Italien och rullcigg

 Hela historien började med att jag hade ett ostämt piano i lyan på Blekingegatan. Det hade varit en svår vinter. Visst. Träffade en skön kvinna i Gamla stan och vi hängde ihop ett tag. Det gick över, sedan var det att jag tände halvt eld på lyan då jag somnade med brödrosten i full fart. Vaknade av att det var rök överallt.

Nästa elände var varmvinden. På nätterna då det blåste hårt slog vinden ner i varmvinden och kakelugnen briserade inifrån och hela rummet blev kolvsvart med aska. Jag gick på Malmen för att ragga upp någon att ligga med. Började inte bra. Kollade in Marianne Faithful, kände att det vart blött i nacken, innanför skjortan. En idiot stod bakom mig och spydde ner mig.

Jag gick den korta vägen hem och bestämde mig för att det var dags att dra. 

Vi drog. Charlie och jag drog. Han var supermusikalisk och jag trollade. Vi gjorde Europa, Köpenhamn, Hamburg, tänkte åka till Paris, fick en lift utanför Hamburg, frågade om Paris men killen skulle till Rom. Okej, sa vi, vad fan Rom, det är grejen. 

Killen ägde en stor Merca, värsta modellen. Han frågade om jag kunde köra? Charlie hade sagt att jag var fd rallyförare. Vi kom till Italien. Rom, Trastevere. Vi lirade på. Gick så där, men det vackraste var då vi gick in på gårdarna och lirade. Det var som en bild ur cykeltjuven. Fönster öppnades och de vackra senoritorna lutade sig ut med sina sköna barmar och skrek Bravo, bravissimo. De slängde ner mynt och rullade cigaretter som smakade läppstift.. 

De var vackert, det var kärlek. 

På natten sov vi utanför Colosseum. På morgonen var pengarna slut. Den enda natten vi hade några pengar blev vi rånade då vi sov. Någon skar upp sovsäcken, lirkade ut stålarna jag hade vid fötterna. 

Vi spelade på, ner mot Sicilien, återvände upp mot Frankrike, vi skulle ju till Paris. Marseille, hemsk stad, aldrig varit så rädd som då jag strosade i fel kvarter och varenda snubbe såg ut som om han skulle äta upp mig. Sov bland alkisar och hundar i hamnen då snuten tog oss alla. In i en bil och prygel. Den ende som klarade sig var jag. I mitt pass stod Economiste. Det ledde till att jag slapp stryk,sedan sattes vi på ett tåg med en vinare och ett långbröd. Vi skulle inte få stiga av förrän vi kom till Skandinavien. 

Tåget startade, gick iväg, vi drack upp vinaren. Nästa stopp, någon håla på landsbygden, ner med tågrutan och hoppa av.

Turnén fortsatte. Vi kom aldrig till Paris, men vi såg Venedig och gick över Brennerpasset till fots. Jag med kalsongerna på huvudet för jag höll på att frysa ihjäl.

I Stockholm hade sommaren kommit. Min gamla lya hade blivit renoverad och jag fick en annan på Skånegatan där jag fick bo gratis ett år, men det gjorde jag inte. Jag drog till Spanien men det är en annan historia.