Såg Johan Strindbergs bilder. Jag har ju suttit som domare i en tävling och sett till att han vann en gång i tiden. När jag kollar på hans bilder, så ser man ju direkt att han har ett tillslag. Han söker och visar bilder som är grymt svarta, korniga, som tuschteckningar på papper. Det är en stil helt enkelt.

Ibland undrar jag över den stilen, som börjar bli ganska vanlig. Vi har Petersen, Marcus Erixon, Bonden, någon till, som kör den här mörka, tekniska stilen.

Ibland undrar jag hur mycket som är stil, som är koncept och som är sann känsla? Jag förstår att man vill vrida till, man vill skapa ett tryck, beröra, men vad är det man vill ha sagt?

Jag är på väg mot en annan bas, ett annat utryck. Ser ett matprogram där en entusiastisk engelsman åker omkring och lagar mat i Spanien. Det är naturen, baskerna och spanjorernas enorma känsla för sin historia. Jag gråter nästan för det är så enormt bra, det träffar så rätt i vad ett liv borde innehålla: Historia, mat, vin, umgänge, natur...jag blev väldigt tagen av programmet. Det kändes som en viktig utvecklingspunkt i det tillstånd jag befinner mig i nu.

Det tillstånd Strindberg söker har jag ingen användning av. Jag söker något friskare, något mer naturligt. Det kan vara åldern, men jag såg framför mig hur jag cyklade mellan Baskien och Barcelona, plåtade, åt på enkla tavernor, sov under himlen, tog del av naturen, bergen, livet.

Strindberg gör sin grej bra, jag söker något annat. En slags ljus enkelhet. Nu blir jag väl snart anklagad för att vara romantiker och det är jag.

Kommentarer

Populära inlägg