Från min generation.

Ryggskydd, tatueringar och feta skidor.

Sitter på ett fik som har ett namn som något man sätter på spisen. Det är en fantastisk dag. Solen skiner och snön är snäll. Jag velar mellan att köpa barnpannkakor för sjuttio spänn eller något för hundratrettiofem.

Allt är för dyrt så jag köper en kopp kaffe, sätter mig i ett hörn och smugglar fram min hemgjorda macka.

Känner mig nöjd. In kommer tre unga killar med den rätta StÅÅÅkholmsdialekten. Inget ont om det, men resten gör mig lite intresserad. Alla har ryggskydd, feta skidor och tatueringar. De snackar dessutom JÄVLIGT HÖGT.

Lovely, tänker jag och undrar vad AB skulle säga? ” Det är bra med ryggskydd”, sa han en gång på Bageriet.  ”Man kan ju ramla på tröskeln på väg in på muggen”.

Jag dricker mitt kaffe i lugn o ro. Min hemliga macka gör mig på gott humör. Jag har redan satt i mig deras sjuttiokronorsbarnpannkakor fem ggr den här säsongen.

Grabbarna beställer öl. Givetvis, stora, starka saker. En river omkull sin öl och hämtar en Wettextrasa för att torka upp spillet. Sedan vrider han ur den i ölglaset och jag får lite respekt för snubben. Tyvärr dricker han inte upp spillet utan går bort med glaset. Det tycker jag nog var att fega ur lite.

I alla fall, lyssnar på snubbarnas tjatter. Man var säkert lika dan själv en gång i tiden. Det gällde ju att impa på brudarna. Numera behöver man inte impa. Det räcker ju med att man finns till för att lanternorna ska tändas lite överallt. Det säger man ju inte högt, eller hur?

Jag sitter där jag sitter, mackan går ner i kistan, grabbarna tjattrar och solen skiner.

Sedan går jag ut, slår på några signaturer i snön, köper semlor och åker hem till Kastellet för lite meditation.