torsdag 10 januari 2013



Jag är på väg till Sälen. Det ösregnar. Hela hösten har debatten om miljöförstöringen rasat. Vindrutetorkarna går för fullt. Jag är på väg till den första skidveckan för säsongen.
I Sälen väntar min kompis med sin familj. Två backar är öppna, resten ser ut som om det är fotbollssäsongen som ska starta.
   - Alltid något, säger jag och kliver rakt i en vattenpöl utanför  kompisens hus.
Jag suckar åt eländet, packar ur och vi går till Värdshuset för att äta och ta en pilsner inför morgondagens åk.

På krogen sitter ett gäng polacker och gör allt för att leva upp till ordspråket” Full som en Polack”. En ringer hela tiden efter en taxi. När jag ätit klart och lämnar Värdshuset står tre taxichaffisar och skäller på polacken med mobilen. Han har tydligen beställt tre bilar till sig själv.

På morgonen har det fryst på. Regnet har blivit till blåis. Det är inget vidare med min kompis familj. Frun är sjuk. Hon stannar hemma och vilar. Dottern i familjen gör henne sällskap. Familjens två söner är långsamma.    Det finns två typer av människor. Kustjägartyperna, de som får på sig utrustningen på fem minuter, och sedan de andra. De som knappt vet vad utrustningen består av. Sönerna tillhör de som knappt vet.
  Till slut kommer vi iväg till Tandådalens backe. När vi kommer fram dyker solen upp.
  - Ett positivt tecken, säger jag. Nu kan det inte bli bättre.
  Fadern i familjen nickar bekräftande.
  - Nu ska det åkas….

 Det blir några hala åk på isen. En av sönerna har problem med en bindning. Fadern böjer sig ner för att fixa till den. Pang…jag hör hur det smäller till. Ryggskott. Fadern faller ihop, kan inte resa sig upp. Jag hämtar bilen, baxar in honom och kör hem den hopknycklade pappan.
  - Är ni redan hemma, säger modern då vi dyker upp?

Jag lämnar fadern stönande på soffan, åker tillbaka och halkar omkring i Tandådalens isbacke.
Dagen därpå är fadern sängliggande. Modern är fortfarande sjuk och sönerna långsammare än dagen innan. Själv åker jag ensam omkring i isbackarna, ledsnar. Det regnar fortfarande då jag packar bilen för att köra hem. Jag passerar familjen. Fadern ligger till sängs, modern röker på balkongen, dottern ser på någon såpa. Dom verkar må bra, trots allt. Jag säger hej och kör trettio mil på glashala vägar innan jag kommer hem.