Min fru påpekade igår då vid satt vid baren och hade det mysigt, att jag vi den här tiden på året ALLTID är på ett jävla dåligt humör, men att det brukar gå över då jag kommer på skidorna.
Det stämmer, fick sms vid sju i morse, från Sponsorn, som sa samma sak: Du behöver svettas, bara du kommer på skidorna slutar du fundera på livet.
Ja, så sant det är sagt. Hela mitt liv har handlat om cykling, skidåkning, löpning, karate, träning, det har varit en lika stor beståndsdel som att fotografera och skriva, och älska. Livet är som en tårtbit, träning, plåta, skriva, älska, fika. Hur många bitar blev det? Fem, bra, och alla är lika viktiga. Om alla tar två timmar per dag så är dagens måtto klart, plus en siesta på två timmar, dvs totalt 12 timmar...och så har man tre timmar till att fixa med bilder och texter och umgänge.
Egentligen borde jag hålla mig någon annanstans till omkring den 15 dec varje år, någonstans där jag kunde cykla några timmar per dag. Det skulle vara bra för mitt psyke. Någon tyckte jag levde överklassliv för ett år sedan i bloggen, men cykla kostar inget, är nyttigt, miljömässigt och vackert. Åka slalom däremot är nog ganska pissigt för miljön och jag skulle lika gärna slippa liftarna och det enorma sprutandet. Att knata uppför backen för egen maskin, komma till toppen efter två timmars knatande, ett åk ner och sedan färdigt, är en stark upplevelse. Då får man kondition också.
Nåja, i morgon bitti åker lillebror slalom i WCupen, man får hålla tummarna. Han är lite ojämn i år. Han kör ur eller vinner. Det är värsta Bode Millersyndromet, men det kommer. Snart är han jämnare än asfalten på Ekerövägen.
Kommentarer
Skicka en kommentar