torsdag 17 januari 2013


Livet är märkligt. En enkel soppa till lunch, lite mindre storm och saken är biff. Ut med skidorna, får en timme i ensamhet med två dm nysnö. Helt fantastiskt. Åker några timmar, landar hemma, tar en bastu med två busiga smågrabbar. Lägger mig i sängen och softar.

Det här är skidåkning när det är som bäst. Jag vill inte var speciell, egentligen vill jag nog vara väldigt vanlig, enkel, inte sticka ut, men skidåkning, att se en skicklig skidåkare svischa nedför en pist eller en bergssida, är en slags frigörelseprocess. Man upphöjer tanken och kroppen till något.

Det är vad jag är ute efter. Den där kopplingen mellan kropp och hjärna, hjärta. En slags meditativ känsla som kommer från rytmen, svängen, naturen. Allt i samspel.

Den stora grejen i Sverige har blivit att åka offpist, men jag har lika roligt på ett par korta, välslipade raceskidor.  Där känner man svänget. Jag vill inte bl någon ny Henrik Winstedt.

Jag är nöjd om jag lyckas med det meditativa, får känslan av att jag frigörs. Jag har egentligen inga krav, mer än att det ska vara roligt och kravlöst, men ändå en seriös satsning för mig själv.

Jag vet inget som fungerar så bra som att åka skidor. I rytmen, svängen finns det meditativa. Det är som att måla en tavla. Mycket träning skapar ett lätt handlag.