onsdag 19 december 2012


Jag förvånas hela tiden över med vilken obarmhärtighet man presenterar sina nya förslag. Ta det senaste om marknadshyror osv. Man ska få ta ut högre hyror, för det ska ge mer bostäder. Man ska få ta ut högre hyror för då vill bostadsföretagen bygga mer och tjäna mer.

Vem tänker på hyresgästerna? De nyproducerade är ju redan för dyra, alldeles för dyra. Vad är vitsen med svindyra hyresrätter? Man får inte lån för att bo i hyresrätt. Man får inte 30 procents ränteavdrag för att bo i hyresrätt. Du kan inte sälja den.

Vem bryr sig om de unga? Vem bryr sig om sk vanligt folk? Vem bryr sig?

Det är den frågan man ställer sig.

Jag glider iväg, börjar känna att jag gjort min för en stund. Nästan så jag längtar efter lite forrellfiske i Norrland.

Varför har tiden blivit en räcka av obarmhärtighet så ofta? Jag märker det då jag jobbar med hantverkaren. Ju snyggare hus man kommer till, desto mindre snackar folk med oss. De bara säger att vi ska göra något. Det är allt. De är någon annanstans.

Det låter som en klyscha, det är det tyvärr inte. Ju finare hus, desto mindre snack. Tro mig.

Jag snackar med alla på gatan. Jag kan se en människa på andra sidan gatan. Jag kan direkt börja ett samtal med denne för mig helt nye människa. Han eller hon svarar tillbaka och skrattar.
I nya hus är det tyst. Där pratar man inte. Man stirrar ner i telefonen hela vägen upp till femte våningen.

Jag vet inte om det  är någon ide att bygga nya, dyra hyresrätter? Jag tror ingen vill bo i dom. Jag tror ingen vill bo i hus där man inte pratar. Svårare än så tror inte jag det är.

Bilden: Den här killen har dragit till Gambia. Han skrev att han mår bra. Inga ormar, varma stigar att cyklar på och lite ekorrar runt huset.