Bills virre

Jag dricker Bills whiskey i natten. Det regnar utanför fönstret. Det är tiden då man borde börja tända ljusen i den öppna spisen. Det är tiden då nerverna ska läkas. Det är tiden då man ska samla sig. Det är höst. 


Jag brukar tänka på Jesus. Vid vilken tid på året tog han på sig strumporna? Tog han på sig några strumpor? Var det höst i hans land? 
I mitt, Mickebergland, är det höst. Jag tar på mig strumporna. 

Det är en förlust. Jag har många förluster på min rekordlista. Nästan allt i mitt liv är förluster. Framför allt har jag förlorat kärlekar. Oftast har jag mig själv att skylla, men inte alltid. 

Inte nu. Kärlek, feghet o egoism hör inte ihop. 

Om jag ska berömma mig själv så brukar jag alltid kunna vända nederlag till segrar. Jag är bra på det, även om åldern gjort mig mindre benägen att tro att alla mina segrar verkligen är just segrar.
Livet är märkligt, det regnar ute, det brinner några ljus i min öppna spis. Jag känner mig som en segrare, fast jag vet att jag nog inte är det. 
Det avgörs alltid till natten, som käre Hem.. sa. Till natten lyser sanningen på ett speciellt sätt. Jag tänder några ljus till i spisen. Det är kanske lika bra det?