allt är perfekt. Nej, svarar jag. Det var helt värdelöst. 
Hon tittar på mig med konstig min. Säger du sanningen, säger hon och ser inte ut som hon tror mig. 
Bland det sämsta jag ätit på Naxos på trettio år, säger jag och hon lommar ut i köket med min betalning. 

Hon är strax tillbaka, ingen rabbat, inget tack, ingenting.  Slänger pengarna på bordet. 
Skitsamma. 

Jag tänker ofta på det här snacket om Paradis. På en sajt som Kalimera snackar man hela tiden om Paradiset, det grekiska paradiset. Varför snackar man inte om det svenska paradiset? Okej, vi har ju en massa vita män som hänger ut kuken och kallar brudar för horor, men annars. Schysst sjukvård, bra skolor, hyfsat med det mesta. 
Vet folk hur hårt det är att bo och leva i Grekland? Det  grekiska klimatet är ganska tufft. Jag älskar Grekland, men klimatet är mycket tuffare än i Sverige men tung värme flera månader om år, jävligt blåsiga och inte kalla, men fuktiga vintrar. Min erfarenhet är att Grekland är mycket mindre ett Paradis än Sverige och ändå kallas Grekland Paradiset medans Sverige inte kallas någonting. 

Så fort man ser en strand och ett blått hav är det ett Paradis. Man kanske skulle tänka till lite mer, ta reda på lite andra faktorer också.

Nog om det. Katten blir allt mer självständig, dvs bits och klöser hårdare. Jag tar fram vattensprutan och den funkar då han är för på. Hur mycket energi har en kattunge. Min går på typ i en timme som en bålgeting och verkar ändå inte krokna. Det är då jag ger upp och går ut och lägger mig i andra huset.


Det drar ihop sig till Planket. Fint, jag tror jag varit med i alla år utom en tre, fyra år. Inte dumt och de jag minns mest och bäst är faktiskt de första åren, de roligaste med festen i Vitan och att bilderna hängde kvar på Planket över natten. Det var fint.

fredag 4 augusti 2017

väderstrecksfotografen




Fredag

En vacker kvinna med väldigt röda naglar kommer in på torget. Hon har en silverfärgad Iphone, vänder sig åt fyra väderstreck och tar en bild åt varje håll, sedan går hon vidare.

Jag tänker på Bresson, den store reseskildraren. Han som beskrev världen på sitt poetiska sätt med sin Leica. Vilka bilder han skapade. Bilder som påverkade en hel värld, bland andra mig.

Den vackra kvinnan med de röda naglarna lägger nog upp bilderna på sitt Instagram. Chalki, skriver hon, en liten by mitt på Naxos.

De kommer många som hon, väderstrecksfotografer. Jag känner en sval förtvivlan där jag sitter i skuggan med plåster på tårna och svalkar mig bakom fiket. Jag tänker: Hur många känner till Westons bilder, eller Bressons, eller Matt Blacks eller Koudelkas? Inga, kanske om de är fransmän så kanske de vet vem Bresson är. För femtio år sedan, hur många hade känt till Bresson. Fler, för då hade fotografi en annan roll, viktigare roll, än idag.

Jag vet inte om jag känner mig förtvivlad eller om det är Freddon som får mig att svalna av? Alla är fotografer, en utveckling som pågått sedan Kodan instamatic kom. Jag kom att tänka på Per Forsell, hans porträtt som hade en stor påverkan på femtiotalet, eller Ansel Adams makalösa naturbilder. Hur de påverkade, hur de var ett slags allmängods. Jag kan sträcka mig så långt så jag nämner Sune Jonsson, han påverkade också.


Sedan kom artisterna, de som drev fotografiet in i en smalare fålla, kanske Srömholm är den mest kände och den bäste, men idag finns varken den allmängiltige fotografen eller den som folk känner till. Idag har alla vackra naglar och plåtar i fyra väderstreck och blir dagligen publicerade. Frågan som uppstår är då: Vad blir nästa steg?