tisdag 31 oktober 2017

Grekiska bilder och ett objektiv

Zimbabwe

Jag fick min pannkaka, 20 mm idag, snacka om att det är en bra glugg. I princip den enda man behöver. I alla fall så sålde jag lite bilder och ides inte ta så hutlöst betalt för dom utan jag skrev ut dom på Crimson, 50/70, poster och det funkade hur bra som helst. Jag blev så inspirerad att jag gjorde 25 bilder till i 50/70 som jag ska hämta och ta till Grekland för utställning.

Det är ju löjligt billigt att skriva ut på poster på Crimson och skitbra blir det. Jag tänkte också på Anders utställning i Spanien, hur han hade satt en hel del bilder direkt på väggen och ganska glest mellan. Jag tyckte det fungerade. Kontaktkartorna som också var en del av utställningen är ju alltid kontakter, där handlar det mer om att man följer en tanke och en rörelse.

Jag är ju Mentor för folk på en folkhögskola och nu börjar det hända grejer och anledningen till att det händer grejer är att deltagarna börjar producera. Jag fattar inte att så många inte fattar det riktigt, att konsten med konsten är att arbeta, producera. Det finns ingen människa som kan förhålla sig till något om det inte görs något.

Det var dagens devis. Annars måste jag berätta om min kompis musikern som kom hem med turnebulan vid tvåblecket på morgonen och det är kallt ute och en liten tjej på typ sjutton bast sitter och hänger på en bänk. De lastar ur bilen och till slut går de fram till den lilla tjejen och frågar hur hon mår. Hon är ganska dyngrak men de erbjuder sig att köra henne till Medborgarplatsen och tunnelbanan för hon bor tydligen i Vällingby. På vägen dit piggnar hon till  och min polare frågar henne hur gammal hon är och då börjar tjejen att skratta och säger: trettiofem och trebarnsmor.


Anders Petersens färgbilder


Anders P ställde ut på Fotofestivalen, Photo Espana,,,bilder på kontaktkartor och det blev en bok också, se länken.

Ser fint ut, alltid kan man lära något av det också.

micke berg instagram

Micke berg instagram

Morbror o jag

Min morbror Kurt och jag. Vormträsk. Häromkvällen snackade min fru och jag om framtiden. Boendet, vad man vill göra och en sak som slog mig så klart är att ju äldre man blir, desto färre vänner har man. Nu då Söder slås sönder i gentrifieringen så försvinner vännerna också. De flyttar någonstans och kommer aldrig åter. Till slut finns det en eller två kvar och det man har som familj. Det är en märklig känsla, lite otäck.

Ser att Anders P ställt ut sina stora kontaktkartor i Spanien och vunnit något pris dessutom. Givetvis finns det en del som skriver om det, men inte i Sverige, så klart. Filmen, Himlens mörkrum går bra, får väldigt fin respons och finns på Svt play, borde ni se.

Läser om boendet, att det börjar krisa nu. SÅ konstigt, då en trea kostar typ 17 000 kr i månaden. Nu har jag annars gått igenom alla mina hårddiskar och läst igenom min blogg. Det är märkligt att jag haft 2 millioner läsare sedan 2007 då jag drog igång och jag känner mig lite stolt över bloggen. Nu finns bara den andra delen av bloggen kvar, men om du vill, läs den från början till slut.

Det är det historiska som är det viktiga. Jag kan se att jag skrev om det som nu sker, redan 2012. Det är ju hemskt, tröttsamt, att man kan se vad som kommer att ske och ingen händer,,,,

Min slutsats efter att ha kollat igenom alla hårddiskar och läst igenom bloggen, är att nu är det nog, nu får det bara bli nytt i fem år.


måndag 30 oktober 2017

Himlens mörkrum, nu på svt play

Nu på svt play, filmen om Jean Hermansson, måste ses.

Days goes bye

Jag hör min röst på tvn, en trailer för Jean Hermanssons film på fredag, 2000 i Tv2. Nils Petter Löfstedt har gjort den fina filmen.

Jag kör igenom mina gamla bilder, letar runt i hårddiskar, men jag har ju gjort det så många ggr nu de senaste åren så det finns inte så mycket att hämta.

Jag kollar på Davd Alan Harvey, som flyttar ut ur sitt loft i Brooklyn. Ett hus där en massa konstnärer och fotografer bodde och arbetade, lite som Kapsylen på Söder i Stockholm. Gentrifieringen slår till överallt.

Men, som den 72årige fotografen säger. En period i livet är över, nu kommer en annan. Han håller för övrigt ett grymt tempo, folk hemma och överallt hela tiden. Fullt på alla workshopar och då vet jag att han tar 25 000 kr för en workshop, tro fan han har råd att bjuda på öl och sedan har han folk som hela tiden filmar honom med mobilen och så lägger de upp det på hans Instasajt , Instastories.

Det blir ett otroligt flöde och mellan det plockar han en bild här eller där. Själv var jag ute någon timme igår och körde med nya kameran, givetvis blev varenda bild skit, inget att ha och det är den stora grejen, den stora skillnaden mot dessa Instastories. En stillbild kan man aldrig lura sig till att tro att den är bra. Det finns bara två lägen, mycket bra eller dålig, för en bild som är mitt i mellan, lagom, är en skitbild. Man kan inte publicera skitbilder,men halvbra Instagramstories fungerar för det är film och det är nästan alltid roligt att se på något som rör sig.

Skit samma, det enda som gäller för stillbild är att det måste vara kanonbilder, halvbra har inget som helst värde.


söndag 29 oktober 2017

Trimma o trimma

Det tar en dag att trimma in en ny kamera. Jag köpte också en pannkaka på 20 mm till kameran. Det är en favoritglugg, motsvarar 40 mm på en gammaldags kamera. Annars har jag ägnat tiden åt att försöka få ordning på Instagram. Jag fattar tex inte hur man får in klickbara länkar på Insta..det verkar ju fan omöjligt.

Det är ju helt klart att den nya grejen är Instastories, det är där man får publiken. Jag har nästan tusen följare på Insta men jag blir helt knäckt då jag ser att en del har typ 45 000 pers som följer dom. Vad gör jag för fel? Tusen följare är ju skit, det är ingenting.

Mer stories, engelska, kanske mer naket,,,inte fan vet jag. Inte duger det med att visa kattbilder. Det leder ingenstans. Hela mediasituationen är makaber. Jag vet inte hur jag ska göra. Jag lämnade ju Facebook för jag står inte ut med den dränering som den sophögen är. Det finns ju massor med människor som bara kontaktar sina vänner över Fejan.Varför gör man det? Skriver god morgon och god kväll,,,o stannar på den nivån.Jag ville ju ha så mycket läsare som möjligt men man orkar inte med det på ngt vis. Nu öppnar jag bara Facebook då jag ska göra reklam för en bok, utställning eller då det blir dags för uthyrning av Naxos,..

Så är det med det.

Jag läser om boendet. Man kan känna rejäl förtvivlan. Jag sitter med polare i femtioårsåldern som inte längre har lyor. De bor i andra hand och det är ju helt fruktansvärt. En typ tog 12500 kr för en liten etta på tjugofem kvm i kvarteret. Det är ju kriminellt. På samma vis är det med bankerna. Hur mycket pengar ska de få tjäna? Samtidigt så bygger man som fan och inget kommer folk att flytta in i, det är helt enkelt för dyrt. Jag fattar inte var det här ska ta vägen. Vi lever i ett fullständigt oschysst samhälle där de rikare bara blir rikare och tvärtom.

Jag känner dock lust att plåta igen och det är kul. Var jag ska ställa ut är en annan fråga? Det får väl visa sig, kanske när jag är död eller så,,,jag säger som alltid, vi får se i morgon.

MENTORSKAP 2018


MENTORSKAP 2018.

Om du vill att jag ska följa din fotografi under ett år så är det dags att slå till nu. Jag precis avslutat 2017 års deltagare och nu är det dags för ett nytt gäng. Jag följer din fotografi, vi arbetar över nätet, träffs ibland in real life som man säger och försöker hitta ditt eget, personliga språk. Det handlar om att du verkligen vill söka och utveckla ditt bildseende och din teknik, din förmåga till att komma i kontakt och närvara i bild. Vad du gör för bilder är inte det intressantaste, utan att du vill komma vidare, längre och bli mer utvecklad som fotograf.

Är du intresserad, skicka ett tiotal jpgbilder  till mig på mickeberg@hotmail. com  så får du veta mer om mentorskapet.

lördag 28 oktober 2017

Resor, hit o dit..



Jag kollar resor. Fem hundra spänn för att åka till Aten med SAS. Det kostar ju mindre än att åka taxi till Ikea från Söder...märkligt. Idag konstaterade vi helt rått att de krogar som man för tio år sedan tyckte var skittröttsamma i sin snobbighet är de krogar man går på idag, för de nya krogar som dykt upp i våra kvarter är sannerligen helt supersnoffsiga. Kort sagt: extremt töntiga.

Jag trimmar upp kameran, blir bra det här. Det gäller bara att stänga av allt elektroniskt tönt. Jag blir allt mer övertygad om att det perfekta fotografiska rådet är det jag såg igår i handboken. Stå lätt bredbent och tryck av försiktigt utan att skaka på hand.

Bilderna, ja det är det vanliga, billigaste zoomen, jpg och lätt bredbent.


Kamera och film och snart november

Jag köpte en ny kamera, med lite zoom. En Panasonic GX 80, väldigt fin på många sätt. MEN, en massa totalt överansträngd elektronik. En grej som jag ruttna på direkt är det här att man kan låsa och fixa med grejer på skärmen. Totalt värdelöst. I mitt fall blir det så att om jag tittar i sökaren så flyttar min näsa skärpeindikatorn så den kan hamna var som helst, vilket innebär att jag hela tiden får kolla var den ligger och flytta den. Enda lösningen blev ju att stänga av allt sådant trams. Nästa grej som retar mig är någon slags inställning som gör att man kan lägga på skärpan var man vill efter man tagit bilden. Dvs, fotografi blir liksom inte längre ett hantverk utan en maskin gör jobbet hela vägen.

Jag är så gammaldags att jag anser att en fotograf ska kunna exponera och pricka skärpan själv. Jag är inte intresserad av att kameran ska lösa allt, jag vill kunna själv som små barn säger. Idag ha rju fotografi och teknik gått så långt att man kan göra allt i kameran, man behöver inte ens ett Photoshop, jag har inte photoshop längre och det där tjatet med raw, vem använder raw, det är ju helt väck, helt meningslöst. Det stora problemet med bilder är ju skärpan, resten, typ upplösning osv är ju helt fantastiskt i en jpg,,skärpan är vad det handlar om och den måste man sätta själv.

Annars var jag på Zita och kolla in Himlens mörkrum. Fint att se på stor duk,kommer på tv på fredag, tv2.

torsdag 26 oktober 2017

I gryningen,,,

Mullvaden 1977.78. Vi bodde högst upp, i en etta utan lås på dörren. Det fanns inga lås på några dörrar då jag tänker efter.

Min vän i Portugal frågade mig om bubblan, den fotografiska bubblan. Förmågan att bara se sig som en fotograf, som en berättare, som en som går omkring och bara gör bilder. Mitt problem, om det nu ska kallas problem, är att jag gör för mycket. Cyklar, skidar, skriver, plåtar, reser. Man måste sortera. Cyklar jag så måste jag fotografera cykling. Reser jag så måste jag fotografera resan. Skidar jag måste jag fotografera skidandet.

Man måste välja vad man är, vad som är fokus, hela tiden. Man måste ha fokus 24 timmar om dygnet. När man vaknar är man fotograf och då man sover lägger man kameran under kudden. Man sysslar med bild hela tiden.

Det är inte så lätt då man hållit på i femtio år, men jag måste säga att just nu, i denna höst kommer lusten tillbaka. Jag har prövat så många olika grejer och insett att det är fotograf jag är bäst på.

onsdag 25 oktober 2017

Talk about färg




Filmen om Jean Hermansson, premiär på fredag, Zita, 20 00

Filmen om Jean Hermansson har premiär på fredag 2000, Zita. Tro det eller ej, men jag finns med i kulisserna.

Panasonic GX80

Baren med den bästa servicen. Idag bestämde jag mig för nästa projekt. Några år i vinden, solen och sensualismen. Jag ska göra en bok i färg och svartvitt om de grekiska öarna. För att fira det köpte jag en Panasonic GX80 med en zoom på 28 till 68 mm,,,så nu har jag en Ricoh Gr och en Fujufilm 100s och denna nya kamera. På något vis känns det som en för mycket. Funderar på att sälja min 100s, den är ju chanslös mot Ricohn som är dubbelt så snabb och smidig,,,vi får se,,,

Det regnar, jag firar med kaka och kaffe,,,

Att bo är att dö en smula

Volvo o Headskidor. Jag vacklar mellan att återvända till Naxos i januari eller åka skidor, troligtvis blir det Naxos nu då jag inte tjänar pengar längre på att åka o plåta vinter.

Läser om bomarknaden. Man kan ju börja grina för mindre. Det byggs jättemycket och i princip allt är för dyrt. Såg att snitt priset för en nybyggd etta i Sthlm är 9200 kr.  Är det ett dåligt skämt, eller? Och de som sköter byggandet i Sthlm skyller konsekvent på varandra. Varför tar inte staten över o bestämmer att en etta får kosta si o så mycket, typ 3500 kr, o end of discussion. Herre Gud, att bo är ju början till ett vettigt liv. Det måste ju prioriteras.

På Naxos är det strax över tjugo grader, jag var givetvis en idiot som åkte hem till Stockholm men jag fick ju vara med på SPEGLA, väldigt bra arrat. Sedan var det ju Planket i augusti, oxå helt perfekt. Jag ställde ut en del av mina Mullvadenbilder någon månad i somras så helt dött har det väl inte varit. Jag fick en fråga om jag hållr föredrag och berättar om mina bilder. Svar ja. Kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

Jag har ju dragit igång MENTORSKAP 2018 också, så vill du få dina bilder bedömda under ett år så kontakta mig på mickeberg@hotmail.com

tisdag 24 oktober 2017

Lars Dareberg lägger ner sin blogg

I helgen hälsade jag på Lars Dareberg i Norrköping. Jag visste inte då att han lagt ner sin blogg. Hade jag vetat det hade jag tackat honom för allt fint han skrivit och allt jävla arbete han lagt ner. Han har varit en av de lysande fyrarna. Han och jag startade skriva blogg samtidigt och vi har skrivit som några jävla illrar. Han har ju beskrivit hur fotojournalistiken mer eller mindre monterats ner i Sverige och jag har skrivit om det jag upplever på min front. Vi har både haft mer eller mindre 2 millioner läsare under dessa tio år vi hållit på.

Lars, jag kan bara buga och tacka. Det har alltid varit en ära att läsa dina hederliga, ärliga texter. Lev väl, varma hälsningar.

Micke


Öppnat bloggen igen...

Jag fick alldeles för många mail om att de blev ledsna över att jag stängde bloggen, så jag öppnar den igen, tack i alla fall för en fina respons, den värmde,,Jag visar några bilder om kärlek...



fredag 20 oktober 2017

I VÄNTAN PÅ VAD DÅ?





En bakgård och en några lakan

Maria prästgårdsgata på 80-talet. Jag var ofta på den här gården. Det fanns ett skivbolag i gårdshuset och min dotters mamma hängde tvätt på bakgården. Jag tänker på sång då jag tar en morgonvandring i Vita Bergen.

Jag är nog inte ensam men jag förstår inte den här tiden. Det är som allt sunt förnuft runnit ut i havet och alla onda mänskliga sidor exploderat. Jag längtar bara efter att få sitta ner, se en människa i ögonen och känna att livet är vackert, människan god och framtiden ljus.

torsdag 19 oktober 2017

Kattmötet



Vilken tid vi lever i. Finns det något numera som ändå är hyfsat bra? Jag börjar faktiskt tvivla?

tisdag 17 oktober 2017

Friends on the road







Många bilder vet man inte vad man ska göra med, men de kan vara fina ändå.

måndag 16 oktober 2017

Fika är viktigt



Times goes bye, men fika har alltid varit viktigt.

Days goes by


Min dotter fyller snart år. Om ett år till är hon trettio. Jag funderade ett tag på vad jag gjorde då jag var trettio, år 1979. Året efter ockupationen av Mullvaden. Då hade jag varit på turné i Europa med Jordcirkus och började göra mig klar för att dra upp mot Skogsnäs i två år. Märkligt, livet, men vilken lycka att jag ändå tog de här bilderna på min dotter. Jag säger bara en sak: Se till att plåta mycket. Om Ni inte gör det så finns det heller inget att minnas och njuta av.

Tim och Charlie

Tim hette ett ställe på Timmermansgatan. Det drevs av två serber, Charlie och hans brorsa. Det var ett ställe i två våningar, nära där jag bodde på Rosenlundsgatan. Jag tror vi snackar åttiotal. Hela krogsvängen för min del började på sextiotalet, Blekingegatan och Kristallen eller Pelikan, där jag från mitt sovrumsfönster såg hur folk köade på söndagen för att få komma in, sedan gick repan över Lilla Paris på Renstiernas gata, ett hak där Slas ofta åt lunch med någon polare. Jag flyttade från Blekingegatan, ner till Rutger Fuchs och därifrån vidare ner till Rosenlundsgatan i mitten på sjuttiotalet.

Det var då jag började hänga på Tim. Jag umgicks med ganska kriminella lirare på den tiden, bland annat polarn som trimmade hojarna åt Hells angels. Det var en stor, snäll snubbe som körde buss på nätterna då och då. En kväll eller snarare natt, klockan närmade sig midnatt då den stora röda bussen stannade utanför Tim och hojpolarn dök upp. "Häng med, vi kör en repa på stan och kollar in läget". Det var inte mer med det än att vi tog hans SLbuss och körde ner på stan och kolla in läget.

En annan gång satt jag och käka lunch vid halvtolvtiden, min motorcykel stod parkerad utanför. Då landar en stor amerikans cabriolet och i den sitter tre typer som såg ut som tre ur Björnligan. Snacka om biffar och snacka om tatueringar. De går in på Tim och tvingar bruden bakom disken att göra tre stora groggar som de sveper på en minut, sedan går de tillbaka till cabrioleten och jag inser ju att det kommer att gå åt helvete för han som kör gasar som fan och får inte i automatväxeln och plötsligt skenar den stora bilen rakt bakåt över min hoj. Jag lackar till ordentligt och rusar fram till Cadillacen och frågar hur fan det är ställt och biffen bakom ratten tittar trött på mig. " Det har får du pröjsa för, säger jag". Biffen kollar på snubben som sitter bredvid och det är tydligen han som gängledaren.

Gängledaren är en cool typ, garvar och säger till mig. " Har du någon försäkring?", allt detta på någon slags  klingande finlandssvenska. Så garvar han igen. " Hur mycket ska du?". Han plockar upp en sedelbunt som är typ en decimeter tjock med bara tusenlappar och skalar av två. "Är det okej?" Sedan garvar han igen och säger" Du är en bra typ".
Samtidigt lyften den andra ur Björnligan upp min hoj som den vägde typ fem kilo och ställer tillbaka den på stödet. På gatan skriker tanterna, ring polisen, ring polisen och jag kollar på hojen. En liten buckla på skärmen så två tusen är bra pröjs. Sedan drar de iväg i en rivstart.

Dagen efter läser jag tidningen. Då har piketgruppen stormat dom utanför Södertälje. Det var tydligen tre långtidsdömda som var ute på rånturné efter att ha rymt från något finländskt fängelse.

Ja,, se hur det kan gå.

söndag 15 oktober 2017

Det var nog innan 1980, eller var det senare?


Det var långt innan Skånegatan var uppfunnet, ja, det var långt innan bostadsrätterna fanns, det var långt innan Nytorget fick en plastmatta så alla ungas äschlen kunde slipas till en likadan formmassa.

Det var långt innan det var kombinationslås på dörrarna, det var den tiden då man gick in i en port, gick alla fyra eller fem trapporna upp, kollade på brevlådorna, var ett namn borta så öppnade man brevfacket, spanade in, skrek genom luckan och hörde ekot. Var det ett bra eko visste man att barren var tom och då knatade man ner till ingången, läste vem som ägde kåken, ringde upp ägaren och inom en vecka hade man en ny lya att bo i.

Det var innan kärnkraften, kanske, men det var varmvind och kallvatten som gällde, oftast.

Nytorget, Skånegatan var blekfismarken. Det som gällde var hörnet vid Mariatorget, Stopet, Vikingen och 66:an, som på den tiden inte hette 66:an. Gud förlåte mig, men jag ska ändra då jag minns det rätta namnet på krogen. I alla fall, det var ofta jugoslavisk plansktek som gällde. På Lilla Maria och på Rosenmaria, var det absolut den där jugoslaviska planksteken som gällde. Den var knallgod.

I alla fall var jag en natt på Vikingen, en kvinna hade föreslagit mig att jag som var lite erfaren skulle informera henne om det sexuella, troligtvis hade det något med införandet att göra. Hon hade en pojkvän och tyckte det var lite körigt och tyckte att jag skulle praktisera lite sex med henne. På den tiden var man ju inte gift och  hade heller inga större betänkligheter då det gällde det amoraliska.

I alla fall, vi sitter där, då det stormar in ett gäng från 66:an, som nu inte hette 66:an, och försöker råna vårt hak. En snubbe hade pilbågen med sig och avlossade någon pil i väggen som sedan när historien omberättades på olika krogar med tiden, kom att bli en massa pilar. Kanske hade han uppfunnit den första pilbågemaskingeväret, men jag som var med såg att det var bara en pil.

Nå, det blev ett helvetes liv och ut åkte rånarna och det sket sig med det sexuella, men då gick jag vidare till Stopet där jag träffade en snubbe som lira falskt och vi började snacka fotografi och han kolla på min Leica och jag var ölsugen och han sa att det var ju en jävla schysst kamera och jag sa konstigt nog att han fick den för en tova om han kan langa upp en på stört och snubben knäcker mig. Ur innerfickan langar han upp en tova och Leican byter ägare.

Jag tror jag drack många öl den kvällen, o dagen därpå var jag inte heller ledsen. Jag hade ju två Leicor till och i sedvanlig ordning så lyckades jag komma över den fadäsen också. I alla fall, snubben blev glad, men några bilder tog han aldrig.

Ja, så på lördagen gick jag ner till 66:an, som nu inte hette 66:an och åt lördagslunch. Jag gjorde alltid det. I det torftiga lokalerna som Ralf hängde sina bilder i, fanns det sköna röda soffor där man drog i sig något jugoslaviskt. Vet inte varför det alltid blev något jugoslaviskt krubb, det var alltid så bra kött. Gott som fan och snubben som hade affären under mig på Rosenlundsgatan sålde kött, hästkött stod det i doran och han gick ju så klart i konken och hans butik ersattes av värsta skinnbutiken.

Jag tror jag måste åka bort o spana in kvarteren en dag, men misstänker att det är lika gentrifierat som Nytorget och då är väl den där skinnbutiken någon jävla grönsakshandel där man säljer grönkål från Åre,,

Nåja, så var det då 91:an, som alltid har varit ett rövarställe. Där blev det också jugoslaviskt och där träffade jag ju den gamle torpeden Jocksic( troligtvis felstavat) men han sköts ju på Solvalla och jag plåtade det jugoslaviska boxningslandslaget åt honom en gång i Eriksdalshallen men blixten knasa så det blev inga skott och varje gång jag såg honom, två meter lång och 140 pannor, så ducka jag bakom bilarna. Just därför, kanske han har kvar någon som minns och kräver bilderna på det jugoslaviska landslaget, som fortfarande sitter på 91an, så innan jag går dit igen måste jag spana utifrån.

Ja så kom Hannas, med den där råmande kon, men ni hajar ju: En råmande jävla ko, vad är och var det mot pilbågar, jugoslaviska biffstekar eller maffiatorpeder...snacka om att det spårade ur,,,

Och krogen hette Gropen,,,se, man är inte helt tilltad i pallet (ännu).

Jag och Nytorget


Jag och Nytorget

Jag kliver ut ur vår port på Katarinabangata. Jag ser nog ganska tät ut med min solbränna och min dunjacka som kostar 200 kr men som alla tycker ser svindyr ut. Jag har schyssta braller och snygga skor. Det sitter en hel del turister på fiken utanför vår port och jag börjar gå mot Nytorget. Jag går på Skånegatan, Stockholms kanske hetaste gata. I princip bor vi på Skånegatan även om vår gata heter Katarina bangata. 

Det här gatorna var gator som jag älskade en gång i tiden. Det var gator som hade allt. Idag har de ingenting förutom konformism. Allt och alla är likadana.

Jag minns en polare som ofta fick ångest då han skulle passera Nytorget, alla var för snoffsiga, han kände att han inte passade in. Jag behöver inte känna det, men jag får lika förbannat panik. Jag är ju ändå Kungen av Söder. Av alla dessa människor jag ser kan ingen Söder bättre än mig, ingen har bott här längre än mig. Jag ser turister som långsamt vandrar Skånegatan inget ont om dom, och jag ser massor med människor i fyrtio, fyrtiofemårsåldern som ser ut som de kom från samma äggkläckningsmaskin.

Hur kan något radikalt skapas i en sådan här stadsdel där alla är likadana? Givetvis ingenting. Hela Skånegatan och Nytorget är en bluff. Det är en kuliss för ett  liv utan motsättningar. Jag ser inte en knarkare, ser inte ett fyllo, ser inte en gammal människa, ser inget avvikande förutom tiggarna och dom ser man ju i alla fall inte.

Vad är det man ser? En massa affärer som säljer nyttig mat. Går in på gamla posten för att köpa bröd, en halv limpa kostar 53 spänn,,,,är det kul, eller?

På vissa fik sitter folk och käkar någon nyttig jävla jordmat för skitmycket pengar och skitsmå portioner. Det är nästan så jag ruttnar och har lust att skrika: För fan, ge mig en korvmoj. En slang med senap och rödsås. 

Jag pallar inte att gå Skånegatan, genar över Nytan och tar mig till en bakgata. Bondegatan, Herregud, det som en gång var ett träsk, ett dike, är idag lika sabbat som Skånegatan. Nästa gata, Åsögatan, samma visa där, ett tankarnas malariaträsk även om det inte stinker lika självgott som Skånegatan eller Bondegatan. Jag lyckas fan få se en pensionär på Åsögatan och då är det inte en selfie av mig själv jag ser.

Kocksgatan lugnar ner nerverna lite, men även där ser jag hur alla gamla schyssta lokaler blir grönkålsställen. Jag har återigen lust att skrika: ge mig en korvmoj.

För två dagar sedan satt jag med min fru vid havet, på Diogenis. Vi hade paralian, gågatan bredvid oss, några vänner, lite folk som promenerade, olika sorters människor, inget grönkålsställe men förbannat bra mat utan tjafs och jag njöt av livets  befrielse. Min fru, vännerna, bra snack, himlen och havet. Ett skapande klimat. Vi gick på en utställning, ingen vidare konst men precis som hemma så är utställningar mest ett sätt att få gratisvin och umgås en fredag eller lördagkväll.

När jag kommer ner till Götgatan och svänger till vänster passerar jag fyllestället, där sitter dom man inte ser på Skånegatan. Där finns ju inte heller något att hämta även om romantiska fotografer med fylleproblem kan tro det.


När jag återigen svänger in på Katarinabangata, dvs nästan Skånegatan, så inser jag med största tydlighet att här finns inget mer att hämta. Man kan lika gärna gå och ta sig ett varmt bad och planera för något annat.

Söndag i Stockholm

Ugglan står kvar nere i Naxos och funderar på livet. Gillar ugglan, den första jag ser då jag vaknar på morgonen. Vaknar i Stockholm, ingen bra start på hemresan. Inbrott på kollonistugan, bara vandalisering. Typiskt jävla ungt slöddergäng, ungefär samma typ av nötter som jag en gång såg under Skanstullsbron som på några minuter sprang genom hela parkeringen och slog sönder så många bilfönster som möjligt. Jävla töntar, tacka vet jag pundare som den typen som tog sig in i vintras, städade efter sig, lämnade ett meddelande och bad om ursäkt men hon orkade inte sova ute mer. Sånt värker i ens hjärta.

Går till Skrapan för att jobba, dörrarna har gått i baklås,  ingen kommer in, går på ett fik i närheten, beställer en espressomacciato, och får en cappochino eller vad fan det är,,,hur fan vore det om man lärde sig jobbet innan man ställer sig o gör kaffe,,skit samma, läser Åsa Mobergs bok som jag hade  stora förväntningar på, men efter hundra sega sidor, som dessutom påminner väldigt mycket om en annan bok hon skrivit, så känner jag mig lite besviken. Hon levde ju med Tor Ivan Odulf, Strömholms kompis, men deras relation verkade ju inte var så speciellt bra under den här tiden då de bodde i Vita Bergen.

Nåja , solen skiner dock och det här jävla kaffet ska väl gå ner. På den politiska sidan så verkar ju Trump helt ha gått bananas, dags att spärra in fanskapet och här i Sverige har ju Moderaterna äntligen blivit samma sketna moderater som de alltid har varit. Ni vet, de bara står för skit och elände och historiskt sett vet vi ju vad de har i påsen. I princip har de varit emot alla förbättringar för vanligt folk, typ kvinnlig rösträtt osv,,,Jag uppskattar att de har trätt fram  och visar sina rätta, sketna feja.

Nog om det, I am back, nu satan blir det inte många lugna stunder.

onsdag 11 oktober 2017

Häst och en tanke om beskärning

Strömholm beskar alltid sina bilder uppe och nere då de var stående. Koudelka jobbar i vidformat. Det är ganska betydelsefullt hur man väljer format, långsmalt eller ej Jag tycker inte om det här 4:3, föredrar det klassiska som filmen hade. Ibland prövar jag också det bredsmala formatet, men lyckas aldrig hålla kvar vid det.

En annan grej är att jag vill att varje bild ska vara singular, inte ingå i något kotteri med andra. Har alltid föredragit utställningar med singelbilder, rak rad, inga krångligheter. Det ser snyggt ut då man travar bilder på olika sätt på väggen, men den stora förloraren är singelbilden. Jag gillade Strömholms  utställningar, bilder på rad, rakt, inget jävla tjafs med att bygga hela väggar med bilder.

Smaken är som baken, men jag föredrar raka linjer, singelbilder. Det är lite som tidningslayout, vissa vill lägga text i bilderna, ser bra ut, men i mina ögon blir det mest skit. Det är en bra metod då man har dåliga bilder för ingen ser hur dom ser ut i sörjan.

När de sk konstnärerna började arbeta med fotografi så startade de nästan direkt med stora bilder, riktigt stora bilder, och en utställning kunde vara typ fem bilder a 70/100 cm. Jag minns en som gjorde så och sedan hade färgat alla bilder röda. Det gick ju hem, men fotografierna var skitdåliga, nån husvägg vill jag minnas, men rött och stort och recensenterna la sina pannor i djupa veck och det skrevs.

Raka linjer, inget tjafs, lite på verket, ge det utrymme. Nog om det. I går visade Ulf Simonsson, den gamla fotoskoleeleven och DN-fotografen lite bilder från Fotoskolan. Arbetsuppgifter helt enkelt och jag vet inte vad jag ska säga. Det han visade, fem porträtt av folk som arbetade eller väntade på något, spöade nästan allt jag sett de senaste tio åren och det som slog mig så starkt var kopiornas klang(Agfa brovira). Fantastisk gråskala och det var och är svårt att påstå att fotografi går framåt när man sett hans bilder. Suveräna helt enkelt.

Ja,  vi är på väg hemåt. I Stockholm till veckan och Twang är ett säkert ställe där man ser mig eller på arbetsfiket i Skrapan. Ciao.

tisdag 10 oktober 2017

Tisdag, Naxos, sol och katt.



Naturen är som en religion, vacker och brutal.
Jag har alltid strävat efter att ha en svart botten i mina bilder och sedan försökt lyfta det ljusa mitt i bilden, men svärtan har alltid varit det viktigaste. Att det finns en tyngd, ett allvar och sedan det ljusa, som ska föreställa en möjlighet. I naturen är det svårare, den går inte att kontrollera på samma sätt som människor.

Det trodde jag inte, men så är det. Naturen är vildare än människan.

måndag 9 oktober 2017

Söndag, höst, måndag, sommar, tisdag.....



Igår, då jag tog de här bilderna funderade jag mycket på min fotografiska tidsålder. Jag har ju bara befunnit mig hela livet i den dokumentära tidsåldern. Igår funderade jag på varför då vi kollade in den där sköldpaddan som seglade till havs. Alla och jag säger ALLA, stod och filmade med en mobil.
Vad är då vitsen att jag också gör det? Kanske gör jag det bättre, men lika gärna så kan någon annan göra det bättre, så det känns ganska meningslöst att längre hålla på med det dokumentära. Dessutom berättar texten om det dokumentära mycket bättre än bilderna. Eller filmen. Ska man hålla på med det dokumentära så krävs det något bakom ryggen, någon som skriver och någon som publicerar. Det är ett JOBB och man kan inte jobba gratis.

Jag har länge funderat på att plåta i färg som Miro, helt fritt, helt utan krav, bara som flödande färg. Det är något som tilltalar mig, att göra tavlor, konst, det kan ingen härma och då behöver man inte heller känna sig som en i den där flocken av mobiltelefoner.

Den andra aspekten med det dokumentära är att ingen längre kan skilja på bra och dålig fotografi. Vilken sajt som helst, en resesajt eller ngt annat, det är samma sak, mat, katter och tjusiga naturbilder som kameran skruvat ihop, men så plötsligt plockar någon upp bilder som kanske är 50 år gamla, svartvita, som en riktig fotograf någon gång stått och tagit med en storformatare, eller en Bresson från 30-talet o det är helt supertydligt. De gamla bilderna beskriver livet o samhället, de nya, något väldigt privat, det finns ingen utblick, ingen beskrivning i bilderna oftast. Det är skillnaden o därför finns det heller inget att hämta för den dokumentära fotografin om ingen betalar för att den ska tas.