När blir en man en man? Kyssen, den sista kyssen smakade blyghet.
Planket, den underbara fotofesten i Vita Bergen, ska gå av stapeln igen. I år har man verkligen fått kortslutning. Istället för en skön folkvandring där ALLA får sätta upp sina bilder huller om buller, har man infört något prettosystem där den ene fotografen ska bjuda in någon och sedan ska denne bjuda in osv,,jag blir alldeles matt över denna intellektuella braklandning. Det måste ha supits rejält på styrelsemötet, det är ju jävligt bra folk som jobbar med Planket, men någonstans på morgonkvisten måste likörerna ha slagit fel. Jag betackar mig om jag skulle bli tillfrågad. Däremot går jag gärna på festen och super till. Det har aldrig gjort ont.
Saga. Min mor hette Saga. Hon är jag, jag är henne. Vi är lika. Blonda, svaga, humoristiska, mörka, starka. Hon dog ung, för ung. Jag minns hennes svagheter. Söndagen efter elchockerna. Hon satt i väntrummet. Solen sken in som den bara kan göra i Norrland. De dammiga grusgångarna, luften som spräcktes i motljuset. Hon satt där. Jag tio år, min bror sju. I en genomskinlig kupa av onårbarhet. Hon hade fått el i kroppen. Nog fan visste jag vad en elstöt var. Den dagen dog min mor. På kvällen då vi kom hem ansträngde sig min pappa extra. Vi fick pannbiffar med lingonsylt.
Jag minns hans röst från spisen.
- Ta mycket lingonsylt, pojkar.
Hon har en skär jacka. Den har samma färg som klappgröten jag åt som liten. Den var också skär. Inte alls god. Hon har en Coca-cola i handen. Vi går vid kajen. Det luktar avlopp. Vi kysser varandra. Jag får smaka hennes Coca-cola. Den är avslagen.
Alla husen ser gamla och grå ut. Hennes skära jacka är som en färgbomb i det grå.
Vi går genom parken, Magnolian blommar. Vi sätter oss under den, önskar oss något. En vit blomma faller ned på hennes skära jacka. En hund kommer fram och nosar. Den är svart om nosen. Coca-colan tar slut. Kvällen går över i natt. Det går att se att morgondagen blir bra. Till slut blir det så mörkt att färgen på jackan inte ens syns. Det spelar ingen roll. Jag tänker mest på att livet inte alls är som skär klappgröt.
Ibland känner jag mig som Bukowski, ibland som Henry Miller, ibland som Hemingway och sedan börjar jag tänka. Bukowski, gillade hans hans böcker, hans stil, hans lilla folka i LA, men han söp o jävlades med brudarna, så till slut känner jag mig inte som honom. Sedan blir det Hem, mästaren. Jag känner mig som honom tidiga morgnar, hans arbetsdisciplin, stridstupparnas tjut på morgonen, katterna kring skrivbordet, men han var för stor o tung för mig, o söp för mycket, men solen i hans liv tar jag åt mig.
Sedan Käre Henry, min kille, vilken gambler, tyvärr är ju alla hans kvinnohistorier uppdiktade. Han hade ett ganska svårt liv, men tiden i Big Sur, utsikten över havet, badkaren bland träden, den lilla stugan, en kvinna, arbetet. Det kan jag känna igen o jag vill bli lika gammal o galen.
Och nu sitter jag här, bara fötter som Jesus, längtar efter min kvinna, ser solen, skriver, känner en slags ensamhet gnaga, men mellan hjärtat och munnen sprider sig ett skratt i morgonen.
Kanske någon annan tänker: Tänk att ha det som Micke Berg, sitta i solen, drömma om en kvinna, ha bilder på golvet, svart kaffe i handen, god musik på stereon, vara frisk, kåt, galen,,,,kanske någon tänker, att när jag är 59, då ska jag också leva så..tänk OM..
Idag är jag tio år äldre. Det var som igår jag skrev det hela. Det kan man tänka på, tiden, som en blixt. Vill du göra något med ditt liv? Gör det nu. I morgon är alltid för sent.
