I morgon nyårsafton

I morgon Nyårsafton. Folk vill ju gärna skriva vad de tänker om det nya året. Den här bilden är från det som kom att bli Södra stations stora bostadsområde. På nätterna genade jag över här från krogen Lilla Paris till Maria skolgata. Det var en spännande resa med två stora schäferhundar som stod bakom ett staket och dreggla. Tur man tagit några öl. Hem kom man alltid.

Bilden  påminner mig om tiden.

Året som gick?

Det var egentligen ett fantastiskt år. I februari opererade jag mig för prostatacancer och i april opererade jag bort ena njuren. Det var en resa som jag inte riktigt fattat hur den gick till. Visst var jag rädd, visst hade jag ont, visst kändes det tungt, men mest av allt var jag nog ändå lycklig. Lycklig över det enkla faktum att jag äger en slags trygghet i min underbara fru, mina barn, mina vänner, mitt liv, min träning, mitt hopp om livet.

Jag skrev en bloggbok om prostataoperationen. Jag gjorde en utställning på il Caffe då jag fortfarande hade katetern och operationsärren kvar. Jag sålde bilder och jag reste till Naxos.

Jag hade en tid ensam i huset, meditation, måla och städa huset, gå promenader, sitta på fiket, låta värmen komma i kroppen. Det blev en sommar med hyresgäster, jag gjorde två grekböcker, lekte med katten och började cykla igen.

Det blev höst, jag blev starkare, min fru kom på långt besök, jag var med i filmen om Jean, jag köpte en bil och en scooter, jag njöt av livet. Jag var också en annan. Jag tappade något men jag fick något annat. Jag fick en annan syn på dödsskräcken och en annan på livet.

Jag kom till Stockholm i november, mina prover var perfekta. Jag började planera för nästa år.

Nästa år, det är nu det. Tiden går fort, tiden måste tas hand om men det går inte genom att stressa. Jag har lärt mig en enkel sanning. Du blir aldrig klar och du kan aldrig kontrollera det du lämnar efter dig. Om du vill ha verklig förnyelse så måste du lämna det du sysslar med och börja på nytt. På totalt nytt.

Tiden går.

Jag minns kvällarna över heden där schäfrarna stod. Jag minns hur man kom fram till det vackra trädet på Timmermansgatan, gick in i allén och fortsatte fram till den mörka Mariaskolgatebiten, innan jag passerade Rosenlundsgatan och var hemma. Jag minns hur skön en säng kunde vara. Jag minns enkelheten i livet.

Det är nog det 2018 handlade om. Minnas enkelheten. Inse tiden, att det som görs finns kvar utan att du har någon talan. Välkommen 2019.