Notting hill...

 Notting hill, London...såg om filmen, Satt och grät halva filmen. Så rolig och så söt, vacker, kärleksfull och en sådan skön skildring av en by i en stad. Idag är Notting hill förstört, gentrifierat. precis som mitt Söder. Det är något inte de som besöker stadsdelen förstår, bara de som bor där.

Lästa ut Åsa Lindborgs senaste. Blev ledsen, hon har förlorat mycket. Hon har varit en intensiv journalist, gjort en del misstag, men vilka gör inte det, men det jag känner igen hos henne är arbetarklassperspektivet. Man kommer aldrig förbi det, att man inte hör hemma någonstans och att man aldrig blir förlåten hos medelklassen. Spelar ingen roll vad du gör, du är ändå ensam. Sorglig bok och det här att hon försvarar vissa tror jag beror på att hon känner sig lika utsatt och svag själv som de hon försvarar. Hon gjorde ju ett övergrepp mot Benny Fredriksson, typiskt  att två människor med liknande bakgrund drabbar varandra, men hela den här Meetooperioden var en massa konstiga övergrepp, den borde kunnat gå att diskutera på ett annat sätt. Dessutom åkte Fredriksson in i den på helt fel premisser, det var ju mer en arbetsplatskonflikt. Det var en ytterst viktig period men också en period med väldigt många offer och personligen vet jag inte om det kom till så många nya insikter. Jag kanske har fel, men om jag går tillbaka i mitt eget liv och ser nu och då, så tycker jag att vi, män och kvinnor, var friare och jämlikare på sjuttiotalet. Jag har aldrig sett kvinnor vara så hårt pressade som nu. Det är inte roligt att se. Kolla Instagramkonton med unga kvinnor, det är nästan bara kropp, utseende och konsumtion, lägg sedan till boende, arbete och lån, så fattar ni hur jävla hårt det har blivit. Jag säger bara Notting hill, det måste bli ett annat liv, en annan livsform så folk kan vara människor inta bara leva för att överleva, utan leva för att leva.