måndag 14 januari 2013


Jag tänker på Lance Armstrong samtidigt som vinden blåser utanför fönstret och Jan Johansson spelar så vackert i i ett annat rum. Snälle JP ger mina skidor ny valla och jag läser om Petter i min soffa,som egentligen är ABs soffa. I morgon kommer vinden att fortsätta vina och det har då framkommit vad Lance Armstrong sa, vad han erkände.

Alla har vi något att erkänna. Idag åt jag ingen semla. Det kan jag dock erkänna. Jag missade också att fika med grabbarna i blå jackor på Rödkullen, för jag åkte ner till byn och åt perfekt lunch.

En sak blir allt tydligare, ja, nästan övertydlig ibland. Jag behöver inte Stockholm. Jag behöver ett och annat i den stan, vissa människor, men det andra behöver jag inte. Jag kan ligga här, höra JP valla mina skidor, Jan Johansson spela sina mjuka toner och vinden låter på sitt eget sätt då den snurrar runt huset.

Vi har alla något att erkänna. Det får väl bli mitt erkännande. Att jag inte behöver Stockholm. I alla fall inte det som i många ögon ses som Stockholm.