Fredriksson och Lindeborg o den borgerliga konsten

 Jag såg den fantastiska dokumentären om Kulturchefen Fredriksson och sedan läste jag boken av och om Åsa Lindeborg.

Krossad. Jag känner mig krossad. Helt uppenbart har båda gjort bra saker och mindre bra saker. Åsa Lindeborgs texter i Aftonbladet var nog början till slutet för Fredriksson, men han fick ju ganska massiv kritik i dokumentären från bla Susanne Osten och en annan kvinna. Det var synd att han gav upp, hade han inte lämnat jobbet och hängt kvar, fått lite stöd så hade han nog fått vinden med sig. Åsa Lindeborg är också i sin bok en förlorad själ. Det är ju för sorgligt att två med samma bakgrund kommer att braka ihop och på något vis förstöra sina liv.

Det är en sak med dessa saker, men det jag skjuter in mig på och som jag känt i femtio år är den borgerliga kultursynen, eller livssynen och helvetet med att komma från arbetarklass och försöka tränga sig in där.

Jag behöver bara titta på Fredriksson i dokumentären  för att känna igen mig. En man som UTAN stöd gått hela vägen, som brinner av visioner, som vet att han går på minerad mark, vet att de borgerliga vargarna jagar honom varenda sekund, som vet att han måste lyckas och att tiden är utmätt. Det är så att komma från arbetarklass in i den borgerliga sfären. Beskrivningen av hur hans föräldrar aldrig såg något han gjorde som ung är så stark. De visste inte hur man bär sig åt på en teater. De vågade inte.

Om jag ska återgå till mig själv så var jag den förste i hela min släkt som tog studenten o kom till universitet. Detta till trots så började jag fotografera och först då jag var femtio år tyckte mina släktingar att det kanske var okej. Det var alltid: Du som har studerat, varför tar du inte ett riktigt välbetalt jobb. Mina föräldrar såg aldrig något jag gjorde, de gick heller aldrig på de hockeymatcher jag spelade. Aldrig.

Så ser man en borgarfamilj på Söder där det är transporter till hockeyn, hela släkten, bravo bravo, här får du tusen spänn till en ny hockeyklubba. Jag snodde ihop min hockeyutrustning eller jobbade skift på loven på en fabrik för att köpa grejer. Tro fan att man ser till att bli något gjort. Vad är alternativet? Sitta och vänta på ett arv som inte finns då det blir dags?

Detta klassperspektiv. Det gör mig rasande. När man sedan arbetar sig upp UTAN stöd så vill man ju för fan att något ska ske då man kommer i en position där man kan få något att ske. Då kommer gnället, de som känner sig undanskuffade, de som vet hur en slipsten ska dras osv, och det tar helt musten ur en människa som hela livet gjort allt själv.

Jag förnekar inte demokrati, men det är i mångt och mycket en borgerlig uppfinning, som passar dåligt in på en chef som kommer som en egen urkraft. Givetvis ska det vara demokrati, men jag har följt en massa grupper och sett hur det fungerar. Det är alltid en som driver allt, även om det är tio andra som deltar. Tar du bort den drivande, ja då får du något annat.

Men, sedan det svåraste. Även där på toppen är du utan stöd då du kommer från arbetarklass. Du kom dit utan stöd och där uppe har du heller ingen att stödja dig på, eftersom det är ganska säkert att alla de andra runt omkring dig kommer från välbärgade, väl fungerande miljöer och som vet hur de ska i största möjliga mån neutralisera dig för att själva få en bit av kakan utan att bränna sig på fingrarna.

Att Fredriksson avgick, (vilket han ångrade starkt) berodde på att han fick fan nog. Han tyckte att han slitit äschlet av sig och nu kom borgarna och hade åsikter och han kände att Okej, låt dom jävlarna sköta det hela då. Jag känner igen det hela. Jag är precis likadan själv, man ger allt och sedan kommer någon petimetertyp och ska korrigera.

Och just det här sättet att agera är väldigt arbetarklass enligt mig. Man har aldrig fått den här skolningen som gör att man orkar med en massa babbel. Man vill ha resultat för det är så man har överlevt i livet och sedan då babblet kommer ikapp en, så känns det som om man ger upp. Det går för långsamt och tar för mycket energi. Då lämnar man hellre. Och då blir fallet stort, mycket stort.

På den svenska kulturscenen dominerar den borgerliga kulturscenen. Om jag återgår till mig själv så har jag försökt få ställa ut några gånger på Moderna, ett klassiskt snobbställe. De bevärdigar en inte ens med ett svar. Det är typisk borgerlig kulturpolitik.

Fotografiska, som jag har en hel del åsikter om, hade en bra grej. De var inte snobbar. När jag föreslog Janne Broman en utställning så högg han direkt. Sedan klantade de bort det hela på ett mirakulöst korkat sätt, men det är en annan femma. 

Nu dog Fredriksson, dokumentären ger honom livet tillbaka på något vis. Det är vackert att se hans fru och deras son sjunga Taube på slutet. Däremot har inget gjorts åt den borgerliga kultursynen. I dagens samhälle skiktas kultur mer än någonsin. Det är den i Orten och det är den i stan och man undrar när smällen ska komma.