Jag skulle vilja bo i Italien ibland. Ett land där man tar cyklingen på allvar. Där gubbar kan köra omkring med en bil för fem tusen men ha en cykel på taket för 50 000 kr. Det kallar jag rätt prioritering.
Jag tänkte på igår, då jag visade de här fantastiska cykelbilderna. Att jag hör liksom inte hemma i Sverige, att så mycket jag tycker om tycker inte andra om. Skidåkning, vinter, cykling, Girot, jag har så smala intressen. Intressen som är svinstora runt Medelhavet, men inte här.
Ta fotografi, denna fina sport, som är så misshandlad i vårt land och som misshandlas än mer för varje dag som går. Hade jag bott i Japan hade jag varit en stjärna, en älskad star bland Japanerna. De tycker om foto och sina fotografer. I Sverige kan vi knappt stava till namnet på en bra fotograf. Man behöver bara besöka de svenska fotosajterna för att förstå att blommor, träd och en och annan oskarp älg är vad svensken älskar.
Det är bra att älska oskarpa älgar, men det är inte mycket till fotografi. Jag undrar vart det tar vägen. Jag tänker på Strömholm, som fick sitt genombrott som 60åring. Eller Moriyama som fick råd med egen lokal först vid 73, eller,,,,
Ja, det är en märklig tid. Det öppnar sig ett gap mellan dem som gör bilder åt reklamhållet och de andra.
Jag har sagt det förr, att det känns meningslöst att hålla på, men man måste tänka på ett annat sätt. Man måste inse att det man håller på med inte har något med massa och ekonomiskt bärighet att göra. Man behöver få pengar från något annat håll, man får den publik som gillar det man själv gillar och mer är det inte med det.
Som sagt. Glöm inte min doneringsknapp längre ner i bloggen. Tack. Och glöm inte min workshop den 3-5 maj i Stockholm. Jag har kommit på en massa fina ideer till den.
Lev väl, vänner.
Kommentarer
Skicka en kommentar