Good old stuff

Ibland tänker jag på en speciell kvinna. Det är ofta fredag eftermiddag, solen har kommit fram på allvar. Det är det här loja ljuset som blivit bättre av en öl på en uteservering. 
Jag möter henne i en utomhustrappa, i en park. Hon ler emot mig, blond, sommarblond. Hon har en vacker klänning. Jag kan se att hon är naken under. Hon stannar, vi stannar, går till en bänk. Det är fortfarande eftermiddag. Ljuset är arabiskt, splittrat, som en grekisk eftermiddag. Hon kysser mig milt, sätter sig på mig, älskar, låter mig komma i henne. 
Det är fortfarande eftermiddag då hon reser sig upp, kysser mig lätt en sista gång, försvinner ner för trapporna, bort. 
Det enda jag minns efter ett tag är den mjuka tungan och hennes dunlätta klänning.

Myten om Söder lever bättre än någonsin. Varje kväll, varje dag, varje morgon jag umgås med det ambulerande gäng polare som delar mina gator, ryser jag av lycka. Vi är ett gäng outcasts som ändå klarar oss på våra jobb. En del av oss är jävligt bra på sina grejer, men vi lever ändå ett slags Parisliv. Det är ofattbart att det går o jag inser ju kristallklart att det här är vad jag ska dokumentera. Gå i Brassais fotspår, Ed van der Elsken eller varför inte också nämna Käre Strömholm. Vi är hotade från alla håll, men som kackerlackor biter vi oss kvar, överlevande.

"In a world like this one, it's difficult to devote oneself to art body and soul. To get published, to get exhibited, to get produced often requires ten or twenty years of patient, intense labor. I spent half my life at it! And how do you survive during all that time? Beg? Live off other people until you're successful? What a dog's life! I know something about that! You're always recognized too late. And today, it's no longer enough to have talent, originality, to write a good or beautiful book. One must be inspired! Not only touch the public but create one's own public. Otherwise, you're headed straight for suicide."


Henry Miller