lördag 31 mars 2018

Något av det bästa jag gjort...



Det här är nog något av det bästa jag gjort. I alla fall så är det så här jag vill jobba.
Kolla länken

en minut i nio, på morgonen

Min fru städar.
Vem trodde att då man närmar sig de sjuttio, att det känns sent på kvällen vid 2200 och man tycker man vaknar sent då man vaknar vid 0700?

Märkligt. Läser om Froome, cyklisten. Ofattbart att de inte  kan stänga av honom. Det ärmed doping som med allting annat, pengarna, styr.

Läser om lyorna som inte byggs, eller bostadsrätterna som ingen vill köpa. Bostadsrätter är bara något för innerstaden, där det bara finns plats för ett visst antal människor och där de som har stålar köper ut de andra. Det blir till slut ett så kallat nogozone, eller gated community.

Och precis som vissa, som jag tex, inte har sagt det i trettio år. Nu är vi här. Grattis alla idioter.

Lundell är i farten igen. Släppte iväg en massa låtar som han sedan låste och nu kommer på CD. I maj kommer hans nästa bok, Vardagar, 640 sidor och jag såg också att han tydligen brutit foten eller benet eller något. Säga vad man vill om honom, men produktionen bleknar inte precis. Det ska bli kul att läsa vad han skriver även om 640 sidor låter oroväckande, låter lite sloppy.

Det är kallt ute, men det är också sol. Ibland kan jag längta tillbaka till min skidsäsong. Just nu är det fantastiskt före ut i Flottsbro, öppet till 8 april...eller kanske 4,,,

Nästa helg firar man påsk i Grekland. Om fem veckor släpper jag iväg tre böcker, om fem veckor är jag någon annanstans.

Sedan ska jag börja på ny kula. Vad den ska bestå av, vet jag ej? Det som utmärker de viktigaste fotograferna är den eviga konsekvensen, att man inte slickar röv och hattar omkring.

Det är som alltid. Segrarna skriver historien. Nu är klockan över nio. Då ska jag enligt Luther ha börjat arbeta.


fredag 30 mars 2018

JH Engström

JH, min vän. Jag kan gott säga att han gett mig gråa hår genom åren, men i morse låg jag och kollade igenom hans produktion. Det finns en nivå dit de bästa konstnärerna når, jag räknar fotografer som konstnärer, för JH lämnar allt mer fotografiet för en slags symbioskonst, bilderna är lite hur som helst.

JH började lite som halvdokumentär fotograf med sina polaroider på Härbärget, sedan har han fortsatt att undersöka livet genom kaos, smärta och kaos igen. Han har i princip plockat sönder allt, ibland har det gått, ibland har det inte alls gått, enligt mig, men han har hållit fast vid konstens viktigaste regel: Jag kör på, vi ser vad som händer.

Ett av elementen i JHs produktion har varit att utnyttja misstagen, slarvet och ändå lyckas behålla en kärna. Det är just det jag tänker på då jag nu denna morgon ligger och ser hans senaste bilder. Jag ser hur han plötsligt kliver in i den sfär som kallas mognadens sfär, där alla erfarenheter samlas ihop och det blir mästerverk. Där ett lugn infinner sig, där varje bild finner sin plats i hans universum och där allt är så förbannat bra att det är sinnesjukt. Och anledningen till att det är bra, beror på att tjugofem års arbete plötsligt finner sin rätta kemi, sin rätta plats och sin rätta tid. Det är som att se en bluesgitarrist bli en Maestro på scen.

Att bli en Maestro handlar om de samlade erfarenheterna, de samlade misstagen, de samlade besluten. Det är ingen slump, det är ingen tillfällighet, det är ingen talang, utan det är alltid hårt, hårt arbete, personliga konsekvenser och förmågan att dra de rätta slutsatserna i rätt tid.

JHs bilder ska ses i lugn o ro. Man måste ge dom lugn, man måste balansera kaoset runt omkring, men gör du det, kommer du att se samma sak som jag ser. Du kommer att se att det är fruktansvärt starkt och du kommer också att se att trots allt rullar så finns det i botten en varm, lugn källa av kraft.

Nog om det. Glad påsk.

English version..

JH, my friend. I can say that he gave me gray hair over the years, but this morning I was watching his production. There is a level where the best artists reach, I count on photographers as artists, because JH is increasingly leaving the photography for some kind of symbiotic art, the pictures are a little bit anyway.

JH started a semi-documentary photographer with his polaroids at the harbor, then he has continued to explore life through chaos, pain and chaos again. He has basically broken everything, sometimes it has passed, sometimes it has not gone, according to me, but he has maintained the most important rule of art: I'm driving, we see what's happening.

One of the elements in JH's production has been to exploit the mistaken, sloppy and still succeed in maintaining a core. That's exactly what I'm thinking of when I'm lying this morning and watching his latest pictures. I see how he suddenly steps into the sphere called the spell of maturity, where all experiences gather together and it becomes masterpiece. Where a calm comes in, where every picture finds its place in his universe and where everything is so pissed well that it's insane. And the reason it's good is because twenty-five years of work suddenly finds its right chemistry, its right place and its right time. It's like seeing a blues guitarist becoming a Maestro on stage.

Becoming a Maestro is about the overall experience, the collective mistakes, the total decisions. It's no coincidence, it's no coincidence, it's no talent, but it's always hard, hard work, personal consequences and the ability to draw the right conclusions on time.

JH's pictures should be seen in peace and quiet. You have to give them peace, you have to balance the chaos around, but if you do, you will see the same thing as I see. You will see that it is terribly strong and you will also see that after all it's rolling, there's a warm, calm source of power at the bottom.

Enough about that. Happy Easter.

Den vackraste dagen...

Det här är en av de vackraste bilderna jag har. Älskar att sitta och titta på marmorgolvet i vårt tre hundra år gamla hus på Naxos. Det är bara skönhet och inget annat.

I går vaknade jag till en dag som var den mest skräckfyllda dagen i mitt liv. Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt. Jag skakade i benen. Före lunch hade skräcken vänt till den största lyckan, kanske den lyckligaste dagen i mitt liv. Ja, det kändes så, den lyckligaste dagen i mitt liv.

Det kändes som jag fick livet tillbaka, fick en gåva från somewhere. Jag kände den yttersta tacksamheten och den känslan tänker jag behålla resten av mitt liv. Den yttersta tacksamheten.

tisdag 27 mars 2018

det svenska ljuset



Det svenska ljuset innan löven slår ut. Jag har inte mycket att tillägga. Tillägga, konstigt ord, för övrigt. Jag skrev om kameror. Det funka ju inte, mer läsare än vanligt, men jag förstår inte att ord som Leica eller Fuji osv kan dra så många läsare.

Jag ska skriva om något annat i helgen. Om bilder kanske, eller varför inte om kameraväskor eller donnan som satte dit Trump senast. Vi får se. I  morgon en avgörande dag och på torsdag ännu mer en avgörande dag och så påsken, efter den börjar livet på allvar har man sagt mig. Jag går på den grekiska påsken, den 8 april, efter det börjar livet.

måndag 26 mars 2018

kameror, från Leica till ingenting...

Det skrivs mycket om kameror, men låt mig skriva det här som en beskrivning av ett arbetsverktyg. Förr, då jag hade Leicor, alltid en, ibland  två, så var det en sagolik känsla att balansera den lilla, men tunga kameran i handen. Kameran i höger hand och vänster  pekfinger på tappen som satt på 35:an och som ställde in avståndet. Det var typ en centimeter mellan 1,5 meter och oändligt. Det har inte kommit något bättre sedan dess. Denna enorma enkelhet och känslan av att glida in skärpan och veta att det skulle sitta.

Den andra lika makalösa känslan stod min Nikon för, alltid med 180 mm, en riktig dunderglugg då man måste säkra bilden vid tex konserter osv. Nikonen användes aldrig för jag tycker tele är fullständigt värdelös, alltid värdelöst, men ibland, om man ska tjäna pengar och måste fixa bilden, så hjälper det till med tele. Däremot har jag bara publicerat några få telebilder och det är uteslutande från konserter. Allt blir bättre med vidvinkel, allt. Även sportbilder och det finns det tusen exempel på.

Ett objektiv som sticker ut stjälper hela idén med en smidig kamera. Nu var det sagt. Efter det digitala genombrottet tog det minst tio år innan det kom en vettig digitalkamera. Jag köpte en Canon S80 2006, den var bra, gillade att filerna blev som de blev. Perfekta filer är helt värdelöst, utan känsla. Sedan kom det inte en vettig kamera förrän Fujifilm 100 kr och Ricoh GR. Samtidigt måste det sägas, jag har en Fuji 100s, otroligt långsam, i princip en skitkamera. En gammal Leica med manuel skärpa är alltid snabbare än dessa digitaler, märkligt nog, men i alla fall. Numera är Ricohn min kamera och det beror på snabbheten, storleken och att den är förbannat snygg.

Det är ju så att en kamera måsta matcha ens inre, ett fult objektiv går inte att fotografera med. En kamera som skaver det minsta går inte att plåta med. Jag tror en stor anledning till att amatörfotografer byter kamera hela tiden, beror på att de får inget själsligt förhållande till kameran. Maskinen måste inga i kroppssystemet, som ett extra blodomlopp. Jag kan fortfarande efter 20 år utan Leica känna hur det känns att peta in skärpan med vänsterfingret. Hur det satt, hur snabbt det gick och  hur kärleksfull kameran lät då den släppte iväg en  exponering.

Nu, när jag lägger upp detta på Fejsbok kommer en del att berätta för mig vilka fina kameror det finns. Bespara mig den sörjan. Ge mig en länk till era bästa bilder istället,. Tack.

Barnböcker, ett mycket intressant kapitel i bokfloran









Barnböcker och djurböcker är ett marigt kapitel inom fotografin. Det mesta är skit, mest beroende på att det för ofta handlar om att göra saker och ting gulliga. Djur är djur och barn är små människor.

Jag letade upp tre barnböcker i hyllan. Tre böcker som jag tycker står ut, är annorlunda och handlar om livet. Först ut är Gunnar Smolianskys BARN, där hans stillsamma fotografstil får mig att känna att Gunnar liksom kidsen, hänger i ett hörn, att han ingår i gänget. En av de bästa barnböckerna alla kategorier som producerats i det här landet.

Den andra boken, Åke Hedströms bok om Emma, som dör i allergi, är tung, smärtsam och oändligt vacker i sin kärlek. Det är en bok man vill gråta till, men som också stärker en. Det är en fantastisk bok. Hedströms avvaktande, milda stil, får Emma att träda fram som en individ, ett barn, ett barn att älska. En bok jag ofta tar fram för sitt mod, sin kärlek.

Sedan tog jag mig friheten att ta med min egen bok, Småmänniskor, där Tina Messing skrev en underbar text. Min fotografiska stil är mycket mer driven, attackerande, påflugen. Jag skulle verkligen önska att jag kunde vara så stillsam som Hedström och Smollan, men ack nej, min karaktär är en annan, nervigare, nervösare. Min bok är också vildare i trycket även om Gunnars verkar ha ett formidabelt gammaldags tryck. Shit, så bra.

Ja, barnböcker kan handla om livet, och bör handla om livet.  När jag skriver det så går ett dagis förbi mitt fönster, jag knäpper en ruta genom fönstret,,,som en sista punkt i den här texten.

söndag 25 mars 2018

Han fotograferar mest sina vänner...









Av någon underlig anledning så läste jag något där någon sa om mig att jag bara fotograferade mina vänner. När jag tänkte på det så insåg jag hur sant det är. Alla jag plåtar blir mina vänner. Jag är inte mycket för det här anonyma, gå och knäppa folk på gatan. 

Jag är mer för att vara i ett sammanhang. Strömholm, tex var mycket för det. Han ville vara med vänner, nya eller gamla spelade ingen roll. Vänner och det är där bilderna kommer till.

Danny Lyon är en av mina favoritfotografer. Han har gjort mycket men det jag tycker mest om är hans familjebilder. Dom är underbara. Ta en som Robert Frank. Jag tycker nog hans bästa bilder är hans familjebilder. 

Familjebilder är fina grejer. Ibland pratar folk med mig om sina projekt, vad de ska göra. Oftast vet de inte vad de ska göra, men varje morgon och eftermiddag vandrar de tex med sin älskade hund, eller de går till någon verksamhet. Något enkelt. Varför blir inte det projektet? Det är ju det som är det intressanta. 

Har ni läst Steinbecks bok då han reser med sin hund i en husbil. Familjeliv, en man och en hund.

Jag säger inte mer. Det som är närmast är oftast intressantast.

lördag 24 mars 2018

Tankar en lördag

Min son duschar efter dagens bad i Agia Anna.  Det är tjugo år sedan. Vi bodde i en trerummare i Kastro, som den gamla stadsdelen heter i Naxos huvudstad.

Det var en fantastisk tid, med vindarna från Afrika och ljuden från båtarnas kättingar då de la till nere i hamnen.

Tjugo år sedan.

Det är svårt att prata om ålderdomen. Hur den långsamt sätter sig i en. Jag har haft en jävligt marig vinter, ska berätta mer om det framöver, men det räcker och blir över. Det kan jag lova, men min kreativitet har inte falnat en sekund och det beror på att livet är min kreativitet.
Jag har den lyckliga situationen att allt som kastas på mig kan jag omvandla till arbete, kreativitet. Och så hoppas jag det blir.

Just nu är det två frågor som jag bearbetar. Den ena är hur fan jag ska förhålla mig till sociala medier. Var ska man vara och hur ska man arbeta? En form jag börjar tro på är korta, enkla utställningar för de kreerar ett möte. Jag har ju ställt ut så mycket, omkring 100 utställningar, men den här på Ilcaffe påminde mig om något. Detta att folk vill se en, vill att man ska komma till galleriet och snacka med dom, visa korten, sälja en bild.

Mötet. Det viktigaste. Då kan man använda de sociala medierna till att göra reklam för sina grejer.

Den andra grejen är att jag läste om Bonniers, digitaliseringen av böckerna. Hur fort det går nu. Jag börjar fundera på att läsa böcker på en läsplatta och sedan ge ut mina böcker som pdf. Jag säljer dom som pdffiler. Dom är lika enkla att läsa som en vanlig hederlig bok, en form som jag tror snart försvinner.
Jag har en bokhylla som är värd massor, väldigt fina fotoböcker, men jag öppnar dom aldrig numera. De är passé. Hemskt och säga, men de är passé.

Jag går på fiket, det ena fiket och sedan det andra. Jag känner min längtan efter en fördjupning, en plats, en stillhet, ett rum, en veranda, en långsam, varm arbetsprocess. Den här vintern har lärt mig att den kreativa förmågan kan förflyttas mellan medier, mellan olika sätt att arbeta och i varje given situation finns det en arbetsprocess som väntar på en.

Min son duschar i Kastro. Det är en varm eftermiddag. Vattnet rinner ut genom dörren, nerför trappan, glider i den gjorda springan i åsnetrappans etthundrasjuttiosju steg. Hela vägen ner till promenadstråket, den platta vägen, där den brusande stadens liv tar vid.

fredag 23 mars 2018

Fredag

Vissa fredagar myser vi.

Stefan Rosén fotograferar Micke Berg

Stefan Rosén skickade några bilder då jag fotograferade teatergruppen Jordcirkus i Kungsan. Det borde ha varit 1978-80 ca, då var jag strax under 30 bast.

Kolla Leican, ser ut att vara en M2 och Domkeväskan, sliten som attan. Den som hade den mest slitna Domkeväskan av alla var käre Lars Tunbjörk. Hans väska såg alltid ut som om den skulle glida iväg i olika delar. Jag tycker vi fotografer såg betydligt ballare ut på den här tiden, eller?

torsdag 22 mars 2018

I gryningen hade han mockaskor och mockajacka.

Jag gillar den här bilden, 1969 kanske. Hon var väldigt intresserad av litteratur. Jag hade en gul mockajacka och skor i mocka.  Minnet sviker på många sätt, men en del minns man. Jag minns att jag hade ett eget labb i huset där vi hyrde ett rum på bottenvåningen.

Polarn och jag drog hem kvinnor på nätterna och blev mer eller mindre tvingade att flytta till ett annat boende. Jag städade på helgerna och jobbade i garderoben på en krog för att dra in extra stålar.
Det här är en av bilderna som kom till på den tiden. Hon gillade Sven Delblanc. Jag vet inte om hon kom att skriva eller hamnade på ett förlag eller blev litteraturkritiker, men jag minns henne lika tydligt som jag minns min mockajacka och mina mockaskor och det var ändå nästan femtio år sedan.

Nu ska vi lägga ner allt,,,

Solstrålarna smeker väggen. Tänker på Brassai och co. Nu är tiden inne för att lägga ner allt. Facebook kanske och Nordea, finns det ngt mer? Läste om flygen, som tänker sig alla miljölösningar som tekniska lösningar och där de misslyckats med allt. Konstigt nog kostar soppan till ett flyg tre ggr mindre än till en bil. Mycket märkligt?

På Karolinska har man budgeterat på ett kreativt sätt. Det kostade plötsligt 100 000 kr att sätta upp en hylla. Nu, jag säger nu, har man tydligen om förhandlat och det kostar plötsligt 2000 kr. Ser också att den där Moderathoppan fortfarande uttalar sig. Skulle hon inte försvinna, kopplas bort.

Det är lika tröttsamt som att Fotografiska envisas med att kalla sig museum. Dom får gärna ha världens bästa restaurang och de jobbar säkert som fan överallt, men stället blir bara allt mer ett pain in the ass för varje år som går.

Nog om det. Nu lägger vi ner allt, blir kul att se vad som sker,,,efter nedlägget.

onsdag 21 mars 2018

Om att vara sann mot sig själv

Vad ångrar folk mest då de ligger på dödsbädden? Jag ska ta upp två. Den första är att de ångrar att de inte vågade leva det liv de velat leva, istället för det  liv som förväntades av dom.
Det andra är att många män ångrar att de jobbat så mycket.

Man får gå till sig själv. Jag har känt mig feg många ggr i mitt liv och jag vet att jag ångrar att jag inte flyttade tidigare till Grekland och Medelhavet. Det tog mig en massa år att genomföra det och det handlade mest om att min fru hjälpte mig med det ekonomiska som gjorde det möjligt.

Annars har jag i princip alltid gjort vad jag velat, alltid. Den viktigaste aspekten är att inte dra på sig lån och kostnader som binder fast en. Jag har aldrig haft ett lån, det första tog jag då jag blev 66 och jag gifte mig då jag var 65, märkligt va? Jag har alltså haft en ekonomi som inte går att knäcka, i värsta fall har det blivit pantbanken eller hyra ut lyan, men det har alltid löst sig någorlunda.

Det enda jag inte genomfört är att bo och leva i en husbil, men med åren har jag insett att det är fantastiskt men det kostar så mycket pengar, men visst: drömmen finns kvar.

En annan sak ska man ha klar för sig. Så länge man är frisk har man inga begränsningar. Om man blir sjuk begränsas tillvaron rejält om man har otur. Jag har alltid varit frisk, mer eller mindre.

Jag har svårt att förhålla mig till arbete. Jag arbetar ju aldrig, jag gör bara något jag älskar, hela tiden. Något som handlar om nyfikenhet och som jag i slutändan omvandlar till mat och bröd och hyrespengar, men grundkänslan är evig kärlek till arbetsprocessen. För mig är inte det viktigaste att ge ut en bok eller en utställning. Det viktigaste är att få göra den, arbetet. Ren kärlek, aldrig ångest, bara njutning, alltid.
Däremot kan tankarna runt omkring vara jobbiga, de om den sk överlevnaden ekonomiskt osv ta musten ur en, men inte längre. Jag vet att det alltid löser sig.

Igår deklarerade jag. Idag tränar jag. Dagen går vidare i den sköna tanken att jag ångrar ingenting.

söndag 18 mars 2018

Claes Gabrielsons fina film från vernissagen

MICKE BERG il Caffé from Claes Gabrielson on Vimeo.

Livet, livet

Benny Fredriksson gick o dog, orkade inte med all skit han fick för sitt ledarskap på teatern. Jag tycker det här är krångligt. Ingen vill vara chef och en chef som driver saker och ting stenhårt blir alltid ansatt och som vanligt, eller alldeles för ofta, så gnäller alla som jobbar under denna chef hela tiden utan att själva göra skit för att förändra situationen. I och med " meetoo" så skapades en slags tillåtelse att driva drev och Fredriksson är ju ett slags offer för det.
 " meetoo" är bra men jag som aldrig har haft en fast anställning är alltid lika förvånad över alla som gnäller om allt på sina arbetsplatser utan att göra sin röst hörd. Om det inte passar, byt för fan jobb då eller gör något. Nej, man går kvar och gnäller.

Nog om det. Det är samma med Kulturprofilen, hur han har drivit sin klubb osv, det har varit svarta pengar, han har minsann misskött sig rejält men herre gud, kolla vilken klubb som helst eller krog, tror du inte det är svarta pengar i omlopp. Kulturen går inte runt utan svarta pengar. Det vet alla som sysslar med kultur. Nu har ju klubben fått pengar av kommunen så visst ska dom kollas för sitt systematiska fuskande, men inbilla dig inte att det är något  ovanligt. Jag känner massor med hantverkare, alla jobbar mer eller mindre svart, men det säljer ju inga blaskor att påpeka såna enkla faktum.

Dubbelmoral är grejen. Här är jag och min son. Tragiskt med Fredriksson och tragiskt att " meetoo" inte verkar leda någonstans mer än att leder till en slags blockering mellan man och kvinna. Det borde kunna bli så mycket mer , så mycket bättre. Man får hoppas, och man får dra sitt strå till stacken, men det ser ju inte speciellt ljust ut. Jag kan ha fel, jag hoppas jag har fel, men man får nog börja återgå till det personliga initiativet, se på sitt eget agerande och inte bara lita på massrörelser och mediadrev.

lördag 17 mars 2018

Dagen efter min vernissage

Vernissagen på Il Caffe gick bra, Södermannagatan 23, Stockholm. Mycket folk, bilderna såldes och det mesta funka som det skulle.

Jag ligger och läser en intressant bok som handlar om utställningen Eyes wild open. Den handlar om de olika spår som dragits i fotografin, det med Bresson på den ena sidan och de som inte riktigt gillade Bresson, varken hans bilder eller hans person, Frank, Klein, osv,,,Det är precis som i Sverige, Strömholm och Sune Jonsson, två spår.

Mycket intressant. Bland annat läser jag om Strömholms transvestiter, som togs runt 1958, inte blev publicerade förrän 1983, eller hans utställning 1965, Till minne av mig själv, på NK, som togs ner efter tre dagar för den var för provokativ.
Det påminner mig lite om Henry Miller, som skrev sina böcker men inte kunde få dom publicerade. De var helt enkelt för radikala, precis som Strömholms bilder. Tiden var fel, behövdes en ny, mer öppen tid.

Det påminner också en om hur bra nätet är. Du kan ALLTID publicera dig. ALLTID. Finns inga ursäkter, på gott och ont. Det finns många fotografer i den här boken jag gillar, men det finns också en trasighet jag har lite svårt för. Mycket handlar ju om att skapa nya former för fotografin, med hårda, skakiga, sönderslitna bilder. En del är starkt, en del är jobbigt, men allt är långt ifrån Bresson och ändå vet jag att många av de här fotograferna en gång i tiden älskade och beundrade Bresson men valde en annan väg. Vi är ju många som har försökt som Bresson men ingen har någonsin kunnat närma sig honom. Den enda är väl Koudelka, som dock är mörkare och tyngre i bildspråket, men båda har den där fenomenala känsla för kompositionen och bilderna är alltid kliniskt rena, till skillnad från tex Klein, Frank, mfl,,,mycket intressant läsning, faktiskt.

Personligen vill jag hamna mitt emellan, lite form, lite berätta, lite romantik,,,där satt den,,som sagt, utställningen på il Caffe hänger till maj,,

torsdag 15 mars 2018

Om känslan...



Ibland blir känslan den att man vill vila från människor. Då är det lätt att fotografera det andra, människans frånvaro. Fotografi är ju väldigt mycket det som försvann.

Dom här bilderna är milda, som duggregn en varm dag. Det gör inget att det regnar, det är varmt ändå.

onsdag 14 mars 2018

En dag före hängning

Jag har alltid gillat att göra utställningar i långsam takt. Ena dagen monterar man bilderna, en annan köper man vinet, en tredje sysslar man med marknadsföring. Förr hade jag ett mycket avancerat system, listor med mottagare, press tv, osv.. Idag är jag annorlunda. Jag ser det som det blir som det blir. Säljer jag någon bild så är det okej, men jag vet inte ens längre om jag vill sälja så mycket bilder för man måste ju göra om dom igen.

Men, det som alltid händer dagen innan man ska sätta upp korten, det är att man vaknar mitt i natten och kommer på något knäckande, som gör att man måste kliva upp, ta upp alla bilderna och kolla på dom igen och sedan, en timme senare, kan man somna om. Det är alltid så att man kommer på något.

Jag skrev i förra bloggen lite ledset om dagens fotografi och det är klart att den fotografi som jag tex sysslar med är den som kommer att överleva för människan vill altid veta hur det såg ut förr. Däremot är jag tveksam till att den fotografi jag sysslar med kommer att inhysta några priser osv, för den moderna ganska högbrynta medelklassen som delar ut sådant vill ha annat på väggarna.

Om man tar tex Hasselbladspriset, vilken otrolig skillnad det är att ge priset till exempel till Strömholm, Bresson, Koudelka osv, än till en fotokonstnär. Det ger helt annan spinnoff, betyder mycket mer för fotografin, men det betyder ju inte att man inte ska uppmuntra annat, men just ett pris som Hasselblad tycker jag har två ingredienser, det ska ha fantastisk fotografi men det ska också vara ett tack för långt och strävsamt arbete. Många säger att nytt är bättre än gammalt. Jag håller inte med om det. Jag går hellre och kollar tjugo gånger på samma bilder av Koudelka, eller Bresson, Strömholm än jag ser något nytt intelligent, sökt arbete.

På tal om nytt, Agnes Sofia Sandström, hänger i Mariatorgets T-bana. Jag upptäckte henne på en workshop jag hade, en rent otrolig begåvning. Hennes bilder har en alldeles egen poesi, med den enklaste attityden, rakt på, jag tycker om det här. Hon är helt enkelt underbar. Nästa gång T-banan passerar, kliv av o ta en koll.

tisdag 13 mars 2018

När det stora ovädret rasar in




När det stora ovädret rasar in. Man säger att fotografi är den stora demokratiska konstarten. Alla kan fotografera, men finns det någon annan konstart som är så demokratisk? Dans, måleri, sång, skrivandet...nej, ingen av dom är lika demokratisk som fotografin. I alla de som jag räknade upp anser man att alla kan faktiskt inte, men fotografera är något annat. Alla kan. Det var ju till och med ett program som handlade om det. Alla kan bli fotografer.

Det är lite som taxi, denna näring som snart inte finns längre med de kommande förarlösa bilarna. Då blir det datakörning. Nu har ju taxiskrået utrotat sig själva med sina galna priser Att dra en repa genom stan kan ruinera en. Helt värdelöst. Taxi har blivit något för affärsmän och kvinnor.

Det blev lite väsen om Hasselbladspriset.Det är ändå ofattbart att få ett pris på en mille och det kallas Fotografins Nobelpris och knappt en enda svensk vet vem som vann. Det känns fel på något vis.
Priset borde röna så otroligt mycket mer cred i världen och i Sverige.

Det är mycket att fundera på i denna tid. Trump sparkar sin utrikesminister, en sak, konstigt att det inte rapporteras mer om vilket rövhål denna utrikesminister var. Eller den där Bannon som också fick repet, vilket satans rövhål det var. Värst är ju Trump, men jag tycker journalisterna skjuter in sig på lite fel grejer. Kan de inte tala om vad det var för rövhål som fick gå, vad de står för. När man läser artiklarna kan man ju få för sig att de var fina människor som avgick. Snacka om, värsta typen rövhål och inget annat.

De var Fotobokspris och en av den nominerade var ju Smoliansky med sina softa, ömsinta flanörskort. Han fick ju inte priset och jag kan känna att den typ av bilder han tar och mina och del andra gamla stötars kommer aldrig att komma till tops igen. Vi är passerade. De passar inte in i den moderna tiden. Allt behöver göras om hela tiden. Sartre sa något så bra. " Man verkar i den tid man lever, sedan är det över". Jag tänker på Slas, vem läser honom idag? Så fort går det.Man verkar i den tid man lever, sedan är det över. Sedan kommer nostalgin.



Ny bok med Anders Petersen



Hitta en halvny bok där Anders blir intervjuad på franska. Jag är dålig på franska men det kändes intressant. Några bilder var det också. Annars köpte jag den mest för Anders var så snygg på omslaget. Finns på Konsig.

måndag 12 mars 2018

Vernissage fredag den 16 mars 1900



livet på en pinne

Det blir kallare men det regnar. Det betyder det enkla att snön försvinner och våren kommer. På måndag kommer min vårdagjämning. Då ska jag kolla på resor igen. Då har jag passerat ekluten för det här året, fastän det egentligen handlar om det förra året.
Jag stod på vinden o kollade på analoga utställningsprintar. Stora saker, 50/70, 25 år gamla. Alla har gått åt helvete. Vet inte om det är fukten eller något annat. 57 stycken räknade jag till. Spelar ingen roll. Minns vad Strömholm sa då jag sa att vi skulle kasta alla gula printar på Orwopapper som blev kvar efter Modernautställningen. Nej, vi kan sälja dom som gula Strömholm,,,,så sant det är sagt.

Å andra sidan så skiter jag i vilket. Det känns som man allt mer är en överbliven dinosarie, och så ska det vara. Vad har jag som ska glädja de unga? De ska göra sina grejer. Tiden sätter sina spår, det finns nostalgi och så finns det tiden, den här tiden som gör vissa bilder omöjligt utdaterade, gamla, omoderna. Det är lite som med kvinnosynen. På tio år har den helt förändrats, bara till det bättre, men än saknas mycket, men att hålla på och köra brudar som snygga saker på bild är ju stendött. Nude art, ni vet det töntet. Det krävs mer, det krävs relation i bilden, samklang,,,

Så är det, så är det...


söndag 11 mars 2018

Home

Jag kollar in Magnums projekt Home, känner stor ömhet för det. Känns fint. Fotograferna hänger ganska enkelt, lite bilder på väggen, opretantiöst, men med värme. Tycker om det.

Jag läser om Saigon

Jag läser om Saigon. Det lockar, beskrivningen om Graham Greene, en av mina favoritförfattare. Han hade baststolar i sitt vardagsrum. Jag tänker på mitt rum på Naxos med baststolar och marmorgolv. Kollar en snabb blick på Mello, o det är helt outhärdligt dåligt. Och hur kan detta outhärdliga få dominera tidningssidorna? Läser om Krister Henriksson, skitbra intervju. Om klass, detta viktiga, att klassresan oftast slutar i tomhet. Fråga mig. Ett liv fyllt av kamp och så slutar det i tomhet. Han behöver motstånd. Jag behöver motstånd för att överleva, för att få något gjort.

Min polare skrev igår att han hade inte lika kravfylld syn på sin fotografi som jag har på min. Den stora skillnaden är att jag ska leva på mina bilder. Varenda jävla dag ska jag uppfinna något som gör att jag lever på mina bilder. Om jag var lika slö som många av de människor jag undervisat så skulle jag inte ha överlevt en dag. Om du ska överleva på dina bilder så blir livet en ständig strid, en ständig kravlista, men skit samma. Det är så det är. Jag säger som Koudelka sa: Jag har gjort många misstag men jag har sett till att göra dom själv. Det finns en viss tendens idag i samhället att säga: Inte mitt fel. Jag tror nog fan att man ska vara lite hårdare emot sig själv och fråga sig:Hur fan hamnade jag här och hur löser jag det här? Inte börja skrika på mamma eller pappa utan ta itu med skiten själv. Jag fick aldrig någon hjälp efter jag fyllt 19, aldrig. Givetvis formade det mig till en hård och sårbar jävel, men faktum är att man kommer aldrig förbi sitt eget ansvar.

Jag läser om Kulturmannen, han med klubben. Om man läser kvinnornas beskrivningar så är det ganska tydligt att snubben går igång på att våldföra sig på brudarna. Han verkar uppleva någon slags makt, men samtidigt kan jag inte sluta fundera på brudarna: Vad fan tänkte de med? Det verkar som alla växt upp i en skyddad verkstad, men det är väl så att alla vill tro gott om alla människor.

Nu går många av de här praktäschlena till män till motattack och det vore ju fan om de går fria, men det är ett problem med lagen, som tur var, att man kan inte döma någon hur som helst. You must pay your price, som man säger.

Det var Fotomässa, den döende svanen, sedan Fotoboksgrejs,  verkar vara fint och gubbarna på Korn. Och ingenstans och jag menar ingenstans, en enda vettig artikel. En enda vettig analys.

Jag har min egen analys. Det finns bara en enda sak att göra. Sluta tänka på fotovärlden, se arbetet som ett sätta att berätta, se sig själv lite som en storyteller, komma bort från begränsningarna, bara jobba åt ett håll, berätta och se till att det kommer ut. Det är det enda som gäller.

lördag 10 mars 2018

Det är lördag, dagen då man ska mysa,,,

Haha, jag gillar den här bilden på katten. Det är lördag och man ska mysa. Stålarbetarna i USA gillar Trumps nya tullar. Det förstår jag, man är alltid sig självt närmast. Vi får se var det leder. Jg säger direkt att jag vet ingenting, men ibland undrar jag om den här globaliseringen är så bra, om det är lösningen på allt, såga ner träd i Kramfors, köra dom till Japan för att sågas till bräder och sedan komma tillbaka till Sverige på en annan båt, osv,,,någonstans verkar det lite sjukt.

Det finns mycket bra med EU, men man måste ju erkänna att det till stora delar inte alls fungerar. Alla drar åt sitt håll och det är ganska mycket kaos och vad kostar det,,,

Det här var ju inte vad jag tänkte skriva om. Tänkte skriva om att lördagen är mysdagen då man ska ligga med sin ljuvliga fru och dricka kaffe i sängen och läsa DN. Enda problemet är ju att hon sticker och rider klockan sju på morgonen och de andra dagarna i veckan vaknar hon sex, men å andra sidan igen, så vaknar jag ju fem, så skit samma, som man säger.

Det var lördagen det.

Har ni tänkt på de olika trenderna man ser. En är ju tex de som Lensculture gör. Man bjuder in folk till olika tävlingar, de kostar ca 500 kr att vara med. Jag tror det är bra affär för LC. En annan grej är ju sådana här evenemang som Planket, Höstsalongen, Kulturhuset, massor med fotografer vill vara med och ibland handlar det om först till kvarn. Ärligt talat: Jag tror inte på det. Det måste nog vara lite grindvakt, några som håller upp kvaliteten. Det duger väl inte bara med att vara först. Om man kör det stuket se då till att i alla fall femtio procent av utställningen har en garanterad kvalitet, dvs att någon människa väljer ut bilderna.

Jag har suttit i många sk jurys och valt bilder i tävlingar osv och det som slagit mig är att de som väljer, skit samma vilken fotografisk bakgrund de har, oftast väljer till 90 procent samma sak. Man väljer faktiskt kvaliteten, så jag är för grindvakter, folk som väljer ut vad som ska upp på väggen. Idag går fotografi allt mer mot att alla är fotografer och alla fotografer ska få visa sina bilder och på ren svenska: Det är helt åt helvete.

Ja, lördag ja. Som jag skrev häromdagen. Jag har skrivit klar en bok, 150 sidor om livet, döden, kärleken och lite om fotografi. Jag är väldigt nöjd. Den dyker upp snart.