måndag 30 april 2018

Sista veckan på Il caffé

Jag går förbi Il Caffe, kollar mina bilder som hänger på sista veckan. Den vecka som nu kommer. ser att DN skriver om det jag skrev om igår. Hur locals i Lissabon har svårt att bo kvar pga turismen. Det är för bedrövligt helt enkelt. Allt som är bra, småskaligt, typ hyra ut sin lya, blir snabbt big buissnes. Hur många på Söder lever på att inte bo i sina lyor utan har skaffat sig några lägenheter som man hyr ut hela tiden.

Det är fan helt värdelöst.

Inte blir det bättre av att ett hotellrum kostar uppåt en tusenlapp per natt, eller en taxi från Medis till Centralen, typ 300 spänn. Världen har fan blivit hopplös.

Nej, jag ska inte deppa, men det är lite tungt att komma tillbaka i form. Vet inte vad det är som tar emot, kroppen vill liksom inte riktigt, men man får inte ge sig. Tog fram cykeln o kolla men jag får ju inte börja cykla förrän i juli, hm,,,får bära sten i en ryggsäck på dagarna och gå i alla trappor man ser.

Magnum har gjort en serie med Fujifilm, den är bra och inspirerande, HOME; men också förbannat irriterande. De gör löjligt mycket reklam för kameramärket, det riktigt stinker och sedan blir jag lite förvånad, att av17? fotografer är två kvinnor. Det känns inte schysst, rent bedrövligt vill jag nog säga. Alla fotograferna är bra, inget ont om dom, men hade man inte kunnat schyssta till deltagandet lite jämnare könsmässigt?

Det hela finns på Utube, men jag känner mig både  irriterad och inspirerad då jag ser det hela, men som jag säger: Löjligt dålig könsfördelning och löjlig produktplacering.

Kolla på Morse igår, den yngre. Det brukar ju vara en serie som man lugnt sover sig igenom men nu jäklar, det var strypningar och skott i ryggen. Höll på att skita knäck i soffan. Så, man vet aldrig, vad som helst kan hända men annars är det väl som vanligt på Valborg, hopplöst väder, kallt och jävligt.
Trevlig helg.




lördag 28 april 2018

Städernas förvandling


Jag och min älskade gick på kvartersrestaurangen, drack ett glas vin var och käkade en god middag utan krussiduller. 700 kr gick notan på. Vi tittade på varandra och frågan var given: Är det meningsfullt att käka ute om en middag för två kostar 700 kr och det är en vanlig middag utan extra allt. Ja, vi kom fram till att det nog var meningslöst och hädanefter tar vi bara ett glas då vi går ut och käkar hemma innan vi besöker krogen.

Det som slog mig var att på vägen dit träffade vi bara på folk som gick o leta efter något i telefonen. En adress, ett ställe. Folk som inte visste var dom var och så slog det mig att jag igår såg en dokumentär från Paris, från Montmartre och alla dessa töntkonstnärer som sitter där och ska måla av en. Jag blev så jävla trött då jag såg eländet att jag direkt kände aldrig mer att jag reser till Paris.

Sedan läste jag polarn Mats beskrivning av hur han cyklar på en sådan här vandringsled i Spanien, Galicien och att det är svinmycket folk trots att det är lågsäsong och allt är rena jippot, turistjippot.

För att inte snacka om Barcelona, Lissabon, totalförstörda städer, Berlin mfl, och i Palma/ Mallorca förbjuder man airbnb och det går åt samma håll i Barcelona, Berlin osv... det är helt enkelt för mycket turism och för mycket turism är som våldtäkt av en stad. En stad kan inte innehålla en massa folk som går omkring och glor och har noll koll och noll känsla för var dom är. Ännu värre blir det ju då de tar upp allt boende som borde tillhöra the locals,,

Varför har det blivit så här? För mycket av allting, för mycket folk, för mycket kommers, för mycket idioti...

Vad gör man då? Man borde ju givetvis resa till ställen dit ingen annan reser, till små städer, fula städer, skippa de kända ställena.  Varför ska man åka till NY, London, Barcelona då man kan åka till en håla på västkusten eller skitig stad någonstans. Okej, man missar det här vackra som de här städerna är kända för men det finns på bild i en turistblaska, men de fula, intressanta ställen finns ingenstans och det är det som är grejen. Ju fulare och okändare, desto bättre.




fredag 27 april 2018

torsdag 26 april 2018

Mellan gatorna

















Det fanns en tid då man knullade på bakgårdarna. Då soptunnorna var tunga och dörrarna saknade kodlås. Då livet var lust.

Det var inte länge sedan. Det var en tid då en kvinna kunde sitta i en mans knä och han kände hennes hunger genom byxorna.

Då livet var en lust.

Det var inte länge sedan. Det var inte alls länge sedan. Jag är inget vittne. Jag sysslar med poesin och minnet. Men jag minns, att det var inte länge sedan. Då kroppen var elektrifierad, då bakgården var ett minfält. Det var inte alls länge sedan.

Det är som lusten seglat iväg, trots att den finns här. Vad är det som stoppar den? Kodlåsen, den elektrifierade tiden eller bara känslan av att pengarna inte räcker?

Det enda jag kan säga med säkerhet är att pengarna har aldrig räckt men det har gått ändå. Och jag säger det igen. Det var inte alls länge sedan.

Berlin...


Känslan handlar om hur man TYCKTE man såg det. Jag minns fortfarande hur jag stod på den öppna platsen och såg en bild, men fattade inte hur jag skulle få till den. Jag knäppte några skott och sedan kom inte känslan till mig förrän flera år senare.

pics





Jag checkar lite old stuff. Det är alltid kul. Tom Waits, Litte, Roffe och Kat, Anders o Jens,,,life, life, and we are still here together,,

Att resa..

På något vis har tiden förändrat resandet. En gång i tiden älskade jag att sitta i Vita bergsparken. Jag satt oftast ensam där uppe med ryggen lutad mot det röda planket och Strömholms hus bakom mig. Idag går det ju inte att gå dit. Det är som ett träsk av folk och få vet hur man uppför sig, skitar ner som grisar.

En gång i tiden stod jag ensam framför Monalisa, den superkända lilla målningen. Jag tog till och med en bild på den, men jag måste säga att den hetsade inte upp mig speciellt. Jag har gått mer eller mindre ensam och kollat på Picasso på olika ställen, Miro, Giacometti( min favorit) och så hörde jag med en kompis häromdagen som stått i över en timme för att komma in på ett museum.

Det är ju sinnesjukt. Jag skulle inte ens stå i tio minuter för att komma in någonstans. Hellre går jag till ett fik och kollar på dagens konst(människorna).

På samma sätt är det med reseguider. Jag skulle aldrig kolla i en reseguide. Det enda det leder till är att man står och trängs med fem hundra andra som läst samma guide. Helt värdelöst. Bara åk och kliv ut och se vad som händer. Om du har lite IQ så kommer du att komma till de häftigaste ställena ändå. Man behöver ingen guidning.

På bilden ovan ser man min gamla Opel, som vi körde runt hela Europa med, utan startmotor. När vi var på väg hem stoppades vi av den danska polisen( den tyska körde jag ifrån) eftersom vi hade spräckt framruta och de följde oss hela vägen till den svenska gränsen(färjan) o på den svenska sidan körde vi direkt till skroten.

Jag har faktiskt kört några bilar direkt till skroten efter mina europaturnéer. Idag är jag ganska less på att resa, just dessa veckoresor som folk sysslar med.Vad går de ut på? Man åker någonstans o konsumerar något. Jag blir nervös av sådant, känner stress och tomhet. Ännu värre är det väl med alla dessa thairesor osv, där man flyger över hela klotet för att ligga på en strand och se ett hav och sedan åker hem utan att ens ha kommunicerat med någonting. Ärligt talat, så förstår jag det inte.

Jag reser alltid för att arbeta, kommunicera, delta, komma in i ett sammanhang. Gör jag inte det så mår jag dåligt, känner mig tom. Jag kan förstå kärleksresor, att man resor för att älska, eller reser för att det finns något man brinner för, men själv vill jag helst komma hem på mina resor. Strömholm hade tre boningar, som såg precis likadana ut, möblerat på samma sätt med gröna dukar på borden, pipställ , böcker osv,,,jag är likadan. Jag vill resa med en plastkasse i näven, kliva in genom dörren när jag kommer dit och känna mig hemma.

Så är det bara.

onsdag 25 april 2018

När snön smälter...

Smärtans paradis, hette en bok jag skrev eller gjorde. Jag minns inte riktigt. Har nog gjort för många. Det är märkligt med smärta och tid. Det är som svensk vinter, om man inte tycker om vinter. Alla dagar är jävliga och så kommer dagen då solen lyser och snön rinner iväg längs en sandig trottoar och då är smärtan borta, eller lyckan här, eller hur ni vill...

Man glömmer allt. Jag har en enkel filosofi i livet. Jag säger inte att jag alltid lyckas hålla mig till den, men i alla skarpa lägen så frågar jag mig: Vad är det som är bra?  Det finns alltid något som är bra och sedan frågar man sig om det inte finns lite till som är bra?

Det man inte kan göra något åt, måste man släppa. Det får man ta itu med då det är skarpt läge eller det ligger framför en.

Jag drömmer alltid om det svåra jag har framför mig. Om jag har något trassel på gång någonstans så kommer det upp i drömmarna, men efter ett tag så motar jag bort de drömmarna. Jag bestämmer att drömmarna ska vara några andra drömmar, något som jag gillar.

Ett stadigt sätt att börja en dröm är att jag står i en skidbacke, det är brant under skidorna och jag lutar mig fram och svänger åt vänster, alltid åt vänster. Det är ett bra sätt att börja en dröm, för nästa sväng måste vara åt höger och så där håller man på....

Jag är nog en ganska grund människa, jag tror på sunt förnuft och humor och massor med kärlek. Idag träffade jag en gammal kärlek från sjuttiotalet. Vi satt i någon timme och snackade och det är märkligt. Tiden har inte gått, vi var där vi var en gång  i tiden. En vacker känsla.

Fotboll







Såg Roma få stryk av Liverpool igår. Jag minns fortfarande laget med Ian Rush, denne Ian som såg mer ut som en kontorist än en toppklasspelare. I alla, det var underbar fotboll. Igår och förr i tiden. Liverpool är mitt gäng.

Annars då? Zlatan? Vad sysslar han med? Denna fenomenale fotbollsspelare som tjänar typ en mille i veckan, fortsätter att tomta till sig, uppträder allt mer som en fullkornsidiot. I mina ögon är han i snabb takt på väg att göra sig av med all sin cred. Hur kan en kille som han sälja sig till ett betingbolag? Det är ju fan ofattbart. Varför gör han inget vettigt? Han skulle ju kunna vara den största ambassadören för en människa som gjort något fantastiskt och vill förmedla det. Istället köper han svindyra kåkar, säljer sig till höger och vänster, till värsta skiten.

För mig är Zlatan en förebild, en kille som bevisat att man kan med disciplin och begåvning göra nästan vad som helst och så i slutändan bär han sig åt som en billig nasare som säljer fuskaktier...

Så är det? Är det någon som minns Gunnar Nordahl, Grenoli? Jag minns fortfarande då Gunnar Nordahl var med i en dokumentär, de reste till Milano, gick in på en bar och detta var kanske fyrtio år efter han avslutat sin karriär och fan hela baren reser sig upp och bugar och gråter och visar en kärlek som var ofattbar till den gamle centertanksen.

Det var en helt ofattbar upplevelse. Det sa något om hur viktig det är att förvalta den kärlek som ändå finns inom fotbollen, idrotten, respekten för dessa stjärnor, som aldrig blir stjärnor utan stenhårt arbete. Det går att mygla inom många olika delar av vårt samhälle, men en toppidrottsman eller kvinna , blir du aldrig utan stenhårt arbete. Få är utvalda och få orkar med den insatsen som krävs. Du kan aldrig komma att spela i Liverpool, eller Barca eller någon annan storklubb utan att ha de rätta virket. Så enkelt är det.

Nog om det,,,kram på er.



tisdag 24 april 2018

Intervjun



I mitten av 90-talet blev jag intervjuad av en fransk journalist. Vi kallar honom JP. Han skrev en lång artikel om mig. Igår var han i Sverige och gjorde en ny artikel om mig. Nu för en amerikansk fotosajt. Jag vet inte hur den kommer att se ut, men intervjun gick ungefär så här.

Intervjun

Jag träffar Micke Berg på ett kafé med röda stolar, strax utanför gränsen till det trendiga Sofo. Vi sitter nästan ensamma i det stora kafét, det är tidig morgon. Micke Berg har en tunn grön dunjacka och kepsen på sned. Han ser lätt solbränd och frisk ut trots att han just genomgått två tunga operationer.

JP: Du har precis opererat dig två gånger. Hur mår du nu?
MB: Bra, dvs inte som för fyra månader sedan. Det känns som om en långtradare har kört över mig, men alla mina värden är bra och jag hoppas kunna börja träna på allvar till sommaren.

JP: Du bor på andra sidan gatan, i Sofo. Varför ville du träffas här?
MB: Jag avskyr begreppet Sofo. Varenda dag blir jag stoppad av någon turist som frågar mig var man kan se modern svensk design osv,,,precis som om jag skulle ha någon koll på sådan. Sofo har blivit ett slags träsk där alla går och kollar i en mobil eftersom knappt någon bor där. Alla verkar vara på besök. Det är både fint men tragiskt också, så jag brukar ofta fika utanför Sofogränsen, så slipper jag se turisterna.


JP: Du fotograferar ju Söder, Sofo, vore det inte intressant att plåta den här omvälvningen som stadsdelen genomgått?
MB: Nej, jag måste säga att det intresserar mig inte ett dugg. Den här tiden, den jag kallar mobiltiden, med alla människor som går omkring och glor i en mobil, är nog den tristaste och mest tröttsamma jag upplevt i hela mitt liv. Folk lever liksom inte, de går omkring och glor i en platta och tror att där finns livet. Nej, jag fotograferar inte längre i Stockholm.

JP: Och ändå håller du på och gör en bok om Söder och dina kompisar?
MB: Det stämmer. Jag går tillbaka och plockar fram bilder, bilder från de senaste tio åren och klart jag har bilder och tar några då och då, men rent generellt så tycker jag den här tiden är helt ointressant. I princip det enda jag sympatiserar med är "meetoo", resten är ingenting.

JP: Tio år tillbaka, säger du. När man kollar på din produktion kan man tro att du gör dina böcker snabbt. Du har ju ändå gjort 50 böcker tills nu.
MB: Det där att jag gör böcker snabbt är en myt. I princip håller jag på minst fem år med allting. Jag har plåtat 30 år på Naxos, Stockholm blues tog 5 år, 35 bilder osv,,,det som går snabbt är att sätta samman dom och det beror på att jag har en klar idé då jag sätter ihop dom.  Sedan gör jag ofta två, tre mindre böcker på ett tema innan jag gör en större bok, så vissa är som dummies även om jag släpper dom i bokform. För mig är en bok klar och glömd i samma ögonblick som den skickats till tryckeriet.

JP: Om vi går till början av din karriär. Ser du på fotograferandet på samma sätt som idag?
MB: Nej, och ja. När jag började fotografera så var det tre saker som drev mig. Äventyret, den kvinnliga sensualismen och politiken. Jag letade ämnen där det var känslomässigt och politiskt intressant att vara. Sedan sökte jag alltid den kvinnliga skönheten, humorn, sexet. Jag har alltid älskat att umgås med kvinnor, jag försökte alltid hitta kvinnor som gav mig den skönhet, den sexuella driften jag behövde. Det visade sig också att alla kvinnor jag träffade och fotograferade också hade allt det andra, alla utan undantag, faktiskt. De var smarta, roliga, sexiga, mina bästa vänner.

Idag är det något annat. Jag söker bara skönhet, har mer eller mindre gett upp det politiska, mest för jag hittar inget politiskt att fotografera, hittar inget jag vill engagera mig i. Även om integrationsfrågan är den tyngsta. Jag hade gärna åkt till Leros och plåtat då flyktingarna kom, men då jag såg bilder på hundratals fotografer som stod på stranden så ledsna jag, var som en slags paria.
Den jag tycker gjort den vackraste och mest politiska skildringen på senare är är ju Koudelka och hans bok om Muren. Den är poetisk, stark och sorglig, en riktig spark i röven på israelerna.
Nej, idag söker jag bara skönhet.

JP: Finns det inga andra skillnader i tiden?
MB: Jo, idag plåtar alla, vilket på ett sätt är otroligt tröttsamt. Alla har en jävla mobil de står och pekar med. Jag vill komma till ställen där inte tjugo man står och knäpper med en mobil så fort något rör sig. Det är också mycket svårare att försörja sig som fotograf då det inte finns några tidningar längre och inget arkiv som säljer ens bilder.

JP: Du gör ju mycket workshops. Hur är det?
MB: Det är ganska slitigt i så motto att jag tror alla vill jobba stenhårt, brinner för det dom gör, men jag har fått inse att det är inte riktigt så. Att vissa har låga ambitioner och andra törs inte osv, men den stora grejen är ju att ofta blir man vän på riktigt med vissa. Alla utvecklas också men inte så långt som jag vill och det beror oftast på att de har inte bestämt sig för att leva på fotografi. Och det är en viktig distinktion. Om du inte tänker leva på dina bilder så kommer du heller aldrig att bli riktigt, riktigt bra.

JP: Vad jobbar du med för utrustning?
MB: Jag vill alltid ha små kameror, har en Ricoh och en Fujifilm 100s och en Panasonix GX 80. Jag brukar ta den som ligger närmast då jag går ut. Kameror är för mig totalt ointressant, bara de är små och har ett okej objektiv. Jag tar ju alla bilder runt 35 millimetersformatet, mellan 28- 50 mm. Tycker om att komma lite nära, men inte för nära. Gillar inte att pressa folk.

JP: Efterbehandlingen då?
MB: Jag brukar köra mina bilder i Silver efex 2, och sedan är det bra. Jag är av den åsikten att det ska inte efterbehandlas så mycket, det blir för jobbigt och för perfekt. Sedan skriver jag ut bilderna  själv.

JP: Du bor ju i Grekland och Sverige. Är det problematiskt?
MB: Jag tycker flygresorna kostar på. Ju äldre jag blir desto mindre vill jag flytta mig. Jag hade helst bott hela tiden på Naxos, men jag har mina stora barn och min fru i Stockholm, så jag får pendla lite, men annars är jag ganska ointresserad av att resa någonstans. Jag gillar att resa om jag slipper att resa, typ åka någonstans och stanna där i tre månader. Att resa bort en vecka skulle jag aldrig göra, såvida det inte var ett väldigt välbetalt jobb.

JP: Hur försörjer du dig?
MB: I botten har jag ju min garanterade författarpenning som jag betalar skatt och sociala avgifter på och som försvinner då jag fyller sjuttio och utöver det är det föredrag, printförsäljning och workshops. Jag lever på lite pengar och konsumerar ingenting mer är resorna mellan Naxos och Stockholm.

JP: Vad tycker du om den svenska och internationella fotoscenen?
MB: I grund och botten är jag inte fotograf, jag är mer en berättare, en som berättar små historier. Därför gillar jag också de fotografer som berättar historier, typ Anders Petersen, JH Engström, Tuija Lindström, allt som är konstruerat går bort direkt. Jag tycker mest om de som arbetar i svartvitt, typ Koudelka, Bresson, Lyon och de äldre stötarna. Det som är nytt går tyvärr inte riktigt hem hos mig. Jag vet inte vad det är, men det känns som det är massproducerat. Jag är mer intresserad av författare än fotografer, faktiskt. Mycket mer intresserad. Jag öppnar sällan en fotobok mer än två gånger, men jag läser gärna bra böcker.

JP: Vad är framtiden för dig nu då?
MB: Jag fyller sjuttio nästa år. I och med operationerna har jag också förstått att tiden är utmätt, men också att det är meningslöst att hasta fram. Man kommer alltid inte att hinna göra allt, men jag ska nu göra en stor bok med alla mina bilder, sedan hoppas jag på en stor utställning som följer boken. I övrigt kommer jag att fortsätta göra mina små berättelser, skriva på bloggen och se om jag kan bli en bra surfare på Naxos. Den bild jag ser mest framför mig är hur jag vandrar omkring på beacherna på Naxos, på morgnarna, i bergen, skapar en slags poesi, tar långa siestor och lagar god vegetarisk mat, dricker ett glas vin och känner att jag älskar och blir älskad.


Tisdag...

En liten ficka står vid havet. DAH cyklar på sin cykel längs stranden. En katt jamar långsamt trots att den fått mat.

Det är en morgon i den totala stillheten. Den totala tomheten. Det läge som kan leda var som helst.

Hur långt är ett liv? Åt vilket håll ska man tänka? Är det inte så att vårt liv är ändligt från den första sekunden vi föds men vi börja räkna sekunderna efter vi blivit sextio. Innan passerade dom bara.

Det finns en sorg i det, i idet ändliga. Jag tror inte på att bli klar, för vi blir aldrig klara. Det finns alltid ett ord till som ska skrivas eller en bild till som ska göras eller en spik till som ska slås in i väggen. Vi lever i steget, alltid i steget och döden kommer också i steget. Det är så mänskligheten fungerar.

Vissa dagar då man slår upp tidningen finns inget att läsa, i alla fall inget man inte läst förut och de slutsatser som dras, är samma som man drog för tjugo år sedan. Det rullar på med det oändligt ändliga.

Jag ska ta ner min utställning om en vecka cirkus. Sitter och funderar på om jag inte skulle kunna få ett nytt stipendium, men jag har ju fått alla man kan få och ett kommer jag aldrig att få. Jag har fått några från Konstnärsnämnden, några från Författarfonden, min garanterade författarpenning, Gullers, Lennart af Petersens, Sune Jonssons, Nöjesguiden, Stockholms hederslegat, resestipendium, osv, snart återstår bara det andra stora stipendiet, pensionen,,,om ett år tror jag att jag ska pensionera mig offentligt, vid sjuttio.

Vi brukar snacka om det. Varför man jobbar på? I mitt fall är det två saker, nöjet och för att få mat på bordet. Snart blir det tio nya år med ny inriktning. Intressant.

lördag 21 april 2018

Kobojsarna

En ung musiker går bort. Jag vet inte vem han är, men han var stor och världskänd, men då jag läser om hur han mådde, hur mycket stryk han fick för att bli så känd, så mår jag illa. Priset är för högt. För många är priset för högt att bli känd.

Det finns en skärningspunkt, där det man älskar att göra ger lagom med pengar och berömmelse. Över den punkten blir livet ett straff.

Läser en fantastisk artikel i DN om integrationen i Kopparberg. Så jävla bra, hela spektrat. I princip kan man säga att det hela startade med ett privat initiativ och mycket kan man säga om de privata initiativen, men utan dom skulle inte mycket ske. Samtidigt ser jag att allt fler svenskar vill strypa immigrationen och det kan jag förstå. Även jag som är för en kontrollerad immigration inser att det måste vara lite ordning på torpet, men frågan är enormt komplicerad så fort man passerar den första aspekten av nödhjälp, men sedan då...

Tiden får utvisa resultatet. På något vis känns det som Israel, som just nu skjuter ner folk till höger och vänster vid gränsen mot Palestina. Vad fan håller de på med? Det är ju sinnesjukt hur de håller på och var finns protesterna?

Nog om det.Jag följer en polare på Insta som vandrar i USA. Jonas H, det är som att kolla in ett gäng kovbojsar som rider över nationen för att ta sig ner till dalarna vid LA. Lite som förr, helt enkelt. Jag tycker det är väldigt dramatiskt och spännande. Det är på något vis mänsklighetens inre kärna. Vi vandrar och söker något annat, bättre. Enormt inspirerande.

fredag 20 april 2018

Det är något som förenar


Vad är det som förenar dessa bilder? Att jag levde ihop och levt ihop med båda dessa kvinnor i tio. Det är en vacker känsla. Det är också en vacker känsla att känna att jag tycker enormt mycket om de kvinnor jag levt med, alltid. Nu som då.

I Parken sitter de unga. Den första sommardagen. Jag sitter på en bänk i skugggan. Sedan jag började leva Medelhavsliv sitter jag inte så ofta i solen. Jag dricker också måttligare än någonsin. Man anpassar sig till Kulturen.

En man passerar genom Parken. För några år sedan var han enormt upphöjd, idag är det något som är fel. Jag har sett honom i många år men nu, strax efter de sjuttio är han inte sig lik. Inte alls sig lik. Det är en fin man, bra man, som gjort mycket, som nu inte hänger ihop. Det är verkligen smärtsamt att se. Jag vet inte hur jag ska hantera det, den sjukdom som smugit sig på honom.

Jag sitter och käkar en glass och funderar över folks dumhet. En del tror man ska ställa den tomma kaffekoppen på soptunnans lock. Med hundra procents säkerhet kommer den att ramla på marken och segla iväg och skita ner. Man fattar inte det. Det är verkligen något som stör mig. Denna ofattbara dumhet, denna oförmåga att tänka ett steg till.

Med åldern kommer en märklig känsla. Att det är bråttom, men att det är meningslöst att jaga på. Vi kommer aldrig i mål. På natten såg jag den insikten framför mig: Att livet är en massa väntanden, en massa som ska gå i lås och så väntar man, men vad man glömmer är att det strax kommer en till sådan sak som ska gå i lås och så väntar man. Det slog mig tydligt att det blir aldrig klart, någonsin. Däremot kan man jobba på att göra sig av med sin skuld till livet, men det är en annan sak.



Det man tappar

Bilder har en förmåga att få en att förstå hur mycket man tappar i nuet. Det finns en slags lucka mellan nu och då. Sifnos/ Kastro/ Grekland.

En kompis gör smycken, bor i Kastro i ett litet rum, har en skabbigt kök. Han är i min ålder nu och jag  vet inte om han lever längre. Det var många år sedan jag träffade honom förra gången, minst 15 år i alla fall. Redan då var han mager som en sticka och tjänade ingenting. På vintrarna hjälpte de varandra, de som bodde  i den gamla delen kallad Kastro.

När jag gick ifrån honom sista gången körde jag moppen bakvägen på ön, kom fram till en mur som dolde ett stup och den här kyrkan som syns på bilden. En vacker kvinna låg på muren och jag tog ett snabbt skott på henne. På väg tillbaka till min moppe så vänder jag mig om en sista gång. Den vackra kvinnan har satt sig upp, ser på mig och ler, hon ler stort och jag ser henne på riktigt. Det är också en gammal vän, Eva, från Stockholm. Jag går tillbaka, vi pratar ett tag innan jag kör ner till Dolfinen som ska ta mig tillbaka till min egen ö.

torsdag 19 april 2018

In the background

Zinken, TAW spelar, jag är där med mina barn och vi snackar lite i omklädningsrummet. Jag tar en bild bakifrån. En bra kväll.
Första Roskildefestivalen. Idag har man svårt att fatta att man orkade vara vaken flera dygn i sträck,,, märkligt.

Det är bara som det är










Jag snackade med käre vännen JH igår, om hur lyckligt lottade vi är som kan leva på våra bilder. Ju mer tiden går, desto mer inser jag att jag är en mild man, en man som inte vill pressa på. Många fotografer pressar på, försöker skruva ut så mycket känsla och vibb ur bilden som är möjligt. JH, Anders P , Sobol och några till gör det bra. Själv har jag insett mitt behov av en lite större distans och mitt behov av en slags mildhet i bilden.

Jag är en romantiker, så är det. Jag tycker om alla sorters bilder, men framför allt de romantiska. Tro inte att jag har försökt vara tät i min fotografi, intensiv, skruvad, men jag är inte sådan och blir framför allt det inte heller. 

Jag är mild, mina bilder blir milda. Jag tycker också om att lägga till miljö i mina bilder. Jag går nästan aldrig så tätt att det bara blir porträtt. Jag gillar miljö och mildhet.

Så är det bara. Det är fint att upptäcka sina sidor och ännu finare är det att man själv tycker om det man gör. Jag brukar fråga fotografer vad de tycker om sina bilder och det blir ett jävla hummande och då brukar jag säga att OM du inte tycker om dina bilder vem ska då göra det?

Så är det. Mild och romantisk. 

Danny Lyon sa något om att skönhet är styrka. Jag håller med. Skönhet är styrka.



onsdag 18 april 2018

Berlin, Håkan Elofsson











Min vän Håkan Elofsson är i Berlin och plåtar en månad. Han visar sina bilder på Instagram. Det är bra, väldigt bra. Han är duktig Håkan.

Berlin, en märklig tid för mig. Stor kärlek, gillade aldrig staden riktigt, hade eget labb, kände mig hemlös, samtidigt lycklig för att jag fick vara där så lång tid, bo på Stubbenkammerstrasse. Jag har mycket bilder, här är några. En annan gång ska jag visa andra.