En man vilar sina fötter
Jag lyssnar på DAH, David Alan Harvey, han säger samma sak som alla säger. Ger du inte allt blir det inget. Man arbetar inte för att tjäna pengar utan för att tjäna och delta, uppleva. Sedan kunde man ju önska att man fick pengar också, men inget är givet.
Kabul, Afganistan. En lång tripp. Bresson sa att en resa under en månad är knappast en resa. Jag håller med, det är bara en förrätt. I alla fall om man vill göra något men också göra något i sig själv.
Jag mådde inte bra på den här långa resan o ändå påverkade den mig mer än alla andra resor. Jag hade ingen beredskap för hur hårt det var, hur fattigt det var, hur folk sliter i världen, vilka jävla klasskillnader det finns och hur tydliga de är.
Det jag avskydde mest var dock västerlänningarna, de som åkte till Indien, alla var på väg till Goa eller Kathmandu, drogerna, haschet, det var det enda de snackade om och det var det enda som gällde. Jag är droghatare. Jag irriterade mig på alla som inte såg hur landet såg ut, hur vackert det var, hur äckligt det var, hur mördande påverkande det var. Nej, till Goa bara och röka på.
När jag kom hem tog det mig två år, kanske mer att komma på fötter. Mentalt, fysiskt, men jag lärde mig något, eller jag lärde mig massor. Om mig själv om arbetet, om villkoren för människor.
