tisdag 31 juli 2018

Femhundradel



Jag tar det i min egen takt.
När jag opererades så tänkte jag en del tankar, egentligen bara två. Jag är typen som oroar mig, men om jag står med ryggen mot väggen så är jag beredd att kämpa till sista halmstrået. Tankarna jag tänkte var två. Om jag inte överlever det här, om det här är resan mot slutet så var det två grejer jag ville slutföra: Mitt arbete och inte stå i skuld.

Nu är jag på väg att avsluta mitt arbete i så måtto att jag inte behöver bekymra mig om det något mer. Alla vill ha en slutstation för sitt arbete. Jag har ju ändå gjort femtio böcker och runt 100 utställningar och det vore fint om det samlades ihop i bok, film och utställning.

Att stå i skuld. Det betyder att man måste skriva papper så den man älskar inte står med skägget i brevlådan.

Jag tar det i min takt.

Min fru arbetar som folk arbetar. Hon går till jobbet vid sju o kommer hem vid 18 eller senare. Hon har lön och semester.

Jag har i lyckliga stunder två femhundradels sekunders arbete som stannar, som blir något, på en dag. En hel dag, från 0700 till 2300, tickar den där femhundradelssekunden, den som avgör om dagen blev något. Fem dagar i veckan tickar den inte in. Fem dagar i veckan kom det strunt i håven. Mitt arbete är det tomma dagarnas arbete. Väntans poesi.

Jag tar det i min takt.
Man får inte förtvivla.

Jag laborerar med himlen, ljuset och mötet.  Varje femhundradel som ska stanna måste innehålla allt det som gör det till en lycklig femhundradel. Motivet, min blick och omständigheterna som berättar om det eviga.
Jag tar det i min takt, så enkelt är det.

måndag 30 juli 2018

Naxos, Art,














Skuggorna faller hårt i Aliko. Den södra del av Naxos. Det gamla husmonumentet står och har stått som en ruin så länge jag varit på Naxos, i minst trettio år. Vad är sanningen om ruinen? Jag har ju min teori om att någon rik tysk skulle bygga lyxhotell och gick i konkurs, men när jag går i de halvfärdiga byggnaderna så påminns jag om tortyrceller från juntans tid. En mörk tid som ingen riktigt vill kännas vid idag. Att snacka skit om turkar går bra, eller Merkel och EU, inga problem, men juntan är en plågsam tid.
På väg till ruinen är det brakfyllt ned bilar längs vägen. Det här en fantastisk badplats. Vild, dramatisk, små vikar överallt. På asfalten har någon skrivit ” No nudes on the beach”. En människa som inte fattat någonting.

Det är här den skicklige muralmålaren, paintbrushmålaren WD har satt sina mästerverk. Han blev inbjuden av Naxos festival att göra 7 målningar på sju dagar.
Hans arbeten finns på nätet., WD-street art. Han har varit överallt och målat, bor tydligen i Aten och lär vara från Haiti. Jag kan inte gå i god för det sista, men kan jag träffa Wim Wenders kameraman i Chalki så kommer nog WD att dyka upp en dag också och jag får hänga med ut då han jobbar. WD, wild drawing.

Det är öppningar överallt i ruinen, öppningar mot havet, påminner om det hemska men fascinerande bygget EUR utanför Rom, ett fascistiskt byggverk som jag en gång i tiden gjorde reportage om för en arkitekttidning.

Ju längre jag går där, desto mer fascineras jag av WDs meddelanden. Det finns en tyngd, en slags sorg, som han uttrycker väldigt sofistikerat, som små meddelanden på de trasiga väggarna.

På väg ut passerar jag en tjej som står o kråmar sig framför en av WDs bilder medan hennes pojkvän tar bilder av henne med mobilen.

söndag 29 juli 2018

Parthena




Alla längtade efter regn. Jag kunde höra hur torrt det var i Norden. Det blåste en svag vind på Parthena, the Virgin, oskuldens strand.
Det blåste för lite för kites.
Jag låg i en skreva i skuggan med hjälmen.som kudde.

Alla längtade efter regn. Jag längtade efter lust. Känslan nästan våldtog mig.

Det blåste en svart vind, molnen stockade sig över Paros och blixtarna slog ner på grannön. Folk lämnade plötsligt Parthena.

När de första dropparna träffade mig klev jag upp ur skrevan, satte mig på sootern och körde mot bergen. Det spöregnade, på kvällen skulle jag träffa Wim Wenders kameraman och den fine konstnären som hade vernissage med målningar av hav.

När jag kom till Chalki var jag dyblöt. Alex bjöd på en kaffe. Jag torkade upp.

I norr längtade man fortfarande efter regnet. Min längtan hade inte svalnat, snarare förstärkts.
På natten var vernissagen. Skönheterna exploderade och jag kom att tänka på den enkla sanningen: Man vet aldrig när man får ett leende.

söndag 22 juli 2018

22 juli, en söndag








Georgi, Georgi, kvinnan som äger hunden skriker förgäves på den.Nu har den kommit till havet och nu ska det springas. Det är en fantastisk syn, lekfull och givetvis kroknar mitt batteri i kameran innan jag hinner sätta den rätta bilden.






Ett fotografiskt liv kan vara så mycket men för mig handlar det bara att minnas känslan, inte vara objektiv eller så. minnas känslan eller förstärka den. Jag kan titta tusen ggr på mina bilder och konstatera att de blir bättre för varje gång. Att tex min fru bara blir vackrare osv och så startar en kedja av lyckligheter, en förvanskning av verkligheten som är så avgörande för att berättelsen ska börja leva.


Strömholm i Höganas, i hans ganska skruttiga hus. Han bodde mest på bottenvåningen, en säng i hörnet, en enkelhet. Han var van vid det enkla, tjänade lite pengar och tog sig fram i ekonomiska ryck som vi alla fått lära oss göra, vi som levt på våra egna bilder. Själv hade jag tre leicor, varav en alltid var på pantbanken och med alltid menar jag alltid. 1500 kr var priset och det levde man på i två veckor tills man löste ut kameran och slängde in en annan. Framtidsperspektivet var grumligt och det var lika bra det. Vad man dock visste var att man en dag skulle få ett bra stipendium eller slå igenom. Jag tror CHR fick sitt första stipendium av Tidningen Foto 1978, vill minnas att det var på 50 000 kr. Mycket pengar och att han då bodde i sin lilla holk i Paris där lilla hallen var ett vardagsrum, mycket trångt.
1978 var CHR sextio år, han fyllde år den 22 juli, då som nu, och hans karriär hade börjat röra på sig, sedan kom det slag i slag.Framgångarna och sjukdomarna, men allt rörde sig framåt.

Allt kräver envishet och uthållighet, det finns inga genvägar. Jag tänker ibland på att en fotograf klarar sig inte utan en skrivare. CHR hade Tor Ivan Odulf, som skrev det brännheta förordet till Poste Restante. Det var som CHR bilder, hugget i sten. Robert Franks bilder skrev Kerouc till, varje tids bildmakare ska liera sig med en skrivare. Henry Miller var ute på nätterna med Brassai och Bresson kunde ha låtit George Simenon skriva, de hade samma gråa, klara syn på livet.

Jag tänkte bara skriva en kort text, Georgis skönhet på stranden, CHR lugna andning i hörnet i huset på Höganäs och sedan rullade det på. Det är ändå söndag och 32 grader i skuggan utanför och jag känner mig ytterst priviligerad.

fredag 20 juli 2018

De små böckerna







Jag hör katten jama på gården. Den känner sig övergiven. Den har inte fått sin mat ikväll, men å andra sidan drog hon ut innan jag han ställa fram den.

Övergiven. Kan en katt känna sig övergiven? Ja, jag tror det.

Jag känner mig ofta övergiven i så måtto att jag valt det själv, min livsstil. Det finns ingen som kan anpassa sig till det sätt jag lever och jag kan inte anpassa mig till deras.

Det får bli en kompromiss mellan kärleken och arbetet. Det är den svåra kompromissen. Det andra, att ha låg standard osv, betyder ingenting. Arbetet och det vi kallar Frihet uppväger allt det.

Jag hämtar vatten i en källa, Trikalorio, försök säga det, men så heter stället där källan finns.
Jag har haft en kompromissernas dag, allt har i princip skitit sig, men ändå blivit rätt. Det är så med kompromisser, de blir det rätta i längden.

Varje år vid den här tiden, då de rödflosssiga turisterna översvämmar allt, känner jag en slags uppgivenhet. Det låter snorkigt och överlägset och är säkert det också, men det finns något med turismen idag, precis som med allting annat: Det börjar närma sig en gräns.

Faktum är att jag känner det, att det finns en gräns för nästan allting numera och vi har närmat oss den gränsen snabbt, satans snabbt om Ni frågar mig. Allt som görs och ska göras idag är så maxat, maximalt.

Och det är här jag kommer på de små böckerna. Njutningen av små böcker. Nästan alla  böcker jag älskat som mest har varit små.Man tror lätt att stora böcker är bättre än små, men ack nej. Valpariaso av Sergia Larrain, tunn sak, nästan ett häfte. Strömholms Till minne av mig själv, Danny Lyons Bikeriders, Margot Wallard och JH Engströms Foreign Affair, mfl,,de små böckerna, de små smyckena.

Café del Mare














För en massa år sedan gjorde jag en bok med Wenke Rundberg, Café del Mare. Wenke skrev en väldigt fin text och jag var väl inte så nöjd med mina bilder, men så här fem, sex år senare så tycker jag nog att det blev en fin bok. Ni kan bläddra själva på länken ovan.