Madrid.

Jag såg honom direkt där han stod  och vinkade .
 De slitna jeansen, västen. Den svarta  skinnvästen med sina specialfickor. Långhårig och orakad.
  - Du är väl trött som fan efter den här trippen, sa han?  Jag är också ganska seg. Jag vet ett bra hotel vid plaza Mayor. Vi sover där i natt  och drar i morgon.

Hotellet låg på en bakgata. Hundra meter från oss fanns världen, barerna, stadens alla människor.
Avskilt, men ändå centralt. Vi tog en runda, åt en enkel middag innan vi båda stöp i säng.
Madrid vaknade med bilbuller och frukostos över Plaza Mayor. Vi tog en snabb frukost. Det hade regnat under natten. Gatorna var ovanligt rena och luften klar för en gångs skull.
Nicke gav mig bilnycklarna.
  - Har du lust att köra? Jag har köpt en fotobok av Cartier Bresson. Den är helt otrolig. Vilka bilder, tagna i rätt  tusendels sekund hela tiden. Karln har bara ett objektiv, står hela tiden på rätt avstånd.
  - Bresson, sa jag. Är det inte den där Magnumfotografen? Fransmannen med Leican?

Nicke tittade imponerat på mig.
  - Hur visste du det?  Jag såg en utställning av honom i Barcelona. Han är som George Simenon. En vardagsskildrare i grått. Tänk om pressfotograferna kunde lära sig av Bresson? Så man slapp dom där dårarna som jagar ikapp i en stor hög.

Han blädrade några sidor, suckade av hänförelse..
  - Pressfotograferna har förstört fotografins anseende totalt. Idag är en fotograf något farligt. Någon som vill  dig något ont. Varenda dag man är ute på gatorna och plåtar frågar folk vem man är.
Jag skrattade åt Nicke
  - Tufft jobb att vara fotograf.
Han log snett och fortsatte att titta i boken.

Populära inlägg