tisdag 15 augusti 2017

Bättre sex bakom gamla Berlinmuren

En bild från Mullvaden i en av Strömholms gamla ramar. Gammalt och gammalt. Läste en grymt intressant text om sex bakom järnridån, eller i rättare sagt i gamla Berlin då Muren fanns. Det har gjorts en undersökning, om sex, nu och då, i Berlin. Man kom fram till att kvinnorna i Öst hade fler orgasmer än de i Väst och det av en enkel anledning. De hade dagis, egna inkomster och styrde över sina egna liv. Idag, är det sämre än någonsin. Moderna kvinnor och män hinner inte ha sex. De jobbar för mycket, är för trötta och ägnar den lediga tiden åt att sitta framför tvn och glo på serier.

Jag har själv sagt detta i många år, folk jobbar för mycket och har för lite sex och nu finns det papper på det hela. Det är helt enkelt så att samhällsutvecklingen är på väg åt helt fel håll och har varit länge. Det är fan sorgligt.

Igår när jag la mig så fick jag en klarsyn. Jag upplever inte somrar längre som somrar. En gång i tiden, för kanske tio, femton år sedan, kunde jag gå upp i Vita Bergen, sitta där ensam i vårsolen och bara njuta i timmar. På något vis var allt en njutning om jag tog mig tid. Den här sommaren har jag inte njutit en enda dag i solen, vare sig jag varit på stranden eller i skuggan eller vadjag gjort. Det är som om jag tappat bort känslan av att njuta, allt blir ett slags arbete.

Den stora skillnaden mot förr är att jag förr inte ägde något, inte hade något, bara min kropp, mitt ego att förvalta och då njöt jag mer och led i o för sig mer också när det gick åt det hållet. Numera tycker jag allt handlar om att städa, handla, planera, barn, släktingar, svärmödrar, osv,,,det finns fan ingen tid till njutning, det är fan helt värdelöst. En sak kan jag se tydligt: Ju mer du skaffar dig, desto mindre möjligt blir det att njuta. Värt att tänka på och ju mer du jobbar desto sämre orgasmer får du, lika värt att tänka på. Dessutom har hela samhällsklimatet helt kukat ur, istället för kärlek är det surt och hat, snacka om dåliga orgasmer.

måndag 14 augusti 2017

Livets gång


Livet har sin gång. Man vinner och man förlorar. Jag började mitt liv i en slags förlust, mina föräldrar dog tidigt och jag fick ge mig ut på en klassresa av Guds nåde. Jag kan inte säga att det var lätt, det var verkligen inte lätt. Ibland, eller ofta, var det helt enkelt för hårt, för ensamt, för slitigt, men vad hade jag för val? Jag hade bestämt mig för något. Jag försökte genomföra det.

Det var då. Idag, strax 68 år, så kan jag sammanfatta mitt liv ganska rejält. Jag rymde från familj, trygghet, kärlek och nu har elipsen gått runt. Just de elementen är de viktigaste i livet. Det viktigaste
är inte längre att producera den bästa fotografin, utan mer att kunna förmedla kärleken och förståelsen för andra människor och kulturer, att försöka vara storsint och se sin egen roll i det hela.

Jag är också i den tredje fasen av livet, där vännerna försvinner och då blir tiden och vänskapen ännu viktigare. Jag kan ofta fundera på vad alla dessa galna resor och alla dessa bergsbestigningar mentalt och fysiskt ska leda till. Jag är helt övertygad om att det man söker finns precis där man är, man ska bara öppna ögonen för vardagen och sedan kan man alltid spetsa till det hela med en liten tripp då och då.

Så ser jag det.

söder

Hemma och vilar mig lite. Det har varit en ganska tuff sommar med otrolig värme och getingbett och hård vind. Jag säger inte att det är ovanligt, men lite för mycket av den varan var det nog i sommar. Jag åker hem för Planket, denna fina institution, för att hälsa på bror och vänner. Vi begravde vår kära gamla katt igår. Zingo, den lilla, fina rövarn. 
Man märker hur mycket man saknar ett djur då man inte har ett. Zingo kom ju alltid och mötte en då man kom hem, eller kom upp på sängen och ville ligga bredvid. Han var väldigt försiktig, en fin, ömsint man på 18 kattår då kroppen sa nej och han gick bort.

Jag har en annan katt på Naxos, Skopan, och hans lilla kropp har redan satt märken mentalt och fysiskt i mig. Jag vaknade på natten och kom på att jag imaginärt kände hur han som ett litet barn satt på höften.

Jag är i två världar, hoppas dock kunna stanna hemma till 28 augusti, efter Planket, beror på min kattvakt i Grekland. 

Bilden, tog jag i Berlin, året efter muren rivits. Berlin är en fantastisk stad som jag aldrig riktigt fått grepp på, men det finns ju andra som fått det, så gå in och kolla på deras bilder därifrån. Annars läste jag en fin text om boken som Ansel Adams gjorde tillsammans med en kvinnlig journalist, Mary Hunter Austin,  om Taos Pueblo. De var där i två månader, han gjorde 1300 kopior och boken gavs bara ut i 100 ex och var en dyr bok, med handgjort fotografiskt papper. Det var också intressant att läsa att Ansel Adams hela livet kämpade med att få ekonomin att gå runt så han kunde ta sina egna bilder. I princip är det samma sak idag, märkligt, eller hur?

lördag 12 augusti 2017

Sthlm, love and rain

När jag kommer till T-centralen och upplever ruschen och farten i tunnelbanan känner jag hur spiriten flödar. Alla dessa människor i alla kulörer, alla riktningar, alla öden och alla drömmar, då känner jag mig riktigt hemma.

onsdag 9 augusti 2017

Naxos, sthlm sundsvall, sthlm, Naxos


En rumslig tidsaxel. Lämnar Naxos sju på morgonen, 25 minuter till Aten, sedan bizzclass till Sthlm, 4 timmar, sedan tåg till Sundsvall, 4 timmar, sedan,,,,

Stockholm, så sval och skön luft, lite folk, så vacker är Götgatan och Katarina Bangata. Min gamla katt, Zingo, 84 människoår, har blivit så gammal. Det gör ont att se honom, han verkar se dåligt och höra dåligt men vill ligga i min famn, bli omhållen och han är så mjuk och fin i pälsen.

När jag åkte hade den andra katten, Scopolitis, rena huggsexan. Han kände av min energi att resa, flög fram och tillbaka över gården, upp i trädet, han åt inte ens. Jag fick fånga in honom för att ge honom en puss i pannan, sedan drog vi, min dotter och jag.

Lite trött idag, blir två dygn i Sundsvall, sedan tillbaka till Sthlm en vecka, sedan återigen Naxos...

På söder är det sig likt, alla vackra människor, alla dyra cyklar och alla rena gator. Sthlm en märklig stad, en stad som många människor kommer att älska då de landar här och förklaringen är enkel, ljuset, luften, skönheten, snacka om en sval nordisk skönhet. Stockholm är den perfekta beskrivningen av det.


måndag 7 augusti 2017

Var går gränsen


Cyklar före nio, klockan 8 och det redan för varmt. Hårt. Jag tänker på Murakami, författaren som reste till Grekland för att springa orginalmarathon i augusti. Han var helt knäckt av den grekiska värmen, det börjar jag bli också. När man är här länge så slår den hårt, man mals ner liksom och alla greker på fiket säger samma sak: juli och augusti är omöjliga månader. Går inte att göra någonting, allt är en plåga. Alla jag snackar med föredrar vintern. 

Katten far omkring som ett jehu, kanske är det för jag spelar hyllningen till Stewe Wonder där Gary Clark Jr spelar grymt bra gittar?
I alla fall, innan ägnade jag en timme åt att lyssna på gamla Lundellåtar. Shit, sådana låtar han gjort och vilka texter. Han är i en klass för sig, på samma nivå som Ferlin, Evert och Cornelius. Genialisk helt enkelt. 

Det finns bett i Lundells texter också, helt grymt bra och samma gäller hans gamla böcker, typ Vinter i paradiset. Man skrattade ju nästan ihjäl sig då man läste dom.

En annan man på tapeten är ju Mr Borg. Han har ju gjort bort sig rejält, men någonstans börjar drevet också bli lite otäckt. Han får mer stryk än en seriemördare. Någon frågade varför män vill visa kuken? Jag har inget riktigt svar på det, jag har heller aldrig sett en man plocka fram kuken på en fest, men jag tror det ligger något i att kuken är egentligen det enda en man kan visa av sin kropp som han tror är av någon betydelse. Ibland då jag suttit med vackra kvinnor på middag eller fest och de helt uppenbart visat sina vackra bröst i väl tilltagna dekolltage så förstår man ju att brösten är ett vapen, ett slags konkurrensvapen, samtidigt som jag då som betraktare kan känna mig lite plågad av att behöva se alla dessa vackra bröst som läggs upp framför mig. Det kan bli för mycket, om man säger så, men man kniper ju givetvis käft för man vet ju att kvinnorna gjort sig vackra för sig själva och för oss andra och det ska man ju vara glad för.

Samtidigt kan jag undra över var går gränsen för hur en man kan klä sig. Okej, man visar inte könet, men om jag sitter på middagar med en skjorta som är uppknäppt ner till naveln, är det någon kvinna som tänder på det. Givetvis smakfullt uppknäppt, eller om jag har en slags byxor, som många kvinnor har, väldigt många kvinnor har, där man ser hela fittan och i princip hela röven. Kan en man bära sådana byxor utan att bli stämplad på något vis? Lite intressant är alltid tanken. Var går gränsen? Jo, vi visar inte könet, men vi vi visar i princip könet. Sexigt, kul eller förfärande?

Sedan blir det ju lite löjligt med Borgs grej då man börjar snacka om offer, att de som han visade kuken för skulle ha fått ngn stark chock eller vad då? Offer, är folk från Syrien, eller folk som upplevt något liknade, inte råkat se en kuk av en full idiot.

Det viktigaste är väl diskussionen, hur den nu går, och Borg är ju bortgjord för resten av livet. Tänk själv tanken att gå på stan och alla kollar in en och tänker,,,där går han som visa kuken….högt pris om man säger så. På samma sätt kan man väl se idioterna som stöttat honom på Fejan osv,,,det är väl en slags löjlig dubbelmoral där man tror att man ska få ut något i framtiden. Dom människorna kan man ju också sortera in i idiotbunten om man inte redan hade gjort det.

Jag skulle kunna skriva mycket om kvinnor o kukar, bland annat kvinnors dubbelmoral, det här med att kukens storlek betyder då något man är ihop, men inte då man ska uttala sig i en intervju osv,,,lika roligt är det allt, eller den kände feministen som gick omkring på en fest hos mig och sa till alla killar,,,visa kuken då för fan…hon var ju full givetvis, men precis som med Borg så är fylla aldrig en ursäkt, det är bara dubbel idioti.


Jag återgår till Beyonce och hyllningen till Stewe, makalöst tryck. I morgon Stocholm.

lördag 5 augusti 2017




Days goes bye

Agiassos, en strand på den södra delen av Naxos. Vinden kommer från norr, det blåser så man blir blästrad. Det känns som om någon slår smånubb in i huden. Vi ger upp och går för att äta och jag glömmer bort att krogen är en sådan där krog som knappt kan skära upp en grekisk sallad, vilket torde vara den enklaste rätten av alla. En vass kniv och schyssta grönsaker, men tyvärr så beställer jag något annat, typ fyllda tomater, vilket dom inte har.

Efter ett tag, då vi gått igenom menun och konstaterat att 90 procent som står där inte finns, så tar jag något som jag föreslås, Iman, en slag aburginer och något, typ vad fan då.

Maten kommer in, men inte besticken, men rätten ser som om någon tappat korken till olivflaskan och rört om i hundmat.

Jag beställer en öl. Den går att dricka och ser ut som öl. Jag är tacksam. 

Maten smakar skit, tar tre tuggor och lägger sedan besticken på japanskt och kinesiskt vis i kors för att markera att det var dåligt. 

Efter ett tag kommer bruden som serverar och alltid är en sur jävel, ser ut som om hon blivit tvingad att jobba på sommarlovet av sina päron, och frågar om allt är perfekt. Nej, svarar jag. Det var helt värdelöst. 
Hon tittar på mig med konstig min. Säger du sanningen, säger hon och ser inte ut som hon tror mig. 
Bland det sämsta jag ätit på Naxos på trettio år, säger jag och hon lommar ut i köket med min betalning. 

Hon är strax tillbaka, ingen rabbat, inget tack, ingenting.  Slänger pengarna på bordet. 
Skitsamma. 

Jag tänker ofta på det här snacket om Paradis. På en sajt som Kalimera snackar man hela tiden om Paradiset, det grekiska paradiset. Varför snackar man inte om det svenska paradiset? Okej, vi har ju en massa vita män som hänger ut kuken och kallar brudar för horor, men annars. Schysst sjukvård, bra skolor, hyfsat med det mesta. 
Vet folk hur hårt det är att bo och leva i Grekland? Det  grekiska klimatet är ganska tufft. Jag älskar Grekland, men klimatet är mycket tuffare än i Sverige men tung värme flera månader om år, jävligt blåsiga och inte kalla, men fuktiga vintrar. Min erfarenhet är att Grekland är mycket mindre ett Paradis än Sverige och ändå kallas Grekland Paradiset medans Sverige inte kallas någonting. 

Så fort man ser en strand och ett blått hav är det ett Paradis. Man kanske skulle tänka till lite mer, ta reda på lite andra faktorer också.

Nog om det. Katten blir allt mer självständig, dvs bits och klöser hårdare. Jag tar fram vattensprutan och den funkar då han är för på. Hur mycket energi har en kattunge. Min går på typ i en timme som en bålgeting och verkar ändå inte krokna. Det är då jag ger upp och går ut och lägger mig i andra huset.


Det drar ihop sig till Planket. Fint, jag tror jag varit med i alla år utom en tre, fyra år. Inte dumt och de jag minns mest och bäst är faktiskt de första åren, de roligaste med festen i Vitan och att bilderna hängde kvar på Planket över natten. Det var fint.

fredag 4 augusti 2017

väderstrecksfotografen




Fredag

En vacker kvinna med väldigt röda naglar kommer in på torget. Hon har en silverfärgad Iphone, vänder sig åt fyra väderstreck och tar en bild åt varje håll, sedan går hon vidare.

Jag tänker på Bresson, den store reseskildraren. Han som beskrev världen på sitt poetiska sätt med sin Leica. Vilka bilder han skapade. Bilder som påverkade en hel värld, bland andra mig.

Den vackra kvinnan med de röda naglarna lägger nog upp bilderna på sitt Instagram. Chalki, skriver hon, en liten by mitt på Naxos.

De kommer många som hon, väderstrecksfotografer. Jag känner en sval förtvivlan där jag sitter i skuggan med plåster på tårna och svalkar mig bakom fiket. Jag tänker: Hur många känner till Westons bilder, eller Bressons, eller Matt Blacks eller Koudelkas? Inga, kanske om de är fransmän så kanske de vet vem Bresson är. För femtio år sedan, hur många hade känt till Bresson. Fler, för då hade fotografi en annan roll, viktigare roll, än idag.

Jag vet inte om jag känner mig förtvivlad eller om det är Freddon som får mig att svalna av? Alla är fotografer, en utveckling som pågått sedan Kodan instamatic kom. Jag kom att tänka på Per Forsell, hans porträtt som hade en stor påverkan på femtiotalet, eller Ansel Adams makalösa naturbilder. Hur de påverkade, hur de var ett slags allmängods. Jag kan sträcka mig så långt så jag nämner Sune Jonsson, han påverkade också.


Sedan kom artisterna, de som drev fotografiet in i en smalare fålla, kanske Srömholm är den mest kände och den bäste, men idag finns varken den allmängiltige fotografen eller den som folk känner till. Idag har alla vackra naglar och plåtar i fyra väderstreck och blir dagligen publicerade. Frågan som uppstår är då: Vad blir nästa steg?

torsdag 3 augusti 2017




Hemingways katter
Hank D, tipsar mig om Hems katter. Han hade ju massor med katter på 
Key West och snacka om att han hade snyggt hus. Såg att tempen där idag var 32 grader, samma temp som DAH hade i Outerbanks. Själv hade jag 29 men jag var ju ute ur räkningen. Getingsticken tog sin toll.

Det har varit 14 dgr utan styrning, mest plågor, stick o jävulstyg men nu räknar jag med att solen ska stiga över zenit åt mitt håll. Jag vill ha discplin och det har jag haft, men just bara det och sängen pga pain i alla jävla kroppsdelar.

Vi diskuterade litteratur kring matbordet en kväll. En ung begåvad människa som läst mycket och visste mycket, men kanske inte så mycket livserfarenhet. Jag sa att jag har svårt för allt som inte har handling, leder någonstans. Det finns ju massor med litteratur, typ Sara Stridsberg eller Knausgård, som är vältaligt och enligt mig så jag träigt så man svimmar. Han gillade K o S och det gillar många, men jag orkar inte med litteratur som skriver tre sidor om att klä på kidsen då det ska gå till dagis, eller litteratur som står och stampar på samma flck, typ Stridsberg eller Modriani. Typ dom åker tunnelbana och så stannar den och så åker dom hem och så stannar tuben igen. 

Inget ont i det, smaken är som baken. Jag behöver något annat. Vi snackade om intensitet, hur viktig intensiteten är i ett konstverk. Giacometti är urtypen för koncentrerad intensitet. Dessa små, smala grejer som har en styrka värdig elefanter. Eller Koudelkas bilder från Exil, en del till synes enkla, men ack så explosiva. 

Det är många fotografer idag som skapar styrka och intensitet genom tekniken, man skruvar upp, frågan är bara om det håller i längden. Frågan är också vem som tittar på bilderna. Många unga fotografer är ohyggligt osjälvständiga. De säger ja och amen till allt. Tänker de den egna tanken tillräckligt. Jag frågade en kille för en månad sedan. ” Jag vill vara so JH, sa han” ” Varför det , sa jag”. 
Han kunde inre svara på det. 

Jag hade mina idoler. Jag ville vara som Hemingway, inte ha katter, men resa och skriva. Jag längtade att vara som Strömholm, ha tre ställen att bo på, turnera mellan platserna, som var inredda på samma sätt. Jag ville vara som Don McCullin, resa mellan härdarna och  göra personliga, känsliga grejer. Idag vet jag min egen väg, men jag visste varför jag ville göra ditten eller datten.
Förr var en journalist eller fotograf något viktigt, en budbärare.  Jag ville vara en sådan. Idag har jag svårt att se några sådana, kanske gick lusten ur mig då CNN gav bort små filmkameror till folk i konflikterna, så de kunde filma och kanske vara kanonmat på samma gång.

Tiderna förändras. I natt vänder solen, det blir max 23 på natten i Key West, här blir det samma. Jag sover under samma himmel som Hemingway, och under samma himmel som dig. Tänk på mig är du snäll så ska jag tänka på dig

Kaos o reda

Days goes bye

Galen katt, fyra getingbett, två i foten och två i handen, förstoppad.
En bra dag alltså.  
Katten fångar en geting. Vi är på samma sida. Bra.

Tänkte cykla idag, vete fan. Med alla svullnader, känns inte riktigt OK.
Getingbett svullnar och kliar frenetiskt.
Jag skriver, ibland fattar man inte varför o kanske man inte ska fatta allt heller. Det är som med livet. Ibland känns det viktigt och ibland känns det som man lika gärna kunde dö.

Katten är ett odjur, jobbig som fan, men jag gillar att vi är kompisar. Längtar efter september och oktober, då det är mindre varmt, även om det inte är varmt idag. Sitter med tre öppna fönster i morgonen och det blåser från tre håll. Det är som om Karibien kommer in i huset. Vädigt ljust också. 
Outerbanks, en slags rev med massor av vindsurfare, vild vind och växlande väder, regn, storm, sol, det är där DAH bor, intressant ställe. Amerikanska barer, musik, strand, katter, bilder.

Mitt liv, pusselbitarna går inte riktigt ihop just nu, får för många getingbett, skulle vilja röra på mig, men det är ju fan svullet överallt, men ikväll får det bli en repa.
Varför läser man reklam, alla vet ju att det är bara piss. Det enda man kan läsa då det kommer till reklam är specifikationerna för typ skidor, cyklar, resten, det där jävla hulligullet, är ju meningslöst att läsa. Det är ju bara skit från början till slut.

Jag minns då jag skulle testa en kamera. Den var dyr och den var så usel att den var oanvändbar och jag skrev det. Blev inte publicerat för de hade samtidigt en annons i tidningen för just den skitkameran. Efter det har jag noll tilltro till reklam.
Reklam är som banker, fusk från början till slut. Fan, man undrar hur det går då räntorna stiger till 5 procent, hur mycket konsumtionen minskar och hur snabbt det blir kaos.
Jag går in i en tid snart då hela mitt liv måste bli fusk för att överleva, allt svart, helt enkelt, om det inte blir en ändring med pensionerna, som på inga sätt har hängt med i penningautvecklingen.

Jag layotar upp min grekbok, Naxos gula citroner, 90 sidor, ska skriva texterna. Det är ändå märkligt att göra böcker, finna tråden, den sanning man söker. Den bästa bilden man tagit på sommaren kanske inte kommer med, för att göra böcker är att bygga en symphoni. Hur bra bilden än var så passar den inte med de andra, måste kastas. 
Personligen tycker jag inte det är svårt att göra böcker, det handlar mest om att inse att det viktigaste är att säga något och hur man säger det och vara koncis. Ju mer man blurrar på, ju mer skit man snackar, desto sämre blir det. Det gäller också att inse att en bok har svårt att vara hårdrock och ballalajka på samma gång. Det finns en tråd och ett språk, en färg i boken som till varje pris måste behållas. Det måste finnas innanför pärmarna. Precis som det blivit vanligt att kasta upp 200 bilder på en vägg, kant i kant, huller om buller, så har det blivit populärt att göra böcker som bara är kaos. Det är okej, men det måste vara ORGANISERAT kaos. Det funkar inte att knulla i alla hål på samma gång. Ordning och reda i alla lägen, då kan man säga något, få något sagt.
Så ser det ut på Naxos. Jan Johanssons musik, en katt som låter på min mage och fyra getingbett….


M

onsdag 2 augusti 2017

Sam and Patti



Onsdag

Naxos
Montzuna

Den sömniga lilla hålan på Naxos östkust har blommat upp. För några år sedan var det knappt en kotte här, nu är det fullt.

Vi äter sallader byggda på fisk och grönskaker. Det är ofattbart gott. De som serverar oss är griniga. Vilka idioter. Ser de inte möjligheterna. Inse att vi är deras framtid.

Själv ser jag de vackra vyerna och tänker på Instgram, dessa ständigt vackra vyer, dessa väldigt sällan närvarande bilder, dessa ständigt frånvarande bilder, denna yta. Jag tar inga bilder i Montzuna, ids knappt berätta en historia för jag är så less på dessa vyer, denna utmattning av ens bildseende for nothing.

Läser NY Times. Patti Smith skriver om Sam Shepard, de var ju ihop en gång i tiden och hon skriver om en man och om vänskap. Så långt ifrån Instagrams vyer, så närvarande, så borrande, så utlämnande, så vackert, så innehållsrikt. Kärleksfullt.

Jag sorterar mina bilder till kaféet. Det är fina människor, men bilderna de vill ha ska vara vackra och lite spännande men på inga villkor anstötliga. Jag gör de bilderna åt dom för att de är mina vänner, men det påminner mig också om varför jag aldrig gör jobb numera. På jobb måste man hejda sig, hålla igen, inte vara anstötlig, inget naket, inget påfrestande, inget som handlar om djupet. 

Min tid i livet är för kort för att avstå att skildra livet på allvar. Patti Smiths text visar det tydligt. Samtidigt som jag skriver det blir jag biten av en geting, tredje gången den här sommaren. I foten. Hatar getingar. Nu får vi se hur mycket foten ska svälla upp. Det sägs att man kan lägga en sockerbit över bettet och då sugs en del gift ut, ska testas.

Sam Shepard var som en cowboy med truck. En bil han körde omkring i. Han var nog lite av en looner. En som aldrig riktigt anpassade sig. Patti Smith är ju verkligen en kvinna som är en av sig själv. Satan i gatan hur hon har kört på med sitt eget. Det var intressant att läsa hennes senaste bok som jag i och för sig tyckte var tråig värre, men där man ändå kunde förstå hur pass mycket eget liv hon har, hur hon förvaltade sin ensamhet. Den första boken handlar ju mest om umgänge, sällskap, vänner medan den andra är en slags betraktelse över ensamheten.

I svensk fotografi är det ju inte så många som har ett eget universum. Det handlar inte bara om att ta vackra bilder, man måste skapa ett eget universum också. En egen värld på något vis där man ingår som en kugge i ett system med andra och där man har rollen som berättare.


Så ser jag på det hela. 

tisdag 1 augusti 2017

Den konstnärliga stilen

Igår gick det inget bra. Drog ner till stan för att köpa bläck så jag kunde skriva ut mina artistiska bilder från Chalki. Jag skriver artistiska, men de är deras beteckning, familjen på fiket. Jag vet inte riktigt vad artistisk är, kanske betyder det tillkrånglade.

Ofta är det ju så, att då man börjar med ngt nytt, så krånglar man till det. Jag minns då jag började på universitet i Uppsala och kom hem, arbetarklasskillen och plötsligt hade lagt mig till med en ny vokabulär, helt jävla idiotisk style, svåra ord och märkvärdigheter. Som tur var lärde jag mig snabbt att det hade man inte mycket för, be yourself och det räcker långt.

Sam Shepard dog. Vet inte så mycket om honom mer är att han såg cool ut och hatade flyg, var rädd för att flyga och körde hellre bil i 150 mil än tog flyg och jag förstår honom. En bra bil, har man pengar, så kör jag hellre mellan Grekland och Sverige. Det tar tre dagar, 110 mil om dagen men är mycket intressantare och roligare än den här vidriga fyratimmars flygresan som bara är piss hela vägen.

Ser att Magnum ska se över sitt förhållande mellan könen, försöka få in mer kvinnor och lyfta de man har. Min personliga erfarenhet av kvinnliga fotografer är att de kan och är väldigt duktiga men lika många snurrar in sig i ett evigt psykologiserande, betydligt mer än männen och det är också detta eviga jävla tjatande om rädslor. Kan vi inte en gång för alla erkänna att vi alla är skiträdda, men de som gör något är de som gör något trots att de är skiträdda. Jag är evigt trött på att vända på alla stenar och sedan se att inget sker ändå. To do is the thing.

söndag 30 juli 2017


Hur många parametrar har man i sitt liv. 
Kattens blick.
Stenens relativa kyla under röven.
Blommorna med Wenkes råd.
Kaffet som svalnar.
Vindens vinande.
Chikadorna som låter.
Dotterns som är slak.
Kvällens långa startsträcka.
Livet, livet, livet.

Det finns så många fotografer. Det finns så många av allt. Och alla är världsmästare. 
Så sägs det i alla fall.

Jag känner en lust.
Lust for life, som Iggy sa och säger.
En lust.

Myrorna klättrar i trädet. Våra citroner var fantastiska så hon på kafeet. De bästa hon sett, ekologiska, dessutom. 


I veckan ska jag göra buissness med fiket. Bilder och citroner. Cyperns bittra citroner. Durell.
Bilder och citroner. Micke Berg.

Vilket vackert namn jag har. En hel värld av missuppfattningar döljer sig i mitt namn. Sanningens oförstånd och lögnens galler.i Allt finns där, ingen vet exakt. Inte jag heller.

Bilder och citroner. 

Mina ben ser ut som spräckliga citroner och i samma ögonblick vrider vinden till och två citroner faller till marken. Mogna. Det är som livet och konsten. När det är klart ska det ner på marken, väggen, annars ruttnar det.

Jag har inget att bevisa längre, mer än just det, att jag har att bevisa lustens inverkan på systemet. 

Klockan är halv sex. Det drar mot Bianchin. mot bergen och motvinden. Om en timme, då det falnar ännu mer Då vinden kan vara meditation och omsvepande.

Jag har mina fotografer. Jag ser hur de arbetar, hur de ligger i, hur de försöker. Vi är grenar på samma träd. Gäller att vårda även den tunnaste planta. Mitt medel är rakhet och enkla lösningar. Trams och omskrivningar leder bara till att saker måste tas om, ger dålig smak i munnen. En konstnärs viktigaste uppgift är att ständigt omvärdera och omgruppera sitt ego så det blir ständigt bättre och öppnare. En del tycker jag är grinig, då skulle de veta vad jag tycker om dom. 

I min värld försöker man. I min värld är en brud som inte kör bil lika töntig som en man som inte byter blöjor på sina barn. Det finns inga ursäkter för sånt, bara taskig inställning. Lika väl som en kvinna kan behöva en man som byter deras barns blöjor, lika mycket kan men man behöva en kvinna som kör familjens bil. Vem fan ska byta blöjan på barnen och kvinnan är sjuk eller vam fan ska köra bilen om mannen blir sjuk. Det kallas jämlikhet och det kallas solidaritet. Bil och blöja är samma skit.

Ack ja, dessa långsamma tankar. På fiket är brudarna galna i mig. ” Din fru har rest, skriker dom, men du har ju oss, tre stycken. Vi svarar på alla dina frågor, skriker dom igen och vrålgarvar.”


Tro fan man gillar dom


På fiket.
Mamman i familjen tittar på mig.
- Har din fru rest?
- Ja?
- Gylfen är öppen och skjortan är felknäppt.

Life.

Dottern kommer fram till mig senare.
- Jag står inte ut, måste ha en diagnos!
- Behövs inte, säger jag. Vet vad som är ditt problem.
Hon tittar på mig och hon vet själv vad som är problemet.
- Du är uttråkad, du vill leva ett annat liv, säger jag.
- Jag vill resa, jag vill jobba, jag vill göra något annat.
- Gör det då, säger jag.
- Då blir alla ledsna, det är egoistiskt, säger hon.
- Så det är bättre att alla andra är glada, medan nu är deppig för att hålla dom glada.

Det klassiska, alltså. Frågan om modet, att våga. Jag har i hela mitt liv hört folk som snackat om sina drömmar, år ut och år in. Jag är väldigt krass. Har du en dröm, gör den. Det finns ett pris med allt. Varje dröm har sitt pris, det goda och det dåliga, men inget är farligt.
Gör.

Jag har haft tre stora drömmar i mitt liv.

Bli fotograf/ skrivare
Bo utomlands
Ha en havskryssare eller husbil.

Jag har gjort det mesta, husbil och havskryssare är fantastiskt, men min tanke var att bo o leva i en sådan, testade havskryssare, men för trångt och krångligt. En dröm som inte höll måttet.

Funderar på en workshop på nätet. Inte dumt, men hur fan ska man få betalt och hur ska man hindra folk från att sno den och dela upp den till andra?

Några grejer är ju helt klara , dock. Göra böcker försvinner. Ingen ung människa läser böcker. Helt meningslöst, trots att jag anser att böcker är det häftigaste. Det är bara att se sig omkring. En modern 14-årng kan knappt läsa och ännu mindre skriva eller stava. Det är ofattbart hur de svenska språket fallit ihop. Inte ens på de största svenska tidningarna kan man skilja på de och dem, stava rätt och avstava.





torsdag 27 juli 2017


Dagen efter 68….

Vi åt goda lammkotletter på Fotis i Procopios och sedan hämtade vi ut en Cheva, hyrbil och körde upp mot bergen. Klockan var närmare midnatt då vi anlände till byn, Monitsia, som egentligen heter Monitisia. 

När jag var nere hos Nikos och lämnade igen mopeden berättade han att i vår by bodde det förut massor med folk, familjer med tio barn, det klassiska gamla Grekland. Han såg lite trött ut, kontroller av staten varenda dag, skatt, polis, myndigheter, de trålar hårt i Grekland nu. De ska ha in skatter till varje pris och Tzipras påstar att Grekland är på väg upp, att det återstår mycket jobb, men att det pekar uppåt. Jag tror givetvis inte honom, jag tror aldrig på en enda politiker, men jag vill ändå tro att det är sant, det visar ju sig snart och det jag framför allt vill tro på är att OM det går bättre, att det går tillbaka till folket och inte till några jävla aktieägare i Monaco.

I Sverige är det verkligen en märklig historia med Transportstyrelsen och Löven, att han inte informerades. Känns som de inte tar honom på allvar. Ygeman kommer att falla som en sten framöver. Jag tycker hans historia bakåt med boendet och lite annat känns konstig. Han kanske är en kommande Mona Sahlin, visar sig var en riktig korkskalle.

Katten är sanslös. På ett dygn är den rumsren, vet vad kylskåpet är och ligger och sover på nätterna även om den startar ett veritabelt attackkrig vid sex på morgonen.

Vinden blåser långsamt upp. Det är som på fjället. Vädret kan växla från lugn till storm på några minuter, från sydlig, kletig vind, till nordlig, kylig vind, storm.

Jag tittar på bilder och plockar citroner. Det är mitt liv. Jag cyklar inget och jag plåtar inget. Jag måste komma igång igen, men det är familjen som gäller, familjen som ska ha sin tid. Igår firade min fru mig, min 68-årsdag och det bästa med den dagen var hon, en smaragd i svart. Nu ska hon strax återvända till Stockholm, tråkigt, precis då livet börjar bli som bäst, då livet börjar plana ut, bli skön vardag.

Bresson sa att en resa som är kortare än en månad är ingen resa. Jag är helt med honom. En resa måste ta tid, den måste få vara tråkig, jävlig, underbar och plana ut i vardag. Jag är inte mycket för att hetsa omkring. Jag tror på varandet, att centrum är en själv den plats man är på och därifrån undersöker man livet, omgivningen. Det man missar, det missar man, det man ser, det ser man. Jag är allergisk mot det här frågandet om bra krogar, vad ska man göra, kolla, kolla…det är liksom vad alla gör…jag är mer för att bara gå ut och se vad som händer. Om man läser för många guider hamnar man på samma tåg som alla andra. Inte kul.


Strömholm sa då han blev sjuttio att han aldrig haft det bätttre i sitt liv. Jag säger samma. Det är något med den här åldern, den här vinden och den här doften av liv. Den förför, ja, det säger vi. Den förför.

tisdag 25 juli 2017

När floden värmer

Blev en dag vid havet, uppåt 35 grader. sydlig vind, vilket betyder att luften är saltmättad, tung, kletig. En dag då man låter det hela glida ner i vattnet. Sydlig vind betyder vågor, stora jävla vågor. Kände det idag då jag tumlade runt i de mäktiga krafterna.

Min fru tycker något är problematiskt. Inte jag. Fyller 68 i morgon. Vad kan vara problematiskt då?  Har fått två snygga skjortor där jag betalat den ena själv och en polare i livet, Skopan, kattfan. Det kan ju bara gå framåt.

Min fru har skaffat sig hårband, ser ut som värsta hippien på sextiotalet, man blir fan nykär för en sådan liten grej. 


Klockan är strax 1900 och det tickar på, 30 grader, kanske mer, blir en vacker kväll, kalo vradi, en kväll då man sitter på verandan och låter njutningen skölja över en, låter livet glida som en varm flod över låren, en kväll att minnas och lägga i arkivet över kvällarna då floden flöt som mjukt sammet i herrgården.


En av de bättre böckerna jag läst av Steinbeck är den där då han sätter ett hus på flaket till sin bil och tar med sig sin hund och drar runt i USA med bilen. Han kunde skriva på ett sagolikt enkelt sätt, som Ivar Lo Johansson. Berätta de makalösa historierna på ett språk som vem som helst kunde förstå och läsa. De skrev på något vis för den klass de representerade, arbetarklassen.

Getingsticket börjar ge sig och Skopilitis, katten, håller formen. Otroligt mysigt att ha fått en kompis även om man är lite trött efter att han har rumsterat om i natten.

Varför håller man på med det här? Fotograferandet eller skrivandet. Kanske för att det liksom är inympat i ens blodomlopp, att man bara vill göra det. Man håller på för man vill hålla på och för att man kanske inte riktigt fixar att göra något annat. Jag brukar tänka på mig själv ur den aspekten, hur jag vantrivts på alla jobb jag haft, vare sig det varit som flottare, fabriksarbetare, sjukhus, försäljare, lärare, det har hela tiden saknats det där lilla extra, lusten att uttrycka sig själv. Att få visa vem man är, vad man vill ha sagt, förmedla sina tankar och sina lärdomar. Sin spetskompetens som man säger i vissa kretsar.

Jag ser hur Tomas Jonsson spetsar till sn bildstil. Han gick ett år som Mentorselev hos mig och det visade sig att han satt på en skatt av bilder men också hade ett grymt flöde i språket. Från att vara lite vag går han fram med ett språk som är allmängiltigt i sin alldeles egen rytm. Det är vad det handlar om, hitta sin egen rytm och lyfta fram det alldeles egna. Inget annat håller i längden. Jag brukar tänka på sk pressfotografer, de bästa, hur de lyckas förena en slags personlighet i detta enormt tidspressade jobb. Det är starkt.

Jag kollar på vår nya katt. Vår gamla, Zingo, lärde sig aldrig jaga, hans mamma han aldrig med det, men den här är ju som en panter. På två röda sekunder klipper han en ödla bredvid mig, hans mamma har gett honom lärdomarna.

Det är så det är. Jag brukar tänka på vad jag skulle vilja föra vidare av mitt eget arbete, mina egna lärdomar till andra, unga fotografer. Det är egentligen bara två saker: Följ dina instinkter, se till att jobba. Tyvärr tycker jag alldeles för många unga fotografer inte arbetar tillräckligt. Man måste vara jävligt passionerad, jag märker skillnaden mellan internationella fotografer och svenska unga fotografer. De internationella verka rmycket mer laddade, har ofta dummies, kanske två dummies till och med, tvekar inte om vad de ska göra, de gör. 


Nog om det. Gör bara, snacka inte. Snart är det Planket, då får vi vl en uppfattning om läget i svensk fotografi. Jag säger bara sm Strömholm sa. I år tar vi det på allvar och anstränger oss för att göra något bra, eller hur?

måndag 24 juli 2017


Naxos, måndag 24 juli 2017

Skopilitis , som han heter, vandrade in i vårt liv för två dagar sedan. 1 kg, 10, 11 veckor enligt veterinären och i bra form också enligt denna. Vi har fått en bäbis helt enkelt. Nu har jag bara ett problem, kattvakt mellan 8 aug till 20 aug då jag tänkte resa hem till sverige. Är det nån som vill komma ner till Grekland och bo gratis i 14 dgr så är ni välkomna om ni tar hand om katten under tiden..

Erbjudande som borde locka,,,vi får se.

Annars då, mitt jävla getingbett har gjort högerarmen till en hård klubba. Hur mycket gift har dom egentligen de här getingarna? Jag har väl blivit getingbiten en tio ggr i livet, men det här var den värsta omgången, typisk grekisk geting.

Mycket natur i bloggen nu, men de två sista dagarna har ju varit mycket katt. Förr skulle jag ju aldrig kunna tänka mig en katt eller en hund, men nu har jag boat mig så på Naxos så jag tycker bara det är trevligt med lite djursällskap, ha en kompis att bry sig om. 

Just att bry sig om är viktigt. Det förflyttar perspektivet en aning. DrP var bekymrad, men jag tycker jag har ett perfekt liv just nu. Jag har kommit till punkten i mitt liv där jag vill odla kärleken till min fru, mina barn och husdjuren, plus att jag får igång mitt kamratskap ordentligt. Att resa och undersöka världen lockar inte längre. Jag bor och lever i ett Paradis, Naxos, och bor och lever i ett annat hyfsat Paradis, Stockholm, så jag ligger ganska bra till och jag låter arbetet utspela sig där jag är.

Överallt, är det de gemensamma nämnarna som är de viktiga, inte det olika, det speciella, utan man ska söka det gemensamma människor emellan och sedan krydda det lite med det unika.

På fiket  snackar vi barn och barnafödande med tjejerna. De är verkligen superkonservativa, den mest konservativa livstilen man kan välja och jag har all respekt för det och de är underbara människor, samtidigt är det underligt att snacka med unga tjejer som inte inser att den här religiösa tron, är en av anledningarna till att kvinnorna aldrig kan utvecklas riktigt. Deras viktigaste jobb blir att vara mammor, inte att skaffa sig en bra utbildning, inte att resa, inte att utmana patriarkatet och resultatet blir ju också att ett land med väldigt mycket sådana konservativa åsikter blir svårt att förnya, utveckla. Grekland är ett land med otroligt mycket konservativa tankar och mycket riktigt så är man verkligen outvecklade på vissa plan. 


En annan fascinerande grej är att många greker snackar om Sverige, Tyskland, Frankrike,, som europeerna. Själva är de inte det. De är grekerna. De andra är europeerna. Själv är jag svensk och grek och spanjor, även om jag är otroligt stolt över Sverige som är ett makalöst fint land, men jag är mest internationalist. Jag skiter i vad folk har för nationalitet, jag söker deras tankar, deras sätt att leva, deras sätt att umgås. Jag är hellre med en kul grek, italienarna än en korkad svensk. Så enkelt ser jag på det hela.

söndag 23 juli 2017

Cats and dogs

Söndag på Naxos.

Folk kommer och åker. De kommer hit en vecka o sedan är de borta, en månad och sedan reser de och tiden går så snabbt.

Min fru vill bada. Jag är ju inte så mycket för det. Det som ofta är den ursprungliga grejen för semesterfirare, bada o solbränna, försvinner snabbt här. Skuggan är det viktigaste och baden blir snabba, en timme, max två, men maten blir viktig. Det grekiska köket är fenomenalt bra. För tjugo år sedan tyckte jag grekisk mat var deprimerande dålig, idag har allt förändrats, bara den måltiden vi åt häromkvällen som kostade 10 euro per skalle med vin och öl, var helt sjukt bra. Allt fanns på bordet,, de perfekta grönsakerna, fantastiskt lamm, köttbullar, ja, name it.

Katten, vår lilla unge, Scopelitis, som vi döpt honom till, har en mamma, men lika förbannat dök han upp i morse och krävde kramar och kel. Han är väldigt fin och har en vacker mamma och vi funderar på hur vi ska göra med honom. Behålla honom, vilket betyder att jag sällan kan åka till stockholm, måste vara här över vintern, eller låta honom försmäkta den hårda kattdöden. Jag har haft fem katter på gården sedan mars och alla har gått åt.

Jag kollar på David Alan Harvey, han är ju en stöt på 72 år, som snabbt accepeterat den nya tekniken och menar att det finns mycket bra med den och jag håller helt med honom, men jag kan också se ganska tydligt att han helt har torskat på beroendet. Han gör inget annat än filmar sin familj, sina  barnbarn och katter osv,,,inget ont i det men det tar liksom skärpan från hans riktiga erbete, samtidigt som han med sin mobilkamera har berättat om sitt hus i Brooklyn som nu ska gentrifieras. 
Jag slog upp adressen till huset på nätet och det visade sig vara ett känt hus, ett slags kollektiv där massor av artister och fotografer huserade. Nu åker alla ut, för sorgligt helt enkelt.

Jag blir också inspirerad av hans Outerbanks, där han bor, så mycket olika grejer på gång längs det strandrevet, massa schyssta ställen, musik, mat, surfing, fiske, allt man behöver och jag förstår att han egenligen aldrig vill resa därifrån. Det är lite samma parametrar jag behöver i livet. Stadskänsla, natur, krog och sport.. 

Så är det. Nu är den stora frågan: Vad gör vi med katten? 

Söndag, som sagt. Nu två katter som vi ska hantera och ett rejält jävla getingstick. Hatar getingar, så förbannat aggressiva. Ge mig en humla eller två, helt okej, men getingar, bits hela tiden.

Jag skrev en text om vad Naxos gjort med mig på ett år. Jag är lugnare, jag är mer myggbiten, jag är ganska tillfredsställd trots att jag har minst två gigantiska problem i min personliga närhet. Det som skaver mest är att mina splittider på cyklingen bara blir sämre. Varje gång jag ska ge mig ut och försöka förbättra dom så blåser det en hiskelig motvind, som en vägg ochjag inser att på Naxos cyklar man på vintern, hösten och våren och resten, med värmen och vinden, så glider man mest omkring.

På den fotografiska fronten, räknade igenom och såg att jag har uppåt 90 bilder till min ena grekbok, den andra, då jag kör alla mina nya och gamla grekbilder, tangerar jag 200, så till hösten blir det något.

Tid är allt. Strömholm sa något om att stress förblindar och det är helt rätt. Jag tror man har tre stadier, först gör man en grej, sedan fem år senare går man igenom den, godkänner tjugo procent och sedan ytterligare fem år senare gillar man max tio procent och så blir det slutresultatet. Tiden spär ut och tiden förstärker.


Min fru tycker jag ska fråga om det finns någon som vill bo gratis i vårt hus på Naxos o ta hand om vår lilla katt vi fått på halsen?. Slutet av augusti, början av september?´