tisdag 15 januari 2013

Jag, min morbror och hans tjej. Det var ett tag sedan och jag minns att det var så mycket mygg att det inte ens gick att vara ute på dagen.
Det var/är i Sune Jonssonland, strax utanför Lycksele. Vem tänker på Sune Jonsson idag bland de unga? Är det La Chapelle som gäller, eller vad är det som gäller? Såg att Anders P i en intervju inte fattade varför de unga gillade honom? Jag fattar inte det heller? Hans såriga världsbild, är det något de känner igen sig i?

Det behöver inte vara vad man ser i bilden som betyder något, det är känslan. Den här bilden utstrålar en slags kärlek, en slags lantlig stillsamhet. Är det vad man söker, så kanske man kan gilla den. Söker man kaos, en slags själens sönderfrätande, att man inbillar sig att bilderna på de sargade människorna ska läka ens själ så söker man något annat.

Bilder kan läka själar men det som betyder mest, kanske allt, förutom att människan i fråga kan fotografera, kan beskriva ett läge, är att människan bakom kameran känns trovärdig. Att det är en människa att tro på, vad den nu än visar för bilder.

Fotografer som är trovärdiga är smala. Vissa tar porträtt, andra ägnar sig åt det såriga, andra fyller sportbilderna med själ, men nästan alla trovärdiga fotografer är smala. Det är märkligt, men så är det.

Det är kanske därför de är trovärdiga, om jag nu får citera Ivar Lo Johansson, som jag inte heller tror några unga bryr sig om idag. " Om man ska göra något bra, så ska det handla om något man känner till".