lördag 5 januari 2013

Om man betänker att sikten var noll, så är det här ett ganska bra foto. Jag tycker det är riktigt bra. Varför? En slags magi alltså!

Det är viktigt att inte ha några förväntningar i livet. Jag läser om polare som dött, som dör och kanske snart dör. Det sista kan vi glömma. Låt oss tänka på de som dött. Vi andra tar vi en annan dag.

Jag tror vi alla funderar över vissa polare. Hur länge de ska leva, hur fan de kan leva som de lever. Jag vet inte, är det meningsfulla tankar?

Så fort någon blir intervjuad i tv eller i en blaska och ska förklara vad som är viktigast i deras liv så säger de: Familjen,,,,en slags maffiagrej, liksom.

Är det alldeles säkert att familjen är viktigast? Jag undrar ibland?

Ja, så kan man tänka. Jag tänker mest på hur fan jag ska få något gjort, hur jag ska leva så jag lever?

Det är svårt att skilja på rädsla och feghet, på samma sätt som mod och dumheter? Var går gränsen och hur avspeglar sig den.

Det blev mycket frågor idag, men det beror väl på att det inte var någon sikt alls.