torsdag 31 maj 2018

En scooter och en njure mindre



Jag går in på hans kontor. Han heter samma som mig. Det är nog 30 år sedan jag var här senast. Jag berättar om snuten som tog min bil och säger att jag behöver köpa en scooter.

"That fucking bastard," skriker han om snuten.
" Han fick vad han tålde i vintras då han blev tvungen att operera bort en njure"..

Då kan jag inte låt bli att visa ärret från min nyliga njuroperation.
" Fuck", är ungefär vad vi kan säga båda två.. Sedan köper jag en scooter som går som en skållad råtta.

lördag 26 maj 2018

Way of life


Jag bär alltid glasögon som mörkar efter solen. De är perfekta för den som plåtar i svartvitt. Precis som jag ser verkligheten i dessa svartvita glasögon, precis så vill jag att bilderna ska se ut då de printas. De mörka glasögonen släcker ner i det svarta.
Det är inte alltid bra med dessa mörka glasögon. På den tiden jag bodde mycket i Spanien och körde hoj mellan Baskien och Stockholm höll de på att ta livet av mig. Att resa till Spanien på motorcykel är något av det mest sensuella en människa kan göra.
Starta i Stockholm en morgon, ha en väska bakom sig, en tankväska som man kan ligga mot, en tjock polsk regnjacka utanför skinnstället så värmen hålls, sedan glida iväg. Genom Sverige, förbi Helsingborg, Rödby, Puttgarden. Man har sovit några timmar på båten och kanske en timme eller två i diket utanför Puttgarden. Sedan 150 blås hela vägen ner till Södra Tyskland, tanka efter varje tjugofemte mil. Det är fortfarande inte Medelhav, men värmen börjar kännas lite. Genom Frankrike, pricka Paris vid midnatt, minst bilar då, dundra genom rondellerna, ta sikte söderut, komma in på de mindre vägarna före den Spanska gränsen.
Då, kliver man av, sätter sig vid vägen, på en äng, under ett träd, andas, klär av sig. Den fuktiga värmen har anlänt. Du blir en annan människa. Du stannar på första bästa fik, tar en rejäl frukost, gott kaffe, kanske en cigg, om man nu röker, men kaffet glider ner som en mild västanfläkt om ett nytt, bra liv. Hojen står och tickar i värmen. Sadeln är varm då du kliver på den igen. Nu är det bara tjugofem mil kvar till Bilbao, San Sebastian, Usurbil…
Du andas, ett leende kommer innifrån. Du och maskinen, det svänger rejält på bergsvägarna på slutet, för du kör inte motorvägen. Nu vill du vara en människa på en maskin, du ser havet och städerna, du ser Baskien, du känner redan smaken av det jordiga, röda vinet på din favoritkrog i gamla Bilbao.
En gång höll jag inte på att komma till det jordiga vinet. I normala fall körde jag alltid med klassiskt TT-stuk, öppen hjälm, googles, men den här gången hade jag köpt en integralhjälm med luckvisir. När jag kom till en av de långa tunnlarna i 150 blås, i mina kolsvarta soldränka glasögon, fick jag inte upp visiret. Jag såg ingenting, lamporna i tunneln var som små glödprickar, resten var kolsvart. Jag kastades omkring på cykeln i vattenrännan, en meter från tunnelväggen. Jag satt som på en ilsken tjur då hojen kastades omkring, fick ner farten, gled ut på vägen igen, fick upp visiret.
Det var en minut då det mörka glasen var helt fel. Då jag kom ut ur tunneln la jag mig vid vägen, tackade någon för att det ordnade sig, sedan klev jag upp, gled ut på vägen igen. Det var återigen maskinen och jag. Det soldränkta vinet stod och väntade på bardisken. Som så många gånger förr tänkte jag på det klassiska ordspråket: Nära skjuter ingen hare.

Framtiden

Jag tänker ofta att jag ska sluta fotografera. Mest för jag inser att jag kommer aldrig att kunna göra något som Mullvaden eller Skogsnäs eller Stockholm blues mer. Jag måste göra något annat och då jag ser vad jag gör så kan jag ledsna på mig själv.

En som jag kan få fantastisk inspiration av är David Alan Harvey, kolla det här klippet. DAH har lyckats transportera sig från stillbilden, han gör fortfarande fantastiska bilder och han lever ju för att göra bilder, men det intressanta numera med hans arbeten är vägen dit. Hans Instagramstories, hans små inlägg, typ det ovan,med text och bild.

Han gräver fram och tillbaka, nya bilder, gamla bilder. filmer, allt passerar utan urskiljning och jag kan inte riktigt förklara varför det är så bra, givetvis för att han är en grym fotograf, för att han lever som han vill och där han vill och på det sätt han vill.En mycket kärleksfull människa som älskar sina barn, barnbarn, katter, vänner, en kille som verkar ha ganska små krav på livet men ändå håller igång non stop.

DAH är nog min största inspirationskälla, just för att han gör allt hela tiden. Han bryter en ny mark som är mindre pretto och delar med sig hela tiden.

Ja, han kan vara något att kolla på. I dagens bild skriver han om Mike, som inte finns på nätet, som har eget galleri där han bor och klarar sig på att sälja sina egna bilder. Jag tycker det är vackert, en fantastisk story.


torsdag 24 maj 2018

Den lilla flygplatsen






Flygningen från Aten till Naxos tar 25 minuter, i ett litet turbopropellerplan. 53 euro. Båten kostar lika mycket och tar 6,5 timme. Valet är enkelt.

Man flyger typ 100 meter över havet hela tiden. Det tar inte lång tid innan man ser Paros på höger sida, glider mellan öarna och kommer ner över Naxos västsida, ser nakenbadarna i Plaka och så studsar man ner på den enkla landningsbanan.

Sedan är det som vanligt igen.

onsdag 23 maj 2018

Tiden, tiden

Jag får tio mail om dagen med förfrågan om GDPR . Jag svarar ju inte på något och jag tror inte heller att just någon svarar på dessa mail. Och snacka om jobb för de företag osv som måste skicka ut detta trams.

Så mycket jobb för ingenting.

Valet, jag ser det redan som passerat. Vad är det som ska förändra saker o ting. Sossarna hade en historisk möjlighet att göra något, men varenda fråga av vikt har de ju sålt ut genom att vara totalflata och det här med att ha fingret i luften o fjanta runt kring flyktingarna har ju inte passerat smärtfritt om man säger så.

Tyvärr är det ju sossarna man har haft en slags hopp till, men det är ju meningslöst. Resten av partierna är ju också meningslösa, mest för att de kan inte uträtta något, förutom då alliansen som har jobbat friskt på att nedrusta allt.

Jag väntar nog på ett mirakel, att något ska uppenbara sig, men man lär väl få vänta.

Philip Roth dog. Mycket bra författare. Hans senaste böcker är väldigt bra, lättlästa. Han blev 85 år.

Han sa ju en grej som jag känner igen. Man arbetar, men inser också att 95 procent av människorna skiter fullständigt i litteraturen. Vad det gäller fotografin kan man säga att 99,9 procent skiter fullständigt i fotografin. Det är intressant att veta att man i femtio år sysslat med något som bara några, ytterst några, bryr sig om.

Tänk på det Ni.

tisdag 22 maj 2018

Ett träd stod i vägen

Ett träd står där i parken. Jag lyssnar på jazz i källaren. Dricker en öl på gatan, lyssnar på Magnus Lindberg som är grymt bra, på gatan, går tillbaka till källaren och dricker ut det sista i ölglaset för 66 kr.

Man kan kalla det en rapport. Sedan går jag hem, packar. Det är dags att dra.

Återigen, det är dags att dra.

Tisdag

Far o son på Twang, fiket där man säljer och lagar gitarrer.

Såg att Mr Åström skickade in bilder till Arbetets museum. Det är en slags dokumentär touch på den kommande utställningen. Det var fina bilder men museet förstår jag mig inte riktigt på och hur många jobbar dokumentärt idag. Jag kan max räkna ihop fem, sex namn.

Det ska bli intressant att se hur den utställningen utvecklar sig. Om den visar på några nya spår eller om den klamrar sig kvar i det gamla tankesättet att göra dokumentärbilder. Eller är det så att det dokumentära språket finns någon annanstans?

Zlatan, jag kan känna sorg för honom. Först bygger han upp en fantastisk karriär, sedan börjar han för några år sedan rasera den långsamt med ett slags hyperego och nu är han ju bara en tragisk idiot.
I varenda reklaminslag som kommer på skitkanalerna dyker han upp och kränger den ena prylen efter den andra. Det är precis som han lämnat hjärnan hemma. En kille med sådana enorma inkomster
står och säljer ut sig fullständigt. Varför?

Det är en sak jag inte förstår.

Det sägs ständigt att Sverige går så otroligt bra, läste det senast i DN i morse, men varför känns det inte så. Varför känns det som om det långsamt är på väg åt helvete med allting. Skolan fungerar inte, pensionerna är ju het knäckande dåliga för alltför många, sjukvården vacklar, förlossningsvården vacklar, klassklyftorna ökar, integrationen är ett frågetecken,  SD, ett rasistiskt parti, är den näst största i Sverige, unga människor verkar inte ha mått så dåligt som nu på flera generationer och boendet verkar ha kollapsat.

Jag kan ha fel, men jag fattar fan inte vad det är som går så bra när man känner i alla porer i kroppen att något är fundamentalt fel.
Jag förstår det inte. Så enkelt är det.


söndag 20 maj 2018

Jag kommer inte ihåg...

Jag kommer inte ihåg när jag tog den här bilden, men okey, jag tog den. I alla fall snurrar två saker i mitt huvud.

Ekonomin? Hur ska jag överleva ekonomiskt om två år. Min pension täcker knappt hyran och hur ska jag få ihop de här pengarna som behövs, ca fem tusen per månad, för att jag ska klara mig. Jag har snackat med de flesta av mina kompisar som var frilans eller haft ett slags konstnärligt uppdrag i livet. Nästan ingen får mer än 10 000 kr FÖRE skatt då de ska ta ut pensionen. Efter skatten och hyran dragits blir det typ 2000 kr i månaden att leva och äta för.

Hur ska man jobba för att det ska funka, då man egentligen känner för att inte jobba, inte känner sig speciellt motiverad att jobba.

Det är fan den stora frågan.

Den andra frågan jag jobbar med är hur jag ska hantera det enorma inflödet av info som pressar en mot väggen varje dag. Jag börjar allt mer känna att det är för mycket och att det inte är intressant att vara del av det flödet, att skriva och plåta, för det passerar bara. Man ska komma ihåg att bara just den här tanken att man varje dag ständigt måste sortera bort, tänk på det, SORTERA BORT, otroligt mycket info, för att stå ut. Att sortera bort innebär att du måste ta ställning hela tiden, varje minut hela dagarna. Det vore skönt att slippa sortera bort.

Ta bara den här enkla grejer att öppna tex DN på nätet, eller Expressen. Direkt en reklamgrej som man ska passera. Eller man ska läsa om en sorglig sak på någon video och för att komma till innehållet måste man passera en 18 sekunders video innan man får läsa det viktiga. Jag känner att jag börjar tappa kraften på sådant. Det är som en sportsändning på tv där det var femte minut ska slås in en reklamgrej. Man ger upp.

Det är dom där två grejerna jag funderar på: Ska man verkligen delta i det här infoflödet och hur fan ska man överleva ekonomiskt om man inte gör det. Man finns ju inte om man inte finns i flödet.
Det är en svår grej, tycker jag. Jag känner mig faktiskt lite slagen till marken av dessa två tankar.

torsdag 17 maj 2018

Am I part of the problem?

Jag läser om en amerikansk fotograf som skildrat Long island/ NY , hur det har gentrfierats, hur de rika tagit över. En gång i tiden flyttade han dit för att i NY fanns pulsen, Long island var billigt, ett bra ställe att hitta en fin arbetslokal på.

Idag är allt det överkört. De med stålar har flyttat in och de är sällan den sortens typer som får en stadsdel att leva, men de ser  till att höja bostadspriserna och göra det omöjligt för de som bodde där tidigare att stanna kvar.

Är jag en de av det problemet, tänker jag?
Ja, måste jag svara. Jag flyttade till Söder 1969, bodde i en svinkall, helt omodern lya, men jag var en av de som flyttade in, hade konstnärliga ambitioner och ville bo billigt. Söder var då ett ställe man varnade folk från att bo i. Det stod till och med i bostadsannonserna: Var som helst, men inte Södermalm.

Så skedde något, på 80-talet, inflyttning, utförsäljningen, bostadskarriärer och stadsdelen blev något annat.

Är jag en del av problemet?

Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag konsekvent kämpat emot alla bostadsrätter, all bildning, tackat nej två ggr till att vara med i ombildning, mest av ideologiska skäl då jag på en gång insåg att min stadsdel skulle tas över av folk som vill tjäna pengar.

Idag är Söder ett reservat för folk med pengar. Jag skulle aldrig kunna flytta hit om jag idag skulle försöka flytta till Stockholm. Helt omöjligt av alla skäl, ekonomi, sociala skäl osv,,,inte en chans, så från 1969, då Söder var mitt livs chans, har stadsdelen gått till att bli mitt livs omöjlighet.

Nu bor jag här, men jag ser ju utvecklingen. Mycket handlar om pengar. Vare sig du vill hyra eller köpa en lokal så är det sjuka pengar. Det jag undrar mest över är VAR finns det som jag sökte 1969?Den kreativa rörelsens kärna, där man kan bo billigt, dit folk flyttar för de söker den rätta energin och det roliga sammanhanget.

Intressant va? Så på frågan om jag är part of the problem så är svaret både ja och nej,,,,märkligt.

onsdag 16 maj 2018

En ny stad i den gamla staden

Hela Skånegatan har blivit en kroggata. Över en natt så gick det till. En ny stad  i den gamla staden?

Hittar gamla texter, som den här.

Är det Guds dom ? Jag vet inte, jag tror en brinnande ande lever längre. 
Sartre sa att hans blindhet var ett djävla tjatande. Om han inte såg att skriva, så fick han väl diktera orden. Han tyckte det var ett gnäll om bagateller, orden kom på papper, det var vad som räknades. 

Eller när jag besökte Christer, dödssjuk, i sängen. Ute lyser solen och hans dagar är räknade. 
- Det kommer några dagar snart då solen går bort, sa han. Då det rätta ljuset kommer, då skall jag ta de sista bilderna till reportaget om huset. 

Portugalette, Sestao, Alto hornos, Baskien..


Vilken magi det är att slå på sitt eget namn och sedan på den ort där jag bodde då jag var i Baskien, 1973, eller 74, 75, 76,,,,Det är vackert att minnas

onsdag

Jag tog metron så långt norrut jag kunde komma från Bilbao. Hamnade i en liten by, har svaga minnen, men jag minns att sängen hade en tjock madrass som delade sig i mitten så den var omöjlig att sova i. Ett litet torg, en gata man gick över och sedan havet.

Tror jag måste kolla på kartan var jag var, men det var ganska fint.

Det är lite sorgset idag. Fine Arne G gick bort. Känns väldigt onödigt och sorgligt. Han hade en fin utställning på gång också. En bra man, som jag träffade en gång eller två. Han brukade bo med sin fru i en husbil i Tanto då de kom till Stockholm. Ett fint par, en fin människa som jag tyckte om direkt.

Jag kan inte säga annat än att jag de sista dagarna känt en otrolig irritation. Måste vara pollen, måste vara självrisken på bilen, måste vara något.

Nu har jag ju i alla fall läst Lundell och inte för att vara elak, men den här boken är nog den mest ointressanta han skrivit och då vet man att han skriver bra som fan i normalfall, men jag känner igen grejer som kommer med åren. Man reflekterar för mycket bakåt, man är inte med framåt för det är framåt det intressanta finns. Inte bakåt, det är minnen. Inte att förakta, men ska man säga något måste man vara med i tiden och delta i tiden och det blir allt svårare ju äldre man blir och en enkel anledning till det är att man intresserar sig inte så mycket för det som pågår. Man känner igen det mesta, för det är som gammal skit i nya former och det har man redan gjort.

Det är ingen kul insikt, men lite åt det hållet är det.

tisdag 15 maj 2018

Förbannade dag...

Förbannade dag. Lyssnar på min son. Pollen. Han är helt förstörd, hemskt att höra på. Jag känner rejält av skiten också.

Läser Lundells nya, Vardagar, 600 sidor typ. Läser den på några timmar. Han kommenterar mest tillvaron. Håller väl med om det mesta men det blir ingen stuns, ingen historia.

Är med i bilpool. Igår körde jag på en sten, lite små plastskador under bilen, knappt synliga. Kontaktar Ford för eventuell reparation. Självrisk 8550 kr.

Är det ett jävla skämt, eller? Bilpoolen kan dra åt helvete. Pollen också. Hela världen höll jag på att säga. Finns det något som är vettigt i den här världen längre? Finns det ingen som kan göra något åt vansinnet i Israel? Det är ju helt horribelt. Är det en enda israel som blivit skadad eller skjuten?

Nej, inte vad jag vet och lika förbannat får det där fascistlandet hålla på och förtrycka folk i Palestina. Jag har ju varit där några gånger och tyvärr har de flesta som har proisraeliska åsikter aldrig varit i Gaza osv,,de flesta verkar leva i någon dröm om hur verkligheten ser ut. Kort sagt: tyvärr ser den för djävlig ut för palestinierna.

Det är bara att kolla vilka som stöder den där flytten av USAs ambassad till Jerusalem. De värsta högerspökena i Europa.

I Giro the Italia förr Chaves igenom totalt. Man snackar om pollensjuka. Där ser man. Inte ens de mest vältränade idrottstyperna klarar pollen.


måndag 14 maj 2018

Texter från förr.....


Texter från förr-------





2000
Det var en vacker natt. En tyst natt. Runt Medelhavet är alla vackra nätter tysta. Tysta nätter är en bristvara. De vita husen reflekterar ljuden rakt in i ditt sovrum. Det här hade varit en vacker natt. Han behövde få sova ordentligt. Hon låg med sin bruna kropp, i sin bruna kropp på det vita lakanet. Hon var sömndrucken, loj och vände sig på mage, särade benen och lyfte lite på rumpan.  Ett tyst möte i den bländande morgonsolen. När han tittade på klockan var den redan elva, nästan halv tolv. En annan av Medelhavets egenskaper. Dygnets oändlighet.Sena nätter, sena morgnar och ändå tog aldrig dygnet slut. 

Han kände sig trött, alltid trött, först efter att sommaren hade planat ut i höst, i oktober, skulle han börja känna sig pigg, sova ikapp de sena morgnarna och långa nätterna. Då skulle regnen komma, vindarna vända, nätterna bli kortare och morgnarna tidigare. Sedan kom den ruggiga vätan och då flyttade han till kylan, snön, de korta dagarna och långa nätterna. 
Han gick upp och gjorde kaffe. På verandan  hade solen ännu inte dykt upp. Han satte sig i skuggan, lyssnade på stadens ljud, mopedernas vrål och fåglarna därimellan. Hur lät det för femtio år sedan? Åsnorna,havet, barnen, klockornas klämtande och den eviga vinden som aldrig slutade sjunga?


Han drack sitt kaffe långsamt, skrev några rader i en anteckningsbok. Ryggen värkte som alltid på morgonen. Han bestämde sig för att ta  en promenad, hämta  vatten  i brunnen och gå till bagaren. Sedan skulle han gå tillbaka, väcka henne med gott kaffe och färskt bröd.


2006
Det var en sådan där vanlig dag. Jag har två sorters vanliga dagar. Vaknar vid sju, ligger kvar i sängen medan min son fixar frukosten och går tll skolan. Jag ser  på text-tv i tio miuter innan de blir repris på nyheterna. DN har  jag sagt upp, för tråkig, och Svenska Dagbladet läser jag inte av ideoligiska skäl. Det blir laptopen i sängen där jag läser nyheterna på Expressens sajt. Efter det går jag upp. Lyser solen försöker jag skriva någn timme på balkongen, är det gråväder går jag ut med kameran. 

Jag vet aldrig vad jag ska göra. Alla dagar är blanka. Jag vet inte vad jag ska skriva på morgonen eller vad jag ska plåta. Det är alltid helt blankt, lika blankt som i min möteskalender. Så har jag levt i tjugo år. Det är en plågsam livstil, men bara tanken på att jag skulle behöva infinna mig på en arbetsplats vid en viss tid varje morgon ger mig råångest. Jag tänker tanken ibland, känner lyckan över att vara behövd någonstans, men den känslan avtar snabbt då jag minns mina försök på arbetsmarknaden.
Den här morgonen var en vanlig grå dag, en gå ut med kamerandag. Jag gick ut, men kände direkt att jag saknade kraften, gav upp och slank in på ett Kafe. Novemberkänsla. Alla satt och kurade och jag tog en kaffe, satte mig i ett hörn och kurade själv med två morgontidningar. 


Havet vrålar sin ålderdomliga sång, storm, storm, storm. Det ryker bland stenarna framför mina nakna fötter. En rovfågel kretsar nära mitt huvud.På stranden ligger en död fiskmås uppspolad. Havet ger, havet tar. Alla oväder påverkar mig. Snöstorm, havsstorm, Jag blir upphetsad, kåt , euforisk. Som barn sov jag granne med havet, bara några granar skilde mig från Bottenvikens vrålande höstar och skeppsförlisningar.

Jag  plåtar vilt på stranden, alltid blir det något. Allt jag skriver är sant. Jag kan inte hitta på, måste uppleva först och stormar drar igång min fantasi och min lust.
Jag skyndar mig hemåt för att försöka behålla känslan inom mig, för att skriva ned, för att berätta vidare. Stormen ryter hårt. Den röda Vodafonesnabbåten drar iväg i ett vitt skum. Potens, kraft , skönhet. På stranden ligger en italienare i sin turban. Han har en vacker kvinna, ett antal år yngre. Vi nickar åt varandra.

Rovfågeln dippar ner mot vattnet. Katarina, som fött tvillingar för någon månad sedan, står i hamnen för att möta folk. För några år sedan  dog hennes föräldrari en ruggig bilkrock utanför Aten. Nu går livet vidare genom tvillingarna. Jag tar en vända på kajen, kollar in de nyanlända. En fruktansvärt tjock kvinna släpar på för stor packning. Varför verkar vissa sakna allt? Går förbi kafeerna, köper ett varmt bröd, vänder hemåt över stenstranden. Rovfågeln hänger i luften. Italienskan sitter på sin mans kuk, ler mot mig då jag passerar. Vågorna  slår hårt och jag  skyndar mig hem för att berätta om havet, vinden ,livet.


1972
När jag går över Strömbron kommer minnen tillbaka. Barndomen på Skeppsholmen. Den fantasiska tiden då jag styrde Af Chapman till havs. Just på Strömbron gick Uffe och jag en sommarnatt i början på sjuttiotalet. På väg hem till Blekingegatan. Han rabblade alla fyrtiosju verserna ur en Dylansång samtidigt som han då och då passande vred på huvudet och spydde ner i Strömmen. Det var samma Uffe jag genomlevde konstnärsmyten och det fria resandet med. 

Jag hade en kall tvåa på Blekingegata. Uffe blev gäst i lyan, satte upp ett staffli som aldrig användes och spelade på ett fruktansvärt ostämt piano. På något vis bestämde vi oss för att göra Europa. Vi liftade oss fram. Uffe spelade och jag hade några billiga trolltrick. När vi skulle  lämna landet, ta färjan mellan Köpenham började jag förstå hur det skulle gå till. Uffe ställde sig vid landgången och spelade ihop till biljetten. Autobahn, Verona, Venedig, Rom. I Rom stanade vi ett tag, sov i parken vid Colloseum, blev rånade på det vi inte hade, trots att vi stoppat penningasmulorna längst ner vid fötterna i sovsäcken. Vi hamnade längst ner i Marsielle, sov ute, blev upplockade av snuten på en strand. Alla fick stryk utom jag eftersom det stod Economiste i mitt pass. Det var tydligen något fint i Frankrike? Vi blev satta  på ett tåg med en vinare och två baguette. Ordern var tydlig: De här Skandinaviska herrarna ska inte läa vagnen förrän tåget är vid den nordiska gränsen. Efter en timme stannade tåget på en station, vi hade klämt i oss vinaren, tyckte det var läge att dra och hoppade av osedda.
Det var i Avignon. Det tog inte lång tid förrän snuten deporterade oss från den stan också. Vi gick ut på motorvägen mot norr, försökte lifta.Ett dygn sov vi i diket, stod i knallheta, fick ingen lift. 

Till slut  gick jag ut i vägen, viftade så en tysk stannade. Jag visade min Leicakamera, sa att han kunde få den som pant bara vi fck lift därifrån. Det var en hygglig tysk, körde oss långt, gav oss en hundring till mat då vi klev ur bilen. Vad som hände efter det minns jag inte? Vi kom i alla fall hem, magra, fulla av historier som denna. Uffe försvann ur mitt  liv, men varje gång jag passerar  Strömbron dyker hans raspiga röst upp ur vattnet, påminner mig om en vänskap och ett liv som jag inte orkar leva längre.    

1975



Innan kanariefåglarna sätter igång har jag en dröm. Nick, en av mina bästa vänner ringer från  London.

- Mike, have to tell you something.
Jag lyssnar. Det var ett tag sedan han flyttade från stan.. Jag vet att han reser omkring ganska mycket. 
- Have to tell you something? Jag träffade en kvinna i London  som du varit ihop med. 
Okej,,,är det? Jag säger hennes namn. 
- Yes, svarar Nick.
- Det är inget problem för mig. Jag älskar henne, men vår story är över. Jag äger henne inte, och om hon är mig dig eller två hundra andra killar spelar ingen roll. Jag tycker om henne för vad hon är och hur hon varit mot mig.
- Okej, säger  Nick, tänkte du skulle få höra det från mig i alla fall. Jag blev störtkär.
 - Det kan jag förstå. Hon är mycket speciell. Hur mår hon?
Han  vet inte så mycket, har precis träffat henne och när vi avslutat samtalet går jag in  sovrummet, hämtar papper och penna för att skriva ett brev.


.Jag letar texter från förr. Ibland känns det som om jag inte gjort annat på dagarna är skrivit. Vad kan jag göra mer än dela med mig? Det finns också en annan svårighet med sådana här texter och bilder. Det är att bilderna kan inte vara dokumentära, man måste röra sig i en fiktiv miljö. Nog sagt om det. Trevlig dag.

  


söndag 13 maj 2018

A cat in the window

Den här katten och hans syrra överlevde ju inte ett år på Naxos, men de var fina så länge jag såg dom. De låg ofta i mitt fönster och kollade på vad jag gjorde. De var faktiskt enormt vackra och härliga djur men någon slags kattförkylning gjorde slut på dom.

Det är söndag och nu känner jag också av pollen. Det är ett jävla gissel för många. Vissa år lider jag, andra mindre. Det är en slags trötthet man inte kommer åt förrän midsommar är passerad. På Naxos finns inte pollen. Det är en befrielse.

Det är vid den här tiden varje år som jag brukar sluta blogga några månader och det mest för jag inte har så mycket att säga, jag spar mig till hösten då jag ligger i det vita huset på Naxos och ser hösten komma i slutet av september. Då är det vackert att skriva blogg.

Jag vet vad jag ska göra. Det är fint.

fredag 11 maj 2018

Eftertanke

Vinden kommer från Söder. Den sveper längs gatan, får de små löven på fiket att dallra. Jag tittar på bilden och boken. De ska strax hämtas av en vän. Det är en viss tid mellan dom, men jag tror de fotograferades i samma period, samma tid som jag hade ett visst flöde.

Man lever i flöden. Boken handlar om en vacker kärlekssaga som tog slut då färjan lämnade Naxos, De svarta nätterna, de svala lakanen, sorgen och ensamheten men också möjligheterna.
Alla mynt har två sidor.

Bilden på Ursula, som gått bort, denna ljuva människa vars skratt jag kan höra när som helst, fotograferades på Moderna, en kväll med bra afrikansk musik. Vi var som ett gäng vänner som rörde oss över stan. Jag träffade henne på Djurgårdsfärjan, nästa anhalt var Moderna och den tredje anhalten var bilden.

Allt smälter samman. Alla mynt har två sidor. Jag lever, känner mig stark. En vän som opererades samtidigt med mig sliter för livet just nu. Det är svårt att känna, men man får aldrig känna sig orättvist behandlad eller vara sorgsen över att man fick ljuset på sig. Under ett liv jämnas det ut, men man kan känna sorg och ledsnad för det, för andra, för hoppet att ljuset ska börja lysa igen.

Vinden kommer från Söder. Den är inte stark men en vind behöver inte vara stark. Det viktiga är att den viner, att den finns, att den inte slocknar helt.

När jag tittar upp har min vän landat vid bordet. Vinden finns där och solen skiner på oss i den här stunden och vi är välsignade med just den känslan. Att vinden viner långsamt och att vi sitter i vinden  och att solen är den tredje kamraten vid bordet.



torsdag 10 maj 2018

10 maj 2018

Torsdag. Läser om soppan med Israel och Iran. I princip så är ju alla arabstater med Israel mot Iran.
Man är ju livrädd för atomvapnen som Iran hotar med. Det här med Västbanken och  Israel är faktiskt ett mindre problem eftersom det egentliga kriget står mellan Israel och Iran. Man behöver inte läsa någon deckare, det är bara att sätta sig in i den konflikten så finns alt hemskt man kan tänka sig och allt superspännande dessutom.

Det är en fruktansvärd thriller med människoliv till höger och vänster och med Trump som lierad har Israel större inflytande i USA än kanske någonsin? Kort sagt: Det ser verkligen inte bra ut och jag funderar mest över Libanon som förr var en slags Israelisk lydstat men nu är under stort Iranskt inflytande: Ska det blossa uppett slags krig där igen?

Det är verkligen ingen skitkonflikt vi ser som nu ökar i fart och givetvis blir det bara mer flyktingar i Europa. Stackars människor.

Forskarn som dog, Rosling, sa ju ofta att världen har blivit bättre. Det är möjligt men jag lever i tron att få av oss egentligen tycker det. Hur många unga går inte på uppåtpiller, för att bemästra sina depressioner osv,,,jag håller faktiskt inte med honom. Personligen tycker jag nog att en värre tid än idag har jag aldrig upplevt och det jag menar är att det finns liksom ingen glädje i luften. Världen är som dominerad av dårar och galna maktmänniskor.

Jag hoppas jag har fel, så enkelt är det, men jag hoppas verkligen det.




onsdag 9 maj 2018

Vi måste ge bort Skopan, vår lilla katt





Det här är Skopelitis, min och Wenkes ettåriga vildkatt som vi tog från Naxos. Tyvärr måste vi lämna ifrån oss katten och det är verkligen ledsamt men sådan är verkligheten och därför hoppas vi "Skopan" kommer till en familj som älskar djur och som inte är på jobbet dygnet runt utan kan umgås med henne också.

Skopan är en underbar, vild, busig katt som också gosar och har sig som katter gör. Hon kom till oss som vildkattsunge för ett år sedan. Vi tog hand om henne eftersom vi insåg att hon, liksom de flesta katter i Grekland, inte skulle överleva eller ha ett drägligt liv. Kort sagt: Vi blev helt förälskade i henne.

Nu ger vi bort henne. Vi vill inte ha betalt, katten är vaccinerad, kastrerad, har eget pass och allt som behövs. Är du på allvar intresserad, så hör av dig till  mickeberg@hotmail.com

onsdag, lillördag

Onsdag, vaknar upp som till semester. Känns skönt, kollar på Girot. De tre första etapperna gick i Israel, de fick mer än 13 mille euro för att flytta racet dit och det var helt värdelöst. En etapp var timmar genom ett ökenlandskap, kunde knappast vara tråkigare. Det är ungefär som de här värdelösa racen de kör i Saudarabien mfl,,,bara rakor och inga backar, totalt pisstråkigt.

Nåja, igår kom de till Sicilien och racet gick genom små byar och städer, helt fantastiskt.

Det här med Trump och Iran? Har inte israelerna börjat bli lite väl offensiva? De bombar ju på i Syrien också  och skjuter hejvilt vid sin gräns mot Västbanken. Jag var ju några gånger i Sydafrika med sin apartheid, men Israel var mycket värre och det lär ju vara ännu värre idag än då jag var där. Vilket fruktansvärt land, hur kan behovet av en viss religion vara så stark?

Det går en serie på Netflix? om IS, kollade ett avsnitt igår. Man baxnar. Hur kan välutbildade människor åka dit och lyssna på sådan sörja som de ledande pumpar i dom? Det är när jag ser sådant som jag inser att det nog är ganska kört att omvända folk, eller få folk att förstå läget. Jag vet faktiskt inte vad man ska göra åt total felprogrammering. Det är som vissa greker som tror att hundar har rabies. Hur gör man?

Kan någon förklara för mig varför de bulligaste och buffligaste typerna köper en kamphund medan bögar  ofta har en slags pekineser, någon slags råtta till hund? Förklara det ni?

Var jag elak nu? Det är väl trevligt ibland?


tisdag 8 maj 2018

Sommar



Jag tänker hålla mig kort, detta är bara ett meddelande till mina vänner.

Den 14 februari opererades jag för prostatacancer
Den 4 april opererade jag bort ena njuren.

8 maj togs min kateter bort. Idag var alla värden super. Idag pissade jag som en Gud.

Det var några månader där kraften i kroppen testades, för inte snacka om huvudet.

Idag, på andra sidan.

Med hjälp av min fru, vänner och andra underbara människor, är jag återigen den vanlige Berg.

Tack för det.

Tacka livet, kärleken och solen.

Nu snackar vi inte mer om det här. Nu snackar vi om ngt annat.

8 minuter

Jag har åtta minuter på mig att skriva något. Åtta minuter.

Brorsan och jag på Skeppsholmen 1955. Brorsan ser inte nöjd ut. I bakgrunden huset där vi bodde och där Max Ström idag härjar.

Polarn försökte rycka upp en viss fotosajt med sina fina inlägg. Meningslöst, man kan döpa om den fotosajten till kamerasajten eller legosajten. Det finns en typ av män och de är extremt många som verkar förhålla sig till livet som om det var ett Lego. Legosajten.

Värmen kom och jag ser att Trumps fru har eget sovrum. Vad betyder det nu då Zlatan har kommenterat Akademien?

Nu har jag tre minuter kvar och kaffet är urdrucket.

Någon skrev igår och det har skrivits böcker om detta, att vi satsar allt på miljön, den tekniska biten, men att vi skulle konsumera mindre, det fungerar inte eftersom vårt samhälle bygger på att vi ständigt konsumerar mer, så det blir mer vinster.

Är det någon som ser den gordiska knuten?

En minut kvar. Då tänker jag på ordspråket: Brådska skymmer sikten.


måndag 7 maj 2018

Måndag är alltid bäst

Paris 1969.

Igår tog jag mig tio minuter på partiledardebatten. Det är möjligt att jag sett för många, men efter tre minuter har man ledsnat. Det jag ändå tänker mest på är hur usel Löven är och hur svårt det verkar vara att förstå att integrationen är viktigare än migrationen. Att vi får de människor som kommit hit att bli de fina medborgare vi vill ha. Istället läggs all energi på att snacka om mer murar.

Murar rivs alltid. Murar har alltid rivits.

På middagen igår sa polarn det enda vettiga jag hört om politik på länge: Hur ska vi ha råd med vårt moderna samhälle?

Det måste finansieras och det måste vara en kollektiv finansiering. Om de rikaste inte vill vara med utan hittar privata lösningar hela tiden så är inbördeskriget det sista steget. Jag tror på medborgarlön och något nytt tänk som inte ser produktionen som en evig vinstmaskin. Vi kanske måste börja fråga efter behoven, de riktiga behoven.

Igår på nyheterna var det snack om att de privata bostadsbolagen inte vill bygga eftersom folk inte köper de svindyra lyorna och bolagen inte tjänar några pengar. Kan man dra några slutsatser av det? Jo, att byggandet ska skötas av staten, samma gäller skola, vård och järnvägen. Så fort inte profiten är tillräcklig så lägger de privata initiativen ner. Man kan inte bygga ett samhälle med den synen på medborgarna.

Ja, det blev visst lite politik.  Igår tog jag ut min racer, det var på tiden. Jag får inte cykla enligt doktorn men det skiter jag i. Man kan inte lyssna på alla, man måste lyssna på sig själv. Däremot satt jag inte på sadeln, jag stod och cykla. Kändes fint.

Jag kanske måste göra mig av med min älskade katt, den lilla ettåringen från Naxos. Vi har ett barnbarn som är allergiskt så är det någon som är intresserad så maila mig. Jag är verkligen kär i det här lilla odjuret så det måste vara en människa som älskar djur,,,,

All the best och som sagt: Måndagar är den stora befrielsen.

söndag 6 maj 2018

Tonström och Halvars

Jag är inte så mycket för att läsa bloggar, mest för att de flesta är ganska lama, men Gabrielssons håller alltid högsta klass. Nu har dock två personer plötsligt gett sig fan på att skriva på allvar, gå på djupet, ta tag i saker och ting och leverera det på djupaste allvar. Sådant måste premieras och om det nu är bra för dom eller inte så skriver jag i alla fall ut deras namn. Göran Tonström har lyft Fotosidans fotosajt till högre höjder med sina allvarliga frågeställningar om livet och hur fotografin kommer in där.

Den andra är Halvars, numera boende i Portugal, som penetrerar livets djupaste beståndsdel, hur man finner sin egen rytm, livsrytm, och till det lägger kongeniala bilder. Hans grejer finns på krumelurer.nu...

Jag tänker ibland på Lundell, som slutade skriva blogg, men som alltid laddade sin blogg så oerhört varje gång han skrev. Och laddningen bestod av innehållet, men också dispositionen, avstavningen, hur orden stod på sidan.

Hur han arbetade med orden och sidan, uttrycket.

Finns mycket att lära där.

Igår var jag på middag med vänner, fina vänner. Alla just nu lite sargade men med gott hopp om långt liv och oändlig kärlek. När jag satt i bilen och gled hem över Skanstullsbron så kom tanken farande. Att det är inte fotografiet jag älskar, det är berättandet. Att lyssna till historier, att berätta historier.

Fotografi kan förändras, bli tråkigt, bli uselt,  men berättandet kan aldrig dö. Människor kommer alltid att berätta, människor kommer alltid att vilja höra en berättelse.

Det var det jag kände då bilen gled i natten över Skanstullsbron, stannade utanför den gamla Skatteskrapan och jag sa hej och godnatt till vännen som körde.
Det var en halvvarm natt och jag gick de sista metrarna till min egen port. Jag gick i förvissning om vad mina kommande dagar och år skulle handla om. Berättandet.

lördag 5 maj 2018

Den nya sommaren

Det finns en massa olika somrar, den farliga, den långa, den regniga, det sorgliga, den stora festen, den,,,,det som utmärker dom alla är att en dag glider dom in i höst.

Det kommer alltid en dag i slutet av september då man ser på sina nakna fötter och funderar på strumpor. Det brukar vara en sorgens dag, sedan kommer den mörka, varma hösten där man erövrar lugnet och sömnen innan hetsen med Lucia och jul börjar.

Varje år samma sak. Varje år samma lycka och varje år samma sorg.

Polarn skriver om Lundell, hans nya bok, som kommer strax. Man kan säga vad man vill om Lundell men han är en fyr i mörkret. Varje gång han skriver en bok så läggs ett krav på honom: Att han ska lyfta oss, befria oss. Han är en generationsmarkör, en rebell som kanske inte är rebell längre, men som alla i hans generation hoppas ska lyckas, att han ska skapa ett nytt mästerverk, jämförelsevis med hans tre, fyra, första mästerverk som författare.

Det är många som kritiserar honom, men se vad han skriver. Han ger allt, det är vindtufsigt, fel och vint och snett, men han lägger korten på bordet. Det är faktiskt mer än litteratur, ibland blir det trist och tröttsamt men ibland så blir det ofattbar litteratur, vissa partier kan svänga så man går nästan upp i limningen.

Det är mycket snack om det manliga geniet. Jag är jävligt trött på den kritiken. För mig har ett geni inget kön. På samma sätt som Henry Miller var ett geni, så är Aretha Franklin det. Eller Jimi Hendrix och Monika Zetterlund,,,vad är det för rädsla att inte kunna erkänna att vissa har det? Konst är ingen jämlikhetskurs, konst är det ultimata, personliga uttrycket. En slags krävande elitism där vissa har mer att säga än andra. Det är rent korkat att tro att alla är lika duktiga, så är det inte.

Däremot är det en annan sak att jobba för att alla o då menar jag alla, ska ges ultimata förutsättningar att få ett så bra liv som möjligt, men OM man sedan kollar på de sk genierna, så visar det sig att de nästan alltid har jobbat i den mest djävulska motvind, inte haft något stöd utan deras framgång har bestått av stenhårt arbete, otroliga uppoffringar och en stor talang. Kan vi bejaka det? Kan vi vara glada över det? Kan vi skippa medelmåttigheten då det kommer till konst?

Så, nu hoppas jag Lundell skrivit ett mästerverk. Om inte, så hoppas vi på nästa eller någon annans mästerverk.

fredag 4 maj 2018

247 bilder




Man hamnar som i ett  tillstånd, ett tillstånd utan riktig ork, men då får de gå långsammare.
Jag skickar iväg mina 247 bilder till förläggaren som ska göra bok. Vi får se hur det slutar. Alla har en egen stil. Polarn visar en video med Matt Black. Han jobbar så vidvinkligt, typ 24 mm och sedan bygger han upp bilden från första bildkanten över hela ytan, till baksidan. Very straight on the edge, rakt på. Starkt, ungefär som Gilles Peres bilder såg ut en gång i tiden.

Ibland tycker jag min bildstil är så vek, så mild och försiktig, men då glömmer jag bort att jag vandrar i en tradition av Kertesz, Bresson, Strömholm, alla dessa med försiktig bildstil. Det finns en annan, mer laddad bildstil, Koudelkas första bilder, Klein, Peres, några japaner, och i dag också Matt Black. De laddar bilderna med energi med hjälp av objektivets uppbyggnad. Jean Hermansson gjorde också det med sina byggjobbarbilder som för det mesta togs med 21 mm,,,

Jag tog några sådana bilder också i Stockholmblues, med 21 mm, det blir ett jävla drag,,,men som med allt, det är svårt att splittra sig. Om man jobbar som Matt Black måste man hänga fast vid det konceptet, ha den bildstilen i ryggslutet,  inte hålla på och köra tele ena sekunden, 35mm andra och 21 mmm som mest och vanligast. Det blir skit. Konsekvensen handlar om att välja ett objektiv som passar ens kynne och börja berätta med det. Då har man något som fungerar utifrån hur man ser på livet och motiven.

Jag är kluven, jag skulle vilja vara som Matt Black, Gilles Peres, mfl , jobba med stor vidvinkel, men på något vis passar inte den stressade bildstilen mitt psyke så därför bir det 35 mm, varken mer eller  mindre. Det är ett lugnare sätt att se på livet, så är det bara.

torsdag 3 maj 2018

Grattis Anders



Idag fyller visst den här killen år...Grattis, min vän. Jag minns när han fyllde femtio, vi hade gjort en insamling. Det var på den tiden jag var urfattig och hade småbarn. Grabbarna hade köpt ett par dyra cowboyboots och jag la det sista jag ägde i den gemensamma potten innan vi gick över för att överraska Anders. Han var givetvis inte hemma.

Ett halvt år senare var jag hemma hos Anders och Jens, satt på sängen, då jag såg att bootsen låg under sängen. Dom var snygga men jag tror faktist aldrig att han använde dom.