Idag, när det var så vackert, slog det mig att jag
fotografer sällan när det är vackert. Jag har inte fotograferat mina barns
födslar, inte heller speciellt mycket då de varit Lucia och sådant. Det mest
privata vill jag inte ha på bild. Jag vill inte ens minnas det på bild.
Det är något annat jag söker och därför bryr jag inte mig om
det vackra, i alla fall inte det vackra som alla ser är vackert.
Jag söker en skönhet, alla mina bilder bör vara vackra, men
skönheten ska komma någon annanstans ifrån än det mest uppenbara.
Det är som med män och kvinnor. Nog har jag sett och
levt med
de vackraste kvinnorna, men efter ett tag inser man att de är så vackra
att man bara kan accepterar det. Att det måste finnas något annat. Troligtvis
är skönheten det man slutar tänka på först. Det andra, samtalen, intellektet,
humorn, de varma händerna, det kärleksfulla, tar snabbt över, tar sig snabbt
förbi skönheten.
Fast visst, då och då, slås man av den otroliga skönheten
ens älskade äger. Den där skönheten man vandrar i varje, dag, sörplar i sig med
morgonkaffet. Den där skönheten som finns där hela tiden, men som också är det
man snabbast glömmer bort, för humorn, rösten, händerna, intellektet är så otroligt mycket viktigare.
