torsdag 30 november 2017

om bilder

Jag väljer bilder till en utställning. Jag klyver ner från 130 printar till 35. Vet Ni hur många bilder som jag godkänner från min digitala period, som började 2006? En bild, thats it.

I princip har jag tagit max 15 godkända bilder sedan 2006 till nu, på elva år. Det är ju fan sanslöst. Har jag hårda krav? Kanske!

Min vän Jean

Nils Petter Löfstedt, som gjort den fina filmen Himlens mörkrum om Jean Hermanssons, skickade mig plötsligt bilder som låg hos Jean och som jag tagit. Jag passerade ofta Jean på väg söderut. Han bodde ju i Malmö, på Möllevångstorget. Det här är sista bilden jag tog på Jean, sedan tog det inte så lång tid innan han gick bort alldeles för tidigt och jag saknar honom fortfarande.

Allt från negg till kontaktkarta och bild

Anders Petersens senaste bok/katalog, bygger mycket på kontaktkartorna. Det är intressant med kontakter, det är som film. Man får följa hela förloppet. Bresson tex ville aldrig se bilderna. Han ville se kontakterna.
Det är samma sak när jag har mitt Mentorskap. Jag vill se många bilder, inte bara några, de bästa, för man bildar sig snabbt en uppfattning om en fotograf om man får se många bilder. Det bästa är dock kontaktkartorna. Där syns allt.

Jag minns Joe och hans två små tvillingdöttrar. Joe, som är en fantastisk fotograf och fin vän, fick tvillingar med fina Jessica då han bodde i i Sverige. Jag hade en dotter i samma ålder och vi var mycket ihop i den där lilla ettan på Skånegatan. Det var 28 år sedan men då jag skannar igenom kontaktkartan så minns jag det som igår.

Hela tiden vandrar man i detta. Göra den perfekta bilden men då kan kontakten komma och visa något annat, något mindre perfekt, de olika misstagen, men det är också som en tyst rullande film. Det är väldigt fint.

onsdag 29 november 2017

1964, en ung man.

Det här är jag. 1964, en bild tagen på Öbergs foto.
Tiden har runnit iväg sedan dess, men det är ändå som om den stått still. Min son Alex ser precis lika dan ut som jag gjorde. Han får ta över, föra vidare generna.


Glöm det!

Jag tror jag idag har gett upp alla idéer jag har om fotografi. Jag tror inte fotografi betyder någonting, egentligen, förutom som minne och skönhet. Jag har länge tänkt att fotografi skulle kunna förändra världen, det gör fotografi inte. Jag har återgått till ett läge, typ som att kolla på Koudelkas häst, ett läge där bilden bara är konst och känsla.

Längre kan jag inte sträcka mig. De intressantaste bilderna jag ser idag i dagstidningarna är ju Magasinet, där de säljer svindyra lägenheter. Dessa bilder på dessa fantastiska lyor sätter igång fantasin.
Sportbilder tex, har ju helt rasat ihop. Bara en massa klichéer, även om jag vet att det finns skitbra sportfotografer, men deras bra bilder syns ju aldrig på rätt ställe.

Nej, nu reagerar jag bara på bild om den är fantastisk, ett konstverk, en skönhetsupplevelse och jag tycker det finns en befrielse i det, att bara göra en bild i taget, utan sammanhang, en bild som är som ett poetiskt meddelande, en känsla.

söndag 26 november 2017

en liten cigarill

Ritmeister livarde tror jag cigarillen hette. Hur fan kunde jag röka sådan skit? Och jag minns att jag tyckte om att röka dom, fast jag inte var rökare. Min fru tror inte mig men jag har ägnat massor av tid i mina yngre år att lära mig om massage, matens påverkan på kroppen, akupunktur osv, var helt inne ett tag på att jag skulle gå på Bergs och bli massör. Jag har det i händerna och jag tror mycket på vad vissa väldigt skickliga massörer eller sk kotknackare, akupunktörer kan göra med kroppen eftersom jag själv har upplevt det.

Det är ett långsamt sätt att bli frisk, ingen kvickfix, men i vissa fall fungerar det mycket bra. I alla fall, jag blev ingen massör, men jag tycker om att massera. Jag blev ingen dansare heller trots att jag länge hade tankar på det, inte blev jag rallyförare heller efter värsta kraschen som höll på att ta mitt liv och ruinerade oss ett år, ja, så där kan man hålla på men om man slår ihop alla drömmar man haft så kommer man till en snygg kombo, älskar att köra bil och massera, dansar ibland så allt man drömde finns i en som små bitar i ens liv.

Vackert så. Cigarillen är dock bort för alltid.

lördag 25 november 2017

Svensk fotografi och #meetoo#


Jag låg och funderade på hur svensk fotografi och #meetoo# har spelat ihop. Det går väl inte att svara på eftersom #meetoo# är så nytt, men om jag går tillbaka och  kollar på svensk fotografi så är det några män som sysslat med nakenbilder, då och då. Jag är en av dem, Anders Petersen en annan, JH Engström, Cato Lein och kanske någon annan som plåtar naket. Det  finns säkert några till men om jag går till de namnen jag nämnde ovan så är oftast nakenbilderna en slags bilder i en större berättelse om livet och där ingår nakenheten, sexet. Det vore ju hemskt om det inte gjorde det för då stryper man något, en slags censur kanske.

I alla fall så tar jag inga nakenbilder längre, jag är gift och det är väldigt svårt att fotografera nakna människor, framför allt kvinnor, om man har ett förhållande eftersom det finns en sexuell bit som driver en. Hade jag varit singel hade jag nog försökt mer med naket eftersom jag hade hamnat i de sexuella, nya sexuella situationerna mer. Nya människor, nya bilder.

I svensk fotografi existerar inte nakenhet, sex, riktigt. En som Cato Lein söker upp modeller, folk som vill typ knulla på bild. Det blir okej, men jag tycker det skiner igenom att de gör det för de vill vara på bild, däremot är hans bilder som ligger lite mer tillbaka, där sexet finns i det vackra ansiktet eller halvbilden, grymt bra.

Men, en sak är ju klar. Ingen kan göra sådana bilder som typ Helmut Newton gjorde idag utan att bli hängd rakt av.

Svensk fotografi domineras mer av oförskämda bilder, alla dessa tjuvskott på snygga brudar, Winogrand är ju ett typexempel på sån skit, en snubbe som trålar på gatan och bara skjuter snygga brudar i lönn. Ännu värre är dessa tjuvskott på gamla kvinnor, krokiga, trötta, som man stigmatiserar på bild istället för att lyfta dom som ett tack för deras livsgärning.

Personligen tror jag att om fem år finns inte den typ av nakenbilder som syntes så ofta tex på Parisphoto i år. Nakenbilder där syftet är att glo på nakna brudar. Det kommer att bli stenkört, däremot tror jag att den typ av skildringar jag skrivit om ovan, om livet, där sexet och sensualismen ingår, har en framtid. Det vore ju kul om mer svenska fotografer gick in i det sättet att fotografera, skildra livet, på ett sensuellt men också ett sexuellt sätt.

Annars slår det mig att då man skriver blogg kan man aldrig skriva allt, det finns en censur här också, tyvärr. I och med de nya medierna så reflekterar alltför många inte utan går direkt på hatet, ilskan eller vad det är. Man borde ta sig en funderare, ett dygn eller två innan man säger något ilsket.

Jag är ju strax sjuttio och kan tycka att det nya revolutionära är underbart, men jag kan ju också se en klar dubbelmoral, ja lite panikmoral ibland, då det kommer till sex, mans och kvinnoroller och det får ju inte bli så att konst, fotografi, blir något som blir helt pk hela tiden. Konsten måste ligga längre fram än nuläget och då får man räkna med att det blir lite hårda tag då och då.

På Facebook raderar man ju numera alla man inte gillar. Personligen ser jag inte folk som läser mina inlägg som mina vänner. Jag ser ingen på Facebook som vän, de är mina läsare och inget annat. Det är en kanal för mig att få så många läsare som möjligt och förhoppningsvis ska de lära sig något av mina texter. Därför omfamnar jag alla, jag bryr mig inte om deras bakgrund eller deras åsikter.  Det är som att gå på stan och möta folk, någon du gillar babblar du med, de andra passerar, men de såg dig,,,

Thats all, keep the good work up..

fredag 24 november 2017

Vad händer när en fotograf blir äldre?

Det här är min mest sålda bild. Varför?

Jag kollade i en bok av Koudelka. den nya versionen av Exile och några andra. Hans böcker har kommit i nya upplagor och jag ser att han lagt in nya bilder. En sak som slår mig är att de nya bilderna inte matchar de gamla, de är råare och inte lika finslipade och de driver boken åt ett annat håll.  De splittrar upp hans fotografi, men tillför något också.

Det där är intressant för är man en gammal fotograf som Koudelka, 78 eller mig, 68, så arbetar man på två plan. De gamla bilderna och de nya. Och nya bilder kräver tid för att sätta sig och därför tycker man ofta att de nya bilderna är skit och man återgår till de gamla neggen för att se om man kan krama ut något. Så gör alla äldre fotografer. Vi lever lite i drömmen om att hitta några gamla negg som är skitbra. Det sker sällan, för man plockar nästan alltid ut de rätta direkt. Däremot kan man komma på nya kombinationer med gamla bilder som kan ge nya energier, och det är här jag känner mig lite förvirrad ibland.

Jag kan uppleva att det nya är bra, men att det aldrig blir lika bra som det gamla, men att det är något annat. Längre kan man inte sträcka sig. Man måste acceptera det, att man måste pröva det gamla igen och igen, i nya former. Det är ett sätt att pröva de gamla bilderna igen, men också på ett personligt plan återgå till de gamla känslorna.

Jag skriver inte det här som något kritiskt, jag gör ofta så här, kanske för ofta. Jag kanske publicerar mina gamla bilder för ofta, skulle kanske lägga mer energi på de nya. Det är ungefär som då man kan få se en ny Strömholm man aldrig sett, och efter nyhetens behag inser man att den höll inte samma kvalitet som de gamla och så ryker den bort, men just att man prövade och att man visade hade ett värde i sig. Sedan om man/ jag, ska vara självkritisk, så visar man de gamla bilderna och så får man erkänna att det nya man tagit är okej, men rena skiten i jämförelse med det gamla och då undrar man ju hur fan man ska orka acceptera det. Att man inte blir bättre, men kanske annorlunda och är det rätt eller fel tänkt? Svara på det ni.

MY CAT ....

My cat don´t like Zlatan....

Min mest sålda bok.

Det här är min mest sålda bok. En bok jag gjorde med den duktige journalisten Ingmarie Froman. Jag vet inte hur många gånger den sålde slut i Stadshuset, men flera nytryck blev det. Samtidigt är det den tråkigaste boken jag gjort. Ingmarie skrev väldigt bra men jag gillar verkligen inte att göra sådana här beställningsverk. Vi försökte hotta till boken men den blev en vanlig trist turisthandbok, i princip en skitbok utseendemässigt.

Jag har lärt mig en del av att göra beställningsverk. Det tillfredsställer en aldrig. Kanske något man ska acceptera pga pengarna, men samtidigt: Varför ska man göra det?

Huvudena rullar. Vi får se var det slutar? Nu är till och med kyrkan inblandad och idrottsrörelsen. På fiket idag sa jag något om att jag aldrig under femtio år varit med om att en kvinna tagit ett sexuellt initiativ mot mig och då började grabbarna berätta om att för dom tog kvinnorna alltid initiativet. Det lät som om kvinnorna överföll dom i baren osv, och då fick jag en lätt depression. Varför har aldrig en kvinna tagit ett sexuellt initiativ med mig på femtio år?  Jag blev ju häcklad, kanske berodde det på att jag var så ful eller ointelligent osv, men faktum kvarstår. Ingen kvinna har någonsin tagit ett sexuellt initiativ mot mig på femtio år. 

Nåt fel har man ju gjort, så enkelt är det.

Vi får gå vidare i livet. Jag körde löv i morse, kan det vara ett bevis på en ljusare framtid...


torsdag 23 november 2017

Torsdag


På något vis är det fel energier just nu. Jag är helt för att allt ska avslöjas, samtidigt blir man ju helt desillusionerad när tex sossarnas borgarråd avgår för sexuella trakasserier. Man tror ju liksom inte det är sant, samtidigt som alla ens kvinnliga kompisar kan berätta om allt från våldtäkter till sextrams, samtidigt som man själv knappt sett ett enda sexuellt trakasseri på tjugo år.

Och allt det här mörkret, som ska vara ljuset, suger så förbannat mycket negativ energi. Fler kommer att falla och min vän säger att de ska ersättas av bättre folk. Jag skulle kunna säga en del om det, vad som är den stora luckan, men det går inte att säga just nu, men det kommer en dag framöver då man börjar leta efter nya strategier för kvinnor och män.

Trevlig helg för övrigt.



tisdag 21 november 2017

Tisdag

Måndag är dagen då Twang är stängt. Då gör jag andra saker, som fixar en större utställning i Stockholm i mars, jobbar med annat.

På tisdag öppnar Twang, då träffar man de här unga, snygga gardet.

Om Ni undrar hur jag gjort. Zoomen på Gx80, jpg, 1600 asa, silver efex, dragit lite i kontrast och struktur, från neutralläget och sedan lite Agfafilm 400 stimu. Thats it.

måndag 20 november 2017

Andalusien

Strax söder om Malaga, i bergen, La Cultura, ett fint kulturhem, sprang jag på henne. I skuggan eller solen, lite av samma. En exponering, sedan slöt sig eftermiddagens ljus om henne och jag fortsatte trapporna ner mot dalen.

Blev det några bilder i år?

Jag har samlat ihop mina bästa grekbilder i en pärm. Jag ska jobba vidare med dom. Det känns som året som gick var en inkänning och nu, nästa år, 2018, då jävlar ska det bli åka av.

I år, hur många olika nivåer var jag inte på. Det privata, som då katten kom till vårt hus, vårt vackra sovrum, polarns veranda på Iraklia, naturbilderna, utsikten från vårt hus. Det tar ett tag att sortera, men lika förbannat är det ganska kul att leka med bilderna.










söndag 19 november 2017

Om att beskära










Jag tycker inte om att beskära, men ibland gör jag det. Jag tycker mycket av konsten som fotograf ligger i att sätta bilden direkt.

Montafondalen


Jag läser om Hemingway, som var en passionerad skidåkare, som brukade tillbringa vintrarna i Montafondalen, från slutet av november till påsk, skrivande, skidande, levande. Jag kan inte annat än älska denne fenomenale författare. Han älskade sina katter i Key West, han skrev otroliga böcker, noveller och var grymt förtvivlad i sitt inre.

Jag läser också Kristians Petris fina text i DN, hur han söker sig fram i Chatwins fotspår och jag kan känna den där lättheten man känner i väntan mellan två bussar, med sitt anteckningsblock framför sig, ensam och ändå med i världen, man bär drömmen om att det man skriver om ska bli något avgörande.

Och i samma text kan jag känna hopplösheten i det kulturella, som då Petri kommer till de byar som Chatwin skrev om en gång i tiden och hur lite befolkningen gillade vad Chatwin skrev.

Jag kan tänka på Eugene Smiths bild på barnet i badkaret, en bild som millioner människor sett och sympatiserat med, men familjen anser den förstört deras liv, vill aldrig mer se den publicerad. Konsten konstiga motsättningar.

Jag tänker på skillnaden mellan skriva och fotografera där mellan två bussar. Så mycket mer laddat det är att fotografera, så mycket mindre av världen man kan lyfta in i en bild om man inte är ett geni, så mycket mer skyddad man är med sitt anteckningsblock, så mycket det är som skiljer och ändå vill man dit, till skillnaden, till busstationen, till Montafondalen, till morgnarna med den fallande snön, tystnaden och känslan av att vässa sina instrument.

lördag 18 november 2017

Den bästa tiden

Den bästa tiden i mitt liv? Jag fick frågan av en polare. Jag kan bara svara på ett sätt. Den är nu. Jag har aldrig haft det bättre, friska barn, en underbar fru, en ekonomi som är liten men ganska säker, en blogg som just passerat två millionersstrecket, en kropp som är hyfsad, känner mig omtyckt och arbetet rör på sig på något märkligt sätt, ett hus i Grekland, två racercyklar, ett par skidor, två kameror, tre datorer, kärlek hela vägen

Nej, eller ja,  svaret är att min bästa tid är nu. Framtiden då? Den har ett kort perspektiv, max fem år åt gången och det som fyller min framtid är tanken på att bo i huset i Grekland, skapa ett nytt liv och ett nytt slags arbete, men ständigt arbeta, leva, reflektera, så svaret igen: Min bästa tid är nu.

Bilden är från vårt sommarställe vid havet som min styvpappa och hans pappa, min styvfarfar byggde själva. Ett vackert hus, hundra meter från havet där jag varje natt somnade till bruset från vågorna som slog mot strandens stenar och där jag varje morgon gick ut med min pilbåge för att jaga de osynliga björnarna eller gick till stranden och byggde en av mina alla båtar som alla sjönk då de skulle sjösättas. Troligtvis var det där jag lärde mig hantera det konstnärliga livets viktigaste beståndsdel: Konsten att hantera förluster.

fredag 17 november 2017

Digitalkameror


Jag gick igenom hur många digitalkameror jag haft. Elva stycken sedan 2006. Inte dåligt. Eller kanske är det dåligt?

Vilken var bäst eller vilken tyckte jag mest om?

Min första camera, en Canon S80 är den som kommer på delad tredje plats. Skitfin kamera med bra motordrift och till och med en liten, liten sökare.

Sedan kommer på delad tredje plats min Fuji 100s, det som jag inte gillar är att den är för långsam bitvis.

På andra plats kommer min Ricoh  med det fasta 28mmobjektivet som lätt görs om till 35 mm. Grym kamera och blixtsnabb. Eftersom det inte finns någon sökare har jag satt på min lösa 28 mm leciasökare on top of the camera.

Första plats och ganska så överlägsen är min Panasonic GX80 med pannkaksobjektivet på 20 mm, vilket blir som 40 mm i levande livet. Fantastisk kamera. När jag ställt av allt digitalt trams på skärmen så har jag en blixtsnabb kamera, bra objektiv, skönt format och väldigt tyst. Det är också den senaste kameran men den håller verkligen måttet och kostar ingenting att köpa. Det går till och med att jobba med rawfilerna i kameran,,

Tarifa

En gång i tiden, eller kanske fortfarande, är det sådana här vyer jag älskar att se. Bengt Björkbom hade en bild på Fotosidan, massa snack om att hans bild hade för utfrätta högdagrar och att det kunde lagas om han hade kört raw. Jag tog hans färgbild direkt från hans blogg och kasta in den i mitt Silver efex, blev hur bra som helst.

Tyvärr spelar det ganska liten roll vad man kör med, raw eller jpg, då det gäller högdagrar. Lösningen är ju att underexponera. I princip är det enda som gäller och fungerar. När jag körde film så såg man ju alltid till att exponera efter det mörka och nu då de tär digitalt efter det ljusa. Att lätta upp det svarta är hur enkelt som helst, men att få teckning i utfrätt vitt går inte. Så enkelt är det. Jag minns då man körde analoga kopior och försökte få tekning i det vita, belyste papperet, gjorde det mjukare, efterbelysning, tuscha med blyerts osv, alla möjligheter togs till vara och ibland gick det ändå inte,,så
kan det också vara. Svart och vitt är underbart, men kan vara svårt också.

torsdag 16 november 2017

Två sidor av samma mynt.


Jag går ner till det jag kallar arbetsfiket, det som ligger i botten på Skrapan. Det gamla skatteverket. Man märker hur tiden går. Mina barn, som bott 300 meter från Skrapan, har ingen aning om att det hette Skatteskrapan förr.

Jag tycker om att sitta här. Stolarna är fullständigt värdelösa. De går helt enkelt inte att sitta i, men jag ligger, halvligger, och funderar på de tunga frågor jag måste svara på. Livets tunga frågor är inte svåra, man kommer ofta till en punkt där man står med ryggen mot väggen och måste bestämma. Då bestämmer man, kräver ett visst mod, men då man bestämt, har man också en riktning.

Livet handlar så mycket om att ta ut en riktning. Jag har betat av många riktningar, tex som att ha min formtopp som skidåkare som 65 åring. Det hade jag, Nu har jag två beslut tagna, det måste bli en stor bok och det ska bli en stor utställning, men det är inte de viktigaste besluten.

De handlar om något annat. Hur man vill leva? Jag gick in på Skatteverkets tabeller och kollade vad jag får i pension, hur jag kan trixa så jag kommer att överleva och med lite trixande kan jag få ihop 12 lakan i månaden. Det lever jag på om jag inte reser så mycket. Sedan finns det som kallas bytesekonomin. Jag äter billigt på vissa krogar och dricker kaffet ännu billigare på andra.

Det är sådana beslut som är viktiga. De som handlar om livet, livets viktigaste beståndsdel, kommunikationen, det sociala.

Jag tittar på många nya fotografer, och mednya menar jag folk som är runt de fyrtio. De gör lite samma sak som vi gjorde, de söker sig till det som är bildmässigt, typ raggare. Det är lite underligt, kan man hitta några mer ointressanta typer än raggare, ofta helt insnöade och med trist syn på krökat och kvinnorna. Men, de är bildmässiga. Säg vad du vill, men Svenne banan som hetsar till jobbet med en mobil i näven är verkligen inte bildmässig eller intressant på något vis och där har vi nu fotografiets dilemma. Folk är inte intressanta längre. Alla känns ju som om de är klonade i samma burk och då kommer vi till det här med berättelen. Ta Ed van der Elskens Parisbok, fina bilder men det är ju texten, berättelsen som är det viktiga, denna text om armod och halvkrimmi, utan den texten hade bilderna stått sig sämre. Eller Tor Ivan Odulfs text till Strömholms Poste restante. Den sätter liksom upp en känsla och en ingång till bilderna.

Allting har liksom två sidor på myntet. Hur man än vrider och vänder på saker och ting så finns det en sida till, inte att förglömma.

Mentorskap 2018

Paris.

Min Mentor i fotografi var Christer Strömholm. Egentligen var vi ju vänner, men jag lärde mig mycket av honom. En del av fotografi, men mest om livet, hur man förhåller sig.

Nu har jag under några år tagit människor till mitt Mentorskap. Under ett år följer jag deras bilder, snackar om livet, för väldigt mycket i bild handlar om att snacka om livet. Vi pratar även om teknik och förhållningssätt. Jag tror, eller rättare sagt, jag kan se att det har betytt mycket för dom som varit med, på samma sätt som det betytt mycket för mig. Ett slags givande och tagande, ett slags kamratskap som fortsätter även efter mentorsskapsåret.

Så, är du intresserad att utveckla din fotografi under ett år så kom gärna med i gänget. Vi arbetar på nätet, träffs då det fungerar. Vill du ha mer info, så skriv till mickeberg@hotmail.com
Priset är 10 000 kr för ett år och du börjar i samma ögonblick som du betalar.

Den moderna stressen

Den moderna stressen.

onsdag 15 november 2017

Får jag gnälla lite?

Hornsgatan, på den tiden hette kaféet Java Det var ett ställe med en övervåning där det bitvis var ganska trångt till taket och där jag en gång eller kanske två, ställde ut mina bilder. Jag har ställt ut på en del kaféer, typ Java, Kaffebar, Skåningen, Giffi två ggr, kanske några till. Svårt att komma ihåg.

Vad ska jag gnälla om då? Jo, att jag är så förbannat förkyld och varifrån kommer det? Hur kan man bli förkyld bara så där,,så ringer polarn, Madamme från Naxos, alla sitter ute i T-shirt, 25 grader varmt men många är förkylda, däckade, det är fukten,,,

Skönt att höra, att man inte är ensam.

Det är bra att vara sjuk ibland då går man igenom allt, om o om igen. Polarn från Grekland ringer och berättar att han opererat sig för prostatacancer men nu var på benen. Vid den här ålder , som min, har fan hälften av polarna opererat sig och alla klarat sig bra. Något att komma ihåg. Sjukvården har blivit fantastiskt bra på vissa cancersorter.

Den andra polarn snackar om att byta knä men först ska han njuta av sin nyinköpta åsna.

Herre Gud vilka polare man har,

Sedan, idag läste jag om hur det börjar snackas om hyrorna, det nybyggda. Hur jävla svårt ska det vara att förstå? Jag vet inte hur länge jag och mååååånga andra snackat om det här vansinnet att bygga nytt som är svindyrt och hur förbannat trött är man inte på det här snacket om att marknaden ska sköta bostadsmarknaden och hyressättningen. Det är ju en rent imbecill tanke. Staten måste gå in och styra. Marknaden är ett gäng rufflare som har noll samhällsansvar, typ bankerna. En mer eller mindre kriminell verksamhet idag.

Nåja, nu mår jag lite bättre när jag fått gnälla eller skälla, vad det nu är för skillnad?

Förkyld



tisdag 14 november 2017

Portionera ut försiktigt





Berlin, jag har bott på båda sidorna om den gamla muren och haft labb i Öst. Sanningen är ju den att jag aldrig trivdes riktigt i Berlin, fin stad, skön stämning men för ful på något vis. Jag är mer för Medelhavsstuket.

I alla fall, jag portionerar ut hejdlöst nu. Jag är inte mycket för att ligga på grejer, vill komma till botten av lådan och gå vidare. På något vis gillar jag mina egna bilder. Hur man än vrider och vänder så hör dom ihop med mig på något vis. Dom är slarviga, vilda och ganska närvarande, även om det i långa perioder inte alls varit någon närvaro,men som ni vet, kameran ljuger och man kan svänga till det mesta med rätt inställning. En sann historia är bra, en historia som påverkar är ännu bättre.



Alltid en utställning



Gamla böcker