tisdag 30 oktober 2018

Pics from another time








Bilden som livets spegel. Bilden på mig själv är från Nancy, i början av år 2000. Jag var på turné med något band, Trouble and the Shooter,,,,det andra är det som skett i livets backspegel.

söndag 28 oktober 2018

Ansträngt och tänk vad man glömmer










Tänk vad man glömmer? Några saker glider genom min arma skalle. Varför blir det inte nyval?
Varför tror så många inte att det är något problem med klimatet? Varför får jag allt svårare att gilla bilder som känns ansträngda. Man ser mycket bilder där man ansträngt sig för att göra bilden och det känns i bilden. Inget för mig. När man lyssnar på musik kan det aldrig kännas ansträngt, då blir det stelt. Samma gäller bild, eller?

Är det någon idé att skriva blogg om man har max fem hundra personer som kollar om dagen? Varför blir vi bara allt mindre intresserade av allting, för det är ju uppenbart att det är så. 

Ja, varför? Eller, varför inte, som man säger här. 

lördag 27 oktober 2018

Bönor o potatis

Katten återvänder hem efter natten. Nordan kommer på eftermiddagen. Tvätten är lätt fuktig då jag tar ner den trots vind och tjugofem graders värme. Det skjuts i bergen. Jägarna med sina hagelbössor skjuter småfågel och spiller mer hagel i naturen än vad de träffar fågel. Det är rent patetiskt.

Hämtar gäster i hamnen och får besök av Alex och den snälle greken, italienskan som sålt sitt hus till belgare och alla står i min trädgård och käkar apelsiner. Sedan går alla och jag sätter på en kanna potatis och tänder brasan och lyssnar på Nordan och drömmer om våren och värmen och beachen.

fredag 26 oktober 2018

Hommage Doisneau



















Claes Gabrielson skickade mig bilder från Doisneaus utställning på Kulturhuset. Innan hade både Fricken och andra kompisar sagt att den var grymt bra och bara genom att titta på bilderna på utställningslokalen så kände jag frid och lugn och inspiration. Äntligen en utställning som inte ska hålla på och göra sig märkvärdig över vad den är värd. Det är så mycket nu att man gör utställningar och böcker som spränger alla gränser, helt jävla överarbetat åt alla håll och på ren svenska blir det bara skit, trams.

Den här utställningen gled i sitt rätta tempo, små bilder, riktiga kopior, avstånd mellan printarna, lagomt med text. Precis lika  bra som Cunningham som var för ett antal år sedan.

Tack för det.

Sedan om man ser till bilderna så är det en massa flanörbilder, som i princip är omöjligt att ta idag, men man kan ju försöka och jag hade en mapp jag kalla the Alley, allén, Katarinabangata på Söder. Alla bilderna är tagna inom typ 150 meter från min dörr, rakt ut på gatan. Jag hade någon idé någon gång att jag skulle plåta utanför dörren och skriva om det.

Det har inte blivit av, men här är en del kort.

torsdag 25 oktober 2018

När tandvärken ger upp

Me and my brother....Fläsian, vi hade en sommarstuga som Farfar och farsan byggt för hand, för egen hand.

Jag gjorde precis klar en bok. Tog och tänkte till om hur gör jag egentligen?
Jag fotograferar.
Jag väljer bilderna till den första boken, den boken som ska domineras av bilder. De bilderna måste vara positiva, ha en schysst attityd, ge värme, berätta varma historier.

Tyvärr är jag ingen fotograf, mer en berättare och jag tycker aldrig bild räcker. Bara de ytterst begåvade bildmänniskorna kan göra bild så man klarar sig utan text, typ Bresson, Koudelka, någon till, kanske Strömholm. En som Sune Jonsson behöver text.

Det går inte att skriva de texter jag vill och koppla dom till de människor jag har på bilderna. Det blir för avslöjande, för svårt och därför väljer jag en ny omgång bilder där jag väljer dom utifrån styrka men anonymitet. Det ska inte finnas någon tydlig koppling mellan bild och text.

Alex South sa så sant att poesi hänger ihop med bild. Han har rätt. Korta, laddade texter hänger ihop med bild. Långa texter och bild fungerar dåligt. Det finns något gemensamt med poesi och bild.

Det är helt enkelt så att jag numera tycker mest om det här poetiska sökandet mellan bild och text. Jag mår bäst i det för jag tycker jag kommer längst i känslorna så.

Ser att Fotografiska ska köra Stockholm. Vet att Kulturhuset ska stänga och Moderna mer eller mindre gett up fotografin. För mig är det ofattbart att man inte gör längan, hela den där långa rakan mot fängelset, till en fotografisk tarm. Precis som det gamla Moderna. Även om man inte gillar fotografi på Moderna så skulle man ju kunna tänka två sekunder på publiken. Att man skulle få mycket mer publik.

Ack nej, gå och se Doisneau. Fortfarande håller Kulturhuset fanan högt. Först med den enorma Imogen Cunninghamutställningen och nu Doisneau och Mikael Janssons bilder.

onsdag 24 oktober 2018

Det finns alltid en kopia



Är det här en dagbok eller något annat? Fullmåne och satan vilken ångest jag fick inatt: drömde en så grym mardröm men till morgonen hade den sköljt bort då jag gick ut på en snabbpromenad, men lika förbannat var makterna emot mig.

Öppnade kylskåpet och ser att lergrytan har fått en spricka i botten och den goda såsen ligger på golvet, efter det faller glasskivan i öppna spisen i golvet och går sönder,,,okej, världsliga ting, går o handlar men på vägen hem öppnar sig korken på tändvätskan och den sprider sig över tomaterna som lär vara eldfängda framöver. Telefonen ringer och Mike vill jag ska komma ner och se om vi kan besikta min bil utan att ha papperen som befinner sig i Aten, de går dock inte och för att trösta mig köper jag en kebab till lunch, en kebab där botten plötsligt går ut och min svarta skjorta blir vit av olika såser.

Sedan börjar det regna i fem minuter och tvätten som nästan var torr är blöt igen.

Bilderna är bortglömda Naxosbilder, från den tiden då vi bodde i ett hus från 1200-talet och hade flera meters takhöjd och gungande golv.

tisdag 23 oktober 2018

To be on the run

 Graham Greene sa att man kom långt med att rymma. To be on the run. Pics from Afghanistan, India, Pakistan, Zimbabwe, Turkey, Israel, Southafrica, Nicaragua....