Från min generation.

Jag sitter i ett litet rum. Det är natt och jag tittar ut över berget. Det är svart, svart, men en ljuskägla rör sig uppåt. Pistmaskinen. Min redaktör, Per Göthlin, har gett mig ett jobb. Att skriva om känslan i skidåkning.

Först tänker jag på Göthlin, som slutat som redaktör då detta publiceras. Han var känd för sina sandaler. Han bar alltid sandaler, även på vintern.

Det är natt nu, men under dagen snöade det Lovikavantar och vinden stod still. Det var ett meditationens draperi. Jag och Henrik var ensamma på berget. Våra spår syntes ett tag, sedan var de borta.

När vi kom ner till liften stod Nils med värkande rygg. Diskbråcket gav sig till känna. Nils menade att en människas liv kunde värderas i hur lång tid det tog att berätta om det. Han brukade säga till mig att mitt liv i alla fall verkade hålla för tio minuters föredrag. De flesta klarade bara en halv minut enligt Nils beräkningar.

Snön luktar och snö har olika färger. Valet står mellan långa och korta skidor. De långa gör backarna till myggbett. De korta slamrar och slår så man tror man kör Volvo Amazon på grusväg. Omväxling är viktigt. Vissa dagar är det bara is. Då är det riktigt roligt.

På nätterna försöker jag tänka på vänner, arbete och kärlek. Det blir en middag då och då med vännerna, men morgnarna är viktigast. Att komma upp, möta den nya dagen, göra de första spåren i snön. Sätta sin signatur. Efter det kan man fika. Prata med varandra, eller bara sitta och glo, tänka.

Jag brukar bestämma dagen innan vad jag ska göra nästa dag. Jag har vissa mål som jag tyvärr inte uppnår. Det är svårt att inse att man aldrig kommer med landslaget. Vet inget landslag där åkarna är sextiofyra år. Skulle vara Kenyas slalomlag kanske? Man får ställa om sig, se njutningen i det hela och inbilla sig att man är bra. Det gör alla. Alla tror de är Kungar och Drottningar på Berget.

I tretton år har jag ägnat mig åt att åka skidor på heltid och försöka leva på det i text och bild. Det började med några svängar i Sundsvalls slalombacke  och det slutar med att jag just nu tänker på Göthlins sandaler. Det är så det är att vara riktig skidåkare. Man slutar tänka, eller tänker på fel saker.

Det viktigaste är att man kommer upp på morgonen, kommer ut och sätter sin signatur i snön. Det spelar ingen roll om det är korta, långa eller feta skidor. Det viktigaste är att man är där, gör det och njuter av det.