Från min generation.

Natten är lika lång som dagen. Eller var det dagen som är lika lång som natten? 

Jag lyssnar på ljuden. Det finns inga ljud. Ett tåg tjuter i natten. Jag ser röken mot den mörka, kristallklara himlen. De svarta hjulen som drar igång med ett ryck, tjutet från ångpipan, servitören som går i vagnarna med en gongong och vit jacka..Första, andra, serveringen. Mamma eller pappa skriver ner sitt namn i en bok.

Det är tyst. Jag är ensam. Jag är rädd för ensamheten, men den förföljer mig. Som min egen skugga. När jag fotograferar vet jag aldrig vad jag gör. Det är i skuggorna jag letar mig själv. Folk frågar mig hur jag gör? Det tekniska är enkelt. Jag gör likadant hela tiden.Jag har försökt förändra mig. Det leder mig bara längre från målet. Det är i skuggorna ljuset finns.

Det är snart natt. Det finns inga ljud, mer än tystnaden. Se, dessa motsatser, där ingenting är allting. Tystnaden, ljud, skuggorna, ljus. Jag vet inget mer än att jag alltid gör på samma sätt. Att förändra har inte lett mig någonstans. Kanske det också är en motsättning. Att förändra kanske leder mig någonstans.