Söndag, skulle ha åkt skidor med frugan, men ack, kände mig lite halvrosslig i halsen. Hon stack ut och sprang nästan en mil på rekordtid i snön. Jag gick för att skotta fram bilen,,,tog typ en timme, satte på kedjorna, kom inte loss ändå, skotta mera, gå hem och ta en gröt, fortsätta skotta, bad en gubbe om hjälp, " kan inte, har precis haft en stroke", fortsätta gunga fram och tillbaka med bilen, komma loss, åka hem, parkera utanför kåken, gå upp och käka mera gröt.
Ja, det var förmiddagen. Eftermiddagen var en enkel fika, sitta på trainern, en halvtimme( grymt trist) och fundera på det fotografiska.
Jag tror man får ge upp det storvulna med fotografi. Det är en liten röst, tänker på vad Larry Clark sa: att alla är fotografer, filmare idag.
Då blir behovet av en annan väldigt liten. Det behövs ingen som skildrar något genomgripande. Ytterst få människor kommer att bry sig. Jag tror man måste inse att man gör sin egen grej för sin egen lusts skull.
Jag, fyrtiotalist, lever ju på mina moral, mina värderingar om jämlikhet, fördelning, är det kanske så att de idealen är på väg bort, att de tunnas ut genom de olika generationer som kommit efter mig? Jag börjar tro det?
Undrar hur det går med Fotografiska och la Chapelle? Det känns konstigt. De få som sett utställningen tycker den är halvrolig. Det jag hittar på bloggen är typ Stureplansstuket, där glassare står och gnuggar sig mot varandra och spelar allan ala Stureplansidealet.
Ja, Fotografiska blir kanske inte så långvarigt. Det kan bli ett eventcenter och det verkar man lyckas bra med, men jag tycker mig märka allt mer att stället sjunker ner i en slags gyttja. Jag har svårt att sätta fingret på vad det är, kanske en slags brist på kärlek till fotografiet? Eller är det kravet på kommers som blir för tydligt? Eller är det inriktningen? Att de bilder som inte har med reklam eller modesvängen, blir en slags alibin för det andra?
Som sagt: Jag ställer bara frågorna.
Kommentarer
Skicka en kommentar