tisdag 29 januari 2013

Solen stiger lite lätt över träden. Det känns lite vår i luften. För första gången sedan 1967 är jag en fotograf utan kamera. Jag slog sönder min Panasonic för en timme sedan, skickade den direkt till verkstaden. När jag står där kommer det in två gubbar med Leicor på magen. Blir lite jävla sur. Vore det någon vett i det här landet skulle de ge mig kamerorna. Själva vet de väl knappt vad som är fram och bak på  maskinerna?

I alla fall tog jag mig en funderare på samhällsutvecklingen, eller är det kanske min egen jag tänker på.
1972 hade jag en Leica m2, och M3, med 21 mm, 35 och 50 mm, en Nikon F med 105 och macro,,,det hade jag råd med fastän jag bara jobbade extra på nätterna. Dessutom hade jag en Volvo som jag körde mellan Spanien och Sverige med, stup i kvarten. Hur fan hade man råd, hade labb dessutom. Gjorde 2 fotojobb i månaden.

Helt sjukt. Idag har jag författarpenning, publicerar mig överalltm har gjort 30 böcker, bråkar med Fotografiska, har ställt ut uppåt 100 ggr, osv, osv, och har fan inte ens råd att köpa en pocketkamera för 5000 kr.

Det är ju fan sjukt. Den kamerautrustningen jag hade hela 70 och 80 talet kostade ingenting. Hyran var typ 50 kr i månaden, soppan till Spanien gick på typ 200 kr. Det enda som kostade var filmen och den rullade man själv. Idag när jag snackar med polare som kör film så säger ju alla: det är för dyrt, man har inte råd med film.

Det var det, den sk samhällsutvecklingen. Och som sagt: Nu är jag en fotograf utan kamera. Nu blir det Iphonebilder, som den ovan, ett bra tag framöver.