Jag läser en bok av Iselin C. Herman, A prioritaire. Det är en ångande bok om längtan mellan två okända personer. När jag läser den slås jag av hur endimensionella vi börjar bli. Vem orkar läsa en tjock, en krånglig bok idag? Inte många. Vi läser korta grejer på internet eller så blir det en deckare.
När jag satt på Hyddan, fiket i WCbacken, så kom Dylans röst ut i högtalarna. Vilken röst, vilket geni. Jag njöt av en människas berättelser. Ren Poesi. På samma sätt är det med Bresson, Cartier Bresson. Det frågades om han skulle passa in idag? Det är inte rätt fråga att ställa. Han är död. Hans verk, hans mästerskap är redan genomfört. Ett mästerskap som är så ohyggligt bra så det kan aldrig ruineras.
Om jag ska beskriva Bressons storhet så gör jag det enklast genom att berätta om när han hade en stor bild på kultursidan i Expressen för många år sedan. Den bilden var så outstanding att resten av tidningen förmultnade. Det är så man upptäcker stor konst. I kontex med andra grejer. Som Dylan i högtalarna på ett fik i en skidbacke.
Sartre sa att vi är dömda att arbeta och dö i vår egen tid. Jag tror på det. Visst kan mitt, ditt eller andras arbeten ha betydelse efter vi gått bort, men för de flesta av oss, gäller att verka i vår egen tid, medans vi lever och finns på plats.
Så, till frågan om Bressons fotografiska stil skulle fungera idag så är svaret ganska enkelt: Nej. Och det har helt enkelt med att göra att i vår tid, krävs andra redskap, andra uttryck, andra sätt att berätta. Däremot kan vi varje dag njuta av Bressons mästerskap, hans berättelser. Att försöka göra om hans bilder idag är dömt att misslyckas av en massa olika skäl.
Det finns bara ett sätt att förhålla sig till sin samtid. Att vara så ärlig, rak och omutlig mot sig själv och den tid man lever i som möjligt.
Det var Bresson och det ska vi vara också.
Kommentarer
Skicka en kommentar