söndag 30 december 2018

I morgon nyårsafton

I morgon Nyårsafton. Folk vill ju gärna skriva vad de tänker om det nya året. Den här bilden är från det som kom att bli Södra stations stora bostadsområde. På nätterna genade jag över här från krogen Lilla Paris till Maria skolgata. Det var en spännande resa med två stora schäferhundar som stod bakom ett staket och dreggla. Tur man tagit några öl. Hem kom man alltid.

Bilden  påminner mig om tiden.

Året som gick?

Det var egentligen ett fantastiskt år. I februari opererade jag mig för prostatacancer och i april opererade jag bort ena njuren. Det var en resa som jag inte riktigt fattat hur den gick till. Visst var jag rädd, visst hade jag ont, visst kändes det tungt, men mest av allt var jag nog ändå lycklig. Lycklig över det enkla faktum att jag äger en slags trygghet i min underbara fru, mina barn, mina vänner, mitt liv, min träning, mitt hopp om livet.

Jag skrev en bloggbok om prostataoperationen. Jag gjorde en utställning på il Caffe då jag fortfarande hade katetern och operationsärren kvar. Jag sålde bilder och jag reste till Naxos.

Jag hade en tid ensam i huset, meditation, måla och städa huset, gå promenader, sitta på fiket, låta värmen komma i kroppen. Det blev en sommar med hyresgäster, jag gjorde två grekböcker, lekte med katten och började cykla igen.

Det blev höst, jag blev starkare, min fru kom på långt besök, jag var med i filmen om Jean, jag köpte en bil och en scooter, jag njöt av livet. Jag var också en annan. Jag tappade något men jag fick något annat. Jag fick en annan syn på dödsskräcken och en annan på livet.

Jag kom till Stockholm i november, mina prover var perfekta. Jag började planera för nästa år.

Nästa år, det är nu det. Tiden går fort, tiden måste tas hand om men det går inte genom att stressa. Jag har lärt mig en enkel sanning. Du blir aldrig klar och du kan aldrig kontrollera det du lämnar efter dig. Om du vill ha verklig förnyelse så måste du lämna det du sysslar med och börja på nytt. På totalt nytt.

Tiden går.

Jag minns kvällarna över heden där schäfrarna stod. Jag minns hur man kom fram till det vackra trädet på Timmermansgatan, gick in i allén och fortsatte fram till den mörka Mariaskolgatebiten, innan jag passerade Rosenlundsgatan och var hemma. Jag minns hur skön en säng kunde vara. Jag minns enkelheten i livet.

Det är nog det 2018 handlade om. Minnas enkelheten. Inse tiden, att det som görs finns kvar utan att du har någon talan. Välkommen 2019.

Man ska inte tänka...

I den där Mamma Miafilmen så sa en av de där karikatyrgrekerna: Man ska inte tänka, man ska bara leva...

På något vis slog det an i mig. Bara leva....bara leva.... inte tänka så mycket..Jag tror att en stor del av svenskens olycka handlar om att man är rädd för allting. Mest för andra människor. Om man är som jag, som snackar med alla, så är man verkligen udda. Du år som en puertorican, sager en del,,,,

Jaha, vet inte hur dom är? Alla snackar dock om hur trevliga amerikanarna är, de pratar med alla och har väldigt lätt för att göra karriär i Sverige eftersom de snackar.

Man ska alltså snacka, snacka mycket . Och lyssna.

Det finns ju en anledning till att många utlänningar som kommer hit tycker Sverige är vackert men oerhört tråkigt. Skogen och tystnaden.

Jag minns Henry Miller, Cartier Bresson, mfl som tyckte Sverige var ofattbart tråkigt.

Ligger det något i det? Inte blir det väl lättare då många har sina samtal i en burk framför sig.

Inte tänka, bara leva,,,,

Photographers eye





lördag 29 december 2018

Dag 3






Dag tre, piggnar till. Flunsa är inte att leka med. Dag tre är dock en annan dag.

En stad, hur mycket har jag inte patrullerat i denna stad. Mitt Stockholm och idag tycker jag det är ganska ointressant och det har bara att göra med en enda sak. Stadens gentrifiering. Att stan innehåller snart bara en sorts människor.
På Söder, där jag bor, ser du knappt en knarkare längre och ändå ska folk ha säkerhetsdörrar. Det är om det skulle brinna. Ja, tala om för mig når det brann i en kåk på Söder senast? När polarns farsa brann inne, men han var ju sängrökare, eller hos polarn då hans gitarrförstärkare gick bananas. Det sistnämnda var av allvarlig art, men alla klara sig, men sedan då.

Säkerhetsdörrar. Vilket är hotet? Förr i tiden då stadsdelen var nerlusad med bus och knark hade vi inte ens portkoder. Det är något feltänk någonstans?

Det rullar på. Det gör det? Jag tänker på kaminer till huset på Naxos. OM vi ser fem år framåt så hur får vi då elen på Naxos, solceller och kör man elbilar på biluthyrningen och vanligt folk, kör de elbilar...och hur fan ska någon ha råd med det?  Det är nog lika bra man behåller trampcykeln..

torsdag 27 december 2018

Flunsa??

Igår då jag satt på cykeln på gymmet kände jag mig ovanligt vek, så efter en mil gav jag upp, gick hem och däcka med en massa feber.

Typiskt, men då gjorde jag som man bör göra då man blir sjuk: Jag kollade på film. Spielbergs film  The Post... var bra och har många likheter med det Trump försöker göra nu. Begränsa den fria pressen. Maryl Streep är som alltid fantastisk. Sedan såg jag Mama Mia 2 och viken rulle. Jag grät hela tiden. En av de bästa filmer jag sett. Sådan uppåtkick.

Sedan såg jag en dokumentär om Janis Joplin, svtplay. En sådan underbar sångerska och vilket liv hon levde. Hon trackades rejält i skolan, bland annat vann hon en tävling som skolan fulaste man. Så vidrigt agerande, men hon kom ju med tiden att visa var skåpet skulle stå.

Ja, så är det. Förhoppningsvis är man på benen igen inom en dag eller två eller tre...

onsdag 26 december 2018

Annandag jul, pinans dag


Idag är det inte mycket att säga om livet. Kände mig klen på gymmet och när jag kom hem slog Montezumas hämnd till. Det är bara att hacka i sig. Sängläge och bananer brukar hjälpa.

tisdag 25 december 2018

Lensculture

Bilder och intervjuer med Lensculture

Greek pics 2



















Jag fotograferar otroligt lite numera och jag letar efter sambandet i bilderna och livet. Det här är bilderna som jag tagit i sommar. Jag har inte kollat för mycket på dom.Det kommer. Saker och ting ska ligga till sig, få tyngden. Det är folk jag tycker om, ljus jag tycker om, folk som bryr sig om mig. Det är en slags återkoppling i livet. Tycka om, tycka om tillbaka.

I övrigt skannar jag gamla negg. Det är kul men fullständigt värdelöst. Kvaliteten blir mycket bättre om man först gör kopior och sedan flatbäddsskannar bilderna. 

Some Greekpics


















Some Greekpics. Det är snart 2019 och då börjar vi snart bestämma uthyrningen av Monitsia. Är Ni intresserade så håll koll på Fejan, Insta eller min blogg.

Boxning, MMA och annat våld.

Alexander Gustafsson ska möta Jon Jones. Nu har denne Jones torskat på doping. Snacka om patetiskt. Hela den där MMA-världen är ju patetisk med sina löjliga machoprylar. Ta bara det här då det står och ska stirra ner varandra och bakom står det bikinibrudar och glor. Det är verkligen en unken buissness.

Jag tittar på mycket boxning och MMA och många är helt fantastiska men det är så många mörka baksidor med de här sporterna. Ta alla dessa boxare som går för många matcher. Roy Jones jr, ett geni, oslagbar i princip och sedan blir han ett vrak. Eller ta de här thailändska thaiboxarna, där de manliga måste jämföras med de kvinnor i Thailand som blir prostituerade. Fattiga småpojkar som börjar matcha då de är i 7-årsålder, kanske gör 300 matcher, av dom förlorar de kanske 70 om de är bra eller ta Praumuk, denne otrolige thaiboxare som gått ca 300 matcher och bara förlorar 25, men som jag kollade på häromdagen, såg hur han börjar bli sämre, till och med förlorade. Det är hemskt och se. Han har ju dessutom som många boxare blivit helt blåsta av sina managers. Praumuks manager blåste honom på 95 procent av gagerna.

Det är en jävla värld, totalt korrumperad med livslånga skador för alla som håller på ett tag, men det är också de fattigas sport, där klassmedvetandet är tydligast. De är de fattiga som slåss mot varandra för att bli rika. Det är någon slags tradition från Colosseum där vi sitter på läktaren och ser de fattiga och okunniga slita sönder varandra.

Det är kanske det som fascinerar, det nakna våldet, den givna utgången. Det enda jag önskar är att de fick behålla sina pengar och att de inte får hålla på för länge för det skadar dem alla.

Juldag

Mullvadsoperan. 1978. Vivi på styltor. Det här med att göra teater på styltor är ju vanligt vanligt i tex Spanien. Varenda fiesta brukar ha stora dockor som går på styltor.Vivi ser ut som en korsriddare och jag spanar på människorna som står runt omkring. Jag minns dem alla men vet ju knappast var alla är idag. En och annan kan jag träffa på gatan på Söder, men de flesta har nog försvunnit någon annanstans.

Läser om Trump. Polarn sa på fiket att det är ju inte klokt vad det skrivs om honom, men jag kan förstå det. En galning som blivit president, en galning som är totalvidrig och helt håller på att tappa greppet. Det är som den värsta såpoperan, men tyvärr en såpopera med seriöst farliga effekter för världen. Det man också kan se är att det helt klart och tydligt är på väg en nedgång i världsekonomin.

Det är många grejer som jag inte fattar. Miljön tex, den måste ju räddas och många har klimatångest. Om man då tittar på tabeller så ser man ju att Sverige ligger enormt bra till, vår del av nedskitningen är ju väldigt liten och det spelar ju ingen roll vad vi gör om inte de värsta nedskitarna sätter igång på allvar och då snackar jag om USA, Kina, Ryssland, Indien, Australien o några till. De skitar ju ner  mycket mer än tex Sverige. Det betyder ju inte att vi inte ska anstränga oss men totalt sett så är ju vår nedskitning lite damm i hörnet i jämförelse med skitberget som de nämnda länderna presterar.

Polarn sa igår att kör igång kärnkraftverken och sälj iväg till alla som sysslar med kolkraft, så vi får bort kolets nedskitning. Ligger en del i det, även om vi alla vet biverkningarna, men alla vet ju också att solceller är grejen, framtiden.

Ja, vi lever verkligen i präktighetens och rädslans tid. Jag tycker det vore viktigare att leva i lustens och lyckans tid men det är väl för farligt?

måndag 24 december 2018

Julafton

Julafton.
Polarn är i Kambodja, minns då jag skulle åka dit med Klas Östergren och han banga, fixade inte att flyga. Det här är min gamla lya på Maria Skolgata. Just de här jalusierna påminner mig om Kambodja. Jag drömde alltid om de franska husen och jalusier som sprider ljuset.

Den här lyan älskade jag men det var en lya som plötsligt bytte ägare, fick privatvärd och skulle renoveras. Hela huset protesterade som galningar i hyresnämnden och överallt. Meningslöst. Huset renoverades och allt blev sämre och MYCKET dyrare. Helt hopplöst dyrt och sällan har jag hatat en hyresvärd som denne på Maria skolgata. Jag drömde om honom i månader, hur jag sköt honom i benet osv, men till slut fick jag ge upp och flytta och flera andra i huset flyttade också pga ekonomin.

Jag cyklade förbi huset häromdagen och var nu glad för att jag inte bodde kvar. Ett fullt högt hus har byggts precis mitt emot på gatan, så den här fin utsikten och sköna känslan är idag skugga och en mörk husvägg.

Så kan det också vara.