Texter

Jag ger er texter jag skrivit. Jag läser bakåt och skannar bakåt. Det blir en fin vinter.

A photographer who doesn't photograph women is no photographer, or only a third-rate one. Meeting a woman anywhere teaches you more about the world than reading Balzac. Whether it be a wife, a woman encountered by happenstance, or a prostitute, she will teach you about the world. In fact I build my life on meeting women and I have hardly read a book since primary school. 



Detta från en intervju med Araki, som var en av mina favoritfotografer. Man kan tycka mycket om honom, men visst berör han på många sätt? Livet är inte internet. Livet är möten, dofter, ljud och ljus, handpåläggning. Vad det gäller den fotografiska verkligheten vinner den som lämnar maskinerna bakom sig och så mycket som möjligt befinner sig bland män och kvinnor, dofter, ljud och ljus. Fotografi är nog den konstart som mer än någon annan kräver ett möte, en doft, ett ljus, en handpåläggning?
Vad jag tycker om fotografi? Inte mycket, mer än att det är energier. När jag var sjutton kliade min kropp hela tiden. Jag måste ut, ut, träna stenhårt. Idag kallar man sånt ångest. Idag ser det fortfarande likadant ut. Inga stängda dörrar, vinden måste vina. Det måste vara kallt inomhus, annars måste jag ut för det kliar. Jag kan vara på ett vanligt jobb i max en timme, sedan blir jag galen. Det kliar.
 Att fotografera är energi, vandra, söka, rota, supa, knulla, klia, klia. Fotografyrket är det enda som har tillräckligt mycket klifaktor för att jag ska stå ut. När jag var sjutton drömde jag om tre jobb. Rallyförare( insåg inte hur fastlåst det är), författare ( för ensamt) och fotograf( där gick det att springa, springa).För mig är fotografi att ta hand om den där förbannade klådan, det där kliandet.

Mickebergordspråk:

 När det kärvar, gör en bok.


Här är roligt nästan jämt.


Det blir sällan bättre av att byta kvinna.


Gör så gott du kan o skit i resten.


Låt dom tycka vad fan dom vill. Dom vet i alla fall ingenting.


Ingenting är roligare än att ha sex, men i väntan på det kan man alltid jobba några timmar.


Det är roligare att leva än att vara död? Tror jag?


Semlor borde säljas året om.

Ingenting stör mig mer än att klassamhället bara utökas. Det beror väl på att jag är en av de få från arbetarklassen i kulturlivet.Det är ett jävla straff, man passar inte in någonstans. I går var jag på en utställning. Rörliga färgbilder kan vi kalla det. De minsta bilderna kostade 9000 kr och den dyraste 18000kr.
En bild var såld. Den dyraste. Vem hade köpt den? Jo, pappa. Inget ont i det, men det är så det ser ut. Det är därför vissa konstnärer kan skita i att ta betalt, leka sig fram, inte bry sig om det ekonomiska. Inget ont i det heller, men man blir ganska sne om man kommer från förhållanden där det inte finns några pengar. Har man råd att köpa dyra tavlor, har man råd att köpa bostadsrätt till sina ungar, ge dom de bästa utbildningarna osv. Det handlar helt enkelt inte om talang, mest om pengar. Trist, men sant. Inför det irländska systemet med skattefritt för konstnärer som tjänar mindre än 150 000 kr.Idag snackas det om att det privata ska sponsra konstnärerna. Det är löjligt. År ut o år in jobbar konstnärer med förlust för att det överhuvudtaget ska bli några böcker, filmer, utställningar. Det är konstnärerna som sponsrar samhället o inte tvärtom.

Jag tycker om Danny Lyons berättelse om sin familj i Mexiko. Den sjuder av liv. Jag tycker om Robert Franks sökande efter meningen med livet. Det är ju en människa som drabbats rejält av sorg. Jag tycker om Strömholms Parisperiod. Av unga fotografer som gör böcker tycker jag om Petersens sökande i utkanterna, Jh Engströms Värmlands, Paris o NY-berättelser. Goro Bertz i Tokyo, Araki,  Moriayma, alla berättelser där fotografen är navet i bilderna. Där det privata går före det eventuella reportaget. 

Jag tänker på Fassbinder. Det var vansinnig produktion och ibland ojämn kvalitet. Jag tänker på samma sätt. Jag vill göra en bok varje år, eftersom varje år är olika i mitt liv. Jag är på andra platser, träffar andra människor. Det bli också till slut, när man blir gammal nog, plats för en eller två, tre sk skrytverk, då man ska förklara hur bra man är/var. Den tiden kommer, men nu handlar det bara om att se dagen, göra boken, leva på.

Jag hamnade i en diskussion om att jag blev trött på fotografi som handlade om att någon reste iväg, eller åkte någonstans för att plåta.  Jag tänkte på Cartier Bresson som reste som en galning för att plåta. Varför var det bra? För att han sökte ett speciellt ögonblick och för att resa, just det att resa, var en del av hans personlighet.
Henry Miller sa en gång: Du är vad du skriver, eller du skriver det du är.
På samma sätt är det med bra fotografi. Du är vad du plåtar. Eller det du plåtar är du.
Anders Petersen sa i den senaste intervjun: Jag, jag, jag.,,o en del fattar det som om han bara sysslar med sig själv.

Suck, i så fall skulle han väl göra en Cindy Sherman, plåta sig själv. Han plåtar andra människor, men dom är han o han dom. Precis som Cindy Sherman plåtar sig sjäv och alla andra, på samma gång. Det finns ingen rågång mellan jag, jag jag och samhället, samhällsreportaget. Alla bra reportage utgår från en själv, ens eget liv. Även när du är i Afrika och plåtar svält så utgår du från dig själv: Den vite mannen, kolonisatören, den hjälpande handen, den karriärsugne, den som rymt från ett taskigt äktenskap. Det finns en orsak till allt och orsaken är DU.