Jag har en del judiska vänner, bra människor, men då det kommer till den här konflikten kan man inte prata med dom. En del har aldrig varit i Israel, eller en gång kanske, och de vet hela tiden bäst om allting. När jag påpekar att jag tillbringat en hel del tid i Jerusalem, Tel Aviv, rest i landet, besökt Västbanken ett antal gånger, så räknas inte det. De har rätt, de är förtryckta, de har rätt till den och den gränsdragningen. I slutändan blir man bara förbannad på deras inskränkthet. Personligen tycker jag Israel är ett vidrigare land än det Sydafrika jag besökte på aparteidtiden. Denna totala arrogans.
Nå, the story continues. Igår var jag ute med Sponsorn och hans polare på krogen. Blev en sådan här formförstörare. Usch, ingen trevlig morgon, men man kan ju ligga lågt också. Nu måste jag fundera på var jag ska ta vägen snart. Köpte en trainer till cykeln så jag kan sitta och cykla inomhus. På den tiden jag tävlade hade vi en rulle man satte upp cykeln på,men om man tappade koncentrationen så flög man av den, åkte rakt in i väggen med en jäkla fart. Det hände någon gång. Kanske skulle man skaffa en cykel med dubbdäck, går ju inte att ha dubb på en racer.
Annars är mitt liv bättre än någonsin. det känns som om jag börjar komma till det stadium Miller snackade om: att jag bara lever. Jag arbetar som jag vill, jag har inte längre några ambitioner, jag vet inte längre om jag någonsin mer vill ställa ut, göra böcker, jag vill bara hålla på.
Det är något jag reagerar på vad det gäller kulturläget, mitt eget arbete. Min blogg är en perfekt kanal. Jag har mer besökare här på en dag än vad tex Fotografiska har, eller Moderna. Det är intressant, väldigt intressant.
Kommentarer
Skicka en kommentar