Jag har heller aldrig varit så nära att sluta fotografera. Först så ledsnade jag rejält på det digitala, att det aldrig blir riktigt bra i svartvitt, sedan på att jag nästan aldrig sett ett enda bra fotografiskt arbete senaste åren. Standarden har sjunkit oerhört. Det som jag minns mest är nog Pieter Ten Hoopens Japanbilder, för de hade ett slags eget sug. Jag tyckte inte det var bra, toppbra, men det ägde en slags personlig känsla bakom bildytan. Det lockade faktiskt.
Alf Johansson gjorde en fin nattskildring av Stockholm. Han skulle våga göra något mer av det hela, skicka ut det i världen. Det som ändå knäckte mig mest var behandling från Fotografiska. Att plötsligt få ett samtal på telefon från en människa man aldrig träffat som säger att det finns ingen plats för mig 2013, 2014, 2015 och att jag dessutom är för lik Petersen och Strömholm för att deras publik ska palla att se min bilder.
Då tänkte jag faktiskt lägga av. Där rök 100 000 kr i inkomster, en massa arbete i onödan, en massa cred blåste ut genom fönstret, men framför allt: jag kände mig föraktfullt behandlad.
Deras behandling som även gällde Ewa Stackelberg, Jessika Silversaga, Mary Ellen Mark, var helt oacceptabel. Jag blev också lite besviken på många etablerade fotografer som satt/sitter, still i båten och inte agerade, inte sa sin mening. De knep käft för att de vill in på Fotografiska. Jag kan ju säga att där rök många vänner i mitt liv.
Nu, är det strax nytt år. De här senaste året var märkligt. Jag klarade mig i år igen. Nu är jag på andra banor. Det fotografiska livet känns inte viktigt längre. Jag gör min grej, det andra har jag ledsnat på.
Det är en bra attityd. Så var det på sjuttiotalet för mig och så får det bli framöver också.
Faktum: Ersättningen för 40 000 asylsökande under ett år motsvarar 250 kronor per arbetande svensk.
Kommentarer
Skicka en kommentar