lördag 5 januari 2013



Alagna.

Det har varit en kall natt. Vi kom till Rifugio Guglielmina, ett slags vandrarhem  på tretusen meters höjd i går. Jag har rest hit med Doktor 1, Doktor 2, en köksförsäljare och hans son, brädåkarn. Nu står vi och kollar utför branten, ser en löpa i berget och köksförsäljaren vänder sig till stugvakten.
  - Är det en svår väg att åka, den  mellan de två klipporna?
  - Yes, little difficult, svarar mannen som har  oförskämt snygga, välpustade lågskor i den nästan  tjugogradiga morgonkylan.
  - Yes, little difficult, yesterday a man died there….

Rifugio Guglielmina är ett bergshus i  Alagnatrakten. För fyrtio euro får man middag och frukost i örnnästet. Sömnen blir lite så där. På natten är det minus 20 grader ute och omkring noll i rummet. Doktor 1, som är känslig för kyla, tassar upp och frågar stugvakten om det inte finns något element till rummet? Han tittar lite förvånat på henne, rycker på axlarna och svarar.
  - This is normal, nothing special.

Doktor 1, 2 och köksförsäljaren är matglada och beställer bord på Saint jeans bästa krog. Den heter Nordkapp.
Kvällen vi kommer är muggen sönder och Doktor 1 får gå ut i gränden för att lätta sig.

Vännerna slår på. Vaktel och gåslever till förrätt. Jag har aldrig ätit sådan mat och tycker det smakar strunt. Huvudrätten smakar ännu bättre, enligt mina vänner. Själv tycker jag min kyckling smakar salmonella och det gröna som tillhör måltiden är översaltat. När vi går hem är alla nöjda, utom jag, som dagen efter vaknar upp med värsta magsjukan.

Sista dagen lyser solen starkt. Jag bränner näsan, ringer Sverige och hör att det är grått och kallt. De sista svängarna ner till dalen är nästan sorgliga.