fredag 18 januari 2013








Edsåsdalen, ett enkelt fjällparadis.

Jag kör ut ur Åre kvart över nio på morgonen. Jag lämnar Åre några dagar då och då. Mest för att komma ifrån stressen och prestationskraven i den lilla byn. När jag passerar Undersåker stiger solen upp bakom bergen. Det är som en röd bomb framför mig då jag kör över Indalsälven. Solens kraft påminner mig om mitt andra hem, den grekiska ön Naxos. Där faller solen i havet halv nio varje kväll med samma röda kraft som den soluppgång jag nu ser.

Edsåsdalens namn kommer från att man kallar en plats mellan två vattendrag för Ed och eftersom Edsåsen ligger på en ås, så blev namnet till. Dalgången där fjällhotellet Köja ligger har följaktligen fått namnet Edsåsdalen.
Jag stannar bilen utanför Köja. På andra sidan gatan ligger Sportboden, stället där man hyr skidor och kan fixa det mesta i byn. Liften ligger femtio meter ifrån hotellet.

Utanför Sportboden står en snygg, väldigt gammal snöskoter. Jag tar några bilder. En äldre kvinna parkerar sin spark bredvid.
-         -  Jag är gammal, säger hon, men inte riktigt lika gammal som skotern.Hon försvinner in på Sportboden. Då vet jag inte att det är Ragnar Edsås mamma, Ragnar som äger skotern och sköter Sportboden.Efter ett tag kommer hon ut igen. Jag tar några bilder på henne.
-         -  Jo, säger hon. Jag är nog lika gammal som skotern.

Fjällhotellet Köja är fullt med danska gymnasieungdomar som är på skidläger. Jag äter en god lunchbuffe innan jag ger mig ut i backarna.
Edsåsdalen, Trillevallen och Huså, är alternativ som ligger inom en halvtimmes körning från Åre. Nör det kommer till skidåkning så har Huså de brantaste backarna, följda av Trillevallen och Edsåsdalen. I Edsåsdalen är det mest grönt och blått och jag förstår varför danskarna kommer hit. Ingen verkar någonsin ha stått på skidor förr. Däremot verkar de har fantastiskt roligt.

Jag åker igenom systemet. Det är ofattbart vackert. Edsåsdalen är nog det vackraste jag sett efter min grekiska ö. Jag åker skidor genom en by. Överallt ligger det vackra hus och utsikten är så hjärtat smälter.
Inte blir det sämre då jag går in i liftfiket. Ett fik som verkar vara orört sedan femtiotalet. Jag får nästan lust att gråta, så underbart vackert är det.
Jag sitter och fikar i lugn och ro. Skrattar för mig själv då jag ser hur billigt fikat är i jämförelse med Åre. Hade jag haft små barn, haft lust att åka skidor i lugn och ro, njutit av enkel offpist, somnat med fjällutsikt, så hade jag åkt till Edsåsdalen.

Köja, fjällhotellet, är värt ett eget kapitel. Det är ett utbyggt hotell, men den gamla delen med sin bar och sitt sällskapsrum vittnar om en annan tid och ett annat sätt att se på livet. Att sitta där är som att förflyttas till en tid då idrott, intellekt och politik hörde samma på ett annat sätt än idag. En sund själ i en sund kropp helt enkelt.

När jag kör hem lyser Åreskutan som en gräddtårta i eftermiddagssolen. Det är samma sol som i morse. Den har lyst hela dagen. Snart går den ner bakom Åreskutan, kylan faller ner över mig lagom till jag parkerar bilen i byn.