Jag är på väg till Sälen. Det
ösregnar. Hela hösten har debatten om miljöförstöringen rasat. Vindrutetorkarna
går för fullt. Jag är på väg till den första skidveckan för säsongen.
I Sälen väntar min kompis med
sin familj. Två backar är öppna, resten ser ut som om det är fotbollssäsongen
som ska starta.
- Alltid något, säger jag och kliver rakt i
en vattenpöl utanför kompisens hus.
Jag suckar åt eländet, packar
ur och vi går till Värdshuset för att äta och ta en pilsner inför morgondagens
åk.
På krogen sitter ett gäng
polacker och gör allt för att leva upp till ordspråket” Full som en Polack”. En
ringer hela tiden efter en taxi. När jag ätit klart och lämnar Värdshuset står
tre taxichaffisar och skäller på polacken med mobilen. Han har tydligen beställt
tre bilar till sig själv.
På morgonen har det fryst på. Regnet har
blivit till blåis. Det är inget vidare med min kompis familj. Frun är sjuk. Hon
stannar hemma och vilar. Dottern i familjen gör henne sällskap. Familjens två
söner är långsamma. Det finns två
typer av människor. Kustjägartyperna, de som får på sig utrustningen på fem
minuter, och sedan de andra. De som knappt vet vad utrustningen består av.
Sönerna tillhör de som knappt vet.
Till slut kommer vi iväg till Tandådalens
backe. När vi kommer fram dyker solen upp.
- Ett positivt tecken, säger jag. Nu kan det
inte bli bättre.
Fadern i familjen nickar bekräftande.
- Nu ska det åkas….
Det blir några hala åk på isen. En av sönerna
har problem med en bindning. Fadern böjer sig ner för att fixa till den.
Pang…jag hör hur det smäller till. Ryggskott. Fadern faller ihop, kan inte resa
sig upp. Jag hämtar bilen, baxar in honom och kör hem den hopknycklade pappan.
- Är ni redan hemma, säger modern då vi dyker
upp?
Jag lämnar fadern stönande på soffan, åker
tillbaka och halkar omkring i Tandådalens isbacke.
Dagen därpå är fadern sängliggande. Modern är
fortfarande sjuk och sönerna långsammare än dagen innan. Själv åker jag ensam
omkring i isbackarna, ledsnar. Det regnar fortfarande då jag packar bilen för
att köra hem. Jag passerar familjen. Fadern ligger till sängs, modern röker på
balkongen, dottern ser på någon såpa. Dom verkar må bra, trots allt. Jag säger
hej och kör trettio mil på glashala vägar innan jag kommer hem.
Kommentarer
Skicka en kommentar