Bilbao.
På tal om något annat.
Smoggen från järnverket i Sestao ligger som en fuktig dimma
över Bilbaos centrum. Jag mår illa, kan knappt andas av all skit, avgaser och
knallhetta. Hittar en liten restaurang och går in för att äta. Det är litet
ställe, några bord, precis i utkanten av Bilbaos gamla centrum.
Jag beställer
spagetti med fet sås. I väntan på maten ska dyka upp kollar jag hur en man bär
in kött saluhallen mitt emot. Jag har varit tre månader i Baskien, över
vintern. Det har regnat varje dag. Jag känner mig utsvulten, mager och
genomblöt till kropp och själ. Det är Eta-tider. Franco har dött och gatorna
fylls med strider varje dag. Det är därför jag är här. För att beskriva kampen
för ett nytt Baskien.
Det jag ser är att tiden efter Franco verkar bli
drogernas och det fria sexets tid. Överallt knullas det på toaletter och
knarket kostar ingenting. På nätterna slåss vi med snuten och jag känner mig
ensam och genomblöt då jag vaknar på morgnarna.
Spagettin kommer in. Den är för fet. Jag mår tillräckligt
illa, tar några tuggor för syns skull, innan jag skjuter undan maten. Ägaren
ser att jag inte verkar uppskatta maten och kommer fram.
- Senor, smakade det inte bra?
- Jo, säger jag, det smakade bra, men jag kom på att klockan
är för mycket. Jag skall med ett tåg till Paris om en halvtimme.
Varifrån den idiotiska lögnen kom fattar jag inte än idag,
men kanske kändes det genant att säga sanningen. Att jag mådde illa, inte
förmådde äta upp den feta maten. Nej, då var det enklare att dra till med en
nödlögn.
- Inga problem, senor. Ät upp så kör jag Er till stationen.
Jag skall ändå dit själv.
Jag insåg att det inte fanns någon chans att komma ur knipan
och satte i mig den äckliga spagettin.
- Senor, då åker vi, sa ägaren. Han hade bilen utanför
restaurangen och vi drog iväg mot tågstationen. Jag tänkte hoppa av när vi kom
fram, låtsas gå till tåget men sedan gå hem och sova.
- Ert tåg går snart, sa han. Har Ni biljett?
- Nej, jag köper det på tåget, sa jag.
Vi kom fram, klev ur bilen.
- Kom med här, sa han och drog mig i armen. Vi sprang in på
stationen och jag försökte bli av med honom, men han lyssnade inte på mig utan
rusade fram till en kassa.
- Señor skall ha en biljett till Paris.
Tåget skulle gå om tio minuter och kostade sex hundra
kronor. Jag betalade, hoppades att krogägaren skulle sticka, så jag kunde lösa
in biljetten och få tillbaka pengarna.
- Kom, sa han och drog i mig igen. Vi får skynda oss.
En konduktör tog min biljett och rev den på perrongen. Adjö
sexhundra. Jag hoppade på tåget. På perrongen stod krogägaren och vinkade glatt
adjö. Nästa stopp skulle bli vid spanska gränsen. Där tänkte jag hoppa av, lösa
en ny biljett och återvända till Bilbao.
