fredag 28 september 2018

Ännu ett liv

Läste Kallifatides Ännu ett liv. Han skriver makalöst bra och man känner igen mycket om livet efter en viss dag i livet. En sak verkar ju klar: Utan att arbeta dör livet, och det känner man ju igen, men problemet är ju att orka och ha lust.

En evig tankegång. Jag matar två katter och det är ju sjukt hur snabbt man blir kär i dom, som små barn blir dom.

Jag har några bra idéer som jag ska genomföra i vinter. Samtal, samtal, samtal och denna sköna ensamhet.


torsdag 27 september 2018

The door...

Dörren. I stormen. Känner en viss uppgivenhet. Det som retar mig mest med valet är att om man röstat på V så har man röstat på ett extremistparti. Det finns tydligen två extremistpartier i valet, det till höger som bygger på nassetankar och så det till vänster, som är som sossarna var för 20 år sedan.

Trött blir man, det är det enda jag tänker säga.

Nere i en dipp och dippen handlar om görandet. Jag är mer hantverkare än fotograf, skrivare eller vad fan jag ska föreställa. Mitt problem är att jag blir aldrig nöjd eller glad över det jag gör. Jag blir nöjd och glad i tio sekunder. Jag tycker den här bilden är fantastisk. Någon grym snickare har gjort den här fantastiska dörren som jag knäppt med min kamera. Just det att jag knäppt den ger mig tio sekunders lycka, men sedan är det slut.

Det blir andra bilder och sedan är det slut. Jag tror fan jag är lyckligare om jag är en liten Cornettoglass, men så kan man ju inte heller hålla på. Så frågan är: Hur håller man i lyckan och varför tar den slut så snabbt

Nåja, det är en vacker dörr, får räcka med det. Eller....

onsdag 26 september 2018

Naxos port bw, 26 sept 2018







Inspired by Turner, the painter.

Naxos port 1





Det blåser....

En början till någonting





Stormen viner, lyssnar på musik, ska ge mig ut till havet. Funderar på nätet, paradigmskiftet. Jag märker allt tydligare att Fejan o Insta är det enda som fungerar om man ska nå ut. Folk läser bloggarna allt mindre. Samtidigt är ju Fejan och Instas svagheter att det aldrig blir ett möte, blir inget sagt. Man trycker på en knapp och sedan är det över.
Då läste jag om en kvinna som skrivit på en dikt i fyrtio år, som en beskrivning på hur det var och är att leva ett liv. En daglig påminnelse om livet.

Jag tyckte det var vackert. Det är vackert med dagbok. Lundells Vardagar är  en slags dagbok. Jag vet inte vad man ska sätta för etiketter på saker och ting, men en löpande text är en löpande text och med tiden blir det något mer. En berättelse om livet, vackert så. Och så ser jag på min blogg. Det är en berättelse om livet, nu som då. Om någon läser det nu eller senare spelar ingen roll. En dag, med lite tur, blir det läst och det är verkligen vackert så.

tisdag 25 september 2018

Mentorskap, ett år

Mentorskap, ett år.

Vi arbetar på nätet, du och jag. Du plåtar, frågar, jag svarar och försöker komma med input. Du behöver inte fotografera katter, hundar eller.... Du plåtar det du tycker är viktigt och det du på något vis försöker göra en bok eller en utställning av.

Vi pratar om allt, men det är viktigt att komma ihåg att det är du som ansvarar för att det blir något. Det här är inget mentorskap för lallare utan för folk som vill utvecklas, söka sitt eget språk och är beredda på att ta kritik och beröm och annorlunda input.

Vi startar när du vill. Då skickar du in 20 bilder som jag får kolla på och berättar också en del om vem du är och vad du vill göra.

Priset är 11 000 kr för ett år.

Om du är intresserad, hör av dig till mickeberg@hotmail.com. Jag har tre platser kvar för 2019.

måndag 24 september 2018

Naxos, baksidan, bakgården, 24 sept 2018

Vi väntar på stormen. Jag kan se hur vattnet höjer sig, vågorna blir större. Jag tar bakvägen över Kastro, den gamla stadsdelen i Chora. Vår bakgård i många år. Fotboll, Ikonmålningar, som vanligt.

Some good old stuff and some new good stuff













Whats life about???

lördag 22 september 2018

At the sandy beach

Ridklubben tog en runda. Jag var där med telefonen och knäppte lite.

Lördag


Tänkte på känslan av att vara underground. Det är den bästa känslan. Få hålla på med sitt eget. John Holm, i DN, fin artist. Stor, men blir aldrig för stor, urvattnad.

Busschauffören, man undrar vad han tänkte igår då han försökte tråckla sig igen Chalkis smalaste gränd? Troligtvis hade han aldrig kört här förut. Det gick till slut, med en cm till godo på varje sida, men varför? Går ju en större väg tio meter till vänster. Men, människan vill altid pröva något nytt.

fredag 21 september 2018

Kreativitet och vågor av trötthet



Vinden skallrar i fönstren. Hösten har kommit så här långt upp i bergen. Vi ser hela ön och vårt hus, det gula, vackra, bakom den vita kyrkan i Chalki.
Bergen ligger som draperier för kusten och havet.

Vi glider ner till Filoti, äter en Putanesca och dricker lite rött. Det är en vacker natt och tröttheten syns i ansiktet på Kosta och Despina. Satan så de får jobba på sommaren. Det är 18 timmar dyget runt, 7 dagar i veckan.

Vi snackar om den grekiska omöjligheten. Att folk inte tror på något längre. Även om det är ett bra förslag så tror man inte på det längre. Man känner sig lurade på ALLT.

Det finns mycket att lära av det.

Koudelkas bok Exile, fram och tillbaka





Det är lite fascinerande att läsa boken Making of Exile. Boken om hur Exile kom till och hur den har utvecklats genom åren. Den tredje upplagan är ute nu. Den har fått tio nya bilder, men det intressantaste är att läsa om hur pass strukturerad Koudelka var i det här projektet som i princip tog 20 år. Han reste kontinuerligt till platser där dt var festivaler, hästmarknader osv o i hans anteckningsböcker kan man se hur han strukturerade det kommande året.

Sedan är det massa hokuspokustext om hur man väljer bilder osv, det som alla som sysslat med projekt känner igen sig i. Det breda urvalet, sedan urvalet till arkivet och slutligen det privata urvalet till boken och utställningen. Boken kostar nästa 500 kr och rekommenderas.

torsdag 20 september 2018

Hörnet i Chalki och Brennerpasset

 Once upon a time, tänkte jag, då jag stod i hörnet där vägen svänger ur Chalki.
" Once upon a time" stod jag vid Brennerpassets början. Vägen dit hade gått över Tysklands motorvägar, liftandes och till slut stod vi vid det väldiga bergets fot.

Vi började vandra uppåt. Det är ett högt pass, mycket högt pass och det tog oss många timmar den natten att komma till toppen. På andra sidan hägrade Italien, Venedig, Verona och Romeo och Julia.

Den natten, på vägen upp, kom kylan smygande och jag hade en del hägringar. När jag var på väg att kasta in handduken och bli religiös så blev vi upplockade av en liten Fiat, avslängda på tullstationen. Den lyste varm och vänlig och Uffe, min liftarpolare, tog fram gitarren och sjöng något smäktande. Tullgubbarna bjöd på soppa och rullade cigg. Det var ett mansprov att rulla en cigg, kunde du det, var du hemma överallt.

Någon sa att dom skulle till Verona o vi fick åka liten Fiat igen, nu nedför bergsvägarna och inom någon timme rullade vi in i Verona på morgonen. Vi hade som vanligt inga pengar, men Uffe sjöng något smäktande och jag trollade lite och vi fick lite stålar och hemrullade cigg och sedan bjöd två systrar oss hem att sova hos dom. Man tänkte väl en och annan charmig tanke men åsynen av deras morsa tog bort den charmen direkt.

Vi vaknade på eftermiddag och som dom luffare vi var gav vi oss ut på gatorna och spelade och trollade smäktande. Vi passerade både Venedig och Rom och Pisa och hamnade till slut i underbara Marseille, i Frankrike, där polisen tog oss och skickade oss norrut.

Jag vet inte vad som fick mig att tänka på Brennerpasset, kanske var det vägens krök, kanske den italienska krogen strax till höger, kanske var det min hemliga längtan efter en kvinna som från femte våningen skulle kasta ner en hemrullad cigg och skrika: Bravo, bravo, ciao...

onsdag 19 september 2018

Koudelka, Dimitri och Stefan



Dimitri visar mig plötsligt en ny bok om Koudelka. Det är den gamla boken Exile som nu har plockat undan bilderna och satsar på texter om boken, hur den gjordes, Koudelkas tankar osv... otroligt intressant. Jag ska få låna den och återkommer.

Stefan Ohlsson gick bort. Det var inte oväntat. Han hade kämpat länge med den där förbannade cancern, stoiskt och envist, gav han motstånd. Till slut gick det inte. Stefan var en mycket fin människa, duktig i sitt jobb, men det viktigaste för mig var och är hans personliga egenskaper. Väldigt ödmjuk och väldigt varm, enkel människa att ha att göra med. Våra liv tangerade varandras, antingen det var i Pamplona och tjurrusningarna, där jag sällan fick några bilder, eller som redaktör på Fotografisk tidskrift, där han gav mig krönikerjobbet.

Han kommer för många att vara mannen som visste det mesta om bildbehandling. För mig är han nog mest Stefan, en i gänget, det gäng som nu långsamt men säkert tunnas ut. Vila i frid, Stefan.

På Fotografiska känns det lite skakigt. Det är nya grejer på gång, nya öppningar, samtidigt som bildavdelningen får sluta och omorganisationerna verkar stå som spö i backen. Verkar inte vara något enkelt och säkert ställe att jobba på. Själv fick jag återigen en förfrågan om nytt jobb på Naxos. Snart lär jag väl få förslag på arbetskostym också, men det var ett visst mått av ömhet då killen som vill anställa mig, förklarade att om du jobbar hela sommaren, så till vintern står du ju som arbetslös och då får du förstärkning från grekiska staten eftersom du är arbetslös. Fint va? Ja, vad skulle jag svara? Fint, som snus, egentligen....

måndag 17 september 2018

Naxos life and some about life,,,,











Days goes bye.....Funderade på en liten fotoskola.

Första frågan? Varför fotograferar man? För det är roligt, för man vill säga något eller för att man gillar de tekniska prylarna?

Välj själv som jag brukar säga.

Behöver man utrustning? Knappast. Idag räcker en mobil och helt uppenbart behöver bara de professionella med speciella krav de stora kamerorna och objektiven. Jag tror inte ens naturfotograferna alla gånger behöver sina tunga grejer.

Ps och bildbehandling? Alla de här bilderna ovan är tagna med en mobil och Iphonens bildbehandlingsprogram och sedan har jag kört de svartvita i Silver Efex pro och lagt på en film Agfa 400 som lyfter lite i dunklet. Photoshop använder jag aldrig längre.

Komma ut? Är det viktigaste? Det kan vi ju enkelt konstatera att den roll som berättare som fotografi ägt, har försvunnit. Allt mer handlar om HOME, att man plåtar där man går och står. Ingen bryr sig om fotografer som reser och beskriver. Förutom att det har att göra med det digitala så ligger det också i led med miljöns bevarande. Många fantastiska fotografer gör nu små korta filmer och de är klart mycket intressantare än deras bilder. Fråga mig inte varför? Jag tror snart boken är det enda mediet där foton kommer att fungera, men det krävs text, bra text.

HOME, där du är och vad du gör och vad du äter och lite till.

Däremot retar jag mig lite på att det mörka, det depraverade, som ofta uppfunnits i mörkrummet( Iphonen) slår så hårt men det beror väl på att medelklassen, som är de som konsumerar Insta och bilder, blir lite upphetsade då de själva oftast lever ett pisstrist, supermoraliskt liv utan snedsteg ner i moraset. Klart det då blir spännande med tatueringar medan en som jag helt klart tycker att tatueringar är bland det mest pisstrista som finns.

Nog om det. Landskona fotofestival och för första gången på fem?? år lyckas de marknadsföra sig lite och det är helt och hållet Instas förtjänst. Festivalens hemsida måste ju vara en av de sämsta som gjorts, totalt omöjlig att manövrera i. Dock, mycket bilder, men inget begrepp om folket, festen, om det var några där. Det har ju inte varit det de andra år jag varit där. I princip stendött.

Kollade Kinesen Yan Ming, som i princip har en ganska konservativ inställning till det mesta, men vars bilder ändå griper in i sin skönhet. Rolleiflex och film, så bra det fungerar. Så vackert.

Jag har köpt en bil, en Cheva, en leksaksbil med en motor som är typ gräsklippare,,,,så är det folks,,,keep it up nu.