Från min generation.

Det är härligt då kroppen börjar komma tillbaka efter en kraftig förkylning. När man plötsligt känner att det spritter till i  benen och man känner att man skulle vilja gå en lång promenad bara för att man känner för det.

Fetma är världens stora problem. Ja, nog har tiderna förändrats. Sett Pieter ten Hoopens bilder. Fin känsla, gläder mig. Vi snackade igår om att det är nya tider, nya intryck och nya uttryck. Att man kanske inte fattar det nya? Fast å andra sidan, nog fattar jag när det kommer ny schysst musik, eller en ny bra film, eller en ny bra bok. Varför säger man då så korkade saker som: du är för gammal för att fatta det här. Det är nya tider, det är nya uttryck, och du fattar inte det nya.

Klart man fattar det nya. Klart man ser vad som är bra eller dåligt. Klart man ser om ett fotografi har något i sig, en form, en berättelse, en känsla. Idiotförklara mig icke.

Jag tycker kontexen är viktig. Att en bild är tagen i en samtid, men den kan ju bara inte följa med. Den måste ha ett ställningstagande också, inte bara vara som ett laxermedel. Alla bilder måste ha ett ställningstagande. En modebild har ett ställningstagande. Den visar på ett plagg, den berättar om en mans eller kvinnosyn, den har gjorts i uppgift att sälja. Om det är kläder som HM har gjort på bilden så har fotografen också tagit ställning för HM och HMs utsugning. Hårt sagt kanske, men börjar man dra saker och ting till sin spets så kommer man alltid till ett ställningstagande.

Ta, hur man spelar sina låtar. Vilka låtar man väljer att framföra på en scen. Ta bara låten Viva Espana, som hon sjöng då Franco levde. Helt omedveten kanske hon var, men det var en hyllning till Franco.

Så där kan man hålla på och så där bör man hålla på. Man bör alltså tänka. Och då är vi tillbaka där vi började. Det är nya tider, det är nya uttryck och vad säger dessa uttryck?