Skillnaden mellan Insta och Facebook

Livet är härligt. Man är fan inspirerad hela tiden. I mina ådror rinner livet som en glödhet spermastråle som bara vill ut och befrukta världen med alla goda, härliga tankar och infall.

Ärligt talat, hur fan kan någon tycka mitt humör är vresigt och grått? I alla lägen är jag på bra humör även om jag lite då och då blir förbannad, men det är ju också skönt,,,,,eller hur?

Jojo, till gubbarna kan jag ju säga att vi är lika gamla/unga, ungefär,,,,jag har kollat era bilder,,,,

Till dagens ämne. Bresson, Koudelka, Smith, bra fotografi. När man tittar på bra fotografi, ( när jag tittar) så hamnar man ofta i två läger. Det ena lägret är den beskrivande, berättande fotografin, typ Don McCullin, bilder som berättar, som berör, som inte i alla lägen är perfekta bilder, kompositioner. Det är ofta fina grejer, sedan finns det andra lägret, Bresson, Koudelka med perfekta kompositioner, där varje bild är ett enskilt konstverk. Helt enkel en tavla.

Det är mellan de två lägren jag vandrar. Jag gillar Smith, McCullin, mfl, sk berättare, men i längden så föredrar jag de rena konstnärerna, de med de perfekta kompositionerna och innehållet. Koudelkas Exile, eller Bressons alla böcker, är typexempel på perfekta kompositioner. Finns inte en dålig bild, vilket det finns gott om hos de andra.

Det kan också vara en sparsmakad urvalsprocess. Vissa fotografer lyckas förena det berättande med det konstnärliga ibland, som Strömholm, men Bresson är i mina ögon den verkliga ekvilibristen. Hans bilder har allt, till och med närhet, stor närhet, trots sitt anonyma tillslag.

Märkligt va? Så skulle jag säga vilka fotografer som betytt och berört mig så är det de mest konstnärliga, som Bresson, Koudelka, Strömholm, sedan finns det berättare, de som både skriver och plåtar, som McCullin, Danny Lyon, Frank... ja, där tar det slut,,,men som vanligt finns det en annan sanning också. Att ingen fotograf påverkat mig lika mycket som författarna. Miller, Hemingway, Lundell, Anais Nin...