onsdag 31 januari 2018

I sommarens bleka höst



 Det var på Noheden jag började fotografera natur. Det fanns inte så mycket annat, ett litet hus, ett uthus, några knäppa grannar och en evig längtan till ett vettigt kafé.


Jag hade länge en idé om att göra en bok om Sörmland. Det blev inget. Jag fattade inte att allt handlade om kärleken till min fru, som då ännu inte var min fru.



 Vyn på morgonen var nog en av de vackraste jag sett. Rummet hade tre fönster, alla lika magiska.


 Kvällarna var antingen ljusa eller svarta. Det stod alltid ett träd och skymde eftermiddagsljuset då vi skulle äta på kvällen.


 På söndagarna slog kyrklockorna vid 18 precis. Det var då jag hällde upp mitt glas rött.


 Varje morgon då jag gick ut och pissa vid 0600 så såg jag det här. Ofta blev fötterna lite blöta av daggen och sedan gick jag in och la mig bakom min varma kvinnas kropp.


 En av de sömnlösa morgnarna.


 Jag har alltid gillat utedass.


 Vårt hus var litet, ett rum och kök. Jag la mig ofta i den stora Volvons baklucka och låtsades att det var ett extra sovrum.


 På mina eviga cykelturer såg jag mycket sånt här.


 Zingo, vår katt, var som en fjunig idiot bland de grymma lokalkatterna. Han fick fett med spö
.

 We gjorde en egen dusch. Hon är alltid full av idéer, men många funkar inte riktigt som hon tänkt sig. Den här duschen var ett rejält fiasko.


 Jag hade min kanot. Jag är uppväxt med kanoter och segelbåtar. Mina grannar var några av världens bästa OKseglare och själv är jag Norrlandsmästare i Flying Dutchman.


Min fru älskade vårt ställe. Jag älskade att vara där med henne. När hon åkte till Stockholm och jag blev ensam fick jag lappsjuka direkt.


 Det finns alltid fiender överallt.


 Varje morgon var en slags lycka.


 Vi badade i sjön. Det fanns mycket orm i gräset. Det sa jag aldrig till min blivande fru.


Boxhandskarna hittade jag på loppis. Vet inte varför jag köpte dom?


  Kanske var det Strömholm som inspirerade till den här bilden?
Jag klippte gräset en gång i veckan. Det tog exakt en timme och jag öste på non stop. Det var en slags mätare av flåset. Min blivande fru plockade sniglar, det kunde bli några hundra på en dag. Vi samlade dom i en hink och hällde på hett vatten. Min ogifta fru sa alltid: Det är dom eller vi.

tisdag 30 januari 2018

Naturbilder

När Don McCullin kom hem från kriget var han trasig. Han ägnade lång tid åt att ta naturbilder. De såg ut som krigsbilder också. Ränderna går aldrig ur som man säger.

In the port

 Jag bodde i en ateljé som jag trodde skulle bli min med tiden. Högt över staden, bland fåglarna, på väggen mot hamnen. Med tiden insåg jag att området luktade för mycket kattpiss och gav upp tanken på att bo där för evigt.
 Vi brukade köra tre fläktar på natten. Det lilla vita huset kunde vara långt över fyrtio grader varmt då vi kom hem på kvällen. Jag brukade spola taket med vattenslangen och trots värmen så sov jag alltid bra.
 Det var alltid ett äventyr då Blue Star anlände till hamnen.
 Katterna och turisterna med Jesuskomplex var mina värsta fiender i gränden.
 Det var på den där tiden då hon ännu uppskattade siestan

 Blue Star lämnar för att gå till Paros och sedan Pireus
 Det där året hade hon klippt sig vackert. Hon är alltid vacker men det här året var hon vackrare.
 Jag sov alltid i hörnet i huset uppe i Mili. Det var något rofyllt där med den stora bokhyllan bakom ryggen.
 Skepparn, som jag hängt ihop med i fyrtio år, besöker lunchen .
 Hon hade så dåligt samvete för katterna som vi inte fick mata. Hon kunde sitta och titta på dom i timmar.
 Det var mycket klättra i masten på Skepparns stora segelbåt som han då bodde på i tio år.

 Det märkliga med att bo på en havskryssare är tystnaden och ljudet. Att allt är tyst men allt ändå hörs.
På väg in för att ta dagens fika.










Pics of kids














Barnbilder,,,,jag har ju gjort en del barnböcker. Det första jag tänker på när jag plåtar barn är att jag ska absolut inte plåta dom som barn utan som små människor. Därför gjorde jag en gång en bok som hette Småmänniskor.
Små människor eller barn, är som vuxna, fast mindre och redan hos dessa små människor kan man se hela livet utspela sig. Det är både främmande och fascinerande.

Mellan murarna





Jag tror inte på bilder utan människor. De är oftast en ursäkt för man är feg, inte törs ta kontakt. I alla fall. Jag har också det problemet, det här med fegheten. Man närmar ju sig inte en människa som objekt utan som människa till människa och då glömmer jag ofta bort att knäppa bilden. Man är så fixerad vid munnens rörelser, rösten, tankarna,,,det är mänskligt och lätt att förlåta. Det är ju också så att en bild blir inte en bild bara för att man registrerar något, ber någon om något. En bild är något helt annat.En bild är en beskrivning av något som skedde som man inte riktigt kan förklara, dvs inte en registrering. Om detta finns mycket att säga, eller egentligen ingenting. Det är bara att titta på bilden. Var det en registrering eller blev det en bild?

Workshop 17-20 maj, Naxos,,sista anmälningsdag 14 febr.




Workshop Naxos/ Grekland , 17-20 maj.

Workshop på vackra Naxos i maj. Den bästa, skönaste tiden i maj. Vi arbetar och lever tillsammans i några dagar. 

Det handlar om fri, personlig fotografi. Du är också välkommen att ta med egna projekt som vi går igenom tillsammans, annars är tågordningen följande.

Vi arbetar och träffs utifrån mitt hus i Chalki/ Monitsia. Det är en liten by, tjugo minuter från havet och Naxos huvudstad. Om man vill så kan några bo i mitt hus ( jag bor i ett annat) , men om man är beredd på att typ dela en lägenhet så finns det plats för uppåt fem stycken i mitt hus men då får man räkna med att det privata blir något mindre än att bo på eget hotell.  Å andra sidan har man  ju nära till umgänget med de andra i workshopen .

Vi går igenom och analyserar era bilder på morgonen, sedan blir det fotografering hela dagen och på kvällen träffs vi igen, i huset eller på någon billig krog, äter gemensam middag, dricker ett glas osv.

V har också bildvisning i huset på kvällen då vi kan projicera bilderna på en av våra väggar, blir som little Arles. Jag bryr mig inte om hur proffsig du är, det handlar mer om var du är, ditt hjärta, din känsla, vart du vill gå.
Dom bilder vi tar vill jag inte ge någon beskrivning på, det handlar om att du själv ska göra de bilder du vill göra under de förutsättningar som finns. Det handlar om att finna sitt eget bildspråk och sin egen ton och puls.

Deu utrustning du behöver är en digitalkamera och en dator och utrustning som behövs till det. 

Monitsia är, förutom byn Chalki, omgiven av makalösa vandringsleder och berg och för den som tycker om att fotografera annat än människor, så finns det fantastisk natur överallt. Det är inte långt till havet och de höga bergen. Naxos har underbara små byar, fina krogar, helt enkelt ett slags paradis.

Priset är 4000 kr för den som inte bor i huset. 5000 kr för den som vill bo i huset. 

Du kan behöva hyra en bil eller en moped om du vill röra dig över ön, men det går också bussar och det går ju att kollektivhyra en bil osv,,,personligen cyklar jag mest men det är kanske inte att rekommendera då det är branta backar på Naxos.
Här en länk till vårt hus i Monitsia. Ett hus som vi hyr ut andra tiden på året också.

Senaste anmälningsdag är 14 februari.  Kontakt: mickeberg@hotmail.com

måndag 29 januari 2018

Vinst o förlust...

Vad ser jag från mitt fönster? Bergen och en apelsinlund och vår trädgård. Jag har en vildkatt som slåss och blir galen då det luktar mat. Att dessa vildkatter är så betingade på mat. Att de aldrig lär sig.

Funderar på det anonyma. Hur gör man för att fotografera anonymt idag då alla fotograferar och då menar jag alla, överallt. Det är bara berättelsen som gör att jag vill plåta, att min professionalism gör att jag sätter samman en historia där ute. Jag har en tanke, en idé, har ett slutmål i tanken då jag lyfter kameran. Det är väl den enda motiveringen jag har. Att bygga ihop en massa små historier till en större.

Kamprad gjorde ju en fantastisk grej, sedan hade han ju nazzesympatier också men det är inte det jag tänker på mest, utan hur fruktansvärt omodern Ikeatanken är. Vi ska köra bil till ett ställe, köpa värsta slit och släng, snacka om att vara i konflikt med tiden och miljön. Sånt som Ikea är ju helt ur tiden. Detta köpande av krafs och skit då man egentligen behöver en säng. Jag har byggt ihop mycket Ikeaskit i mina dagar. Kvaliteten har ökat enormt, men fortfarande finns det så mycket man köper på Ikea som är ren skit, som aldrig skulle ha producerats om man tänker i slit och slängtanken.

I min värld är redan Ikea omodernt. Numera ångrar jag mig varje gång jag åker dit och handlar och ser vilken skit jag släpat hem, typ en byrå som man knappt kan använda för den är av så usel kvalitet.

Egentligen är min värld helt fel. Min dröm är bara två tre skjortor, några möbler, lite böcker, enkelt som fan och hög kvalitet. Inte handla, men min bror som hade skoaffär brukade säga till mig: Om alla var som du så skulle inga affärer överleva.

Vad skulle jag svara på det? Vad är alternativet till konsumtion? Hur ska man ställa sig till att Telia säger sig ha trehundra millioner mindre i vinst detta år och måste avskeda folk. Varför måste de stora företagen ha en sådan enorm vinst hela tiden? Varför måste ständigt de som arbetar på golvet gå medan utdelningen till aktieägarna ständigt ökar trots sämre år. Det är något med bananerna där som inte riktigt går ihop i min hjärna.