När tiden går vidare

 Någonstans mellan förrätten och efterrätten faller han ner mellan träden. Jag tittar ut mot havet, tänker ingenting så rasslar det till. Han rasar ner mellan träden. Där sitter han och då kommer efterrätten in.

När vi står på färjan och ser klostret högst upp vet vi att vi är hemma. Igen. Jag kollar hennes rygg, så vacker hon kommer att bli som vuxen, tänker jag. Känner mig stolt att vara pappa till henne. Hon är nästan lika brunbränd som sin lillebror, som alltid blir så brun att jag tvättar honom i tron att han är skitig. Det fungerar inte riktigt alla gånger.

Det är värre då hon och lillebror åker åt andra hållet. Då ser jag dom som en prick mot himlen och båten försvinner snabbt bakom den andra ön.

Jag har alltid tyckt om att kyssa kvinnor, speciellt dom jag lever med eller har levt med. Egentligen är det nog det som intresserar mig mest ....

Maria Prästgårdsgata. Ett vackert hus som man rev i onödan. Han i fönstret älskade böcker, såg att han hade George Simenons alla böcker om Kommissarie  Maigret. När han började tackla av frågade han mig om jag vill ha dom. Jag älskade Simenon, fick kanske 100 böcker av denna gigant som skrev runt 300  böcker eller fler. Idag har jag ingen kvar. Jag borde skämmas.

På den tiden då jag var på stan dök det alltid upp något att fästa i kameran. Duvorna, Per anders Fogelstrom och en övergiven punkare. En gång i tiden var Kulturhuset den ultimata kulturplatsen med sitt bibliotek på bottenvåningen, fiken, den varma känslan där barnen lekte i  barnhörnorna. Troligtvis den ultimata platsen för bildning. Om jag ska ställa ut något mer i livet så får det bli på femte våningen, högst upp.