fredag 23 juni 2017

Göra böcker och fårskallar


23 juni 
Naxos


Chikadorna överröstar vinden. Sitter på bakgården i skuggan och ser ut över den grå muren som ser ut som en imaginär världsdel i en gammaldags karta.

Det är en dag med tomhet. Grekland är vädigt mycket ett land i tomhet. När vinden blåser chikadorna spelar och skuggspelet rör sig fram och tillbaka som masker på marken så tas liksom syret bort ur hjärnan. Man bara blir, är, var, stannar där man befinner sig och inget vill tränga in i den komplicerade hjärnan.

Jag vill läsa något riktigt bra. Kanske ska jag plocka fram en Henry Millerbok, en gammal, inte Sexus eller något sådant utan något mer svart, något mer resonerande. Henry Miller i toppform är en fruktansvärd författare. Man kan inte värja sig. han har ett djup och en intensitet som är livsfarlig. 

Det kan ha med tiden att göra, åldern, men jag har svårt att hitta moderna böcker som kan matcha de gamla. Jag läste och läser fortfarande enormt mycket böcker, men idag glider jag allt mer över på deckare och det har att göra med att dagens böcker sällan har den där livstron, hoppet, utvecklingen, som de gamla böckerna ägde. När man läste tex Miller, eller Hemingways makalösa noveller, så kastades man in i en värld man ville delta i, undersöka, medan det in många moderna böcker är ett jävla tjat om relationer och köksbänksrealism. Vi behöver drömmar, tilltro och längtan efter en ny framtid.

Det är lite som fotografin idag. Det är svårt att säga att det finns mycket fotografi som leder en iväg på ett äventyr. Jag gillar inte den här hårda svartvita fotografin som är så vanlig nu, gillar inte heller det ofta bedrövliga sättet att beskriva kvinnor och relationer.
Jaja, jag vet att många inte gillar det jag skrev nu, men jag vet också att det är ganska många kvinnor som är trötta på att bli så förfulade och taskigt  beskrivna som i den sortens förhållningssätt till fotografin.

Samtidigt så är det väl finessen med fotografi, att där finns allt från D ágatas bedrövliga cynism till Ansel Adams otroliga beskrivningar av stora landskap.

Det blev lite snack om att göra böcker på Fejan. Jag är en jävel på att göra reklam för mina böcker. Om jag gör en ny bok och lägger upp den så pang har typ 2000 pers kollat igenom den på nätet, men ingen köper den. Det är en sak att marknadsföra, en annan att sälja. Det finns ju det här populära crowfunding, att man tigger pengar  sina läsare till en bok. Visst, det kan jag göra. Jag kan sätta upp ett mål att jag behöver 250 000 kr casch till en bok. Säg att jag får ihop det en gång, tror ni att det funkar en gång till? Glöm det. Det är en grej som kan funka okej, men det är ju ingen framtid för böckerna. Och framför allt så ledsnar man ju på att kränga sina egna böcker. Man behöver hjälp med just den biten och så vill  man ju gärna få några kronor i fickan, inte förlora 30 lakan för att man gör en bok.Sedan är jag också av den åsikten att säljer en bok inte uppåt 500- 1000 ex så kan man avstå från att göra den.

Jag publicerade en bild på en sajt och då sa någon. ” Sälj den till Fotografiska, de betalar bra för sådana här bilder”. 


Jag bara garva. Snacka om att ha noll koll.

onsdag 21 juni 2017

Att göra böcker



Att göra böcker

Sitter på fiket och funderar på att skippa kakan jag fått till espresson, men då kommer Johanna ut med en jäkla kladdkaka. Julio, hennes man har namnsdag, så där rök den tanken på mindre kakor till kaffet.

Göra böcker? En polare till mig som jobbar på ett av de största bokförlagen beskriver förlagens situation så här. ” Det görs mer böcker än någonsin, men säljs mindre än någonsin”. Kanske är det så att bokbranschen är på väg att dö ut?

Hur är det med fotoböckerna? Det görs mer än någonsin och eftersom det adrig har sålts speciellt mycket fotoböcker så kanske mängden utgivningar kan leda till att tro att det är en guldgruva för förlagen, men jag kan  ju gå till mina egna erfarenheter efter att ha gjort 45 böcker.

Jag har fått betalt för 5 böcker av dessa 45 jag gjort och med betalt menar jag att jag fick ett kontrakt och en viss summa betalades ut till mig, den summan har legat mellan 5000 kr och 25 000 kr.

Resten har varit gratisjobb, plus att jag betalat alla omkostnader själv.

Jag kan ge några exempel. Boken I Mullvaden levde vi, som räknas som en klassiker, har inte gett mig en spänn.

Efter den gjorde jag en bok som  hette Retro och den trycktes tre gånger och var en av de böcker jag fått kontrakt och betalt för. Den trycktes i tre upplagor, eftersom den feltrycktes två gånger innan det blev rätt. Den boken kom jag över, tog alla de tusentals exen och sålde själv på kaféer, barer och på gatan. Jag sålde också kartongen med 20 böcker till boknasare. Den gick onekligen ihop.

Sedan gjorde jag en massa böcker gratis till jag gjorde Naxos svarta nätter, återigen ett kontrakt och det slutade med att jag tog ut upplagan från förlaget, stoppade in den i bilen och körde runt i hela Sverige, stannade på mackar, barer, restauranger och på varje ställe låtsades jag glömma ett ex eller två av boken. Den fick onekligen en viss spridning om man säger så.

Jag gjorde Stockholm blues, som vann priser och skrevs om ända borta i USA men den sålde inget alls, kanske 300 ex, idag sägs det att den är slut på förlaget så då har det vl gått 1000 ex på 20 år.

Idag är situationen denna att du helst ska betala 50 000 kr till förlaget för att få göra en bok och det är lite krävande och kvävande tycker jag. De flesta fotografer jag känner gör sina böcker gratis, står för kostnaderna och hoppas det ska sälja.

Själv gick jag över till att göra böcker på Blurb, det är bra tryck men en hopplös idé om man ska sälja böcker. De blir för dyra, men jag gjorde en bok i 50 ex, la in en kopia och sålde den för uppåt 2000 kr, sålde snabbt slut på alla ex, gjorde en 75000 kr rent, sedan fick jag skäll för att den var för dyr, gjorde en ny bok på samma material, som kostade 200 kr, sålde inte ett ex, däremot kollade  2000 pers på den inom en vecka på nätet.

Så säljs det fotoböcker eller inte? De små Poch säljer nog, men jag betvivlar att de säljer annars. Om det sålde så skulle man inte få höra saker som” vi kan inte få ekonomi på den här boken”, eller som Strömholms stora bok på Nordstedts, där man sa från Nordstedt att man aldrig skulle trycka en sådan dyr bok mer, eftersom den inte alls gick ihop.


Så är det med bokbranschen om Ni frågar mig. Jag ska försöka göra en bok till, med kontrakt och jag vet att den kommer inte att sälja och det är tråkigt,men så är det. Hur ska man få böcker att sälja? Det bästa är att trycka böcker till en vernissage, trycka 25 ex och sälja dessa 25 ex på vernissagen, eller så åka omkring med bildspel och signera böckerna vid föredraget. Det ger ofta mer än vad man fick på kontraktet i längden. Dessutom är det svarta pengar men det ska man väl inte säga, eller,,,,Så vill man sälja böcker ska de vara på engelska, ha internationell spridning och helst följa med att man har utställningar hela tiden över hela världen,,,

Bilar och brajrökare

21 juni,

Naxos

Kom att tänka på bilar då jag såg Janna ratta ut deras stora hyrbil nera på kajen i Naxos. Uthyraren var lite orolig för att den skulle vara svår för Janna att fixa på parkeringen vid vårt hus. Hon kunde ju inte veta att Janna är gammalt bilproffs, lirat stora jenkare och mycket riktigt så ratta Janna ut den stora hyrbilen som ett supersäkert proffs utan skitsnack där nere på kajen.

Ni vet, man ser när någon kan köra bil och då började jag tänka på bllar.

Kommer Ni ihåg Columbo, snuten i en tvserie. En ruffig typ, lodis, taskig hatt, en cigg i munnen och en rock som såg ut som om den varit hans eviga täcke de senaste  tjugo åren. Columbo, hasade omkring och var djup men hans kärra, en Oldsmobile, som såg riktigt rackig ut, var ett monster. 300 kusar och typ kompressor under huven.

Jag gillade den stajlen, sedan kom jag och tänka på alla hojar man haft, Motoguzzin,som  jag körde ikapp med en Lamborghini med, genom Italien, eller alla vrak till bilar man ägt.

Vi ska inte snacka för mycket bil, det är ju miljöns tid, men jag kom att tänka på bruttan som numera dejtar Neil Young, Darryl Hannah, hon är sig lik, har väl lyft sig lite och fixat till rattarna några centimeter, men ser faktiskt fortfarande normal ut, vilket är onormalt då det kommer till amerikanska skådisar över trettiovå års ålder. Hon hade en kärra som gick på olivolja eller något liknande. Bodde i en lya med en massa vindsurfingbrädor och så åkte hon ner till beachen med den där olivoljekärran. Hon kanske blåste mig, men det verkade vara en schysst inställning till naturen.

Tumba, den gamle fräsaren, hade en skitsnygg Ford Thunderbird. Han körde ner den till stranden, vit skinnklädsel och rött runtomkring, två brudar och vattenskidor. Han körde nån vattenskidshow och jag var tokkär i en tjej som hette Sonja, och som  var tre år äldre än mig. Jag var nog kär i henne i tio år tills jag blev könsmogen, typ. Det roliga med den där Sonja var att jag har inte sett henne på femtio år, femtiofem år, men minns fortfarande hur otroligt snygg hon var och plötsligt säger en polare till mig att han tränar på gym med Sonja som nu är strax över 70 bast.. Jag ber honom ta en bild på henne och han travar fram till henne på gymmet en dag och säger att kommer du ihåg,,,,, som spelde hockey och stod i mål osv,,,javisst, säger hon och säger mitt namn. Min polare säger då att han vill att jag tar en bild på dig så han får se,,,och hon ler emot mig på bilden och är ta mig fan lika fin idag som då.



Morgonen öppnas med att jag knappt har några GB kvar på min surf, så det blir en kort koll på David Alan Harvey , som nu har rest från Outer banks till NY, där han har ett loft i en sliten kåk. En kåk som precis som alla andra ska anpassas till medelklassens vita drömmar och bli trist. Det röks på ganska rejält på Harveys workshops och jag gillar det inte alls. Kort sagt så kan man säga att mitt förållande till fyllon, folk som röker braj och annan sörja är ganska irriterat. Kort sagt, igen, så avskyr jag skiten. Jag har noll förståelse för brajrökare och det handlar om att de flesta blir ganska pantade då de röker på. 

tisdag 20 juni 2017

Cats

20 juni
Naxos

Den svarta katten med de gula ögonen stirrar mig rakt i ögonen. Jag gillar inte honom, skulle vilja slå ihjäl fanskapet. Vi har en evig fight. Han ligger på lur den saten och smiter in i köket direkt om jag inte stänger dörren.

Otroligt smart katt. En överlevare. Varför han stirrar på mig med sina gula ögon handlar om att han knäppt en mus eller två, tror han hittat ett musbo och mössen piper medan han slevar i sig den ena efter den andra. Han är en sate, en svart sate, men jag måste  ge honom erkännandet att det är en smart jävel.

No woman, no cry, ligger naken på taket. Hade inte gjort ont med lite sex, käkar chokladkaka, dricker egen bananrödbetscitronjuice. Starka saker för starka pojkar. En glass också och en liten Fix, öl. Jag har cyklat den långa rundan, nästan 4,5 mil i en vind som kastade mig mer eller mindre av vägen. Jag försöker behålla förståndet, hitta min egen rytm, cyklar allt långsammare för att meditationen ska inträda, men lika förbannat, några mil uppför i en motvind som gör att man kan skippa rakningen i morgon, tar sin toll.

Det är därför jag ligger på taket, naken med alla ingredienserna som ska förstöra min kropp. Jag är i min egen kropp, min egen värld, nöjd, meditativ.

Jag tänkte sluta skriva blogg. Det är ju knappt någon annan som skriver blogg så man har något att kolla på. Reitmeir, Krumelurer, Tomas Jonsson, finns säkert någon till, men ingen som bjussar på sig som jag. Varje dag, året om, i tio år snart. Borde man inte få något pris för det?
.

På Fiket berättar tjejerna om en grym olycka i Mikri Viglia. En brutta som brukar vara på fiket, från Australien, Kitebrutta, hade plötsligt kastats upp  i luften av kiten, ner på beachen,  slagit i hårt, kastas upp i luften igen, fast i linorna, seglat genom luften rakt in i ett hotellfönster, studsat ner i en pool , dragits upp igen och kraschat stenhårt in i en stenmur och var nu ruggigt illa däran. 

Man ser ju dom där Kiteseglarna hela tiden och det är ju ganska stora krafter på gång. Jag brukar tänka på mig själv  då jag seglar ner för bergen, frampunka nu och det blir till att skaffa nya tänder och ömsa skinn ett tag, men så kan man inte tänka. 

Den svarta katten har nu käkat upp alla möss, heders för det och nu ligger den väl vid min köksdörr och ska försöka blåsa mig så fort den kan.

Del 2.

Jag har mina rutiner. Skriva blogg på morgonen, gå till Fiket, handla, lunch, cykla, siesta, skriva igen och sedan sortera med bilderna innan jag lägger mig.

Så kan det pågå.

Och så känns det meningslöst, plötsligt.

Så väntar man en dag eller två. Viktigt att inte reagera direkt, låta detta sin tid. Göra något annat och så är det tillbaka, lusten och rytmen.

Mitt enda problem är att idéerna ska bli pengar. Jag är en sådan där prisjägare eller vad det hette på kopojkarnas tid, då de skickade ut  gubbar med pistol för att ta hand om de krimminella. Prisjägare. De jagade folk för att få betalt.

Det är lite likadant att vara frilans. Man måste hitta på något som ger betalt, dag ut och dag in. Ett ganska intressant läge, faktiskt.

Var nere på stan, kollade in utomhusbion i Naxos. Jag älskar den, men vill man se hur samhället har utvecklats så ska man kolla på den. Från början satt man med de vajande trädens skuggor över bioduken då det blåste. En och annan fladdermus passerade också förbi duken, sedan byggde man en ny, snygg utomhusbio på ungefär samma plats. Skillnaden var bara att från att ha visat mycket bra filmer så blir det nu värsta dyngan, machofilmer, killar som springer omkring med puffror eller snubbar som kör snabba bilar. Det är tiden. Vi har blivit mer korkade, svårare än så är det inte.

Annars är väl storyn om den amerikanske  snubben som dog en vecka efter att han släppts från Nordkorea något av de hemskaste jag läst. Han var ju helt söndertorterade, saknade delar av hjärnan. Så jävla vidrigt.


Världen är en vacker plats men den befolkas verkligen av monster också och inte blir den bättre av att man visar snubbar med puffror och snabba bilar på bio. Är det inte dags att göra upp med den mansmyten snart. Min fru brukar säga då hon ser en Ferrari,,,åh, en platt bil. På något vis gillar jag den intällningen, därmed inte sagt att jag inte gillar bra bilar och snabba motorcyklar. Det är kombinationen puffror, snabba bilar och kurviga brudar jag har lite svårt för.

söndag 18 juni 2017

Rock on

Söndag den 18 juni

Naxos

Söndagar ska vara heliga, sägs det. Gå för det 

Kom ett nytt gäng till Monitsia, mötte dom i hamnen. Fyra barn, två vuxna, middag på Paralian, sedan körning upp till bergen i den magiska natten. De hade rest ett dygn, tuffa typer.

Natten blev morgon. Vaknade med den här känslan av vila i kroppen. Jag är ju annars aldrig nöjd, ständigt i behov av att försöka göra mitt arbete bättre, fina nya former. Jag kanske skulle anmäla mig till F-nation, någon slags kurs på Fotografiska där beskrivningen om vad det handlar om tar priset i hur man uttrycker sig patetiskt trendigt. 
Säljsnack har alltid sett likadant ut, massa superlativer och krångliga ord som inte betyder ett skit.En spade är en spade. End of discussion.

Vaknade jag på fel sida, knappast, men just den kursen är verkligen beviset på hur Fotografiska långsamt har kantrat åt fel håll och de tappar allt mer cred,,,synd på så fina ärtor.

John Lee Hooker lirar för mig på morgonen. Här kan vi snacka om konsekvens, samma låtar hela tiden, men vilket uttryck.

Kent Klich är på Hasselblad. Han är fin, en man att ta på allvar. Jag minns fortfarande på den tiden han envisades med att INTE ha glasögon, han körde med kinesisk ögongymnatsik och förklarade för mig hur bra det var. Jag vet inte vad som hänt, nu har han brillerna igen, blev väl för jobbigt med kinesiskan?

Vad mycket som fallit ifrån inom fotografin? Fototidningarna, typ Foto, Aktuell fotografi, Bildtidnngen och ersättningarna är femtio gånger sämre. En gång i tiden kollade jag på Fotosidan, sajten, men det går ju inte längre, det är som med tidningarna. Jag läser helst Guardian numera, spöar ju de svenska med hästlängder. Guardian är ju som svenska tidningar var för tio år sedan.

Varför blir allt sämre och vad är ersättningen vad det gäller bilder? Insta och Facebook, halvdåliga grejer, man kan tex sitta och se på en film av underbare David Alan Harvey, där han cyklar omkring på en strand, plåtar en katt, osv,,,gulligt, men ge mig lite kött på benen.

Allt går i vågor, även om man själv inte vet det. När punken kom till Sverige så startade den samtidigt i England, hur kom en sådan grej igång samtidigt i två länder utan att man visste om det. Hur kunde Tunbjörk och Martin Parr göra samma sorts grejer utan att känna till varandra. Det är märkligt. En viss samhällssituation leder till ett visst uttryck.


Själv hoppas jag det här svarta uttrycket, ofta med en inblandning av rejält taskig kvinnosyn, ersätts av något mer konstruktivt, något mer kärleksfullt. Vad världen behöver idag är ett nytt Woodstock, en folkvandring till festen, knullat och de nya kärleksfulla, solidariska idéerna. Drogerna kan vi skippa, men det andra ser jag fram emot.

lördag 17 juni 2017

Lördag

Lördag 17 juni 2017

Naxos

Pretty nice morning.

Susanne och Patricia lämnar huset. De har varit är 14 dagar med kompisar, filmat och haft det kul. Jag har haft det fint med dom också, trevligt folk, bra snack. Det är alltid roligt att hyra ut det Gula huset, jag bor i det Vita, till folk som blir som kompisar, som man snackar med då och då.

Då känns det riktigt bra, man ger något och man får något. Ikväll kommer nästa gäng, Janna och Jonas med ett gäng kids. Det blir nog bra det med.

Igår cyklade jag vid åttatiden på kvällen, var coolt att ringa till pizzerian, vid 2100 och säga att man ville ha en pizza på vägen hem, stanna vid Duetto i Filoti, Despina stod utanför och langa åt mig en pizza och jag var hemma tio minuter senare. Hela trippen tog 1, 30 cch 50 minuter var bara klättring i 10 procents backar eller mer.

Jag älskar det här livet. Att bo så här, ha det olika rytmerna på dagen. Morgonen med skrivandet, sedan en timmes bad mitt på dagen, siestan då man skriver, läser, sover, kvällen då man cyklar, går på fiket, lyssnar på musik. Otroligt kreativt liv och hela tiden är det vackert.

Världen går vidare. Det var någon som gnällde på att grekerna kör så mycket svart, men jag tycker det blivit mycket, mycket bättre. Numera får man kvitton på de flesta ställen och vad ska vi säga, vi Stockholmare, tex. Jag kan räkna upp hur många ställen som helst där jag bor som har svart arbetskraft, känner massor med polare som renoverat sina hus svart, jag känner till och med hantverkare som i princip aldrig har jobbat vitt, inte på 20 år. Det är samma skit överallt. Och det är lika trist om man säger så, sedan får man ju förstå att vissa kör svart för de skulle knappt överleva annars, men det gynnar ju inte samhället precis att få mindre skatter.

Mina workshops rullar på, mitt Mentorskap, det jag gillar mest att göra, rullar också på. Om någon vill vara med på Mentorskap så vore det roligt. En av mina gamla vänner, Mr biker, håller på och gör en ny bok som jag fick titta på igår. Såg bra ut, lite ändringar bara, lite mer komprimering, så kommer det en ny bok. Det svåra med böcker är komprimeringen, att få det starkt, lätt att saker flyger ut, iväg. Jag brukar säga att man kan inte vara Charlie Parker och Bethoven på samma gång. En sak i taget, välja rätt.


När jag skriver det här blir jag plåtad av Susanne Otterberg, blir nog en fin bild. Och inte blir det sämre av att jag äter Patricia Otterbergs underbara böngryta.

fredag 16 juni 2017

En kille hängde i luften



En kille hängde i luften i Glyfada. Han körde fram och tillbaka och var jag än kom så landade han någonannanstans. Tog några knäpp med mobilen, åkte till Halki och träffa Sofia o lillpolarn i dörren. Iphonen fick göra jobbet igen.

torsdag 15 juni 2017

Tilos,solen och vinden

Jag läser John Berger, som dog, men som fortfarande lever. Det är 32 grader utomhus här i min trädgård på Naxos, blommorna fick som en knarkinjektion och bara växte på sig en två decimeter på en natt.

Jag tycker om John Berger, verkar ha varit en ganska skön lirare, en som levde livet men försökte ta det på allvar. Jag vill också bygga upp mitt hem som en författarlya, med många besök, snack och möten. Min fotografi har nog gjort sitt.
Jag försöker så klart alltid att göra något bra, men jag missar så många viktiga knutpunkter idag, just för att jag inte ids suga tag i dom.

Idag läste jag en otroligt intressant artikel i Guardian. Den grekiska ön Tilos, ska nu bli vind och solenergiö. Man ska köra sin energi från dessa naturkällor. Dessutom startar man upp en massa projekt i ekoturism och hjälper flyktingar in i dessa jobb. Dessutom har man en idé om en bilism som är eldriven, elcyklar osv….jag tycker det är helt fantastiskt.

Jag ska vara med på en fotofestival i höst och prata om projekt, böcker osv,,hur man driver ett projekt. Det kan man givetvis driva på många olika sätt, men jag har det här sättet att se på saken.

OM en bok eller ett projekt ska bli framgångsrikt, fotografiskt, påverkande, så måste det befinna sig mitt i skarven till en ny rörelse, eller till och med ingå i den nya rörelsen. Det måste finnas ett intresse för just den frågan som projektet handlar om. När jag gjorde Mullvaden så var det den första bostadsockupationen i Sverige, Skogsnäs var också något nytt, Stockholm blues var ett sätt att undersöka omvandlingen av en stad från kollektivism till individualism. 

Det måste alltså finnas en stark politisk, social våg att rida på. Den starkaste politiska sociala vågen idag är ju givetvis invandringen, de afganska pojkarna, utvisningarna, men om det ska fungera så måste det vara positiva skildringar. Jag har hittils inte sett en enda skildring av det i Sverige, vår mest intressanta samhällsfråga.

Det som är självklart är ju att det måste skildras på ett mästerligt sätt och det måste finnas en mottagare, flera mottagare. Det måste också visas på ställen med muskler. Man snackar ofta om att museerna är så dåliga osv, men då jag ställde ut 140 bilder på Nordiska museet, så skrevs det 119 recensioner om min utställning i hela landet och i de flesta fall var det minst en halvsida, men lika ofta två sidor. 
När jag hade vernissage gick inslaget om min utställning tre ggr på SVT, morgon, middag, kväll och jag var till slut tvungen att ringa upp SVT o säga att jag ville ha betalt, för de visade uppåt trettio av mina bilder varje gång.

För att nå sådan exponering måste man ha ett ämne som ligger i tiden, som betyder något och som är genomfört med högsta kvalitet. Och det behöver respons.

Ett statligt museum, som visade en del av de saker som Fotografiska gör, skulle uppnå större respons, just för att det är ett statligt museum och inte ett kommersiellt. Fotografiska gör ju ett mycket bra jobb, och man ska verkligen vara glad för att de gör jobbet, men svensk fotografi kommer inte att leva på allvar förrän vi har en statlig institution, ett statligt fotografiskt museum. Vi hade ju det förut, Moderna, men de har ju gått en annan väg. 

Det är kanske också därför så mycket av den svenska fotografin är ett slags personligt navelskådande. Det är gjort på ett bra sätt, men det sista avgörande beskrivningen kommer inte till sin rätt, för det behövs en avnämare som har muskler och helst står för ett folkbildande perspektiv och har en ganska neutral agenda utan vinstperspektiv.

Jag läste häromdagen om Anna Clarén som berättade om sitt nya projekt, om ett barn.  Ett barn som jag fattade det krävde stor omsorg och arbete, mer omsorg och arbete än vad  man förväntade sig. 
Det är ett ämne som berör så många, som är så träffande och har både en social, personlig och politisk agenda. 
Jag är inte heller förvånad över att hon gör ett så svårt ämne. Hon har kunskapen, men även i hennes tidigare bilder så finns hela tiden det här momentet av oro, något som spricker, den bräckliga familjen. Det är sådana ämnen, sådana projekt, sådan personlig satsning som kan leda till att en bok blir till, får en betydelse, att det rider på en social våg, en slags tanke om förändring. Och det är så jag menar att en bok ska komma till, ett projekt komma till avslut. Som en start i en samhällelig frågeställning, men också som ett avslut i samma samhälle,förhoppningsvis lite mer belyst och påverkande.

Själv kanske jag skulle ägna mig åt pensionärerna, att vi ska få mer i pensin, men jag fick en vädigt fin överraskning häromdagen. Ett mail från veteranpoolen, där de frågade mig om jag ville jobba som värd på en tunnelbanestation, dels för att hjälpa till,men också för att dryga ut min pension. Jag tyckte det var en fantastisk gåva att få ett sådant vackert mail. 


Så, tänk på Tilos, tänk på projekten, tänk framåt.

onsdag 14 juni 2017

A dream



I had a dream

Jag vaknade av chikadorna. Brukar inte höra dom. Mina år som öronbarn, alla dessa operationer jag gjorde som liten har pulveriserat mina trumhinnor. Jag fick inte bli attackflygare därför, fick nöja mig med att bli kustjägare. 

Jag drömde, jag hörde chikadorna, lät som Jimi Hendrix, var glad för det. Min hörsel och syn blir allt bättre med åren. Det ska väl kompensera för all annan skit man drar på sig?

Jag drömde om att skriva en roman. En fet sak. Det kommer jag aldrig att göra. Jag är mer för tunna saker. Mina tunna saker ska man limma ihop med andra tunna saker jag gör. Om man tar mina tunna böcker, kanske tjugo stycken, limmar ihop dom så blir det ju en feting. En tegelsten. Varje bok är ett  kapitel.

Om man tex limmar ihop alla minna böcker med Petersens, så får man en ganska bra bild av sjuttio, åttio och nittiotalet genom två mäns ögon. På 2000- talet kommer de unga. Limma ihop Bogren, Claren, Engström och Modig om tio år, kan blir en feting det också. Före 1980 får man limma ihop Strömholm och Sune Jonsson, det är den berättelsen.

Varför skriver jag det här? Kom på att mitt arbete är tunnt, tunna böcker, snabba böcker, men om man lägger ihop dom så blir det jävligt fett. Har jag gjort 45 böcker nu, limma ihop dom så får vi se,,

Mitt ego är som en fiskmås, totalt oansvarig, det finns hela tiden gränsdragningar. Vad är en snuskig gubbe, vad är en charmör, det är mycket som är på svaj och det intressanta är att reglerna dras olika i olika grupper. Det är bara att kolla på klädvalet.  Nervöst, skulle jag vilja påstå, nervöst. Det är ju bara bullshit att modet är fritt. Är det därför alla på våren ser så jävla lika ut, tex går omkring i värsta släpkläderna, bullshit,,

Eller varför en viss sorts män ser ut som talibaner på Söder, många är dom också.,,fritt val, bullshit, skitnödigt är vad det, nervöst,,,inget fel i det,,,fan, Sverige skulle behöva en modern Henry Miller som skrev jävligt elakt om det mesta,men det går kanske inte längre sedan Facebook uppfunnits. Det man läser där trotsar oftast ens värsta mardrömmar och nervositeten är total…

Bullshit, snyggt ord tycker jag,,,,nej, Sverige behöver en ny Henry, en som tar livet på allvar och häcklar skiten ur idioterna,,,nog om det, nu matar mina hyresgäster katterna igen…inte poppis hos grannara, funderar på att samla in alla kattkräk o bränna dom i öppna spisen,,fan, dom är ju så tröttsamma med sitt jamande..


Nåja, chikadorna är inne på sista solot, vad gnider dom med? Benen, låter som 2000 masturberar på samma gång,,,,

tisdag 13 juni 2017

Livet, det skeva

Jag älskar att ta sådana här bilder, raktpåsaksaker, inget krångel. Och helst ska också personer uttrycka något. Inget perfekt filande. Här var det tydligen en bild som inte funka så bra, tyckte någon..

The heat is on


The heat is on,,,långsamt kommer värmen. Det sägs att det ska bli runt 30 i morgon. Idag cyklade jag sent på kvällen, kom hem klockan 2100, hade lampor på cykeln. Det var ganska häftigt.

En av mina Mentorselever, den underbare Tomas Jonsson, har gjort klart sitt mentorsår. Han har nästan bara plåtat med polaroider och jag är verkligen imponerad över hur han har arbetat. Han verkar som lärare till vardagslag, har jobbat som fotograf, men på helgerna försvinner han ut på landsbygden till en handjagare till skrivmaskin och polaroidkameran. Läs hans blogg, se hand polaroider.  Vi har haft ett fint samarbete och Tomas har jobbat hårt och envist för att hitta flödet som passar hans personliga läggning.

Polaroider verkar komma tillbaka, ser att Bengt Arne Falk också visar sina polaroider och berättar om bakgrunden till dom.

Jag är ju i Grekland, men i Aten, den 14 juni, startar Atens fotofestival. Googla på deras program, inte alls dåligt. Det är ju många som åker till Grekland på sommaren, ta ett stopover i Aten och kolla in.

Bilen då? Jag kör den svartvit här på bloggen och färg på Insta. Jag kommer aldrig över det här med att svartvitt alltid är viktigare, berättar bättre, allvarligare och därför lägger jag färg på Insta eftersom det är ett medium som är ganska befriat från allvar, handlar ju mest om mat och sandständer och katter, plus en och annan blomma, o det mesta i färg, men letar man så finner man guldkornen.

Framtiden är en cykel

En gång i tiden hade jag en dröm. Att ha ett mörkrum i ett hus runt Medelhavet. Jag skulle labba på nätterna med öppna fönster och kolsvart natt uranför. Vinden skulle smeka in och driva ut mörkrumsångorna och när gryningen närmade sig med ljuset var arbetsnatten klar.

Nu är det annorlunda.

Jag sitter inne med två öppna fönster. Vinden driver genom rummet. Lyssnar på Marley och skriver med bar överkropp.

Allt är alltid annorlunda. 

Hemma i Sverige är oftast fläskkotletterna vidriga. Här är de helt fenomenala. Jag har gett upp att äta fläskkotlett hemma. Här är det en ren njutning.

Nu är allt annorlunda.

På sjuttiotalet snackade vi om en bilfri stad. Vi vet ju hur det blev, stora städer som Paris, Madrid, Barca,mfl är helt förstörda av biltrafiken. Det är den värsta skiten i de städerna. Stockholm klarade sig lite bättre, men alla vet ju att gränsen är nådd. Man kan inte plocka in mer bilder, du går ju fortare.

Det måste till andra lösningar. Jag har alltid cyklat, alltid, långt före många andra. Alltid, men trots att jag är en inbiten cyklist så måste det sägas: Alltför många cyklister är ju helt vedervärdiga. När jag cyklade nedför Götgatsbacken för någon månad sedan såg jag tre incidenter som helt och hållet berodde på cyklisterna. Helt och hållet. Hundra procent. Jag är gammal tävlingscyklist, har legat i klugor med uppåt 70-80 personer och inga problem. Försök cykla ner till Skeppsholmen och se om du kan njuta av trippen. Dårar överallt.

Det är annorlunda nu. 

Cyklingen är givettvis framtiden, men cyklisterna måste börja hejda sig. Åk till Köpenhamn och cykla. Varför så annorlunda? Vi behöver bättre cykelbanor, mer cykelbanor och de som måste maka på sig är givetvis bilarna. Finns inte mycket att snacka. Bilen är en enorm frihet, men kanske inte i stan? 

Ibland blir jag sur på cyklister som så fort de får kritik börjar snacka om hur dåliga cykelbanorna är. Men för helvete, sänk farten då. Det är ju som idioterna som kör till Åre i BMW med sommardäck och blåser av i en kurva i 140 blås och svarar på Varför med typ: Varför är vägarna så hala?



Det är annorlunda nu. I Norge försöker man avbilisera centrum, satsar på cyklism. I Kina försöker man ta livet av städerna med alla bilar. Det är annorlunda nu, det är då säkert, men ändå är framtiden kristallklar. Cykeln är framtiden och bilen stendöd i städerna. Skaffa elcykel om du vill glida omkring snyggt och enkelt, ännu större frihet än bilen: Är det inte fantastiskt. Elcykeln är den totala framtiden.

söndag 11 juni 2017

Ensamheten

Sanning eller illusion?

En sann konstnär har två aspekter att hålla reda på. Ekonomin och ångesten eller kanske vi ska kalla det ensamheten.

Om man kollar igenom de flesta manliga fotografer som är ”stora” är de flesta ganska ensamma typer. Det verkar som den här fotografin som jag gillar, skapar en slags ensamhet. Jag minns fortfarande Strömholms flickvän A som sa om Strömholm: Han är en mycket, mycket ensam man.

Är det så det är? Ja, så är det. Det är nog den svåraste grejen i det här jobbet. Ensamheten. Snackas det om ensamheten på fotoutbildningarna? Knappast, få av lärarna där har en susning om vad jag talar om här. 
Det ensamma livet någon annanstans, ett liv med att skapa utifrån den ”självvalda” ensamheten. Jag kan gå till mig själv och några närstående kollegor som mått ganska taskigt många gånger för att skapa mästerverken. Det kräver en stålpanna till skalle, men istället snackar man på undervisningarna och på fotosajterna om tekniken.

Det är ändå märkligt, när hela grejen handlar om att palla trycket eller inte. Palla trycket att leva utan trygghet. Palla trycket att ständigt uppfinna allt själv. Palla trycket att efter att ha verkat som fotograf i femito år fortfarande få betala själv för att göra en bok.
Jag ser det helt enkelt som det krävs en lite speciell människotyp för att överleva som fotograf på toppnivå. Någon som är beredd att lämna allt utan att egentligen få något.

Varför snackas det inte om det mentala? Framkalla eller photoshop är ju en bagatell. Om man vill veta vem som kommer att bli tex en bra fotograf så får man ju gå till den som pallar mest. Jag har sett så många begåvningar i mitt liv, men ytterst få med den nödvändiga järnvijan. Inte för inte sa Strömholm på första dagen för fotoskolan: En, kanske två, blir fotografer av er. 


Så är det, men det finns ju en annan sida av saken också. Man kan lära av allt, även om man inte fixar att överleva som fotograf så kan man plötsligt förstå en massa av livet genom att försöka.

fredag 9 juni 2017

Utan skosnören

Den vackra båten Scopelitos glider in i Iraklias vik. En canadensisk kvinna fråga mig plötsligt om jag känner till de här två skandinaviska männen som bor på ön. En har kommit dit med båt, varpå polarn svarar att till den här ön kommer alla med båt och så skrattar vi. Ett befriande skratt.

Det har varit en vacker morgon, katterna lämnade fotavtryck på bordet under pergolan. Jag har varit med en vän som jag känner sedan mer än trettio år. Han ger mig glädje, han har byggt ett hus till sig själv och jag har fått vara med och göra en pergola.

Scopelitos vänder på en femöring, den ska gå fem i halv men är en kvart tidigare och kommer heller inte att vänta på den som kommer fem i halv, den vänder direkt, drar upp ankaret bak och går ut mot havet igen.

Jag vinkar, man ska vinka då en båt lämnar kaj. Det är en vink som är en påminnelse om ses igen och adjö på ett tag. Min vän står på kajen, han vinkar, jag vinkar tillbaka ännu en gång, sedan ser jag hur han går mot sin motorcykel för att köra hemåt. 

Tre italienskor sitter bredvid mig, en har inga skosnören, tre italienska kvinnor i mogen ålder, som tre tonåringar på äventyr. Jag känner en viss ömhet över att få sitta bredvid dom och tjuvlyssna. Hur kan de veta att jag förstår de flesta språk, garanterat italienska. 


Nere i salongen på båten har kaffemaskinen kommit igång. Jag beställer en kaffe med mjölk och metrio socker. Vinden kommer från norr och jag tänker på hur viktigt det är med lä från vinden på en ö. Bergen ligger som ett radband i dimma, Aliko, Glyfada, Mikri Viglia, ser Anestis hus på Stelida och snart kommer den där dyningen som berättar om att resan är över för den här gången. Jag kollar på italienskorna som rest sig. En har vackra fräknar på benen. De är hon som inte har några skosnören. 

onsdag 7 juni 2017

Då och nu


Det är lite roligt att konstatera att man är lite tillbaka i det som var förr. En kamera, nu är det mobilen, den övre och min Nikonkamera, den undre, en bild som Thore Soneson tog då Maja och jag gjorde boken, Maja reser till Grekland.
Vi körde fram o tillbaka på vägen för han skulle få till ett bra skott. Moppen var en sådan dr med rullande växel, treväxlad o gick som ett skott, mer som en lätt motorcykel, sedan kom jag i många år att köra Scarabeo, en slags mopparnas Ferrari, som ett spjut och 16000 i varv då det var full sula. Nu kör jag ngt liknande med aldrig så fort, man kollar bensinmätarn mest.

tisdag 6 juni 2017

Stranden

Livets viktigaste beståndsdel heter omväxling, göra nytt eller annorlunda. På stranden ser jag tysken som jag sett i trettio år. Han sätter upp samma tält som han gjort i alla år. Jag går fram till honom och säger: Hej, visst är det du som brukade bo i Kastro för trettio år sedan.

   Han tittar lite konstigt och lite nyfiket på mig. ” Nej, säger han. Jag har aldrig bott i Kastro, brukar bo här ute vid Paradiso”. 
Jag låter det passera. Jag vet ju att han bott i Kastro. Han brukade gå förbi med sin fru och sina två söta döttrar som var i samma ålder som mina ungar.
” Visst har du två döttrar, säger jag. De är väl ungefär trettio nu”.
” Jo, säger han, 29 och  25”. 

    Han lyser upp och tittar på mig. Jag minns honom som en snygg karl med en snygg fru och hans döttrat växte upp till riktiga skönheter. Han är fortfarande snygg, runt sextio men lite stel i kroppen.
” Jag har en annan fru nu”, säger han och nickar mot en rödhårig kvinna som står lite längre bort.
” Har lite dåligt minne, har haft en stroke,” säger han och ler skyggt emot mig.
   Jag klappar honom på axeln och  säger att det var fint att se honom igen. Att jag en dag hoppas får se hans döttrar på stranden och att min dotter dyker upp i augusti.
    
   Jag går ner i vattnet, det är kristallklart och kallt. När jag går upp på stranden går han ner i vattnet och när han kommer tillbaka till sitt soltält kysser han han sin nya fru intensivt. Det gjorde han aldrig med sin gamla, döttrarnas mamma. Hon var ändå en skönhet. Jag minns henne så väl då de gick förbi med sina små döttrar utanför min port i Kastro.

måndag 5 juni 2017

Saskia, min vän...


I våra hjärtan brann ett ljus. Saskia hade sovalkov. Lyssnar på Cornelius, detta geni, vilken tajming. Vi döpte vår dotter efter den här låten. 
Saskia, hon är vacker när hon ler. 
Rune Gustafssons gitarr är sanlöst glidande, vilken musiker. Lever han fortfarande? Jag plåtade Cornelius en del, minns några kvällar då han spelade med Made in Sweden, vilket tryck, det var blues och allt annat och congatrummisen föll av scenen. 


Made in Sweden, Jojje o co, shit, det var bra. Slim Borgudd började köra racerbilar och de andra fortsatte på sin väg, Jojje bor väl i Norge efter att ha varit väldsberömd ganska länge. 

Det var den tiden då jag alltid hängde framför en scen, eller bakom en scen, eller på en scen. Ibland kan jag längta tillbaka och så går man på något och lyssnar och blir  nästan alltid besviken. Fråga mig inte varför, men det är som med fotografin, det är inte tillräckligt nära. Jag vill kunna ta på musikerna, jag vill att deras spott ska hamna på mig då det sjunger som hårdast. Längre bort ska det inte vara.

Efter middagen får jag en släng av en depression. Jag vet inte vad jag ska göra, läser M train, men jag tycker inte den är bra. Det finns fina ansatser, men som med mycket hos Patti Smith, så är det halvfärdigt,men ändå vill man försöka, för det är en bra människa.

Det är där jag fastnar, kommer inte framåt eller bakåt. Cyklingen de två senaste dagarna har varit jobbig. Jag har inte kört hårt, men det spelar ingen roll. De här bergen, den här vinden och den här värmen gör allt hårt. Jag skulle vilja göra något annat, promenera?? men jag gillar ju inte det. Nej, cykla soft, det är grejen.

Jag åker ner till stan, delar på en öl med fotomodellen före lunch,sedan återvänder jag till bergen igen, sover siesta och tillverkar en kompostlåda.  Bara det, jag och kompost.

Läser om en gubbe på Naxos som tillbringar 6 timmar på stranden. Jag vet att man kan leva ett liv på stranden, ungefär som att sitta på ett Café sex timmar. Jag kanske ska prova det? Åka ner till nakenstranden, sitta på Paradiso med datorn och jobba, sedan gå ner och bada en timme, käka lunch, bada igen och jobba igen. Inget dåligt kontor, inget dåligt kontor alls.