Var på Jonas Berggrens utställning på Marie Laveau, Hornsgatan.
Låt mig börja i rätt ände. Jonas Berggren är en mycket kompetent fotograf. Jag har känt honom i många år, minns hans tidiga bilder på stranden i San Sebastian. Mycket duktig fotograf alltså, och dessutom en väldigt fin, trevlig människa.
Lika fina och trevliga killar är de som kör Ralf, de som organiserar detta evenemang och andra Ralfevenemang.
Bra folk alltså, hög kvalitet, glädje, fint,,,och så kommer vi till knuten då, det som gör mig så förbannat illa omtyckt i vissa kretsar. Mina tankar.
Nu har jag sett en del utställningar den senaste tiden, de senaste åren, där fotograferna tänker öppna sig, där de tänker lägga korten på bordet, MEN, de vänder mig ryggen till. De hugger sig inte själva i bröstet, de öppnar sig inte tillräckligt, de låter inte allt spilla ut.
Jonas visar en sida av sig själv, den sida han döljer, den man inte tränger igenom. Han gör det bra, men han vänder sidan till. Det kan vara hans personlighet, det han vill visa. Jag säger inget ont om det.
Jag såg Strindbergs utställning för ett tag sedan, också ett fint Ralfevenemang. Samma sak, fyllt av närmanden, till synes en öppning, men ÄNDÅ, ingen riktig öppning. Inget yxhugg i bröstet.
Det är givetvis den nya tiden, den nya tiden, där man döljer trots att man vill öppna. Där man inte vågar, inte orkar, inte kan ta priset för att öppna sin egen bröstkorg med ett yxhugg.
Om jag hårddrar så måste någon öppna bröstkorgen nu i svensk fotografi. På riktigt, låta det rinna ut, för tiden behöver en riktning, en ny riktning, där blodet rinner, där det är på riktigt, på sånt allvar att det inte går att misstro.
Just nu är den svenska fotoscenen dold, ryggarna är utåt. Det är dags att öppna upp. Jag kräver inte det av någon, men jag önskar. Ja, jag önskar så innihelvete.
Så, är det, så var det. Fint var det, men yxhugget saknades.
