Om Springsteens depressioner
Han återkom hela tiden till fadern och sin fadersroll. Hur hans far var och hur han själv är och varit. Vi är ju lika gamla Springsteen och jag och våra fadersroller är nog ganska lika utifrån vad vi varit med om.
Jag hade ingen biologisk pappa utan fick med tiden en plastpappa, som verkligen var snäll och gjorde vad han skulle, men på den tiden innebar det att försörja familjen. Man kan ju inte kritisera en man för att han lever i en tid utan dagis och för att det är hans jobb att få in pengarna. Så var det då jag växte upp, på gott och ont. När vi blev större började mor också att jobba, men när jag växte upp var alla arbetarklasskvinnor hemma med barn.
Min styvpappa jobbade sex dagar i veckan, men han söp inte, var jävligt snäll och hade ambitioner om utbildning och framtid. Då jag tog studenten hade han ett år kvar att leva, dog då han var femtioett, men så lycklig han var över att jag fått studera och skulle få åka till universitetet.
Det är svårt att förstå, men så var det. Det som det var det viktiga, är dock vad Springsteen är inne på, att han och jag och många fler män i vår generation, födda typ 1949, verkligen ville vara bra pappor då vi blev föräldrar. Vi försökte verkligen, vi gjorde många fel, men vi försökte, vi försökte vara närvarande, snälla, uppfostrande och ta oss tid.
Det har gett resultat för de män som kom att bli föräldrar efter oss, våra barn, har blivit ännu bättre manliga föräldrar.
Det var det jag tänkte på då jag läste Springsteens tankar om föräldraskapet. Det var väldigt vackra tankar och han är en väldigt vacker man, ett föredöme helt enkelt.
